Simos Drömmaren: Demonernas portar

By Johan Rosenblad

Simons liv tar en oväntad vändning när han förflyttas till ett annat universum, Väldansvärlden, där han tvingas ta upp kampen mot den onde generalen Gorad. Omgiven av jordmagiker, rymd-skepp, Cri-Vedahäxor, Agni-kloner och obehagliga inxer måste han och hans nya vänner fly för sina liv för att få en chans att rädda universumet. Men vem är egentligen Simon? Vad behöver han göra för att besegra general Gorad? Och vad är Den Omöjliga Metallen? "Simos drömmaren" är den fullständiga historien om Simon och hans kamp för universums överlevnad. Boken består av alla delar av serien "Demonernas portar". -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 10, 2020
• ISBN: 9788726711240

Book preview

Johan Rosenblad

Simos Drömmaren

SAGA Egmont

Simos Drömmaren

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2004, 2020 Johan Rosenblad och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles.

ISBN: 9788726711240

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med SAGA Egmont samt med författaren.

Kapitel 1: En man i lång överrock dyker upp i sunderstrand

Man kan säga att det var i april som det började, det som sedan ledde till att Simon Stark försvann från Sunderstrand och jordens yta, saknad endast av sin bästa vän PT och av sin pappa. Det var då mannen i överrocken landade på Sunderstrands internationella flygplats och stormade igenom passkontrollen med sina två otäcka barn i släptåg. Man kan också säga att det började den där torsdagsmorgonen en vecka senare, när Simon satt vid frukostbordet och kämpade med matteläxan som han av flera anledningar inte hunnit göra dagen innan.

Först hade han varit tvungen att skaffa pengar till biobiljetten: han hade bäddat sängen, burit ut soporna och hjälpt till med disken. Sånt tar en himla tid och suger musten ur en. Sedan hade PT dykt upp, frisk som en mintkaramell på nordpolen efter att ha varit magsjuk i tusen år. Då hade det bara varit att gå ner i källaren och börja bygga på dykardräkten igen. Limfogen i hjälmen – det vill säga den röda plasthinken – hade spruckit, precis som Simon trott att den skulle göra, men PT hade äntligen hittat sina föräldrars superlim. Efter att ha fått igen sprickan förlängde de slangen till cykelpumpen och tätade fästet i hinken med Plastic Padding. Nu fattades det bara några tätningar till och ett starkare fäste för vikterna. Men kvällen hade gått så fort och när PT gick hem igen var det nästan bara tandborsten och pyjamasen som gällde.

Den här torsdagsmorgonen satt han alltså klockan halv sju vid frukostbordet med matteböckerna uppslagna och räknade tal efter tal medan cornflakesen mjuknade i mjölken. Det var lätta tal, men de tog tid. När pappa kom in i köket en halvtimme senare, famlande efter glasögonen ovanpå mikrovågsugnen och med håret spretande åt alla håll, hade Simon lyckats göra mer än hälften av talen – men han skulle aldrig hinna med alla. Han skulle bli tvungen att säga till fröken att han inte förstod talen, fastän han tyckte att de var lätta, för hon skulle bli så himla arg på honom om han sa att han inte hade hunnit. Och hon skulle oja sig och be Gunnar Nilsson att hjälpa honom med divisionsregler. Fastän han redan kunde allt om division. Och Gunnar Nilsson skulle börja prata om division och förklara hur många gånger det lilla talet kunde gömma sig i det stora, men efter ett tag skulle han glömma sig igen och börja prata om kriget och landstigningen i Normandie. Gunnar Nilsson var en klassmorfar, en jättegammal farbror som hjälpte fröken att lära eleverna allt möjligt. Men mest om landstigningen i Normandie.

Morrn, morrn, sa pappa. Behöver du hjälp med läxan?

Nä, svarade Simon.

Pappa satte på tevatten och pressade ner en alltför tjock brödskiva i brödrosten. Kul att PT har blivit frisk igen, sa han. Han smittar väl inte?

Nä.

Bra. Han satte sig ner mitt emot Simon och gned sig i ögonen. Vad är det ni håller på med där nere i källaren?

Bygger en dykutrustning, har jag ju sagt.

Har du? Pappa funderade ett tag. Jaha. Då kanske ni skulle kunna använda min barometer, sa han sedan och kliade sig bakom örat. Man får kanske byta ut mätartavlan, förstås… Och göra den vattentät. Silikon. Han tog en penna från Simons pennskrin och började skissa på baksidan av frökens lapp från skolan. På framsidan av lappen stod det Bäste herr Stark. Simon behöver klippa sig. De andra barnen retar honom. Vänliga hälsningar, fröken Marie. Pappa hade inte läst lappen.

Plötsligt började det ryka ur brödrosten. Brödskivan hade fastnat och var nu ganska nära att börja brinna. Pappa for upp och ryckte ur kontakten och medan han med en brödkniv försökte karva ut resterna av sin frukost ur brödrosten lyckades Simon lösa två tal till. Det fick räcka. Klockan började nu bli så mycket att det verkade som om det inte skulle hinna bli någon riktig frukost idag heller – för pappa. Simon packade ner sina saker i skolväskan och plockade undan tallriken med cornflakesen.

Tevattnet började koka precis lagom till att de fått på sig ytterkläderna. Pappa klampade in i köket med ytterskorna, stängde av spisen och hällde ut vattnet i slasken. Ångan från det heta vattnet immade igen hans glasögon och gjorde honom tillfälligt blind och medan han väntade på att imman skulle försvinna tog han fram sin snusburk.

Det kan vara farligt att dyka, sa han och la in en prilla.

Jag vet, svarade Simon, vi har tänkt på allt.

Bra. Glöm inte att vissla om du måste simma upp till ytan utan utrustning.

Va? Vissla under vattnet?

Visst. Annars sprängs lungorna. Han började vissla ’Den blomstertid nu kommer’ och gick ut i hallen. Simon följde efter.

De senaste åtta åren av Simons liv hade han och pappa bott ensamma i en fyrarumslägenhet på Mäster Palmsgatan 24 i Sunderstrand. Det var ett bra område att bo i. Nära till Konsum, Biopalatset och Laserdome. Ganska nära till skolan. Nära till stranden och Badviken där stora delar av sommarloven tillbringades. Och nära till skogen, Rödaskog – eller Dödas Skog som barnen kallade den – skogen där monster och vampyrer var så vanliga att man inte kunde plocka en svamp utan att trampa på någon av dem. Det trodde i alla fall mycket små barn på.

Skolan låg tjugo minuters promenad från Mäster Palmsgatan. Vägen dit gick förbi tre trafikljus, en verktygsaffär med mycket nyttiga saker i skyltfönstret, en hamburgerrestaurang och genom ett shoppingcenter. Det sista var en genväg som inte fungerade på vägen till skolan eftersom det var stängt på morgonen.

Pappa Stark jobbade på lite olika ställen i staden. Han var konsult, vilket betydde att han berättade för affärer och fabriker hur de skulle göra för att bli bättre och så fick han betalt för det. Egentligen hade han helst velat bli uppfinnare. Han uppfann saker ibland – men de fick han aldrig betalt för. När pappa jobbade i rätt del av staden brukade han och Simon ha sällskap på mornarna och då kunde Simon visa pappa vilka verktyg han behövde i verktygsaffärens skyltfönster. Det var särskilt bra före födelsedagar och så, för Simon visste att pappa inte kunde hålla reda på alla önskelistor om han inte visste var sakerna fanns att köpa.

Simons mamma hade jobbat med hemliga saker. Förmodligen var hon spion eller agent eller något. Hon hade åkt till Afrika när Simon bara var tre och aldrig kommit tillbaka. Simon visste inte om hon levde och satt fången någonstans hos en ond superskurk på en ö utanför Afrikas kust eller om hon bara var död. Han skulle ta reda på det när han blev stor. De enda spår som fanns kvar nu var bilderna i pappas fotoalbum som stod på nedersta hyllan i bokhyllan i vardagsrummet. Och så Simons minnesask: en skokartongsstor japansk pappask som innehöll ett speciellt foto av mamma och Simon, en mycket tung kulspetspenna med bokstäverna K. C. ingraverade på mitten, mammas dagbok från när hon var nio år, skriven på afrikaans, ett språk som pratades i Sydafrika, ett örhänge, ett vykort från mamma till Simon föreställande en vattenbuffel med ett lejon på ryggen och lite andra småsaker.

Pappa hade ännu så länge inte skaffat någon ny mamma åt honom och det var ju bra. Det fanns sådana som den där Eva som dykt upp en gång och velat ha jobbet. Hon som kom och sa till Simon att vara ute mer med kompisarna, att göra läxorna i tid och att äta upp den där oätliga maten hon lagade. Men henne hade han blivit av med. Nu misstänkte han att det var en annan på gång, för ibland, när pappa kom hem sent, luktade han lite töntigt. Och så hade han börjat prata om att flytta till något större. Större? Som om de behövde något större än en fyrarummare när de bara var två. Nåja, Simon skulle nog kunna ta hand om henne också när det blev så dags.

Det regnade fortfarande när de kom ut på gatan. Årets vinter var över, och om det inte hände något mycket märkligt så här i slutet av april så skulle denna vinter gå till historien som den snöfattigaste vintern sedan snön uppfanns. Det hade börjat regna i december, regnat och varit grått och kallt, och inte en snöflinga hade visat sig. Simon och PT skulle egentligen byggt ett snöslott, ett sånt som de byggde förra året, fast det här skulle bli i två våningar. Förra vinterns snöslott hade stått en vecka innan det smälte bort, men ingen hade väl kunnat tro att den här vintern skulle bli ännu sämre.

Simon och pappa hade sällskap ända fram till köpcentret. Där skulle pappa ta till höger för att komma ner till järnvägsstationen; han skulle ut till någon förort idag. Simon skulle gå rakt fram och sedan till vänster för att runda köpcentret och komma fram till skolan.

Hann du göra läxorna? frågade pappa.

Ja då. Simon tvekade, Fast inte alla talen. Men nästan.

Pappa suckade. Du vet att du måste säga till mig vad du har för läxor så att jag kan säga till dig att göra dem, sa han, utan att höra hur dumt det lät, och såg på klockan. Bakom honom stannade en man upp och lutade sig fram för att se pappas klocka. Mannen var mycket lång och klädd i en rock som var stor nog att kunna sluka pappa helt och hållet om den öppnades. Pappa märkte ingenting utan tog ner handen och klappade Simon på axeln. Ha det så bra i skolan idag. Vi ses till middagen. Jag kanske blir lite sen, så vänta inte för länge.

Okej, pappa.

Pappa vände sig om och började gå ner mot stationen. Simon såg efter honom. Mannen i den långa överrocken hade försvunnit i strömmen av människor på väg till sina jobb.

Plötsligt kände Simon smaken av lakrits; som om han ätit en hel påse och bara en stark, söt smak fanns kvar. På samma gång flimrade det till framför ögonen och alla färger och konturer blev skarpa och tydliga. Han såg allt och han hörde allt. Det var som om hans sinnen hade fått nya batterier och alla kopplingar gjorts rena. På andra sidan trafikljusen vände sig pappa om och vinkade, han sträckte handen i luften och rörde den långsamt fram och tillbaka medan han log mot Simon, armen rörde sig långsammare och långsammare. Simon kunde klart se hur pappa oändligt långsamt började vända bort huvudet; han kunde se att armen var på väg ner men att den fastnat på något sätt. Människor runt omkring hade stannat upp, bilarna körde så långsamt att man skulle kunna lackera om dem i farten – och till slut stannade de helt. Det hade blivit tyst. Allt var stilla. Det var som att titta på ett tredimensionellt fotografi med oändlig skärpa där man skulle kunna gå runt och se allt från alla håll.

Det var inte riktigt tyst. Ett dovt muller som pirrade i magen, spred sig över scenen. Det fick knäna att klia. Mullret kom från någonstans till vänster – och det var någonting som rörde sig där också, en flagga eller rock som fladdrade förbi. Simon ville vända sig om för att se vad det var som lät, men när han försökte röra på huvudet svartnade det för ögonen och han trillade omkull.

När han reste sig upp var allt som vanligt igen. Bilarna susade förbi tutande på varann och på otåliga fotgängare, människor sprang omkring med sina portföljer och mobiltelefoner. Långt borta såg han pappa som en liten prick på väg mot stationen.

På lunchrasten gick Simon till biblioteket som låg två kvarter från skolan. Han ville hitta en bok om undervattensfotografering, gärna med en beskrivning på hur man byggde ett vattentätt fodral till sin kamera. Salen med avdelningen för teknik hade stora fönster mot söder vilka nu släppte in en plötslig vårsol, så stark att man var tvungen att kisa där inne. Runt borden längs fönsterraden satt människor djupt försjunkna i tjocka böcker. En del skrev i anteckningsblock, andra lutade sig bakåt och läste med halvslutna ögon. I gångarna vandrade några omkring och sökte nya böcker att ta fram.

Framför fotografihyllan upptäckte Simon mannen med den fantastiskt stora rocken, han som tittat på pappas klocka. Han stod och läste en bok. Han hade en röd hatt som Simon inte kunde minnas att han hade sett ute på gatan. Konstigt, tänkte Simon, han har hatt inne men inte ute.

När Simon gick fram till hyllan ställde mannen alltför hastigt tillbaka boken. som om han försökte gömma den, och tog fram en annan på måfå. Simon misstänkte att mannen inte ville visa vilken bok han hade läst, men det var inte svårt att se den tillbakaställda boken. Det var en liten, tjock bok med vita pärmar. Så fort mannen flyttade på sig skulle Simon ta reda på vad den hette.

Han började gå igenom hyllan på jakt efter sin bok. Där fanns böcker om mörkrumsteknik, nattfotografering, färgfotografering, böcker om att samla antika kameror, böcker om optik, linser, laser, filter, framkallning och hundra andra ämnen. Mellan en bok om Hasselblad och en bok om att fotografera mat hittade han Underwater photography for everyone, undervattensfotografering för alla. Den hade en hel del fina bilder, både i svartvitt och i färg, men den var på engelska, och de nötta och hundörade sidorna tydde på att den var rätt gammal. Han bläddrade ändå igenom boken noga, men det verkade inte finnas någon byggbeskrivning i den.

Det här är kanske en bok för dig? Hm?

Simon ryckte till. Mannen bredvid hade vänt sig mot honom och höll fram en stor, tunn bok. Boken hette Bygg ett undervattenshus till din kamera. Mannen tittade ner på honom, men Simon kunde inte se hans ansikte eftersom solen sken in genom fönstret precis bakom hans huvud och stack Simon i ögonen.

Det är en speciell bok. Förordet är mycket intressant, fortsatte mannen. Läs och begrunda. Läs … och begrunda.

Han hade inte tänkt på hur stor mannen i överrocken var, men nu när han stod så nära var det som att stå i skuggan av ett träd. Han var säkert två meter lång och såg ut som en grizzlybjörn och när Simon sträckte ut handen för att ta emot boken kände han sig mycket liten. Plötsligt högg mannen tag om hans handled, hårt och utan en darrning, och lutade sig över honom och viskade:

Brukar inte du också uppleva konstiga saker? Som om världen stannade upp, liksom?

Handen om Simons handled var iskall. Han kunde fortfarande inte se mannens ansikte, men han kände blicken, som om den trängde genom honom, som om det var lönlöst att ljuga. Ändå ville han inte ge efter, en liten bråkstake i bröstet på honom ville säga emot.

Nej, svarade han, vilket inte var helt sant. Men han brukade inte uppleva konstiga saker. Det hade bara hänt två gånger. En gång när han var sex eller sju och trodde han kunde simma. En våg som smakade lakrits hade slagit över honom i Badviken och när han var under vatten hade allt plötsligt saktat in och blivit stilla och vattnet hade blivit hårt som glas. Det varade bara ett par sekunder och han hade inte blivit särskilt rädd. Han hade tänkt på sin mamma som om hon var där och höll honom hårt, hårt. Den andra gången var i morse när pappa vinkade åt honom. Men eftersom han inte hade berättat om något av tillfällena för någon, kunde naturligtvis inte mannen i överrocken veta att han på sätt och vis ljög.

Mannen i överrocken släppte sitt grepp om hans handled, rätade på sig och stod stilla ett ögonblick. Sedan började han skratta. Det är bra, sa han. Kila iväg och lek, nu. och så vände han sig mot hyllan och började studera bokryggarna igen.

Simon skyndade sig därifrån. Han gick ut ur teknikrummet och raka vägen till utlåningsdiskarna och ställde sig i kön. Han kände hur hjärtat i bröstet bankade som ett trimmat lokomotiv. Han var säker på att mannen var farlig; han hade känt en illvillighet, kanske till och med ondska, och han tvivlade inte på att mannen skulle kunnat krama sönder hans arm om han velat, utan att det skulle röra honom i ryggen.

När det blev Simons tur lämnade han fram boken och lånekortet. Bibliotekarien tog emot den och undersökte omslaget och pärmarnas insidor.

Vad är det här för en bok? undrade hon förbryllat. Den är ju inte stämplad och har inget nummer. Var hittade du den?

Eh, svarade Simon. Teknikrummet. Alltså, fotografering.

Omöjligt! Den är ju inte stämplad.

Bibliotekarien lät arg och tittade misstänksamt på honom medan hon rättade till sina glasögon. Simon undrade varför hon var arg. Brukade folk ta med sig egna böcker till biblioteket och lämna fram till henne bara för att retas? Bibliotekarien vände sig om mot den övriga personalen bakom disken.

Anna, sa hon. kan du följa med den unge herrn här till fotografiavdelningen så han kan visa dej var han hittade den här boken. Hon räckte över boken till en yngre tjej som stod och sorterade böcker.

Det behövs inte … försökte Simon som inte ville tillbaka till teknikrummet.

Bibliotekarien log skevt. Vi måste stämpla, sa hon. Allt måste vara rätt. Kan inte ha det på det här viset. Tar bara någon minut.

Flickan som hette Anna kom ut från bakom disken med boken under armen. Hon log vänligt mot Simon. Kom, sa hon och sträckte ut handen mot honom. Aldrig att han tänkte hålla hennes hand, tänkte Simon. Men hon verkade i alla fall okej. Han körde ner händerna i fickorna och började gå tillbaka mot teknikrummet.

Jag heter Anna, sa Anna och kom ifatt honom. Jag är praktikant här. Bry dej inte om Alvy. Hon skulle ringa polisen om hon hittade en bok som stod upp och ner. Hon skrattade och höll Simons bok upp och ner framför sig. Men … Ska du lära dej dyka? Hon vände boken rätt och tittade intresserat på den.

Ja. I sommar, svarade Simon.

Vad kul. Jag älskar att dyka. Jag dök i Italien i somras.

Gjorde du?

Ja. Jag såg haj och … vad är det?

De hade kommit fram till ingången till teknikrummet och Simon hade stannat. Han ville inte träffa mannen i överrocken igen.

Kan du … kan du se om det står en jättestor gubbe med lång rock där inne? sa han tyst till henne. Han har röd hatt och ser … ser farlig ut. Hon tittade frågande på honom men nickade sedan och klev in i rummet. En stund senare kom hon tillbaka.

Det finns ingen med lång rock där, sa hon. Vad var det med honom?

Äsch. Han gav mig den där boken. Jag bara undrar hur han visste att det var den jag letade efter. Och så frågade han så konstigt.

Hur såg han ut? frågade Anna allvarligt.

Jättestor och med en jättestor rock som gick ända ner i golvet. Han hade hatt på sig. Jag såg inte hans ansikte …

De gick in i teknikrummet och Simon såg sig snabbt om för att försäkra sig om att Anna inte missat mannen med överrocken men han verkade försvunnen.

Du måste akta dej för sådana, sa Anna. Om du får syn på honom här igen så kom genast bort till oss och säg till. Förstår du?

Ja.

Bra. Var var det nu du hittade boken?

Där någonstans, sa han och pekade på fotografihyllorna. Det var mannen med överrocken som gav mig boken, men jag tror att han måste ha tagit den därifrån. Han stod precis där.

När Anna skrev några bokstäver i boken passade Simon på att leta upp den bok som mannen i överrocken försökte att gömma. Han hittade den där han sist hade sett den, en liten tjock bok med vita pärmar. Den hette Spionkameror. Om konsten att fotografera i hemlighet.

Såja, sa Anna. Nu måste vi bara stämpla in boken i vårt system så kan du komma och hämta den i morgon. Blir det bra?

Simon nickade och de följdes åt till utlåningsdisken där de sa hej då till varann. Han skyndade sig tillbaka till skolan och kom naturligtvis för sent till mattelektionen.

Fröken blev argare än han trott. Det berodde förstås på att han både kom för sent och hade slarvat med läxan. Men han hamnade hos Gunnar Nilsson som förklarade lite division och sedan, precis som Simon väntat sig, började berätta om invasionen i Normandie, om en strand som hette Omaha Beach där soldaterna vandrade fram genom kulregn och där så många blev skjutna att havet färgades rött av blod.

När Simon kom hem efter skolan hade pappa redan kommit. Det hördes musik från vardagsrummet och när Simon klev in satt pappa tillbakalutad i soffan med en kopp kaffe i handen och såg … underlig ut. Framför honom på bordet stod en skål med chips och ett glas saft.

Tjänare, Simon. Hur har det varit i skolan? sa han och log.

Jorå. Som vanligt.

Kom och sätt dej. Jag har fixat hallonsaft. Jag kom hem lite tidigare för jag klarade av mina möten snabbare än jag tänkt. Ta lite chips.

Chips? Simon blev orolig. I vanliga fall kom pappa hem, gick in på sitt kontor och skrev fram till middagen. Stereon användes nästan aldrig. Den enda musik Simon visste att pappa lyssnade på var signaturmelodin till nyhetsprogrammen på TV. Och chips? Bara på fredagar eller lördagar.

Ska vi ha fest? frågade han nervöst.

Ja, vi ska gå ut och äta på restaurang. Pappas leende försvann. Han ställde undan kaffekoppen, satte sig upp och slog fingertopparna mot varann. Vi ska träffa en … en kompis till mej. En tjej. Vi ska fira att jag hjälpt hennes affär så att den går jättebra. Pappa såg på Simon. Jag gillar henne rätt bra, ser du.

Jaha.

Jag tror att du kommer att gilla henne också. Hon är trevlig och snäll. Jättebra på att berätta historier. Har rest runt halva jordklotet …

Ska ni gifta er? Simon kände sig löjlig. Det är klart att pappa skulle ha en tjej – varför skulle han inte det? Men han kunde inte hjälpa att han inte tyckte om det, att han redan tyckte illa om tanten, vem hon än var. Han beslöt sig för att låtsas som ingenting och ta itu med problemen när de kom. För problem skulle det bli, den saken visste han från tidigare försök med låtsasmammor.

Det … det är för tidigt att säga något om. Först måste vi se om vi trivs ihop … alla fyra.

Fyra! utbrast Simon.

Ja, hon har en flicka också. I din ålder, ungefär. Jag har inte sett henne, men Kristina har berättat om henne, precis som jag har berättat om dej. Hon spelar piano och …

Simon lyssnade inte längre. Det här var värre än han räknat med, värre än de tidigare gångerna. Om pappa och hon gifte sig och flyttade ihop skulle han vara tvungen att dela sitt liv med en främmande tjej, en tjej med hästbilder på väggarna och som skrev kärleksdikter till barnsidorna i tidningen. Hon skulle ta hem en massa tjejkompisar och … nåja, det kanske han skulle kunna stå ut med. Men sedan skulle hon börja dra hem äldre killar som skulle äta upp maten i kylskåpet och hålla honom vaken på nätterna. Och hon skulle spela pojkbandspop tills öronen rann av. Nej. Simon var tvungen att göra något för att sätta stopp för det här. Han visste inte vad han skulle göra men han skulle nog komma på det.

Kristina var snygg på ett sådant där sätt som pappor gillar. Men hon verkade barnslig och fnittrade även om ingen sa något roligt. Simons pappa gjorde i och för sig inte heller något vidare gott intryck. Han kom med korkade skämt och fnittrade, han också. Och han hällde ut ett vinglas så att kyparen fick komma och byta duk och torka upp. Det var så pinsamt att Simon bara ville dö.

Flickan, Sonja, satt och surade hela tiden. Hon hade en docka med sig; en liten plastfigur som föreställde en ung flicka med flygande, rågblont hår och ett stort svärd lyft över huvudet. Den ställde hon framför glaset, vänd mot de andra som något slags försvar. Simon hade aldrig träffat en så sur tjej. Ibland himlade hon med ögonen när hennes mamma sa något, men mest satt hon och stirrade ner i maten. Någon enstaka gång mötte hon hans blick och han bara väntade att hon skulle räcka ut tungan eller göra en ful grimas – han skulle gjort det själv om det inte varit för barnsligt och om situationen inte varit så allvarlig – men hon vände bara bort huvudet. Så Simon surade tillbaka.

Efter en lång middag som verkade vara i en evighet bad pappa äntligen om notan. Medan de väntade på att få betala skålade tant Kristina med pappa och sa att det hade varit så trevligt och att allt smakat så gott.

Vad sägs om att gå på bio i morgon? sa pappa.

Helst inte i morgon, sa tant Kristina. Sonja har sina pianolektioner på fredagarna och efteråt går vi alltid på Williams och äter pizza. Kan vi inte ta det på lördag istället?

På lördag? tänkte Simon. Då hade ju PT och han planerat att gå på bio. Det hade de ju snackat om i två veckor. Han visste att det skulle bli problem när en ny tant kom och blandade sig i deras liv.

Jag vill se Rymdsvärdet, sa Sonja.

Rymdsvärdet. Fint. Då säger vi det, sa pappa.

Nej, inte den filmen, sa tant Kristina. Den är väl från femton år? De bara slåss och skjuter.

Den är från sju år, sa Sonja irriterat. Och de skjuter inte alls. Boken är jättebra.

Det var just den filmen Simon och PT hade tänkt gå och se. Han hade inte läst boken – och nu hade han heller ingen lust att se filmen alls, inte ens med PT. Filmer som var baserade på böcker som tjejer läste var förmodligen lika upphetsande som en ponnyritt i månskenet och det kunde han vara utan.

Jag tror att Sonja har rätt, sa pappa. Jag har läst om filmen och den har fått bra recensioner i tidningen. Jag skulle vilja se den själv.

Det avgjorde saken för Simon. Han skulle hellre låtsas dödligt sjuk än att följa med på Rymdsvärdet. Och om han på något sätt klarade sig ur det här och fick gå på bio med PT istället, skulle han absolut välja en annan film, till och med någon han redan hade sett om det inte fanns andra alternativ. Det gällde bara att förklara den här något märkliga inställningen för PT, och han visste någonstans inom sig att det skulle bli svårt.

Simon och pappa Stark kom hem till Mäster Palmsgatan vid halv elvatiden. Pappa verkade trött och sa inte så mycket. Simon sa ingenting alls. Han skämdes för att han inte kunnat vara trevlig och bara tycka om tant Kristina och Sonja. Men de var två stycken, lika många som han och pappa, och det betydde att hälften av hela världen skulle komma att förändras om de flyttade ihop, hälften av alla regler skulle komma att bestämmas av inkräktare. Och en av inkräktarna skulle ta hans mammas plats. Omöjligt.

Titta bara på vad som hade hänt vid middagen. Pappas förslag om att gå på bio i morgon hade snabbt och utan minsta protest ändrats till bio på lördag, på en tid som Simon redan planerat för. Visserligen var det ingen som kände till hans planer, men de kunde ju frågat.

Simon borstade sina tänder slarvigt och gick och la sig utan pyjamasen. Han låg och tänkte på inkräktare och att han, Simon, minsann aldrig skulle låta någon tjej flytta in hos honom så länge pappa bodde kvar hemma. Det dröjde länge innan han somnade.

Nästa dag gick han tillbaka till biblioteket på lunchrasten för att se om hans bok hade blivit stämplad. Anna var där och hjälpte honom. Hon hade lagt undan boken så fort den blivit registrerad så att ingen annan skulle ta den.

Det är en konstig bok, sa hon när hon lämnade ut den tillsammans med hans lånekort. Jag tittade lite i den i morse och jag vet inte om den är skriven på skämt eller … Jag menar, en del av tipsen verkar rätt underliga. Hon lutade sig fram och viskade: Dessutom finns den inte.

Vadå?

Den finns inte! Den har inget ISBN-nummer. Alla böcker har ISBN-nummer. Och bokförlaget, Kraftnodusa, finns inte heller. Jag tror att det är någon rik tok som har skrivit och tryckt den själv och sedan gått runt på en massa bibliotek och ställt in ett exemplar i hyllorna.

Varför skulle någon göra det?

"Tja. Jag skulle ha gissat på att det var någon som ville bli känd författare, men som inte kunde skriva tillräckligt bra för att få komma ut med en riktig bok. Om det inte var för författarnamnet. Titta!"

Simon tittade på omslaget. Bygg ett undervattenshus till din kamera av Rita K. Krans. Han tyckte han kände igen det namnet.

Krans, fortsatte Anna med ett konspiratoriskt leende. "Hon som har skrivit Rymdsvärdet, du vet."

På väg hem från skolan, precis utanför verktygsaffären, fick han syn på mannen i överrocken igen. Han stod vid övergångsstället och läste en bok som om han skulle gå över gatan så fort han blivit klar med nästa kapitel. Plötsligt slog han ihop boken med en smäll, stoppade den i en ficka i den stora rocken och började gå. Han gick bort ifrån övergångsstället i riktning mot den gamla korvkiosken på Bergsgatan. Simon följde efter. Det var åt rätt håll, hemåt, så det skadade inte att skugga mannen – så länge han nu gick åt rätt håll – och försöka få reda på lite mer.

Regnet hade upphört, men gatorna och trottoarerna var blöta av tunna vattenpölar och det var disigt i luften, nästan som dimma. Människor sprang omkring på väg hemåt eller till mataffärerna. Trafikljusen matade stötvis fram bilar och cyklar. Snart skulle det börja skymma