Boken om Olle

By Annika Holm

"Boken om Ollle" är en samlingsvolym bestående av tre böcker, "Olles nya cykel", "Olles hemlighet" och "Olle och arga Amanda", om den unge Olles liv. Böckerna skildrar vardagliga händelser i Olles liv, såsom att bli av med en cykel, träna skridskor i hemlighet för att kunna gå med i kompisarnas hockeylag och om Olles relation till Amanda. Volymen är lättläst, men är också engagerande och en träffsäker uppväxtskildring.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2021
• ISBN: 9788726968248

Book preview

Olles Nya Cykel

1.

Nu går det inte längre. Ögonen vill inte gå ihop.

Och om ögonen inte vill gå ihop, så vill dom inte. Det är inget mer med det.

Alltså är det morgon.

Olle sätter sig upp i sängen och tittar på klockan. Kvart i fem.

Olle suckar så högt att Klara borde vakna. Men det gör hon inte. Från mörkret i hörnet mittemot hörs bara pust och skorr. Olle suckar en gång till. Han hostar lite också. Men Klara säger fortfarande bara pust och skorr.

Han lägger sig ner och lyssnar på ljud. Det är inte riktigt mörkt i rummet, men så mörkt att man hör bättre än man ser.

Olle försöker räkna hur många gånger klockan säger tick mellan varje gång Klara snarkar. Det är svårt.

En lastbil kör förbi nere på gatan. Konstigt att ingen vaknar av bullret.

Nu går någon i porten. Dong – där smällde porten igen. Kvart i fem. Hur kan klockan vara så lite när man själv är så vaken? Klockan måste gå fel.

Försiktigt smyger Olle upp ur sängen, tyst tassar han ut i köket. Ingen får märka att han är vaken. Just idag är det väldigt viktigt. Gatlyktan lyser rätt in på köksklockan. Den visar kvart i fem. Det är alldeles klart att det är flera timmar kvar.

Om han skulle ta nåt att äta? En macka med ost, till exempel.

Inifrån mammas och pappas rum hörs ett host. En säng knarrar. Kvickt springer Olle in till sig och hoppar ner i sängen. Han drar täcket ända upp till näsan.

Men ingenting mer händer. Det är alldeles tyst igen. Det är mer än två timmar kvar tills de kommer. Han måste hitta på nåt bra sätt att somna på. För det är viktigt att han sover när de kommer. Och det är svårt att låtsas sova. För då vill man i alla fall försöka titta, och då märker de att man inte sover.

Nej, sova ska man göra, sova hårt, och inte vakna på riktigt förrän de har sjungit alldeles färdigt. Då öppnar man ögonen och då ser man att det har…

Nej, stopp! Tänk inte mer!

Förresten blir det nog inte så. Det blir alldeles säkert inte så. För det blir aldrig precis som man tänkt sig. Man önskar sig nåt jättemycket, men man får aldrig precis det man önskar sig. Olle kramar sin gula sänghund och tänker på hur det var förrförra gången, då när han fyllde sex år. Då hade han också bara önskat sig en enda sak. En enda sak.

Han ville ha likadana skriller som Mackan och Lasse och de andra killarna. Riktiga hockeyrör, svarta med en grej som gick upp där bak på hälen. Han hade visat mamma hur de såg ut. Flera gånger hade han visat henne nere i sportaffären.

Och så kom födelsedagen. Och han fick skridskor. Fast de var inte svarta och inte nya, och inte hade de nån sån där grej där bak. De var bruna och lite nötta.

– Jag köpte dom av Berglund, sa pappa. Hans barn hade växt ur dom. Dom ser nästan nya ut. Bra skinn verkar det vara, tycker jag.

– Dom är lite stora, sa mamma, du får ha ett par extrasockor i så länge. Tills du har växt i dom.

Det hade varit svårt att se glad ut då. När pappa hade gått till affären hade Olle frågat mamma:

– Varför köpte ni inga riktiga skridskor?

– Det här är väl riktiga skridskor, sa mamma. Det är bra skridskor att börja med, när man är så liten som du.

Olle hade aldrig blivit vän med sina skridskor. Han lärde sig aldrig att åka bra. Han tyckte inte att det var roligt att åka skridskor. När de andra killarna var nere på banan gick han hem. På söndagarna tog pappa med honom till sjön. Olle vinglade fram på skridskorna, trillade ofta, grät och ville gå hem. Men det ville inte pappa.

– Det är nyttigt med frisk luft. Det blir man stor och stark av. Upp med dej nu, snart lär du dej.

Och så fortsatte de, fast Olle frös, fast hans vrister värkte.

Olle fryser i sängen, när han ligger och tänker på de där söndagarna. Han drar upp täcket. Som tur var hade pappa tröttnat. Förra vintern hade de nästan inte alls varit ute och åkt.

Olle tittar allvarligt på sin sänghund.

– Det är äckligt med skridskor, fattar du det. Det är fånigt med frisk luft. Det är hemskt att frysa.

Frisk luft – det är sånt som stora säger när det är kallt ute. När det är kallt och otrevligt ute och man bara vill gå in och ha det skönt inomhus, då pratar de om frisk luft. Särskilt pappa gör det. Det är nyttigt att vara ute i friska luften. Sitt inte inne och häng, gå ut.

Och mamma håller med. Hon håller jämt med pappa. Gör som pappa säger, den meningen säger mamma minst tio gånger om dagen.

Men en gång sa hon inte så. En gång blev hon arg istället, jättearg. Det var den gången när det var Olle som ville göra som pappa hade sagt.

Det var så här att mamma satt i soffan och ammade Klara. Olle hade ätit smörgås i köket. Han kom in till mamma och Klara.

– Hej då lilla Klara, sa han och klappade på hennes lena huvud. Hon var så liten, minns han, hans hand var nästan lika stor som hennes huvud.

– Vanudå? sa mamma och såg upp från boken som hon läste.

– Jag går ut.

– Det gör du inte alls. Du stannar inne.

– Jamen jag ska leka med Annalotta.

– Du har varit ute precis hela dan, nu får du stanna inne.

Mamma såg otålig ut och så fortsatte hon att läsa i boken. Då kom Olle plötsligt ihåg vad pappa brukade säga.

– Det är nyttigt med frisk luft, sa han och försökte låta som pappa.

Mamma suckade och la ifrån sig boken.

Olle minns tydligt hur hon såg ut när hon lyfte upp Klara för att få henne att rapa.

– Det säger pappa. Barn ska va ute i friska luften, säger han.

– Var inte näsvis, sa mamma. Nu går du in i ditt rum.

– Varför det.

– För att jag säger det.

– Jamen jag vill inte. Jag tänker gå ut.

Mamma la ifrån sig Klara på soffan. Hon reste sig och tog Olle i armen.

Hon tog hårt, minns han, så att det gjorde ont.

– Nu går du in i ditt rum och stannar där. Hör du det.

Då bet Olle mamma i benet. Mamma skrek till. Sen började hon gråta. Hon tog Klara och gick in i sitt rum och stängde dörren.

På kvällen hade pappa varit jättearg. Han hade talat länge med Olle. Sagt att Olle måste vara snäll mot mamma och inte bråka. Talat om att barn måste lära sig lyda. Hur skulle det gå om inte barn lydde sina föräldrar, hade pappa sagt.

Lyda, lyda, lyda. Jämt säger dom att man ska lyda. Pappa säger det mest. Han berättar ofta om hur det var när han var liten och bodde på landet. Om han inte lydde sin pappa fick han sitta ute i vedskrubben. Ofta fick han stryk, både av sin mamma och pappa.

Stryk – det låter läskigt. Det har Olle aldrig fått. Man ska inte behöva ta till stryk för att få barn att lyda, brukar pappa säga. Så hur arg pappa än är så slåss han aldrig. Han skäller.

Det är oftast på kvällen som han är arg. När han kommer hem från affären och upptäcker att Olle har gjort nåt fel. Då blir det bråk, och så blir mamma ledsen, och så börjar Klara gråta, fast det nästan aldrig är på henne som pappa är arg.

Annalottas pappa är inte sån. När han kommer hem från jobbet är han på jättebra humör. Då brukar han leka med Annalotta och Olle, eller så brukar de hjälpas åt att laga middag och hitta på tokiga maträtter.

En gång frågade Olle mamma varför pappa jämt var så arg.

– Det är han väl inte, sa mamma, det är bara det att han är trött. Det är jobbigt i affären, du vet.

Pappa jobbar på Konsum i centrum. Där är det ofta bråk. Det är inbrott i affären, och då måste pappa klara upp det. Eller så kommer det nån som säger att affären måste slå igen om det inte blir fler som handlar där. Då måste pappa ordna upp det också, annars blir han utan jobb. Jodå, Olle kan nog förstå att pappa kan vara trött.

Men Annalottas pappa blir väl också trött av sitt jobb. Och mamma av sitt.

– Vad du pratar, sa mamma. Om du bara är snäll och inte hittar på så mycket hyss så är pappa också snäll. Så enkelt är det. Förresten måste jag iväg nu.

Så är det alltid. När man vill prata om nåt på riktigt så ska dom iväg nånstans. Eller så säger dom att man frågar dumt.

Hur mycket är klockan nu?

Det har i alla fall blivit mycket ljusare. Man kan se träden genom rullgardinen nu.

Fem över halv sex. Det blir visst aldrig morgon.

Mormor säger alltid att om man önskar sig nånting riktigt mycket så får man det till slut.

Olle håller andan och kniper ihop ögonen så hårt han kan. Det blir rött och grönt och skärt och gredelint innanför ögonlocken.

Jag önskar mig, jag önskar mig, jag önskar mig…

2.

När han öppnar ögonen står de vid sängen. Klara har vaknat utan att han märkt det. Mormor har kommit utan att han hört det. Mamma håller brickan. Blåa födelsedagskoppen står där, med gulröda ringblommor omkring, precis som det brukar vara.

Ja må han leva, sjunger de. Det vill säga, det är mamma och mormor som sjunger. Klara hoppar jämfota och säger tjo med jämna mellanrum.

Pappa är inte med. Var är pappa? Varför ligger det inte ett enda paket på brickan?

– Har den äran, min lilla gubbe, säger mamma och sätter brickan på sängen.

– Får man krama en stor åttaåring? undrar mormor och gör det.

– Hadäran, hadäran, hojtar Klara och kravlar sig upp på Olles mage. Hon hoppar upp och ner och mamma hinner precis rädda brickan.

– Är det klart? ropar pappa plötsligt.

Mormor tar Klara i knät och sätter sig på en stol. Mamma drar upp rullgardinen mot solen.

– Det är klart, ropar hon.

Solstrålen faller rätt mot dörren. Mamma öppnar den. In CYKLAR pappa.

Olles pappa kommer cyklande in i Olles rum! CYKLANDE! PAPPA!

Han sätter ner fötterna på golvet, kliver av cykeln, fäller upp stödet, tar ett steg tillbaka.

Mitt i rummet, mitt i solstrålen, står en blå cykel, den blankaste och blåaste cykel Olle har sett.

– Har den äran! säger de allihop och tittar på Olle.

Olle tittar på cykeln.

Är det en dröm eller på riktigt?

– Det är en vacker cykel, säger mamma.

– Cykla, cykla, kvittrar Klara.

– Bara han inte är för liten för att cykla i trafiken, funderar mormor.

– Det är klart han inte är, säger pappa. Det gäller bara att vara försiktig och se sej noga för.

Olle hör nästan inte vad de säger. Han bara tittar. Han sitter kvar i sängen och bara tittar.

Han har fått precis det han önskar sig. En riktig cykel. En stor cykel, inte en barncykel. En cykel med växel och tuta och backspegel. Till och med blå är den, precis som han drömt om.

Men det är ingen dröm längre. Han har bitit sig i både högra och vänstra armen och blundat. Och cykeln står kvar. Den står kvar, mitt i rummet. Mamma och pappa och Klara och mormor är också kvar. De tittar mer på Olle än på cykeln, märker han plötsligt.

De ser ut som om de väntade på nånting.

Javisst ja.

Men hur talar man om sånt? Hur förklarar man att man är glad. Så här glad? Hur säger man, när man vill beskriva att det känns alldeles varmt inuti, och att det känns som om man vill hoppa och springa och sätta sig på cykeln och cykla rätt ut genom fönstret.

– Olle! säger mamma. Varför säger du ingenting?

– Fin cykel, min cykel, säger Klara och börjar klättra upp på cykeln.

– Stopp! skriker pappa och kastar sig över Klara. Akta Olles nya cykel.

Olle sväljer. Olles nya cykel, sa pappa.

– Olle! säger mamma igen och ser så där orolig ut som hon kan göra. Hon tittar på pappa och på Olle igen.

– Tack, säger Olle. Tack så hemskt mycket.

Han skulle vilja säga att han är världens gladaste. Men han kan inte. Han vet inga ord som är fina och glada nog.

Tack och lov ringer telefonen. Pappa går och svarar. Mamma ser på klockan. Hon kramar Olle och säger att nu måste de skynda sig.

De äter frukost i köket. Det är bullar istället för smörgås, och varm choklad istället för kall fil. Och åtta tända ljus i ring mitt på bordet.

Vilken morgon!

Nu är det bråttom, säger pappa och ställer sin kopp i diskhon. Kom nu, Olle!

Pappa bär cykeln nerför trapporna och in i cykelkällaren. Där ställer han cykeln i ett hörn och visar hur man låser den. Det är tre lås på cykeln. Ett kombinationslås som går upp om man ställer in det på en särskild serie siffror.

– Det är viktigt att du inte talar om siffrorna för någon, säger pappa. Sedan ett slanglås, ett gult. Och så ett polislås. Det är ett särskilt starkt lås som man låser med nyckel. Olle får båda nycklarna på en liten ring.

– Var rädd om nycklarna, slarva inte bort dom, säger pappa.

Och så går de, Olle till skolan och pappa till jobbet. Skolan och Konsum ligger nästan på samma ställe så Olle och pappa har sällskap på morgnarna.

Pappa ser glad ut när han går upp för backen. Han går fort, Olle får springa som vanligt.

– Nu kan vi börja göra utflykter på cykel, hela familjen, säger pappa belåtet. Nu när du har en egen cykel.

Där backen tar slut går Olle till vänster och pappa till höger. Pappa vänder sig om och vinkar flera gånger. Olle vinkar tillbaka.

Solen skiner. Löven på träden är gula och röda. Himlen är blå. Fast cykeln är ännu blåare.

3.

I skolan sjunger de för Olle. Det är tända ljus på bänkarna. Fröken läser ett extra kapitel ur berättelseboken.

– Vad fick du? viskar Annalotta när de plockar fram skrivböckerna efteråt. Till mig kan du väl säga!

Fröken hade också frågat vad han fick. Och Olle hade svarat allt möjligt.

– Sen, viskar Olle till Annalotta. Sen ska jag berätta.

För det är alldeles för stort och märkvärdigt för att man bara ska kunna svara så där rakt på sak när någon frågar. Man måste tänka ut hur man ska säga, vad man ska säga först och vad man ska säga sedan. Man måste tänka ut hur man ska beskriva cykeln så att den som hör på förstår hur fin den är.

Annalotta vet att Olle önskat sig en cykel, ingenting annat än en cykel. Men hon tror säkert inte att Olle