Pelle Knallhatts underbara öden

By Ulla Marcks von Würtemberg

Pojken Pelle Knallhatt bor på en gård med sin familj. Gården har mycket mark, mat odlas och det finns massvis med djur. Pelle spenderar gärna sina dagar med husaren Krut. Krut sköter traktorerna på gården och alla andra maskiner. Men det är inte därför Pelle tycker att det är så kul att umgås med Krut. Det är snarare för att Krut kan allt om hästar. Och hästar är det som Pelle tycker allra bäst om. "Pelle Knallhatts underbara öden" är en bok om vänskap och fantasifulla vardagsäventyr.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 30, 2023
• ISBN: 9788726894608

Book preview

Ulla Marcks von Würtemberg

Pelle Knallhatts underbara öden

SAGA Kids

Pelle Knallhatts underbara öden

Omslagsfoto: Midjourney

Copyright ©1955, 2023 Ulla Marcks von Würtemberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726894608

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till

PETER

Trolleriasken

L ångt ute på landet där tuppen gal och göken guckar i skogen, bor Pelle Knallhatt i ett gammalt vitt hus med gröna fönsterluckor och rött tegeltak. Pelle ser ut som alla andra pojkar, som har blå ögon och gult hår. Men med håret är det nog något besynnerligt. Ty hur mycket syster Mullan än kammar och borstar det, alltid står en hårtofs rakt upp på skulten! Farmor säger, att det är en trolltofs och att det är för att Pelle har en sådan där trolltofs, som det jämt och samt händer sådana förunderliga saker för honom. Här ska ni få höra!

En vacker sommarmorgon, när Pelle vaknade, stod alla som bor i huset, pappa och mamma, farmor och Lena, syster Mullan och Stina, runtom Pelles säng och sjöng Ja, må han leva!

— Varför det, frågade Pelle och satte sig upp. Är jag sjuk?

— Det är ju din födelsedag i dag, skrek Lena.

— Du fyller sju år, skrattade farmor.

— Nu är du stora karlen, sade pappa.

— Och nu ska du lära dig läsa, sade mamma.

Allt det där lät mycket bra, utom det sista.

— Inte behöver jag lära mig läsa, invände Pelle. Alla ni andra kan ju läsa och det räcker med det.

— Nej, sade mamma, det gör det inte! I morgon börjar vi.

Bland födelsedagspresenterna fanns det också en ABC-bok och farmor lärde Pelle att känna igen bokstäverna.

— Det är bra, sade Pelle, när de kom till Ö, nu kan jag bokstäverna och det får räcka med det!

— Det är alltid en början, medgav farmor, men räcker gör det inte!

Det var som förgjort! Så fort mamma skulle läsa med Pelle, var pojken försvunnen och fick hon väl fatt på honom, var ABC-boken borta. Då gjorde mamma tvärtom. Först letade hon reda på ABC-boken. Den låg i lådan med krocketspelet i skrubben under trappan. Hur den nu hade hamnat där! Sedan högg hon Pelle, just som han skulle slinka ut genom salsfönstret. Med boken i ena handen och pojken i den andra marscherade hon upp i barnkammaren.

— Seså, sade hon och tryckte ner Pelle på en stol, nu sätter vi igång.

Pelle slog upp boken och stavade K-A-K-A, medan han såg på bilden.

— Bulle, ropade han förtjust.

— Läs! Gissa inte, sade mamma, som gått för att stänga garderobsdörren.

Då hände en förunderlig sak!

ABC-boken flög ur Pelles knä tvärsöver barnkammaren rakt in i kakelugnen, där det brann en stor brasa! Innan Pelle hunnit blinka, hade bladen fattat eld och kvar fanns bara den tjocka pärmen, som långsamt förkolnade.

— Pelle, vad tar du dig till! ropade mamma.

— Jag gjorde ingenting, tjöt Pelle. Den bara flög i väg! Det var trolleri!

— Trolleri, fnös mamma, du ska få för trolleri, du! Marsch ner i fruktkammaren och det i röda rappet!

Pelle såg på mamma och förstod att det var bäst att försvinna och inte komma med några förklaringar.

Fruktkammaren var en stor mörk garderob bredvid hallen. Så snart Pelle hade gjort något riktigt dumt, åkte han dit in och där fick han sitta, tills han lugnat sig och fattat, hur tokigt han burit sig åt. Det brukade ta sin tid, innan Pelle kom på bättre tankar och därför fanns det en pall att sitta på därinne. Den hette Skampallen.

Pelle slog sig ned på skampallen och mamma stängde dörren om honom. Han gillade inte alls den här sortens bestraffning. Den tog så lång tid och det var så tråkigt att sitta här inne i mörkret. Roland hade det mycket bättre. Han fick en hurring eller i värsta fall ett kok stryk, om han hade gjort något riktigt dumt. Det var ju klart, att det gjorde ont, men det gick ju över så fort! Det var förstås som Roland sade. Pelle var så stark att mamma inte orkade ge honom stryk! Han sträckte på sig, där han satt på skampallen och drog djupt efter andan.

Nu kom mamma och Lena nedför trappan. Redan! Han som inte hunnit ångra sig än! Glad i hågen tassade han fram till dörren. Men mamma kom inte och släppte ut honom. Pelle hörde, hur hon knackade på dörren till farmors vardagsrum och ropade:

— Farmor lilla, jag måste ge mig i väg med Lena nu. Pelle sitter på skampallen. Vill farmor höra efter, om han kommit på bättre tankar om en kvart.

— Pelle, du skäms väl ordentligt, ropade Lena viktigt genom nyckelhålet.

Pelle knep ihop läpparna och gick och satte sig igen. O, vad han skulle må den dagen Lena åkte in i fruktkammaren! Hon var bara fem år, så ännu hade hon inte hunnit göra något värre än att det räckt med, att hon fått gå och lägga sig? Men vänta bara!

Pelle stack handen i byxfickan och drog fram Stjärna. Det bästa han visste var hästar och uppe i stallet, som han kallade sitt eget hörn i barnkammaren, hade han tjugo stycken. Orkan, gunghästen, var finast. Han var vit och hade sadel och stigbyglar och svans och man av riktigt tagel. Stjärna var näst finast, för hon hade också svans och man av tagel, men hon var inte större än att Lenas lilla docka Margareta kunde rida på henne. Pelle fingrade försiktigt på den lilla trähästen. Svansen var lös! Lena hade varit framme och kammat den igen! Aldrig kunde han få ha sina hästar i fred för henne! Nå, bleve han bara utsläppt, skulle han kila ner till Krut i stallet och få en limklick i svanshålet. Men hur länge hade han suttit här! Säkert flera timmar. Farmor hade naturligtvis glömt bort honom. Krut sade jämt, att man blir glömsk, när man blir gammal. Han var ju hungrig så att det skrek i magen på honom! Tänk om han skulle sitta här och svälta ihjäl! Pelle blev riktigt bedrövad, men så slog honom en tanke. Det kunde kanske finnas något äpple kvar från i vintras! Han klev upp på skampallen och trevade med händerna på den nedersta hyllan. Där stod ju en hel korg med frukt. Men äpplen var det inte.