Buster, Hollman och fällan vid Albano

By Ulla Marcks von Würtemberg

Buster och hans kompis Hollman har fått en alldeles lysande idé. De ska ha en flotte i Brunnsviken! Med flotten kan de utforska vikens alla stränder – och kanske till och med ta sig hela vägen ut till havet. Men snart börjar det hända saker som vännerna inte har räknat med. Buster måste rädda livet på en hund, Hollman börjar bete sig konstigt och så dyker en som heter Rune plötsligt upp vid flotten. Buster gör sitt bästa för att förstå vad som händer. Och när han äntligen släpps in i mysteriet, blir äventyret större än han någonsin kunnat tro ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 24, 2022
• ISBN: 9788726894622

Book preview

Ulla Marcks von Würtemberg

Buster, Hollman och fällan vid Albano

Saga Kids

Buster, Hollman och fällan vid Albano

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 1958, 2022 Ulla Marcks von Würtemberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726894622

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

Tornuret i Engelbrektskyrkan slog ett slag; kvart över åtta. Sommarlovet var oåterkalleligen slut, fast sommaren dröjde kvar i en kvävande värmebölja. Luften stod stilla mellan husväggarna, asfalten var redan mjuk och blommor och blad slokade i planteringen vid Jarlaplan. I den röda läroverksbyggnaden vid Roslagsgatan stod fönstren på vid gavel. Med buller och bång reste sig pojkarna ur bänkarna. Lärarna kom in och började terminens första lektion.

I 3⁵ b blev klassföreståndaren stående i katedern.

— Få se nu, hur ni har placerat er, sade han och lät blicken mönstrande glida efter bänkraderna.

Hollman på första raden rakt nedanför katedern och platsen bredvid honom tom — naturligtvis. Löv och Berg tillsammans, omöjligt! Vem var det där då längst nere i hörnet på sista raden, väl skyddad av Anderssons breda rygg? Det syntes inte mer än en rufsig, brun kalufs. Läraren sträckte på sig. Aha, det var Bruse! Å nej, den gubben gick inte!

— Hallå du där, Bruse, sade han med höjd röst, den där platsen är nog inte riktigt lämplig för dig!

— Joo då, magistern! En rosig, solbränd nuna med glittrande blå ögon dök upp över Anderssons vänstra skuldra. Jag kan säkert sitta här nu. Alla människor säger, att jag har blivit så lugn och sansad i sommar. De säger att jag har mognat, förstår magistern.

Klassföreståndaren strök sig om hakan.

— Men inte för sista raden, Bruse! Det skulle nästan vara sorgligt! Här finns det en utmärkt plats åt dig. Stig fram bara! Var inte blyg du!

Klassen fnissade. Buster samlade motvilligt ihop sina böcker och reste sig. Han suckade tungt och sade rätt ut i luften:

— Hur man gör, så gör man galet! Hemma får man bara höra, att man inte ska tränga sig före andra …

Han sjönk ned på den tomma bänken rakt nedanför katedern och sköt upp bänklocket med hakan. Det låg ett par papper på botten. Hollman böjde sig snabbt fram.

— Vänta, sade han, det är mina papper. Jag langade ner dem, när gubben kom in. Det är bara en konstruktion, som jag håller på med.

— En konstruktion! Buster blev eld och lågor. Han vräkte ned böckerna huller om buller och smällde igen locket. Får jag titta!

— Asch, det är bara ett utkast till en flotte, som jag ska börja bygga, svarade Hollman och sköt över papperna till Buster, sedan han först försäkrat sig om, att läraren var helt upptagen av att placera om Löv och Berg.

— Ska du bygga en flotte nu, när plugget börjar! Eller är det bara en modell?

— Nej. Det ska bli en flotte, som jag själv ska ha, svarade Hollman. Man kan väl ha kul, fast man går i plugget.

— Jo visst. Buster såg undrande på kamraten. Bor du kvar på landet?

— Nej då. Jag ska ha flotten här i stan, i Brunnsviken. Hollman rafsade snabbt åt sig ritningarna och stoppade ned dem i bänken. Läraren kom tillbaka upp i katedern och avbröt vidare samtal.

En flotte i Brunnsviken! Vilken finfin idé! Och den hade Hollman kläckt! Med ärlig förvåning mönstrade Buster kamraten vid sin sida. De hade redan gått två år i samma klass, men ändå hade Buster bara ett vagt intryck av, att Hollman inte var någon bekantskap att odla. Under hela tiden hade han hållit sig för sig själv och när han någon enstaka gång hade yttrat sig, hade han alltid låtit spydig, nästan ettrig. En enda gång hade han varit inblandad i ett slagsmål. Benka hade retat honom, men det hade han aktat sig för i fortsättningen. Ty fast Hollman var liten och spinkig till växten, var han stark och farligt snabb och vig. Aldrig hade Buster kunnat tänka sig att han hade några intressen utanför plugget! Han släppte kamraten med blicken och vände sig mot katedern, medan hans ögon fick ett alltmer frånvarande uttryck. Konstruktioner var hans liv och i tankarna var han redan i full färd med att bygga en flotte.

— Vad ska du ha till pontoner? frågade han tyst. Bensinfat?

— Nej. Har du lust att vara med, ska jag tala om för dig på rasten, vad jag har för grejor. Har du lust att vara med?

— Skriv upp det!

— Jo, förstår du, började Hollman, så fort klockan skrällde ute i korridoren och ordet blev fritt igen, jag har två innerslangar, rejäla doningar, från en långtradare, och en trall av lätta träribbor. Jag kom över den, när de moderniserade ett badrum i vårt hus, nu i sommar. Det behövs bara fyra eller kanske sex remmar för att spänna fast slangarna under trallen så är grundstommen klar. Principen är, att flotten ska vara lätt att ta i sär och sätta ihop. När man inte använder den, måste man kunna gömma den. Annars får man aldrig ha den i fred. Förstår du?

— Visst! Kom! Buster fattade kamraten i armen och drog honom ur skocken av pojkar, som strömmade ned på skolgården. De satte sig på marken i skuggan av gymnastikhuset, och Buster började genast rita i sanden. Två slangar räcker inte, sade han bestämt. Visserligen är vi inga tungviktare, men ska vi få någon stil på flotten, måste vi ha tre stycken. Hur fick du dina slangar?

— Fick! Inbilla dig inte att jag fått dem i present! Jag har jobbat som en slav både för slangarna och trallen. Någon mer slang kan jag inte skaffa!

— Om jag bara kände någon, som hade med bilar att göra, skulle jag skaffa oss en slang till i en handvändning, sade Buster tankfullt.

— Jag har aldrig träffat en kille, som är så blygsam som du! Hollman gav Buster en spydig blick.

— Vänta ska du få se, utropade Buster och flög upp. Olles pappa jobbar ju med bilar. Han såg sig ivrigt omkring. Jag kommer strax. Jag ska bara kila och skaffa oss en slang till!

— Det nederlaget måste jag bevittna, log Hollman syrligt och reste sig upp.

De gjorde en lov kring skolbyggnaden och hittade Olle på sandlådan, som stod i skuggan av utbyggnaden för aulan. Han och Benka satt djupt försjunkna i en serietidning.

— Äh, ni är bussiga och makar åt er, bad Buster, när han kom fram till dem. Ge mig bara ett litet hörn. Micki måste få sträcka på benen ett tag. Han tog upp en guldhamster ur byxfickan och smekte den ömt.

— Nej men, har du en guldhamster! Få se! Benka hasade ner från lådan och Olle följde motvilligt efter. Försiktigt ställde Buster ned det lilla marsvinet på det plåtbeslagna locket och fiskade upp ett stort salladsblad ur den andra byxfickan.

— Mat, mat, go’a, go’a maten, lockade han och viftade med bladet framför nosen på guldhamstern, som började dansa och kråma sig. Vill du mata honom? Buster räckte bladet till Olle, som stod vid andra ändan av lådan. Guldhamstern hoppade efter.

— Kan jag väl göra, svarade Olle och tog emot bladet utan nämnvärd entusiasm. Jag gillar inte något vidare sådana där små djur. Jag tycker de är litet äckliga. Brorsan hade en i vintras och den klämde mamma ihjäl i tamburdörren.

— Hm, harklade sig Hollman.

— Men den här, högg Buster i, den finns det inte maken till. Rena praktexemplaret! Jag är alldeles nere för att jag måste göra mig av med honom …

— Ska du sälja honom, utropade Benka och lutade sig intresserad fram för att granska Micki närmare. Min sköldpadda kom bort, när vi flyttade in från landet. Jag hade tänkt skaffa mig en ny, men …

— Gosse! Rösten nästan stockade sig av indignation på Buster. Jämföra en guldhamster och en sköldpadda! Du vet inte vad du talar om. Du har aldrig haft en guldhamster, det hör jag det! Men jag har haft en sköldpadda, jag. Före Micki. Den var väl inte något spännande heller. Men med Micki i huset! Buster brast i skratt. Härom dagen till exempel. Tråckla, det är vår sömmerska, satt i barnkammaren och sydde och så kom Micki in för att hälsa. Ni skulle ha sett! Gumman flög upp på stolen och skrek så vi trodde, att de prövade flyglarmet. Micki hoppade efter. Han tycker om folk. Tråckla klev upp på bordet, och där snärjde hon in kjolen i symaskinen och puffade till strykjärnet så det gick i golvet! Det var ett liv! Killar vi skrattade så vi låg dubbla — Anna och jag.

— Är det därför du måste göra dig av med honom, gnäggade Benka.

— Ja, bland annat. Ni förstår att man har inte en död minut med Micki i huset. Du är en idiot, Benka, om du skaffar dig en ny sköldpadda. Du ska ha en guldhamster!

Benka sträckte ut armen mot Micki, som ätit upp salladsbladet och nu satt och tittade sig nyfiket omkring. Med ett vigt skutt hoppade han upp på armen och började kila runt på pojken. Andra pojkar strömmade till, och Micki klättrade från den ene till den andre.

— Vad ska du ha för honom? frågade Benka, när Micki kom tillbaka.

— Inte ett öre! Bara en innerslang till en långtradare.

— Vad! En innerslang till en långtradare, upprepade Benka, för att övertyga sig om att han hade hört rätt. Buster nickade. Benka såg längtansfullt på Micki, som nosade i vecket av hans uppkavlade skjortärm, så skakade han på huvudet och räckte guldhamstern tillbaka till Buster. Hade du velat ha pengar, hade jag köpt honom bums, men en slang …

Hollman harklade sig demonstrativt.

— Kom, sade han och ryckte Buster i ärmen, det ringer.

Buster stoppade ned Micki i fickan igen och följde fundersamt efter pojkarna, när de rusade iväg till stora porten. Synd att det inte nappade, när han ändå hade ett så fint bete, men bättre tur nästa gång!

Hollman väntade på honom vid foten av trappan. Han gjorde ingen kommentar, men hans tunna, magra ansikte hade ett uttryck, som lika tydligt som ord, sade: Fick du en blåsning, va! De ställde sig sist i kön och lät de andra trängas. Plötsligt kände Buster, att någon rörde vid hans arm.

— Du, jag såg din guldhamster, sade en blyg stämma.

Buster vände sig om. En pojke hade tagit honom i armen. Buster kände inte alls igen honom. Han var säkert en nybörjare. Du, fortsatte pojken ivrigt, jag har en sådan där slang, som du vill ha. Den är fin. Jag har haft den till badring i sommar. Ska vi byta?

— Har du, skrek Buster. Men var då? Jag måste ha den så fort som möjligt! Helst i dag.

— Ja visst! Det går fint. Jag hämtar den på frukostrasten. Jag bor här bredvid på Kungstensgatan.

— Fint! Efter maten väntar jag på dig därborta vid sandlådan. Han vände sig mot Hollman och fortsatte: Jag hoppas att din hosta släpper nu! Det är så irriterande med folk, som jämt bär sig åt, som om de hade något i halsen.

2

Terminen började bra. Bara en timme efter frukostrasten och sedan fick 3⁵ b gå hem.