Bara början på en saga

By Jean Bolinder

Året är 1935 när bokförläggaren Arne dör. Plötsligt befinner han sig på en plats han inte känner igen och det sista han minns är att han öppnade ett paket som skickats till honom, ett paket som sprängdes. Arne inser snart att han är död och att han befinner sig i skärselden, varken i helvetet eller i himlen. Men vem är det som har mördat honom? Vad har han någonsin gjort någon annan? Under sin tid i gränslandet får Arne tid att tänka över sitt liv och reflektera kring de handlingar och val som slutligen lett till hans våldsamma död och kanske kan han lista ut vem som står bakom dådet ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 12, 2021
• ISBN: 9788726783094

Book preview

angiven)

I

Lyktgubbarna äro i sta’n, sade kärrfrun; ta er i akt!

1

Det är som när ett barn vänder en leksak som innehåller ett landskap och där små vita korn sakta dalar ner över den lilla kyrkan, de små idylliska husen och de kala träden.

– Det snöar, det snöar! ropar barnet och klappar i händerna.

Och mamma eller barnjungfrun tittar med låtsat intresse. Snart har snön dalat färdigt. Då får den lille vända på landskapet, snön stiger uppåt över staden tills ett nytt snöfall kan sättas igång.

– Det snöar, det snöar! ropar det enfaldiga barnet och mamman eller barnjungfrun suckar och tittar en gång till.

Det är en bräkande idyll det hela och nu är det dessutom snart jul. Om knappa tjugo dagar är det jul – då kommer tomten till alla snälla barn och har klappar med sig.

– Du har väl varit snäll?

– Jaaa, svarar barnet och drar på svaret, som stod det inför Guds tron på den yttersta dagen och hade att plikta för ett helt livs synder och förvillelser.

– Du vet att tomten tittar efter hur barnen sköter sig, djävlas fadern och mår bra av att känna sin makt över barnet. Har du varit stygg kommer inte tomten till dig.

Julen är barnens stora högtid, då kan de utsättas för mer andlig tortyr än vanligt.

Något kosmiskt barn har vänt på sin kub med Lund i och låter det snöa så stilla över Västra Mårtensgatan där förlaget Lyktgubben har sina lokaler. Från dem har man utsikt mot gatan och Stäket, där en gång Karl XII höll till och där nu Maria Olsson har ägg-, ost- och smörhandel i källaren.

Allt är stilla och fridfullt även om en T-Ford kommer tuffande och låter sitt motorljud eka mellan huskropparna. Bilen far mot väster på vänstra sidan av gatan. Den passerar damfriseringen, kaféstugan och tobaksaffären innan den försvinner åt höger runt femvåningshuset ritat av Theodor Wåhlin.

– Titta, mamma, så fint det snöar. Vad allt är vackert! Så snälla alla måste vara i den vackra staden. Tror du inte det?

Det tror mamman. Alldeles säkert.

2

Arne, som förläggaren heter, sitter bakom sitt skrivbord och läser Sydsvenska Dagbladet. Han dricker kaffe och äter ett wienerbröd av det slag som har ett gult vaniljkärr i mitten och frasiga smördegåsar runt om. Det snöar feta fnas när han äter och det blir flottfläckar på ett manus som ligger på bordet. Det är en novell som heter »Bara början… på en saga«.

Det är den tredje som sänts till förlaget från en författare som håller sig anonym. Första novellen kom för ett halvår sedan när det var sommar och varmt, alldeles innan drottning Astrid av Belgien dödades i en bilolycka. Den novellen heter »Medan Gustav V såg på… sagan om det desarmerade skötet«. Med den följde ett brev där författaren lovade eller kanske hotade med att sända fler noveller.

Författaren kallar sig HC Andersen – som den store sagoberättaren. Men han skulle aldrig skrivit sådan smörja som detta. Kanske är det en dansk? Berättelsen är dock på svenska. Denna novell var, enligt vad förläggaren kunde konstatera, grovt sedlighetssårande. Han skulle aldrig ge ut den. Sak samma med novell nummer två som kom in under hösten. »Ingenjörens fru… sagan om den lilla skökjungfrun« heter den novellen. Den är vedervärdig, Arne undrar vad det kan vara för människa som skriver ihop så perversa berättelser.

Föregående dag, en onsdag, kom så den tredje novellen, »Bara början… på en saga«. Han tänkte först slänga den men läste den sedan med avsmak. Nu måste han åter kika en smula. Den börjar:

»Andmamman simmade omkring med sina fem ankungar i dammen framför det slottsliknande huset. Solen gassade över lärdomsstaden med den dubbelhövdade domkyrkan, det var en fager sommardag. Gamle kungen regerade fortfarande över Sverige men inte längre över grannlandet Norge. Man sade att han var sjuk och bedrövad, den stackars gamle mannen, och det var ju lätt att förstå när de elaka norrmännen förrförra året givit honom på båten.

En bedräglig början på en snuskig och liderlig novell. Vad har han, en aktad och seriös förläggare, gjort för att drabbas av sådant? Redan titeln, »Bara början«, känns som ett hot. Om början var sådan, vad skulle då fortsättningen innebära?

Nu snöar wienerbrödsfnasen stilla över den snuskiga novellen.

3

Den ärriga och snedmynta sekreteraren Doris och den fånige redaktören Johan har kokat glögg på en liten elektrisk platta i utrymmet in mot gården. Det luktar kryddigt tillsammans med pepparkakorna som ligger i en korg på det stora mittbordet, där förlagets någorlunda aktuella bokutgivning är utlagd.

»Husmödrarnas julmarknad i dag« står det på Sydsvenskans Lundasida. Under denna rubrik har man en tvåspaltig bild av »Julklappsståndet på husmödrarnas julmarknad«.

»Uppe på Grand hotells stora sal har Lunds husmodersförening ordnat sin julmarknad, vilken pågår i dag kl. 12 midd. till 10 e.m.

Där är smyckat till fest med granris och girlanger, och en hel mängd försäljningsstånd har arrangerats på ett trevligt och smakfullt sätt. Det är fyra år sedan föreningen sist ordnade en dylik julmarknad, varav inkomsterna gå till föreningens sociala verksamhet.

Det allra mesta av de varor, som försäljas ha de duktiga och påhittiga husmödrarna själva tillverkat. I ett stånd har man idel julprydnadssaker. Där finnes en trogen modellkopia i gips av Knästorps kyrka, vilken säkerligen blir en vacker prydnad för julbordet. En mängd andra trevliga saker finnas tex. ‘jungfru Maria med barnet’, vackert målat och utskuret ur trä, ljusstakar, halmkronor o.s.v.«

– Fy för den lede, tänker Arne och låter blicken följa bokhyllorna runt väggarna. Och jag blir tvungen att gå på skiten, annars blir Barbro vansinnig.

Han funderar en stund på sin hustru Barbro som nu börjar bli tung i kroppen, aningen grådaskig i hyn och alltmera härsklysten. Det är egentligen hon som äger förlaget, hon har ärvt det efter sin far. Det var en gammal otäck jude, procentare och gnidare som förslavade författare och samlade guldpengar på hög till dess han inte kunde pissa längre. Han dog av kräftan i fortplantningsorganet. När han låg där, gulblek och avmagrad på sjukhuset och skrek av smärta, då hjälpte hans många guldpengar honom inte ett uns.

Då var det för sent att göra något roligt för pengarna.

Gubben hade inte unnat sig det minsta av världens goda. Han drack inte, rökte inte, åt den enklaste mat och lade inte ut ett öre på att få sig en skön stund med något litet fnask.

Barbro har varit uppe på förlaget på förmiddagen. Hon sprider alltid en tung doft av mysk omkring sig liksom en lika tung känsla att det hon som har makten och kan göra vad hon vill med förlaget – om hon vill. Vänta bara!

Denna gång har hon haft en väninna vid namn Gudrun i sällskap och denna för Arne tämligen okända dam hade sin åttaåriga dotter Monica med sig. Monica hade i sin tur en gasfylld ballong som hon band fast vid Arnes skrivbord. Den är blå som ett ollon och han törs inte ta bort den ifall denna kvinnoliga skulle hitta på att återvända och fråga efter det försvunna ollonet. Nu har de gått iväg för att ordna med den vidriga julmarknad han blir tvungen att besöka.

Fans mormor, Doris med det vätesuperoxidblekta håret, de köttiga kinderna och de stora glasögonen, kommer fjantande fram till sin arbetsgivare och dränker honom i en sky av myskparfym som är billigare än Barbros men i gengäld betydligt starkare:

– Förläggaren vet att Cecilia och Kerstin väntar i förrummet?

– Doris har sagt det. Jag har inte tid med dem nu.

– Kerstin gråter!

– Hon fick sitt refuseringsbrev i går med eftermiddagsposten. Hade så oförskämdheten att ringa hem till mig. Barbro upplyste om att jag inte var anträffbar men då kom hon i alla fall stolpande och ringde på dörren. Pigan fick order att avvisa henne. Hon gapade och skrek så grannarna undrade. Folk som bor vid Gyllenkroks allé är inte vana att människor beter sig på det viset.

– Hon har försökt ta sig in till förläggarn här också, men Johan har satt stopp för det.

– Bra, hon kan sitta där och lipa en stund till.

Så tänker han på att det snart är jul och att snön faller så vackert utanför fönstret. Han blir vek om hjärtat och säger:

– Bjud dem på varsitt glas glögg och varsin pepparkaka.

Tankarna går tillbaka till svärfadern. Han var aldrig generös, inte ens med småsaker som glögg och pepparkakor. Han bara samlade och gned, unnade inte sin familj något och sig själv än mindre. Så låg han där och dog och luktade illa med sin stora, smala näsa i vädret. Ögonen var fulla av skräck: han anade säkert att Fan själv stod vid huvudkudden och gnuggade händerna. Nu skulle det eldas i pannorna nere i helvetet. Gubbaset skulle brinna och det skulle lukta bränt kadaver i hela helvetet. I evigheters evighet, amen.

Arne tror nog att Barbro gör mer för pengarna än fadern. Hon skaffar sig troligen snart någon ny älskare – ja, det vet han nästan säkert att hon gör. En efterträdare till gamle vännen Quentins son, Quentin den yngre. Arvtagare till det magnifika säteriet en bit utanför sta’n. 19 år. Det är äckligt – Barbro är 53. Men som den storslagna människa Arne är låter han henne hållas. Så länge det nu varar. Det är dock hon som äger förlaget och rider någon ung hanne henne trött, slipper Arne.

På den förbannade basaren säljer hon tehuvar som hon sytt. Han blir förstås tvungen att ta sig till basaren och visa sig intresserad. Han och vännen Tore kan gå till Grand och äta lunch, så kan han tubba Tore att köpa en tehuv av Barbro.

Arne tänder morgonens första havannacigarr och drar med välbehag in ett bloss av den aromatiska röken.

4

Han reser sig från skrivbordet och går en lov ut på golvet. Det får den refuserade poetissan Kerstin att fara upp i förrummet för att rusa emot honom. Hon vill att han ska breda ut sin trygga faderliga famn och så ska hon borra in sitt ljuslockiga lilla huvud mot hans kind, väta den med sina salta tårar och snyfta i hans öra. Hon kommer att pressa sin seniga, tjugonioåriga kropp mot honom med löften om att han får göra vad han vill med henne.

Så sade hon på den tiden hon debuterade på förlaget och låg där naken i hans säng, skamlöst hängiven och glömsk av att hon hade en make som jobbade i bokhandel och ett litet flickebarn som var lika blond, blåögd och rank som sin mor.

– Du får göra precis vad du vill med mig, lovade hon då.

Det var visserligen sant, men tyvärr också bokstavligen. Det var han som fick göra vad han ville, hon var passiv och viljelös. Gav inget tillbaka. Vad är det för roligt med en sådan? Nu är hon dessutom fem år äldre och fem år gör mycket med en kvinna som nu fyllt 29.

Kvinnor är förbrukningsmaterial. De håller sig fräscha en tid men inte så länge. En man däremot håller många år. Är han framgångsrik ska han bli bra gammal för att inte en kvinna ska falla för honom.

Vad gäller Kerstin så är hon dessutom frånskild nu, inte ens spännande som en gift kvinna alltid är när hon är otrogen. »Är det så att saltet mister sin sälta, varmed ska man då salta?« sade Jesus till sina lärjungar enligt Matteus. Arne brukade kalla henne Nattskärran för att han mest träffade henne på nätterna och för att hon var skärrad över hur hennes man skulle reagera på hennes snedsprång. Hon beundrade Karin Boye. En gång nämnde hon särskilt dikten »Nattskärran« och Arne tycker att den passar bra in på henne:

Aldrig djärvt hon mot höjden svingar,

svävar lågt för sin låghets skull.

Duniga skymningsvingar

tycks bundna vid jorden,

tyngda av stoft och mull.

Nattskärran har givit ut tre diktsamlingar på hans förlag. Ingen har fått bra kritik, ingen har sålt så den gått ihop. Det finns ingen anledning att fortsätta den utgivningen, det borde hon förstå.

Nu far Johan upp och ställer sig i vägen för den kindvåta och lätt snoriga Nattskärran. Arnes lov går till pentryt med glöggen. Han häller upp ett glas åt sig, öppnar hörnskåpet och spetsar drycken med en rejäl skvätt renat. Så går han med glaset i handen, en pepparkaka i munnen och sinnet lätt av livets glädje tillbaka till sin plats.

Han är 47 år, har gift sig till en förmögenhet och ett väl fungerande förlag, han ser bra ut och kvinnorna älskar honom nästan lika mycket som han älskar sig själv. Den senaste erövringen är Erika som är tjugo år, har en fantastisk kropp, vet att inte bara ta utan också ge i sängen och hon ska följaktligen också debutera med en diktsamling. Den är ungefär lika bra som nattskärran Kerstins debut »Frusen« var – bägge är tillkomna med litterär ledning av förlagsredaktören Johan, en riktig näktergalning som sjunger vackert och åker in på S:t Lars alltemellanåt.

Min måne väntar i aprilnatten

av längtan blek och tärd

Svart är Styxflodens vatten

men av silver är min värld

Så diktade på sin tid Kerstin med Johans hjälp. Erika är modernare, hon skriver fri vers vilket innebär att Johan slipper rimma:

Jag rider på månens horn

jagad av Satans följe

Natten blåser negertrumpet

Så skaldar Erika. De ska ha en erotiskt eggande bild av henne på samlingen, som ska heta »Ritter i min kammare«.

Nu är det slut med den svekfulla Erika men diktsamlingen kommer eventuellt ändå. Kanske kommer det hela att kittla en och annan gubbkritiker till beröm – man ska aldrig vara helt säker på att usel poesi får usla recensioner. Skånska Morgonbladets Olivia skriver i alla fall väl om förlagets produkter när Arne uppvaktar henne med en bok, avfyrar leenden och är chevaleresk på ett sätt som väcker drömmar hos en förgrämd och förtorkad 42-årig lärarinna på Cindermanska gymnasiet i den goda staden Lund.

Förläggare Arne smuttar på sin spetsade glögg, blossar på sin havanna och mår allt bättre. Han glömmer att han gift sig med draken för guldet, att novellen på hans bord känns som ett hot, att sekreteraren Doris stirrar på honom med sina talgiga och vattniga ögon. Hennes ansikte är vanställt av en olycka – hon blev visst påkörd i Stockholm. Att hon fått behålla sitt jobb berodde mest på att Arne då ännu ville hålla sin hustru på gott humör. Denna fula kvinna kunde ingen misstänka honom för att kuckla med. Dessutom var hon kompetent och skrev maskin utmärkt. Den som inte får uppleva kärlekslivets fröjder bör istället lära sig skriva maskin.

»Vad det kräket måtte älska mig«, tänker han belåtet och låter mer av den värmande och livgivande glöggen rinna ner i magen.

Den förhöjda livskänslan stiger i topp när han tänker på de två kvinnor som väntar och som han strax ska ta emot och visa sig omedgörlig mot.

Den ena är förlagets guldkalv. Cecilia, 42, skrev en erotiskt färgad roman som Arnes svärfar gav ut på Lyktgubbens förlag. Samtidigt skrev hon ung och dum på ett kontrakt som slavband henne vid detta förlag. Hon försöker ständigt bli fri, men det skulle innebära att förlaget förlorar sin största inkomst. Bok efter bok går nämligen lysande – en stor och smått förmögen medelklass köper allt hon skriver. En jul utan en ny bok av Cecilia är ingen jul. I år heter boken »Kejsare utan kläder«, men den har sålt sämre än väntat.

Det struntar Cecilia i. Hon vill bli utgiven av ett stort Stockholmsförlag och bli mera känd, berömd och rik. Men eftersom det trots allt är Lyktgubben som ger henne hennes bröd brukar Arne kalla henne »flickan som trampar på brödet«.

I väntrummet sitter således två kvinnor och är bedrövade. Den ena vill inte bli utgiven av förlaget men är tvungen, den andra vill bli utgiven men får inte. Det är sådant som fyller denne förläggare med de ljuvaste tankar.

5

Så kommer posten med en snöig och rödkindad ung man. Utan att bevärdiga de två eländiga gnällfittorna i väntrummet med en blick, tar den devota Doris emot skörden av försändelser och bär den som vore hon en prästinna i Apollons tempel, som naken vandrar fram med offer till guden.

Hon lägger brev, Stockholmstidningar och ett paket på bordet och ställer sig mot alla order att vänta intill.

Arne hoppas att hon ska gå, men hon står kvar. Han låtsas därför inte om brevskörden utan öppnar istället Stockholms-Tidningen som denna dag, den 5 december 1935, innehåller en intervju med årets Nobelpristagare i medicin, tysken Hans Spemann. Han har kloka saker att säga:

»Det finns en mystisk ‘Führer’, som dirigerar utvecklingen inom varje organisation, och det är sällsamt att se hur allt går igen i människokroppens lilla värld. Hämningsstoffet i den mänskliga organismen är till för att reglera växten av kroppens olika delar. När detta ämne är ur funktion fortsätter respektive delar av kroppen att växa. Så uppkomma svulster, och när det gäller kräftsvulster, betyder det en stor fara för kroppen. Partiklar kunna avsöndras från svulsten och föras omkring i blodet – det är fiender som syfta till förstörelse. Det är precis som i en stat, där de skadliga elementen kunna förstöra statskroppen, om de blott ges tillfälle att växa sig starka. Även staten måste ha sitt hämningsstoff.«

Tyskarna är mycket för sin Führer. Arne känner inte så särskilt för karlen, han är nog duktig på sitt sätt men också i grunden en liten vulgär korpral som mest skriker och gapar och som aldrig kommer att göra verklighet av sina absurda idéer. Att han håller judarna kort är visserligen en bra sak men när han talar om långa ljusa arier som ideal är det löjligt att just han gör det. Har inte den där fula o-människan sett sig själv i en spegel någon gång?

Den minst lika fula apan Doris står fortfarande vid hans bord.

– Var det något? undrar han i snäv ton.

– Det är ett brev från professor Valdemar. Han har nya synpunkter på sin bok och korrekturet till den. Det har ju Johan sänt iväg till tryckeriet. En riktig pösmunk, den där professorn!

Han blir riktigt förargad på det beskäftiga fruntimret.

– Och vad angår det Doris? fräser han.

Hennes ärriga och sneda ansikte blir rödflammigt på ett utomordentligt motbjudande sätt.

– Men snälla…, säger hon och håller vädjande fram handen.

Hon liknar en dum hund som tigger socker.

– Doris har börjat ta sig ton här på förlaget, vräker Arne ur sig och känner att ursinnet är nära. Doris ska veta sin plats om hon vill ha sin plats kvar!

Hon stirrar vettskrämd på honom och gör sedan som alla kvinnor gör så fort det tar emot: hon faller i gråt. Arne hatar detta djävla kvinnogråtande.

– Gå sin väg, skriker han, stå inte här och stör!

Hon far iväg mot toaletten. Där inne har hon gråtit ut när förläggaren varit vrång vid tidigare tillfällen. Det är en strategiskt välvald position eftersom hon där hindrar alla från att få uträtta sina naturbehov – förlaget har nämligen endast en toalett.

Arne låter brevet från professor Valdemar ligga. Istället öppnar han, viftande med cigarren i vänsternäven, det stora paketet. Det är ju snart jul och han känner sig som ett förväntansfullt barn på julaftonen.

Samtidigt uppstår problem för den kränkta Doris att komma till toaletten. Både Cecilia och Kerstin har nämligen bestämt sig för att göra framryckningar mot förläggarens bord. De krockar med Doris och skuffar henne tillbaka åt Arnes håll. Hon fäktar vilt, ser vettskrämd ut och faller mot hans skrivbord. Just då exploderar hela världen med en fruktansvärd knall.

6

Arne känner sig omtumlad och förvirrad av smällen. Paketet måste ha exploderat, tror han. Det är sårande att någon gjort något sådant mot honom. Såvitt han förstår finns det ingen som hatar honom. Hur man än lever sitt liv förargar man naturligtvis en och annan, men det är en annan sak. En refuserad författare brukar knappast skicka sina förläggare bomber.

Nå, han känner sig inte skadad. Bomben verkar ha träffat Doris i bröstet när hon föll mot skrivbordet. Hon skriker ynkligt och rök bolmar runt alltihop. Det är naturligtvis synd om den stackaren men ser man krasst på saken har hon sig själv att skylla. Hon hade inte vid skrivbordet att göra.

Folk går fram mot skrivbordet men Arne vill i sin förvirring bara bort. Han tar sig genom rummet och förmaket till utgången och befinner sig strax ute i trappuppgången. Genom den stängda dörren hör han hur man ropar och väsnas där inne.

Sakta går han nerför trappan. Det är som om han inte är riktigt närvarande. Det känns som om han dykt ner i vattnet från en båt och glider fram i en främmande värld. Han passerar gatuplanet och kommer ner i källaren. Vill bara bort, tänka över detta.

Så står han som en fundersam guldfisk och tvekar inför en lång källargång. Han började sakta förflytta sig längs den och känner lättnad över att lämna den plats där detta oerhörda hänt.

Någon har alltså skickat ett paket med en bomb i till honom. Nog är det märkligt. Illavarslande omen har inte saknats, men hur han än funderar kommer han inte på någon som kan ha gjort detta. Vad stod det på paketet? Har det kanske kommit till fel person? Han återkallar i sitt huvud bilden av försändelsen. Visst var den adresserad till honom. Och som avsändare angavs »HC Andersen«. Den författare som sänt de tre novellerna således. Det gör saken ännu mer obegriplig.

Källargången är mycket lång. Han har ingen aning om att det finns så långa gångar under det hus där Lyktgubbens förlag har sina lokaler. Det känns som om han gått under hela sta’n och är halvvägs till Bjärred ute vid Öresund. Vända vill han inte, han går på. Gången måste ju ta slut på något sätt.

7

Plötsligt svänger gången vinkelrätt åt vänster. Åt det hållet förefaller den lika lång som den sträcka han redan gått. Och lika kal och regelbundet perfekt. Vad gör han här?

Rådvill blir han stående. Ska han gå tillbaka? Det känns som om han gått en evighet och det är motbjudande att ens föreställa sig att han ska tillbaka all denna väg. Gången måste ju ta slut någonstans och då kan han ta en taxi tillbaka till förlaget. Alltså går han vidare. Går och går. Det är tur att det exploderande paketet inte skadade honom. Hans ork är det inget fel på, han går flera kilometer. Småningom börjar en ängslan stiga upp i honom. Allt är som en mardröm av evigt grå cement. Han brukar inte tappa fattningen men nu är han på väg att göra det. Det är som om han är instängd i en evig labyrint och kanske kommer han aldrig mera ut ur den. Hur kan hans trygga och närmast mysiga tillvaro på förlaget brytas på detta sätt?

Nyss satt han i värmen och pepparkaksdoften, drack spetsad glögg och såg snön falla varligt över den goda staden Lund. Han tänkte på trevliga saker och på brevet från professor Valdemar och Erikas nakna kropp. Han satt där i sin makt och härlighet med de två gnällmajorna vojande i förrummet, den devot beundrande Doris på pass, redaktören Johan beredd att lyda minsta vink och en god Grand-lunch med vännen Tore hägrande.

Och så det där lömska paketet som smällde och hans förvirring som fick honom att gå nerför trapporna och in i en tydligen mer eller mindre evig källargång.

Ska han gå tillbaka?

Han vänder några steg men ångrar sig och fortsätter istället springande sin väg. En gång, det var i skolan, var han en bra 1500- meterslöpare. Sprang på 4.34,6 i ett skolmästerskap på Katte. 1905. Unionskrisens år. Blev tvåa bland ett helt koppel vältränade kamrater. Tiden hade räckt till OS-brons 1896!

Fast sedan har ju löparna blivit betydligt bättre. Nurmi vann OS 1924 på 3.53 någonting och någon fransman har sprungit under 3.50. Själv har han inte samma kondition vid 48 som vid 17–18, det märker han snart. Springandet tycks dessutom inte ha ändrat på någonting. Det finns inte ens något hörn att vika runt.

Drabbad av trötthet och förtvivlan sjunker han ner på cementgolvet. Han blundar och snyftar lite, som en annan liplisa Kerstin.

8

Han försöker föreställa sig vad som hänt. Någon lömsk människa som hatar honom har sänt en bomb. Denne person kallar sig HC Andersen efter den store danske diktaren, som var en blid och försynt person och som aldrig skulle kunna göra något sådant.

Förlagsnamnet Lyktgubben är taget efter en Andersensaga som hans svärfar gillade: »Lyktgubbarna äro i sta’n, sade kärrfrun.« Det är ingen av de mer kända sagorna och den är ganska konstig. Handlar om en man som »en gång kunnat så många nya sagor« men som inte mer fick besök av några sagor. Andersen själv och något slags skrivkramp, kan man tro. Diktaren tänkte att sagan kanske var död men kom så på att sagor aldrig dör.

Han beslöt att söka upp sagan och gick till kyrkogården. Där såg han en fjäril sitta på en gravsten med en rådmans uthuggna bild. Och kärrfrun som bryggde så att ängen ångade kom sedan på kvällen och knackade på diktarens fönster. Hon berättade att lyktgubbarna sluppit lös och om diktaren kom till henne i kärret skulle hon berätta. Han gjorde så och fick veta att hon hade ett helt skåp fullt med poesi på flaskor. Och flickan som trampade på brödet hade sjunkit rakt ner till kärrfrun som gav henne som gåva till fans mormor vilken hade flickan som postament i Helvetet.

Dagen innan hade det fötts lyktgubbar i kärret. Dessa lyktgubbar fick ett år på sig att föra trehundrasextiofem människor på orätta vägar. Klarade de inte detta fick de ligga i ruttet trä och lysa utan att längre kunna röra på sig.

– Det där är ju en hel saga, sade mannen.

– Ja det är då bara början till en, sade gumman. Kan ni berätta mig hur lyktgubbarna nu tumla om, och bete sig, i vilka gestalter de har uppträtt för att få människorna på orätta vägar?

– Jag tror nog, sade mannen, att det skulle kunna skrivas en hel roman om lyktgubbarna…

Där förläggaren Arne sitter på cementgolvet i den långa gången och varken vet ut eller in, börjar han frysa i ett kallt vinddrag. Det är som pustade det iskallt från kärret i Andersensagan. Han har inga ytterkläder på sig och kostymen och västen är inte nog i denna ouppvärmda källargång. Han reser sig huttrande, gör åkarbrasa och hoppar upp och ner en stund. Blir varmare och kommer samtidigt att tänka på något. Om det drar kallt måste draget komma från en öppning i gången. Denna mynnar alltså ut någonstans.

Han väter höger pekfinger och håller upp det. Jo, vinddraget kommer framifrån, från det håll han varit på väg mot. När han spanar ditåt tycker han sig skymta något ljust. Han har inte tänkt på det, men tunneln är jämnt belyst trots att han inte ser några lampor. De är förmodligen dolda på något fiffigt sätt.

– Du har en svart tunnel att gå genom nu, men småningom kommer du att se ljuset vid tunnelns slut.

Det är sånt där larv man brukar trösta anhöriga med när någon gått bort – något ska man ju trots allt säga. Han går med ökat hopp och ser snart slutet på den långa gången. Detta faktum fyller honom med glädje, dessutom är han nyfiken som en annan Alice i Underlandet. Var mynnar denna egendomliga tunnel? Var kommer han