Stortjuvens pojke

By Cannie Möller

Ris-Kajsa och döttrarna Anna-Sofia och Josefin har länge vandrat i kylan. Trötta söker de värme på Barkarbys gästgivargård, som ägs av en man som kallas för Älgen. De får stanna kvar om de i utbyte hjälper till på gästgiveriet och får jobb som pigor. Men inte Josefin. Älgen misstar nämligen henne för en pojke och eftersom Ris-Kajsa inte säger emot honom får hon därför bli stalldrängen Jonas. På gården vantrivs Josefin och allt försämras när hennes enda vän och beskyddare, drängen Frans-Petter blir kallad till militärtjänstgöring. När hennes öde korsas med Lasse-Maja, den berömda stortjuven som sprider oro bland de rika i samhället, finner hon en väg ut ur mardrömmen. Lasse-Maja är nämligen känd för sina kvinnliga utklädningskläder. Lasse-Maja tar med sig Josefin i sin flykt från fienderna och trots motgångarna som de påträffar längs vägen blir de snart nära vänner.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 13, 2021
• ISBN: 9788726874525

Book preview

En flicka blir en pojke

Hon skulle aldrig glömma skorstensröken. Som en vit andedräkt steg den rakt upp mot den iskalla natthimlen. I timmar hade de gått utan att se ljus ur något fönster. Plötsligt hade doften kommit emot dem. Doften av nyhuggen björkved. Att en vit rök som stiger upp ur en skorsten kan var så vacker! Antagligen var det för att de frös så. Hade inte Ris-Kajsa drivit på sina döttrar hade de säkert varit ihjälfrusna vid det här laget. Bara blivit sittande under någon gran. Insomnade för att aldrig vakna mer.

Ris-Kajsa bultade på dörren. Döttrarna stod darrande bakom henne, beredda att springa vid första hundskallet. För bakom en sådan ytterdörr fanns det säkert en rasande hund som bara väntade på att få bita nattvandrare och fridstörare.

En stor karl med slokande mustascher öppnade. Runt honom stod brasvärmen inifrån, den sökte sig ut till de frysande på trappan. Den slog dem i ansiktena i en mäktig våg.

När mannen makade sig åt sidan syntes svettiga och rödblommiga ansikten runt långbordet i en stor sal. Ris-Kajsa gav sin yngsta dotter en knuff. Det gällde att skynda sig in, innan mannen ångrade sig.

– Och vad är ni för ena då? Värdshusvärden tittade på de ynkliga figurerna framför brasan. Han visste inte själv varför han släppt in dem. Några pengar hade de ju inte, det syntes på utanskriften. Luffare och löst folk drällde det av. Sådana brukade han aldrig släppa in, det blev bara elände av sådant.

– Jag är kvastbinderska, sa Ris-Kajsa och försökte dölja hur rädd hon var för att de skulle bli utkastade i kylan igen. Mina kvastar håller längre än männskouschlingarna som ska sopa med dom! Hon hade fått fram en kvast ur packningen och stod nu mitt på golvet. Kvasten lät hon svepa i långa drag framför sig. Damm och skräp yrde i luften. De rödbrusiga gästerna kring bordet hostade och skrattade så de storknade.

– Nog märks det att du behöver en kvast, Älgen! Här dammar det ju värre än i ett grustag! Och en piga skulle du allt behöva också!

Det var en mager karl på pallen nere vid dörren som tagit till orda. Värdshusvärden gjorde en irriterad gest åt den magre att tiga.

– Du har haft otur med pigorna! Allihop får dom runda magar och går sta och föder ungar. Man kan fråga sej var alla ungar kommer ifrån? Är det Satan själv som huserar med dom bland grytorna? Här har du tillfället ditt, Älgen! Skaffa dej en ny piga samtidigt med kvasten!

Värdshusvärden granskade kvinnan med kvasten. Kvasten var nog bra, men käringen såg för bedrövlig ut. Grå och intorkad, som hon var gjord av bara knotor och landsvägsdamm. Men hur var det med de andra två hon hade med sig?

Han som kallades för Älgen tog kvasten ur Ris-Kajsas hand och gick fram till de två vid brasan. En såg bara ut att vara i tolvårsåldern. En tanig unge med svart hår. Fan visste om det var en pojke eller en flicka. Men den andra! Hon såg inte så tokig ut!

Anna-Sofia for upp som en skrämd fågel när värdshusvärden knuffade till henne med kvastskaftet. Hon hann inte ens rätta till kjolen som hon bylsat upp för att brasvärmen skulle komma åt att göra nytta. Nu skrattade karlarna runt bordet igen och ropade åt Älgen att anställa flickan. Det var inte ofta man fick se något så vackert som den här rödhåriga ungmön. En riktig skönhet, bara Älgen kunde bestå henne lite hyfsade kläder. Fast allra bäst gjorde hon sig säkert i bara mässingen!

Anna-Sofia blev mörkröd i ansiktet. Men Älgen fick tyst på karlarna och satte resolut kvasten i handen på henne.

– Sopa! sa han och ställde sig att iaktta. Detta skulle bli själva anställningsprovet. Någon vanartig eller slarvig piga ville han inte ha mer. Men i själva sopandet brukade man se vad de gick för. Om de sopade runt hörnor och skrovligheter eller om de verkligen bemödade sig. Den här tycktes höra till den flitiga sorten.

Iakttagen av alla sopade Anna-Sofia golvet rent från sand och halm. Rodnaden ville inte lägga sig. Hon var rädd. Alltid, så länge hon mindes, hade hon varit rädd för värdshus. Fulla och skrävlande karlar, fräcka blickar och ord som trängde sig på en.

När hon sopat det bortre hörnet nickade Älgen. Hon dög. Verkade rent av utmärkt.

– Och så behöver jag en lilldräng till stallet! Hans hand slog ner så häftigt på Jossis axel att hon höll på att förlora balansen. Jossi, Ris-Kajsas sistfödda. Egentligen Josefina. Kanske döpt till ett alltför vackert namn – var det därför hon alltid kallades för Jossi? Josefina, det kunde skära folk i örona. Om man nu visste att det satt på en oäkting. En sån som aldrig känt till någon far. En sån som blivit till av en oturlig slump. Inte välkomnad, varken av präst eller husbonde. En vägstrykande kvastförsäljerskas yngsta unge helt enkelt.

Innan Jossi hann svara kände hon Ris-Kajsas bestämda näve på den andra axeln.

– Han är bara tolv år, men hugger i som en hel karl! Liten och spenslig men envis och seg i arbetet!

Jossi blev uppdragen i stående ställning. Älgen klämde på hennes armar och muttrade djupt inne i den slokande mustaschen. När han klämt färdigt nickade han till bekräftelse. Saken var avgjord. Jossi skulle börja som dräng i stallet.

Det snurrade runt i hennes huvud: varför hade Ris-Kajsa sagt att hon var en pojke? Hon sög in luft för att säga något men Ris-Kajsas näve hårdnade ögonblickligen om axeln. Det betydde att hon bara skulle hålla tyst.

Ris-Kajsa fick också en uppgift. Hon skulle alltid se till att gårdsplanen hölls sopad och ren.

– En rensopad gårdsplan ger många gäster! Älgen manade med pekfingret framför Ris-Kajsas ansikte. Han fick böja sig djupt för att kunna se gumman i ögonen. Hon nickade ivrigt. Hädanefter skulle gårdsplanen skina som ett salsgolv!

– Och pojken? Vad heter min nya stalldräng?

Ris-Kajsa vände sig om i dörren. Ännu var hon tyst. Jossi väntade. Hur skulle Kajsa lösa det här? Nu skulle hon säga det, att det blivit ett misstag, att pojken i själva verket var en flicka.

– Jonas är vad han blivit döpt till!

– Det är bra. Gå och lägg dej nu, Jonas – i morron bitti behöver jag dej i stallet!

Så gick det till när kvastbinderskan och hennes två döttrar blev anställda vid Barkarby gästgivargård. I utbyte för arbetet skulle de få bo i en liten backstuga strax nedanför gästgiveriet. Stugan bestod bara av ett rum, men det fanns en rejäl spis som säkert skulle kunna hålla stånd mot kylan, hur bister vintern än blev.

För första gången på många år såg Jossi sin mor skratta. Hon hade glömt att Ris-Kajsa hade ett skratt. Nu for hon runt i stugan tillsammans med Anna-Sofia. De hittade fällar och madrasser, fick fyr i sprisen, slängde ut gammal bråte på backen. Visst hade de haft en orimlig tur, det förstod Jossi. Nu var de räddade undan landsvägarna som blev så många människors död dessa eländiga hungersår. Först var det krigets utarmning, sen kom missväxten och de fruktansvärda vintrarna. Folk sökte sig från Dalarna och ner mot Bergslagen, från norrlandslänen neråt södern. Alla i hopp om att finna någonstans att ta vägen. Ett ställe med bröd för dagen och en fäll för natten. Så visst hade de haft en orimlig tur.

Medan mamman och systern styrde om i stugan försökte Jossi betrakta sig själv. Hur kunde hon bli tagen för en pojke? Inte någon bland värdshusgästerna hade höjt en röst till protest när hon blivit anställd som stalldräng. Drängen Jonas! Visserligen var hon klädd i ett par stora gråbruna byxor och en trasig rock men någon pojke var hon väl inte för den skull. Hon hade varit lycklig när hon fått tag på kläderna. De hade fladdrat så inbjudande på ett klädstreck utanför ett bondställe där det struntförnäma husbondfolket inte velat köpa någon av Ris-Kajsas kvastar. De hade blivit jagade från gården av en liten raggig byracka. Just därför hade hon smugit tillbaka en stund senare och ryckt kläderna från strecket.

Det var inte bara hämnden som var ljuv, så fort Jossi fått på sig kläderna kände hon hur bra det var med byxor när marsvinden blåste upp lössnö. Den där eviga snön som brukade virvla in under kjolfållen och ta all känsel ur benen. Det var smidigare att röra sig också, hon trivdes med byxorna.

Men nu kom en misstanke: hade Ris-Kajsa från den dagen börjat betrakta henne som en pojke? Kanske i sitt stilla sinne glatt sig åt att ha en dotter mindre att bekymra sig om? För bekymmer var det med flickor, de hade både Jossi och Anna-Sofia fått höra sen de var små. Mycket bättre hade det varit om de fått bli pojkar. För pojkar tar sina öden i egna starka händer medan en flicka bara får ta emot det som händer, hurdant det än vill bli. Och inte ofta blir det bra, det som händer. Inte hade det blivit det för Ris-Kajsa i alla fall. Två oäkta flickor hade hon fått föda. Om nu ödet styrde så att den ena blev betraktad som pojk så kunde hon bara tacka och ta emot. Särskilt som det nu lett till att de alla tre fått tak över huvudet. Tacka och ta emot för den stora turen i ett helt liv fyllt av otur.

– Jag är ingen pojke! Det kommer dom ändå snart att upptäcka! Ris-Kajsa gick tätt inpå Jossi. Svaret blev kort och kärvt.

– Du är en pojk och hör sen!

Nu var det oktober. Polstjärnan glimmar in genom taket till höloftet. Kylan trevar sig in mellan bjälkarna i väggen. Jossi försöker sova. Antagligen kommer det inte att hända något i natt heller. Då blir hon tvungen att sova här uppe på loftet också nästa natt.

Stella, den stora bruna gästgivarmärren ska föla. Men fölet tycks inte ha någon brådska att komma till denna världen. Det är redan andra natten som Jossi ligger i beredskap. Så fort det är dags ska hon hämta Älgen.

Hon vaknar med ett ryck. Det är något som kittlar nere vid foten. Är det någon mer uppe på loftet? Då kommer det ett försiktigt knaprande ljud som hon känner igen. Möss! Förbannade djur! Kan de inte låta kängorna vara ifred nu när hon äntligen somnat? Med fingrarna känner hon längs kanten av kängan. Och precis som hon trodde: flikig och upptuggad. Den här hösten är då mössen en plåga! Men att de ska ge sig till att tugga i sig en stallpojkes enda par skor! Snören blir hon tvungen att skaffa nya. Tydligen har de smakat bättre än själva känglädret.

– Ge er iväg era råtthelveten! skriker Jossi rätt ut i mörkret. Konstigt att de tar mina snören när det finns både korv och ost i gästgivarns lador, tänker hon hungrigt.

Det kanske inte vore så dumt? Att vara en liten mus! Hålla sig framme när det finns något att vinna och snabbt kunna sticka sig undan när det brinner i knutarna. En mus har ingen herre, han är fri att göra vad han har lust till!

Förgäves försöker hon få de stickiga halmstråna över sig som ett täcke. Bara man kan hålla värmen så finns det fördelar med att ligga här uppe. Man är utom räckhåll för Ris-Kajsas örfilar. Och det är skönt. Snål har hon aldrig varit med dem, men sedan de kom till gästgiveriet har de duggat särskilt tätt. Det är som om hon håller i Jossi med ett kniptångsgrepp över nacken. Kom ihåg att hålla dig i skinnet! betyder det. Det är dig det beror på om vi blir utkastade! Kom ihåg att du är Jonas, stallpojken!

Jossis hjärta bultar våldsamt. Plötsligt står det klart för henne att hon inte längre känner sig som en flicka. Hela dagarna hör hon hur ropen på Jonas ekar mellan väggarna. Jonas? Var är nu den förbaskade pojken? Hämta hit stalldrängen, hästarna ska vattnas och torkas torra! Sen står hon där med mössan i hand och bockar åt de resande. Bockar och springer och flänger. Minnet av flickan Josefina håller på att blekna bort också inom henne själv. Hur kommer det att bli i framtiden? Om hon vill vara flicka igen kommer hon att kunna plocka fram Josefina som man tar fram ett undanhängt klädesplagg? Eller kommer hon inte längre att finnas kvar då? Joooo! Jooo! viner vinden under taknocken och hon försöker tro att vinden aldrig kan ljuga. Stjärnorna blinkar in genom takgluggen. Som om de försökte övertyga henne om att alla möjligheter ännu står öppna. Att världen är stor för den som är djärv nog att våga upptäcka.

Djärv? Är det inte det hon har varit när hon vågat rykta hingsten Igor varenda dag tills han skiner? Fast hon egentligen är livrädd för hästar. Och Igor är inte vilken häst som helst: när man minst anar det stryker han öronen bakåt och hugger med de gula tänderna. Han kan konsten att sätta sig i respekt. Som en blixt slår det henne att det är av Igor hon lärt sig mest de här månaderna. Det är Igor som har lärt henne att bli Jonas.

När hon vaknar igen har stjärnorna bleknat i gryningsljuset. Oroligt lyssnar hon neråt stallet. Inga flåsningar eller andra ljud från Stellas spilta. Alldeles tyst. Fölet låter ännu vänta på sig.

Hon har drömt, en konstig dröm. Hon gick och gick, pulsade i ändlös snö och hela tiden bar det uppför. Tungt, tungt att gå. Då märkte hon att hon drog på en släde, det var därför det var så tungt. Men varför sjönk släden så djupt ner i snön? Den måste vara lastad med något tungt. Hon kan inte se efter, hela tiden måste hon kämpa med uppförsbacken som blir allt brantare. Tar den aldrig slut? Hon försöker ta spjärn med fötterna och önskar hon hade broddar, precis som hästarna när de drar timmerlass på isiga vintervägar.

Så känner hon det hemska: att remmen till släden håller på att halka ur hennes hand. Hon försöker få ett bättre grepp men remmen fortsätter att glida. Just när det sista far ur hennes hand och släden strax ska störta nerför backen som mer liknar ett stup än en backe, just då, i sista ögonblicket, vänder hon på huvudet för att se vad som finns på släden. Det är en människa som sitter där. En flicka är det. Så försvinner släden nerför stupet och Jossi vet vem flickan var. Det var hon själv, den hon har varit. Nu finns bara Jonas kvar.

Något mjukt och pälsklätt smyger intill hennes ben. I en blixtsnabb rörelse knyter hon handen om muskroppen. Nu ska den inte slippa undan! Rasande ser hon att en stor bit av kängans ovanläder är uppätet. Ett runt hål har det blivit. Ett hål för kylan att smita in igenom. Ett hål öppet för snö, slask och vinande vindar.

Musen skriker när hon klämmer till med tummen och pekfingret om den mjuka halsen. De små svarta ögonen stirrar, som glaskulor fyllda av skräck. Förtvivlat försöker den komma loss ur Jossis grepp. Hon känner hur musklerna arbetar under den mjuka pälsen. Den är varm och väldigt levande. Hon lättar på greppet om musens hals. Vilka känslor har en fångad mus? Hjärtat pickar. Munnen håller den lite öppen – har den fortfarande svårt att få luft efter strupgreppet nyss?

Josefina skulle aldrig plåga en mus – aldrig. Försiktigt smeker hon musen med pekfingret över ryggen och säger några ord som för att lugna den. Då bränner det till som en gnista eld i tummen. En mörkröd droppe skjuter upp ur fingret. I förvåningen över den plötsliga smärtan släpper hon musen. Ilande kvickt försvinner den ner i höet. Hon slänger sig efter med ett vrål. Nu ska den dö! Den satans musen! Strypas eller trampas ska den!

Men musen har hunnit undan. Kvar finns bara en vrålande arg flicka som alla tror är en pojke. Hon själv också.

Drängar blir soldater

– Jonas! Kom ner! Hon har just fölat!

Frans-Petter är upprymd som om det var han själv som burit på fölet i månader och äntligen sett det födas. Stolt pekar han på Stella som just håller på att slicka den nyfödda ren och torr. Det rycker redan i fölets små smala ben, snart ska det göra sitt första försök att resa sig.

– Förlåt! Jag somnade visst, mumlar Jossi skamset.

Frans-Petter lägger armen om lilldrängen och ler.

– Samma färg som Stella! Vit bläs, ser du? Får hon Stellas humör och uthållighet också så kan Älgen skatta sej lycklig.

Hästarna var drängen Frans-Petters stora kärlek. Och djuren älskade honom tillbaks. Kom det en bråkig unghäst skenande in på gården så nog kunde Frans-Petter få den lugn med bara ett par ord. Inte led han särskilt när