Mamsell Caroline

By Elisabet Peterzén

"Jag ska inte finna mig i detta. Jag ska ge igen. Jag ska."Det är i mitten av 1800-talet. Koleran sprider sig snabbt genom Sverige och orsakar mycket lidande. Den unga prästdottern Caroline lider dock av något annat, hon har en obesvarad kärlek till Uppsalastudenten Rickard. När hon får reda på att han tänker gifta sig med någon annan så brister hennes hjärta. Hon bestämmer sig för att lämna hemmet och flytta till sin syster Sofie i Vadstena. Systern Sofie, som nyligen välkomnat ännu ett barn till världen, lever tillsammans med sin man Leonard som är predikant på hospitalet i staden. När Caroline ser hur hennes syster är helt utarbetad och blir allt svagare för varje dag bestämmer hon sig för att hjälpa till med barnpassning och hushållssysslor. Men Caroline har svårt att foga sig efter omgivningens förväntningar. Hon ses som bråkig och besvärlig när hon ifrågasätter och ställer krav – hon låter sig inte bli behandlad hur som helst. Snart lär sig dock Caroline att allt inte är som det verkar vid första anblick. Hon inser att den bild hon haft av de intagna på hospitalet är långt ifrån sanningen och den försynta Leonard visar sig vara någon helt annan än den han ger intryck av.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 6, 2023
• ISBN: 9788728534939

Book preview

Elisabet Peterzén

Mamsell Caroline

SAGA Egmont

Mamsell Caroline

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1986, 2023 Elisabet Peterzén och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728534939

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Jag dedicerar denna bok till vännen Edgar,

barnbarn till Daniel Fredrik och far till mig.

Utan hans grundforskning

skulle boken inte kunnat skrivas.

1831—1835

N egelstena

NE GEL STE NA

Namnet klingade sällsamt och trolskt, milsvitt i tid och rum från de vanliga Berga, Åby och Ekeby.

Negelstena!

Caroline lade ifrån sig sömnaden. Hon skakade händerna i luften mot kramp, innan hon lade ner dem att vila i knät.

Förväntan låg sammankrupen i henne som ett djur på språng, färdig att sträcka ut. Hon hade inte ro att sy och lappa fler underkjolar. I högar och drivor låg de omkring henne, bakom henne och inne i flickornas rum, där de skulle packas. Sidsömmar, fållar och stråveck, avsedda att släppas ut. Allt hade sytts för hand med tunnaste tråd och minsta möjliga efterstygn. Linnen, culotter, förkläden och naturligtvis blusar och klänningar. Ändå en ganska ringa garderob, lämplig för en ung prästdotter på hennes första resa hemifrån. Rejält med kläder måste hon ha med sig. Det dög inte att komma som något slags fattigpiga. Mamma hade speciellt påpekat att hon skulle vara som barn i huset. Det var inte fråga om någon tjänarinnebefattning. Caroline skulle lära och leka med barnen i familjen, framför allt flickorna, men även de mindre gossarna tills de blev gamla nog att tas om hand av en egen informator. Det innebar att sköta barnens kläder, vaka över dem då de åt och se till deras bordsskick, lära dem grunderna i läsning, räkning och skrivning, samt kanske också litet naturkunskap, sång och andra ämnen som föräldrarna kunde tycka vara lämpliga för dem.

— Att du vågar! tyckte Malla. Tänk om du inte vet vad du ska säga! Tänk om de ställer frågor som du inte kan svara på!

— Då får jag väl säga att jag ska försöka ta reda på svaret, sa Caroline.

— Nej, jag vet! sa Malla. Säg att det får de veta när de blir stora! Som vuxna alltid säger till barn. Nu är det du som är vuxen!

Nu är det jag som är vuxen, tänkte Caroline medan hon trädde på nålen igen. Hon kände sig inte så lugn och säker som hon lät, men hon skulle komma att klara av sitt uppdrag. Mamma och Malla skulle följa med till Negelstena och stanna kvar första tiden. Marie Ennes var en släkting på långt håll. Hon skulle inte bli svår att vara till lags. Hennes man, överstelöjtnanten, var en hyvens karl, och vore han det inte så rörde det knappast Caroline. Deras domäner skulle ha få beröringspunkter.

Sofie skulle snart gifta sig med Leonard Ahlstedt och flytta till hospitalet i Vadstena, sedan Leonard utnämnts till hospitalspredikant därstädes. En del fnissade åt detta bakom ryggen som om det vore något skrattretande med dårhuset. Andra gav uttryck för äckel och rädsla. Man skrämde barn med hospitalet, och det gick historier om galna mördare och avhuggna lemmar. Det var tusen gånger mer skrämmande än Negelstena, vackert och vitt på Upplandsslätten. I gengäld låg det närmare Heda, och det skulle inte bli ogörligt för Sofie att resa hem på besök, eller för föräldrarna och syskonen att hälsa på.

Sofie, Caroline och Malla satt och sydde i prästgårdens syrenberså denna strålande sommardag år 1831.

— Vad drömmer du om, Lina? Prinsen på Negelstena? Gnä, gnä, gnäh!

August, lillebror, rusade förbi och utstötte ett antal manliga ljud som lät som gnäggningar och gnisslande vagnshjul. Utan att vänta på svar — han ville inte ha något — rusade han bort så gruset yrde om hans inbillade hovar. Caroline och Sofie himlade sig mot varann som de brukade över broderns busfasoner.

— Jag önskar mamma ville skicka honom till någon riktigt avlägsen plats, långt borta, suckade Caroline.

— Det är väldigt långt till Negelstena, sa Sofie och höll upp ett plagg till inspektion. Du slipper se honom på ett tag.

— Ja, men er vill jag ju inte slippa se!

— Sofie kanske redan är gift när ni träffas igen! skrek Malla.

Sofie tog upp saxen, klippte av tråden, skakade ut vecket hon sytt.

— Caroline också, kanske.

Caroline blev het om kinderna.

— Nej, vet du! Det är inte för att träffa pojkar som jag ska dit upp! Det finns annat i livet än det! Det finns andra saker att göra än att vara gift och sköta hushåll!

Fast vad då? undrade hon, när hon tog upp sömnaden igen.

När vagnen skakade ner från landsvägen mellan Västra Ryds och Håbo-Tibbles kyrkor, in på den smala vägen mot Negelstena, satt Caroline med händerna hårt knäppta i knät. Vagnen skumpade över stenarna på vägen, och kusken vände sig om och grinade ursäktande mot dem. Hon log matt tillbaka.

Negelstena tycktes ligga vid världens ände. Det var inte jordbruksbygd de for igenom längre, utan djup skog.

Men skogen glesnade och markerna sluttade och föll av ner mot sjön. De kom fram till ett stort, vackert hus omgivet av grönskande fält på alla sidor. Rakryggad och belevad kunde Caroline träda över tröskeln, en ung dam i sällskap med sin mor och syster. Hon studerades från sidorna av barn och tjänstefolk, och det viskades och tisslades. Marie var vänlig, barnen fördes fram på led och presenterades.

Caroline tog i hand och hälsade och neg. Hon kände sig inte verklig. Det var som hon läste en saga eller såg det hela utifrån genom ett titthål:

En dag kom den unga Lina till slottet vid skogsbrynet, nära sjön. Drottningen tog emot henne på trappan. Nu Lina, sa drottningen, om du tjänar mig troget och gör som jag säger, och alltid lyder mig och kungen, då kommer det att gå dig väl i händer. Men en sak säger jag dig: Det finns ett rum här, en hemlig kammare. Den får du aldrig, aldrig gå in i. Den är förbjuden för alla som inte hör hemma här i huset.

— Och så ska vi naturligtvis visa Caroline hur vi har det här i huset, sa Marie efter presentationen och kaffedrickningen. Du ska känna dig som en medlem av familjen, kära barn. Fast ditt speciella område blir förstås det som har med barnen att göra. Vi kanske först ska se till att du får bekanta dig med ditt rum.

— Och det här skulle alltså vara Carolines rum, sa Marie.

Hon öppnade dörren och steg åt sidan så att Caroline skulle gå in först. Caroline stannade på tröskeln.

— Får jag hela rummet? undrade hon.

Marie skrattade ett värdinneskratt och slog ihop händerna.

— Visst, kära barn! Barnen bor här vid sidan om. Du ska förstås alltid vara uppmärksam på dem. Din dörr får stå lite på glänt.

Ett eget rum. Caroline var ensam nu. Ensamma mamseller delade inte rum med annat folk än andra ensamma mamseller, och fanns det inte fler sådana på platsen, då…

Ensam steg hon in i rummet. De övriga stod kvar i dörren, betraktade henne, iakttog henne. Hon hörde sin mor harkla sig.

— Tack, snälla kusin Marie! sa Caroline. Det är ett mycket vackert rum!

Det var det. Hon tänkte bort gruppen av åskådare i dörrhålet, när hon gick in och tog sitt rum i besittning. Ett skratt satt på lur i bröstet på henne, ett glädjerop över att detta var hennes:

Trasmattan över golvets vitskurade bräder, randig i blått, grått och vitt. En säng längs med väggen, med överdrag av blårandigt tyg. Samma väv gick igen i gardinen som fladdrade för det gläntöppna fönstret. I fönsterkarmen stod en enkel vas med några ängsblommor. I hörnet bortom sängen kakelugnen, blåmönstrad även den, och vid kortväggen närmast dörren en mörkbrun kommod med handkanna och fat, båda med blå ränder. I skåpet inunder fanns nattkärlet på plats. Vid andra långväggen stod en smal utdragssoffa med uppfällbart lock, där hon kunde förvara sina persedlar. Slutligen, framför fönstret, ett trebent bord, och framför det en stol.

Caroline slog händerna för ansiktet för att dölja sitt stora skratt. Ett eget rum! Haha! Att viska om med Malla, när hon låg i utdragssoffan de närmaste nätterna: ett eget rum.

Fönstret satt inte högre än att hon faktiskt, om hon ville, skulle kunna gå ut den vägen. Hon kunde höra humlesurr utifrån. Fälten sluttade ner mot ett vatten som anades mer än syntes bakom grönskande träd långt borta. Dit skulle hon gå. Där vid stranden skulle hon sitta. Utmed vägarna växte smultron som hon skulle plocka och äta. Och hon kände på sig att någon skulle komma fram till henne, någon vars ansikte hon ännu inte kunde se. Negelstena!

När hon reste därifrån var namnet fult. Det fanns för många E:n i det. Gnetigt, veligt och nedrigt tyckte hon det var, som en grimas av leda. Elakt! Det gick inte att se glad ut när man sa det: Negelstena. Mungiporna drogs nedåt av likgiltighet.

Att negligera Negelstena?

Det var inte lätt.

I september 1834 kom koleran till Vadstena.

Man hade vetat att den var på väg. Det hade varit en ovanligt het sommar med många järtecken.

Som vanligt sådana år rådde först stor glädje över den goda väderleken. Höskörden bärgades i god tid före midsommar. Sedan började man så smått hoppas på regn.

Regnet kom inte.

Molnen tornade upp sig på himlen varje afton och skapade sällsamma solnedgångar. Men regnen som väntades under natten blåste bort och varje ny morgon randades lika klar, lika het och flämtande som de föregående. Framåt augusti började oron sprida sig. Rötmånadstiden var värre än vanligt, med tvehövdade kalvar, sexbenta grisar och en ovanlig uppsjö av huggorm. Grödan torkade bort och maskar förtärde potatis och rovor. Försäljning av bär och frukt förbjöds för genom dem spreds, trodde många, kolerasmittan.

Och så hettan.

Vid Vätterstranden, där det vanligtvis var friskare tack vare vindarna från sjön, låg stanken tung från garveriernas och bränneriernas avfall. Den som sökte frisk luft var tvungen att bege sig ett gott stycke från själva staden. Samtidigt som hettan fortfor ökade människors irritation och vrede. Det låg en retlighet överallt i luften, som krävde någon form av utlopp. Slagsmål, fyllebråk och överfall hörde till ordningen för dagen. På hospitalet förvärrades förhållandena än mer.

Efter den stora omorganisationen 1829 hade dårarna flyttats från sina trånga kättar i det gamla hospitalet, där tidigare alla trängts med varann, och beretts plats i nya ljusa, moderna lokaler. Kvar i gamla hospitalet fanns nu bara de obotliga, medan i egentliga dårhuset därintill de osnyggaste och mest rasande patienter fanns, som behövde ständig vakt och tillsyn. De, vars bot man ännu hoppades på, förflyttades till den före detta korrektionsanstalten och krigsmanshuset, som en gång varit kloster.

Tidigare retliga dårar greps av allt större ursinne i hettan, medan andra försjönk i djupaste melankoli. Lösa kreatur, svin och hundar strövade ofta in på området och lämnade sin träck efter sig, och onda dunster kom även från avträdena och från de osnyggaste patienterna själva. Hettan knådade och bakade allt liksom en deg. Fräna dunster svävade över marken och höll människorna i järngrepp. Att dessa dunster var farliga, visste man. I dem kunde sjukdom och död föras från människa till människa.

Doktorn syntes allt mindre ofta på hospitalet.

Så spreds ryktena om att koleran hade nått Jönköping med ett resande teatersällskap från Göteborg, där sjukdomen redan härjade. Panik bröt ut i Vadstena. Fartyg befalldes i karantän på redden och stadens borgare drack tjärdricka eller hängde på sig amuletter av koppar, som sades skydda mot smittan. Man prövade även att röka bort smittan, men ingenting hjälpte.

Koleran kom ändå i land från ett av fartygen på redden, och därmed var Vadstena i fasans grepp.

Sofie Ahlstedt hade fött sin andra son, Fredrik, på våren. Hon satt hemma hela september månad med sina barn i famnen. Alla tre undgick mirakulöst att drabbas av sjukdomen.

På hospitalet blev förhållandena rent helvetiska. Normalt var antalet dödsfall bland hjonen två eller tre i månaden. Koleran drabbade märkligt nog inte i första hand barn och gamla, klena och orkeslösa. De flesta som slogs av sjukdomen var män och kvinnor i sina bästa år. Till dem hörde inte bara patienterna själva utan vaktare och pigor.

Syssloman vek inte från sin plats. Han såg till att allt fungerade, att liken snarast blev undanskaffade och att smittade patienter flyttades från delade celler, så att sjukdomens spridning måtte begränsas. Han såg till att lokalerna röktes och att förebyggande åderlåtningar och laxeringar vidtogs där så ansågs behövligt.

Hospitalspredikanten Ahlstedt, Sofies man, gjorde också en berömvärd insats. På något sätt var det som om han blomstrat upp under rådande omständigheter. Hans normalt så bleka ansikte strålade upp i ett slags rodnad, som inte kom av sjukdom utan av iver. Bokföringen skötte han oklanderligt, och han satt vid varje dödsbädd och mottog syndabekännelsen, utdelade Herrens förlåtelse och de heliga sakramenten, där det bara var möjligt. Han höll de stackars dårarnas händer och talade tröstande med dem, medan kramperna fick dem att spänna sig som bågar och vätskorna rann ur deras skälvande kroppar, och han tackade Gud för dem som fick ett snabbt slut sedan plågorna väl fått dem i sitt våld. Varje kväll kom han hem trött och urlakad men frisk, stundtals nästan upprymd.

Doktor Engström, hospitalsläkaren, lyste med sin frånvaro.

I hans ställe inträdde en ung målargesäll, som gav sitt yttersta för de sjuka ända tills han själv drabbades av koleran och avled.

Själv satt hospitalets och kurhusets egen läkare, förre fältskärn och arméläkaren i Norge, Georg Engström, i sitt hus bakom fördragna gardiner och vägrade öppna dörren då hjälpsökarna stod utanför och besvor honom.

Epidemin avklingade mot slutet av september. Den hade då skördat trettiofyra offer på sjukhuset.

Leonard Ahlstedť rätade på axlarna och tackade Gud.

Hospitalssyssloman Ringqvist, fadder till Carl, äldste sonen Ahlstedt, gick hem och söp sig full.

Sofie vågade öppna dörren och ta en liten spatsertur.

Och doktor Engström dök så småningom åter upp på scenen, mött av menande leenden som han undvek att se.

Medan epidemin drog fram i Göteborg, i Jönköping, i Vadstena, i Stockholm och på många andra platser i landet — den kom så nära som till Bro — satt Caroline Lindhagen på en grässlänt i en skogsbacke vid Sigtunafjärden. Hon lutade huvudet mot en ung mans axel och önskade att han skulle lägga handen om hennes midja eller kanske röra vid hennes ansikte, men det gjorde han inte. De hade träffats föregående år då han kom ner från Uppsala för att undervisa sina små nevöer i latin och filosofi. Det kom att bli så att han ofta slog följe med Caroline och brorsdöttrarna. Hans namn var Rickard Emanuel.

Solen glittrade i fjärden, hettan var stark. Den hade svett gräset gult och fått björkarna att fälla löven i förtid, men den mildrades av fläkten från sjön.

— Det är förfärligt, det som händer i Stockholm just nu, sa Caroline med en rysning. Man kan inte tro att det är sant!

— Fasansfullt, instämde Rickard. Mina föräldrar reste därifrån så fort de någonsin hörde talas om det. Men jag tycker synd om alla stackare som inte kan lämna stan.

— Min syster och svåger är i Vadstena, sa Caroline. Hittills har de klarat sig, efter vad jag har hört.

— Det låter otäckt, sa Rickard och nu kramade han henne faktiskt litet lätt.

— Vilken tur att du inte är där!

Caroline kastade en blick på honom från sidan, för att se om han hade menat det på allvar. Fast hans ansikte visade inget särskilt uttryck, så det var svårt för henne att veta.

— Egentligen borde man åka dit, sa hon och slätade till kjolen runt fötterna.

— Åka dit! Är du inte riktigt klok? Till den där pesthärden? Du vet kanske ingenting om kolera, om du är villig att ta en sådan risk. Tänk dig! Hela kroppen blir blå och iskall redan innan man är död. Tungan svullnar, ögonen stirrar hemskt och…

— Tyst! skrek Caroline och gömde ansiktet vid hans axel.

— Det är ändå inte allt!

— Jag vill inte höra mer, sluta! Det är hemskt!

— Livet är hemskt, sa Rickard. Det slutar i vilket fall som helst med döden.

— Så du säger!

Han utlade ytterligare en stund livet, döden och meningen med alltsammans innan de samlade ihop barn och matsäckskorgar och gick tillbaka till kvällsvarden på Negelstena.

A llting var precis som vanligt när Caroline reste därifrån.

Tillsammans med de andra lyckönskade hon Rickard till hans förlovning och till hans val av brud.

Lilla Annette var så söt! Så lustig, så kokett, så kvinnlig! Och hon skulle ju ha pigor som skötte det dagliga, så, skrattade Annette, det gjorde väl inte så mycket att hon inte var så huslig! Man fick väl lära sig!

Hon fnissade och svängde med kjolen och skakade sina kastanjebruna lockar. Caroline log och räckte fram handen. Annette tog emot den med huvudet på sned. Rickards arm låg om hennes skuldror.

— Tack ska du ha, Caroline! sa han, och till Annette:

— Caroline och jag har varit precis som syskon hela tiden här. Hon vet allt om mig.

Och han böjde sig fram och kysste Caroline vid tinningen, tills Annette smällde till honom med solfjädern och befallde honom att bryta av.

— Hon ser ut som en riktig liten drottning! suckade Marie.

Hon myste mot sina två turturduvor, som hon kallade dem, och Caroline hann inte hejda sig förrän hon sagt:

— Javisst. Drottning Charlotte av Storbritannien!

Hon hade sedan sånär bitit av sig tungan. Alla var överens om att salig drottning Charlotte på varje känt porträtt hade liknat en kökspiga, och det hade hon gjort ända sedan hon sextonårig steg i land på engelsk mark och gjorde sin unge make besviken.

Icke desto mindre hade han ju samlat sig och avlat femton barn med henne.

— Det var sant att Annette inte var olik förra engelska drottningen. Trots det måste man medge att hon var mycket söt. Caroline kände sig som en stor häst bredvid henne, och visste inte hur hon skulle dölja sina kraftiga händer och fötter och sin långa hals. Annette var liten och späd. Hennes ögon var pigga och nötbruna, håret kastanjebrunt och lockigt, i kinderna hade hon smilgropar, munnen var bred och storläppad och hon hade en liten näpen uppnäsa med fräknar på.

Caroline kände det isa runt hjärtat redan första gången hon såg Annette och hörde hennes fniss.

Fast varför ska jag bry mig? tänkte hon. Vad kan drabba mig? Vi är ju alla olika, allt eftersom den gode Guden har skapat oss. Själv är jag duktig, präktig, rejäl. Det håller ändå i längden.

Hennes utflykter med Rickard hade blivit fler och fler under åren som gått. Annette bodde i Uppsala och hade först kommit ner en påsk för att besöka Marie, som var kusin till hennes mor. Mer var det inte.

Men Caroline kände det farliga draget i luften. Hon ville lägga handen för Rickards ögon och sätta proppar i hans öron. Sedan sa hon till sig själv att sådan var verkligen inte Rickard, att han föll för första bästa söta ansikte och för små händer som slogs ihop i förtjusning och ett pärlande skratt. Rickard och Caroline hade så många timmar, ja kvällar igenom, talat om livet, om framtiden och om sina drömmar och förhoppningar. På sommaren hade de legat på mage i gröngräset och hört Negelstenavikens vatten klucka mot bryggor och stränder, medan fjärilar dansade omkring dem och små fåglar sjöng. På vintern hade de suttit vid bordet, i en ljuskrets som lagt ansiktena i skugga och bara låtit den andres mun skymta fram, och Caroline hade lett mot den munnen och längtat efter den…

Hade inte Rickard också?

Han hade aldrig sagt det. Hon hade bara inbillat sig att han velat ha henne vid sin sida i den här framtiden de ideligen talade om.

Men hon kom ihåg händer som rört vid varann, och vid något tillfälle hade han kysst henne mycket hårt och tryckt henne mot en vägg, som hon svindlande lutat sig mot. Det hade känts som om hon skulle bli vanmäktig, som om benen skulle vika sig, inte av skräck och fasa utan av något helt annat. Han