Bränd bild

By Emma Vall

Hon kände hur chocken fick hennes kropp att bli spänd och stel. Med ett krampaktigt grepp om brevet läste hon texten igen. Hon kunde inte tro att det var sant. Om hon inte betalade honom summan han krävde skulle han lägga ut bilderna på henne på nätet.Sextonåriga Svala ska börja på gymnasiet. Efter att ha deltagit i en teateruppsättning har hon bestämt sig för att söka till en sång- och danslinje och tanken på en ny skola, ett nytt liv, lockar henne. När skolan börjar blir livet dock inte riktigt som hon tänkt sig. Alla andra i klassen är så bra på att dansa och sjunga och Svala blir osäker på sig själv. Men när Svala får höra talas om tjejer i klassen som erbjuds underliga modelljobb börjar hon ana oråd och bestämmer sig för att ingripa. Vad är det egentligen som ligger bakom erbjudandet? Och vem är det som utnyttjar tjejernas drömmar för egen vinning? "Bränd bild" är den tredje boken i deckarserien om Svala. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 12, 2020
• ISBN: 9788726368888

Book preview

det.

1

M alin finns snart inte mer, tänkte hon.

Från och med den stund hon klev av tåget skulle hon vara Marimba.

Malin ställde sig beredd med all packning framme vid tågdörren. Hon hade varit nära att kliva av redan vid Stockholm Syd. Hon hade aldrig åkt tåg till Stockholm. Familjen åkte alltid bil, på det viset kunde även hennes hund följa med. Humlan, en vän från en annan tid kändes det som. Malin skulle sakna den mjuka pälsen och den tillgivna blöta nosen, men det fanns inte plats för honom i det liv hon var på väg att börja leva. Han skulle ha det bäst hemma i Ulricehamn.

Själv skulle hon ha det bäst i en stor stad. En gång hade hon bott i en stor stad. I Göteborg. När hon var liten. När hon hade varit Marimba. Nu skulle hon bli Marimba igen.

2

F ryshuset. Varför hade hon sökt dit?

Svala trängde sig irriterat fram mellan alla människor på Drottninggatan. Hon hade en oro i magen som inte ville släppa. Hon låtsades att hon visste vad hon ville, men innerst inne tvivlade hon. Var sang- och danslinjen något för henne? Det hade känts så efter teaterprojektet i skolan i våras, men nu var hon inte längre så säker. Kanske hade hon bara varit förälskad i stämningen och människorna.

Hennes gamla klasskompisar i Enskede hade haft mycket att säga om hennes gymnasieval. Men inte Nesima. Hon hade bara blivit glad när Svala kom in på Fryshuset, fast det borde ha varit hon som skulle börja där. Om någon kunde dansa så var det Nesima. Men hennes föräldrar skulle aldrig låta henne välja en sådan utbildning. Nesima skulle läsa nyttigare saker, ekonomi och språk.

Svala log när hon tänkte på Nesimas flamencoduell i Romeo och Julia. Teatern, tältet, musiken, alla människorna och applåderna i Margaretaparken var som en härlig dröm som bleknat bort alltför fort. Tio föreställningar, avslutningsfest och tältrivning. Katja, Lea, Nesima … Alla nya kompisar som snabbt försvunnit åt olika håll, på semestrar och sommarjobb. Och Petter. Hon tyckte om att tänka på honom även om det gjorde lite ont också. Han hade rest iväg och det hade inte blivit något sagt mellan dem.

Svala gick dröjande förbi alla skyltfönster. Men hon kom sig inte för med att handla någonting. Snygga kläder skulle inte hjälpa henne att passa in på Fryshusets sång- och danslinje. I alla fall kändes det så just nu.

3

S ka du bo ensam i Stockholm! Du är ju bara sexton. Nej Malin, det går jag aldrig med på.

Gunilla hade blivit upprörd när hon ville söka till Fryshuset. Malin mindes ändlösa diskussioner med mamma i våras. I somras hade de blossat upp igen när det visade sig att hon kom in.

Vagnen skakade till. Tåget lämnade äntligen den mörka tunneln och där, utanför fönstren, låg staden som hon längtat till. Malin böjde sig fram för att se bättre.

Vattnet glittrade. Ett myller av hus klättrade uppför ett berg. Eftermiddagssolen lyste på de gamla fasaderna. De såg ut att brinna i sina varma färger av orange, gult, brunt och persikorosa. Det påminde henne om Ulricehamn, samma branta backar med hus som med stor möda såg ut att klänga sig fast vid varandra på sluttningarna för att inte riskera att halka ned i vattnet. Hon brukade titta på dem varje morgon när hon drog upp sina stjärnprydda blå rullgardiner i villan på andra sidan sjön Åsunden. Ulricehamn var en vacker liten stad, eller köping som hennes mormor brukade säga.

Stockholm är också vackert, fast större. Mycket större, insåg hon. Det som diffust rört sig i hennes tankar de senaste dagarna gick inte att hålla undan längre. Förväntan – och rädsla.

Malin tittade ut över vattnet igen, det gick nästan att höra hur det skvalpade och doftade hav. För det var väl Östersjön? Hon mindes vagt någon geografilektion.

Över vattnet gled segelbåtar – som om vita fjärilar landat på fjärden. Malin hade aldrig seglat, men hon och Anna hade paddlat kanot på Åsunden. Hon saknade Anna.

De stora seglen såg ut att vinka glatt åt henne. Precis som hennes småsyskon hade stått och viftat med vita pappersnäsdukar på Falköpings station, tills Martin hade tappat sin och försökt rycka till sig Matildas. Det var det sista hon hade sett, småsyskonen som bråkade.

Nu var hon inte längre den storasyster de vinkat av. Malin Söderberg hade blivit Marimba Forssén-Aimé. Fast det hade hon inte berättat för någon, inte ens för Anna. Marimba gillade visserligen Fredde, men han var inte hennes riktiga pappa. Hon var ingen Söderbergare utan en Forssén, som hon och hennes mamma hade hetat tidigare. Och en Aimé, som hennes riktiga pappa, Valentin, hette.

– Vi är inte framme vid plattformen än, ljöd en bestämd röst ur högtalarna.

– Det ser vi väl. Dom kan väl säga varför vi måste vänta så här, muttrade en äldre man bakom Marimba.

Hon hade inte märkt att tåget stannat. Marimba tittade på klockan. De var bara en kvart försenade, hon hade ingen brådska.

Tåget rullade till slut sakta in på stationen.

Hon lutade sig mot fönstret för att stänga ute sina otåliga medresenärer. Vita ångbåtar stävade fram med stora svarta rökpuffar efter sig. De påminde om Bogesundsbåten där hemma. Bakom dem höjde sig ett högt torn med tre blänkande guldkronor på toppen. Den röda tegelbyggnaden och tornet såg nästan ut att flyta ut över vattnet, den var både smäcker, graciös och massiv, lätt och tung på samma gång.

– Hallå där, kan du öppna dörren nån gång.

Någon muttrade bakom henne. Malin kände hur alla trängde sig på för att fort komma av. Hon försökte få grepp om dörrhandtaget, men väskan och kassen var så tunga.

Plötsligt gick dörren upp. Malin snubblade nedför trappan och ut på perrongen. Ryggsäcken, resväskan, bagen och kassarna drog henne framåt och nedåt mot asfalten. I sista stund lyckades hon återfå balansen.

Inte kan du släpa på allt det där själv. Jag kör dig, hade Fredde sagt flera gånger, men hon hade tjurskalligt tackat nej. Hon var tvungen att göra det här själv. Gunilla tyckte att hela idén var vansinnig.

Du är bara sexton. Du känner ingen där. Ingen flyttar hemifrån så tidigt. Om du så gärna vill till Stockholm kan du väl flytta dit om några år.

Hennes mamma fattade ingenting. Det var just det här programmet hon ville gå och hon ville långt bort från Ulricehamn. Hon ville inte fortsätta plugga med sina gamla klasskompisar. Jo, med Anna hade hon gärna velat börja på Tingsholmens gymnasium, men inte med de andra. För dem var hon bara Malin, aldrig någon annan än Svarta Malin.

Marimba, Marimba, Marimba …

Det var som om tåget hade sjungit hennes namn hela vägen när det dunkade fram på rälsen. Hon hade genast fått en ny melodi i skallen. Orden hade kommit snabbt och självklart, precis som husen, träden och sjöarna som svept förbi utanför tågfönstret.

Om hon bara hade haft sin dator med sig hade hon kunnat ta ut melodin och lägga in texten ikväll. Nu skulle hon få vänta minst en månad på både datorn och stereon. Men hon var ändå glad att hon åkt själv. Om hon hade låtit Fredde köra henne hade allt varit som förut. Då hade hon kommit hit som Malin.

Men hur ska du hitta? Hennes mammas oroliga röst dök upp när hon följde strömmen av människor över perrongen, nedför trapporna, under jorden. Gunilla hade glömt bort att hennes flicka hade bott i en storstad. Marimba kände sig hemma med mycket folk. Hennes kropp passade bättre in här än i Ulricehamn. Den smälte in bland alla okända. Här skulle hon aldrig behöva vara som en liten söt chokladbit som hennes första skolfröken hade kallat henne. Hon skulle heller aldrig mer behöva vara den som alla stirrade på.

4

S vala visste inte hur många klädaffärer hon varit inne i de senaste dagarna. Alla kläder kändes fel. I alla fall på henne.

Plötsligt fungerade inte längre ordspråket som hon gjort till sitt genom hela högstadiet: Skit samma vad andra tycker. Hon hade aldrig velat vara som de andra i sin gamla klass. Men nu var det annorlunda, hon ville smälta in i den nya klassen, vara en av dem. I morgon på uppropet skulle säkert alla ha personliga kläder, alla utom hon.

Det var lika bra att åka hem. Hon skulle inte hitta något som passade henne. Det var inte kläderna som var problemet.

Hon, sjunga och dansa! Svala kunde tänka sig vilken amatör hon skulle vara i jämförelse med de andra.

Wow, vilken röst du har, hade visserligen både Katja och Petter sagt när hon hade hoppat in och körat bakom Julia i våras. Och Nesima påstod att hon hade känsla i sina rörelser, att hon skulle kunna lära sig. Även om Svala alltid hade sjungit och dansat hade hon alltid satt måleriet först.

Men Svala kunde inte teckna eller måla hemma längre, inte sedan hennes mamma kommit hem från Island förra året. Aisa hade invaderat deras lilla lägenhet med färger, dukar och spännramar. Svala hade flytt in i sitt rum under förevändning att hon måste plugga, men doften av oljefärg och terpentin kunde hon inte stänga ute.

– Hör du tjejen, har du en femma?

Någon hejdade Svala ovanför rulltrappan ner till tunnelbanan. Hon tittade upp på killen framför sig. Hon kände igen honom, han var en av de yngre uteliggarna som brukade gå och tigga i vagnarna. Hon fiskade upp en tia ur fickan och gav honom den.

Jan, hennes pappa, visste kanske vem han var. Äntligen hade han kommit hem efter att ha kört lastbilskonvojer i ett par år i forna Jugoslavien. Nu skulle han ha tid för sina barn igen. Då hade Aisa genast meddelat att hon skulle åka några månader till Island. Men Svala hade knappt hunnit träffa sin pappa. Han var jämt upptagen av sitt nya jobb bland Stockholms utslagna.

Ibland var Svala förbannad på honom för att han prioriterade alla andra framför henne och Pétur, men samtidigt var hon lite stolt också.

På tunnelbaneperrongen kom en tjej som slet med otroligt mycket packning. Hennes hår var fyllt av tunna flätor, hon var nog inte mycket äldre än Svala. Den mörka tjejen tittade sig osäkert omkring. Hon såg ut att behöva hjälp. Svala tvekade om hon skulle gå fram. Men just då kom linje 18 och Svala hoppade på tåget.

5

B agarmossen nästa, tänkte Marimba och tog ett nytt tag om sina väskor som om möjligt blivit än tyngre. Hon kunde inte hålla jämn takt med strömmen av människor som vällde genom underjorden, hon kände sig som en sengångare i ett lämmeltåg. En gatumusikants dragspel ekade och en enträgen röst bad henne om några kronor till natthärbärge. Hon hann inte svara förrän den unga killen med de tomma ögonen gått iväg.

Marimba försökte förstå vad allt gick ut på. Hon var i Stockholm nu. Här skulle hon bo alldeles själv i tre år. Konstigt nog kände hon en gemenskap med de främlingar som skyndade förbi henne. Här fanns alla sorter. Det var som om människorna här var annorlunda. Intressantare.

Prövande tittade hon sig omkring. Alla såg ut att ha bråttom och hon drog sig för att störa någon. Men här kunde hon inte stå.

Marimba högg tag i en kille med en likadan väst och fotoväska som Annas pappa brukade ha när han plåtade fåglar.

– Vilket tåg går till Bagarmossen? frågade hon.

Killen såg lite irriterad ut först, sedan log han.

 Det kommer snart. Han nickade mot taket. Kolla på skyltarna ovanför perrongen eller längst fram på tåget, det ska stå Skarpnäck.

Tåget rullade in.