Det stulna barnet

By Elinore Axelsson

Ett försvunnet barn. En modig polis. En liten stad.Under den årliga Lövmarknaden i centrala Karlskrona försvinner en sju månader gammal flicka. Hon lämnades ensam på en innergård under två avgörande minuter, för att sedan vara spårlöst försvunnen. Fallet tilldelas Mira Lewén, kommissarie på grova brott, som genast sätter igång med sökningsarbetet. Hon är väl medveten om att tiden är knapp. I en annan del av Karlskrona växlar en kvinna vid namn Isabelle mellan att känna otrolig lycka över sitt nyfunna barn och fasa inför att flickan inte verkar vilja sluta skrika. Mest av allt är hon tacksam över att all hennes planering äntligen har lett till resultat. Kort därpå påträffas en ung man avliden vid havet och polisen har plötsligt två ouppklarade brott att lösa ... Vad är det egentligen som har hänt? Och kommer Mira att hitta flickan innan det är försent?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2022
• ISBN: 9788728533710

Book preview

Elinore Axelsson

Det stulna barnet

SAGA Egmont

Det stulna barnet

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2022 Elinore Axelsson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728533710

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Författaren har ordet

Denna bok är skriven fritt ur fantasin. Platsen, örlogsstaden Karlskrona, där boken utspelar sig finns i verkligheten. Till viss del stämmer därför gatunamn, områden och beksrivningar av hus och dylikt överens med verkligheten. Ibland har jag dock låtit fantasin ta över även där och ändrat på saker och ting utifrån vad jag tycker blir bäst för historien. Jag vill betona att alla karaktärer och deras namn är påhittade av mig, så skulle någon av dessa finnas i verkligheten är det endast en slump.

Elinore Axelsson

Kapitel 1

Isabelle stannar tätt intill husväggen och kontrollerar än en gång att hon verkligen är ensam. Ingen annan syns till, det är alldeles öde. Det enda hon ser är sin egen reflektion som syns i glasrutan i porten bakom henne.

Hon kastar en blick mot sin egen spegelbild. Hon är sig inte lik längre; men det är meningen, en del av planen. Hennes annars så tjocka blonda hår hänger nu som tunna bruna hårtestar rakt ned utefter sidorna så som mittbenan delar det. De annars så magra kinderna med tydliga framtonade kindben var nu mer fylliga och runda. Den gröna jackan som hon köpt på Pingstkyrkans second hand var sliten, men den dög, och jeansen var ytterst moderna med alla sina hål. På fötterna satt ett par fotriktiga gympaskor av något mindre känt sportmärke. Isabelle skakar på huvudet åt sin egen spegelbild. Hon har inte tid att stå och fundera på något så ytligt som hur hon ser ut. Egentligen spelar det faktiskt ingen roll alls just nu. För nu är stunden här. Stunden hon drömt om och väntat på så länge. Nu är det bara de två och äntligen skulle det ske. Äntligen.

Den mörkblå barnvagnen med sitt ljust bruna handtag står i skuggan under ett stort träd, bara ett par meter från henne. Det är som att vagnen ropar till henne. Hon ser hur solens strålar plötsligt bryter genom trädets stora krona och kastar ett nästan magiskt sken runt vagnen.

Hon upplever det som att vagnen nästan ber till henne, kom och hämta mig. Det är därför hon vet att det är rätt.

Det måste ha varit ett tecken från ovan att hon var just utanför denna port när paniken hade drabbat henne för en stund sedan. Hon hade behövt kasta sig undan från gatan som var fylld av allt folk för att inte falla ihop där och då när panikattacken kom sköljandes inom hennes kropp.

När Isabelle tänker tillbaka så hade faktiskt känslan av panik funnits där ända sedan hon steg upp på morgonen. Trots det hade hon bestämt sig för att åka in en runda till stan. Hon var ledig från arbetet och hade ingenting att sysselsätta sig med. Direkt när hon hade klivit på bussen in till staden hade hon insett sitt misstag. Det dröjde inte länge innan bussen var knökfull av folk som trängdes, ivrigt pratandes och stojandes. Alla skulle in till årets Lövmarknad. Det var mer eller mindre som en högtid för Karlskronaborna. Hon kunde för sitt liv inte förstå att hon inte själv tänkt på vilken dag det var innan hon valde att åka in till centrum. Väl framme i staden hade hon trängt sig ut ur bussen så fort hon kunde för att nå den friska luften. Girigt hade hon sugit i sig ny frisk luft och försökt andas ut den gamla från bussen. Därefter hade hon promenerat längs med Landbrogatan upp mot stadskärnan. Ju närmare hon kom stadskärnan desto mer hade hon känt paniken växa av allt sorl, alla barnskratt och musiken som pumpade ut från olika butiker och gatustånd. Instinktivt hade hon sökt sig längs med de stora stenhusens väggar för att söka skugga och lä. Det var dock svårt då stora delar av Ronnebygatan bestod av olika små köpstånd där säljare trängdes med krimskrams och köpare.

När hon hade sett att porten bredvid henne öppnats hade hon ställt sig bredvid tills personen gått ut. Strax innan porten gått igen hade hon fångat den med armbågen och smugit sig in. Här inne på gården var det tyst och stilla och det var svårt att föreställa sig den folkfest som pågick på stadens gator där utanför.

Isabelle väckte sig själv ur sina funderingar och såg sig om en sista gång för att försäkra sig om att ingen annan var där. Därefter smög hon sakta fram till den mörkblå barnvagnen. Hon kikade ner i vagnens liggdel och log. Där låg hon. Hennes lilla Saga. Den mest förtjusande lilla flicka hon visste fanns. Flickan sov sin skönhetssömn ivrigt snuttandes på sin lila napp. Hennes blonda lockar låg som en gloria kring hennes huvud och den lilla rosetten hade lossnat och fallit åt sidan. De knubbiga små händerna kramade om en liten grå gosedjurskanin.

Isabelle slet motvilligt blicken från den lilla. Hon hade inte tid att stå och beundra henne nu, det kunde hon göra hur mycket som helst sedan, i lugn och ro. Istället tittade hon sig omkring en gång till innan hon snabbt tog hon tag i vagnens ljusbruna handtag. Hon tittade ner på sina händer. De passade där. Vilken känsla det gav henne att hålla i handtaget. Som hon längtat efter detta; drömt och fantiserat i evigheter.

Enkelt låste hon upp vagnens broms med foten och gick därefter med bestämda kliv bort mot porten. Det var inte det enklaste att både öppna porten och styra ut vagnen men hon lyckades utan att göra alltför mycket väsen av sig. Hon gick med raska steg ut från innergården och hamnade rakt i folkmyllret på Ronnebygatan igen. Hon tyckte att det myllrade av ännu mer folk nu; alla med samma mål – att nå Stortorget, epicentrum för Lövmarknaden. Tyst för sig själv tackade hon dock alla människor som idag hade sökt sig in hit. Själv hade Isabelle börjat avsky marknaden redan i tonåren. Hon förstod ärligt talat inte hur så många människor kunde lockas till den. Hennes uppfattning av den var att det var trångt, för mycket ljud och alldeles för mycket folk. Hon mindes tillbaka till när hon var liten och varje år fått gå till marknaden. Då var det något roligt, spännande och nästan lite högtidligt.

Hon hade uppskattat stunden när mormor eller morfar lät henne välja en stor ballong. Det mindes hon med glädje. Känslan av glädje när hon gick mellan mormor och morfar och kramade deras händer hårt. Isabelle väckte åter sig själv från sina funderingar och tittade ner på sin hand som nu kramade om vagnens handtag. Fokusera nu sa hon till sig själv. Ingenting fick gå snett och förstöra allt.

Inte nu när det var så nära.

Hon stretar mot strömmen av människor med blicken fäst framåt. Det måste gå vägen nu. Hon måste hinna iväg innan det upptäcktes att vagnen var borta. Hon tittar upp mot gamla Sparbankens klocka. 13.51. Perfekt. Bussen ska gå om två minuter, timingen kunde inte varit bättre.

Isabelle svänger höger ner på Landbrogatan igen och ner för backen mot Hoglands park och busshållplatsen.

Svalkan i skuggan under det gamla Domusvaruhusets valv är välbehövlig och även om hon är stressad minskar hon lite på takten för att njuta. När hon kommit en bit ned i backen ser hon att den röda stadsbussen med nummer ett mot Kungsmarken redan står och väntar. Hon skyndar sig till de bakersta dörrarna och får efter lite lirkande ombord vagnen. Till hennes förvåning och lättnad är hon den enda passageraren på bussen. Än en gång tänker hon att detta måste vara meningen; allting går ju så bra. Det är besvärligt att få vagnen på rätt plats och att låsa fast den med de gröna spännena, men hon lyckas och känner sig nöjd. Ingenting får hända hennes lilla Saga. Hon torkar av sina fuktiga händer på byxorna och går med ansiktet nedsänkt fram till busschauffören och betalar. Hon får en glimt av sig själv i bussens backspegel. Ser hon inte annorlunda ut? Visst lyser det om henne på ett annat sätt än innan? Det är som ett skimmer kring hennes ansikte.

Hon sätter sig på sätet bakom vagnen och undslipper en tung suck. Äntligen! Hon har lyckats!

Kapitel 2

Mira sätter sig tungt ned på stolen och snörar upp sina tunga kängor. Hon överväger en sekund med sig själv innan hon även tar av sig strumporna och viftar på sina fuktiga tår. Odören som sakta sprider sig i hennes lilla krypin gör att hon är extra glad över att hon är ensam. Värmen är olidlig och hon är helt slut fast klockan endast är 14.00 och det är flera timmar var kvar av arbetspasset. Mira suckar och sträcker på sig, hon längtar efter ledigheten som är alldeles runt hörnet, den är välbehövlig. I morgon är det midsommarafton och hon ska vara ledig och för en gångs skull faktiskt fira dagen med ett par gamla klasskamrater ute på Aspö. Det kunde väl inte bli ett mer idylliskt midsommarfirande än på en ö ute i skärgården? Kanske att hon skulle gå all in med klänning och blomsterkrans också? Nja, det tåldes att fundera på. Fast först skulle hon ro denna dag i hamn. Lövmarknadsdagen var en av de mest krävande på hela året, dock var den än så länge faktiskt förvånansvärt lugn. Eller ja, så lugnt det nu kunde vara när uppemot hundratusen människor plötsligt trängdes ihop på Stortorget och närliggande gågator under ett par timmar. Värmen är dock det som är värst idag tänker Mira för sig själv och tittar ut på den klarblå himmel där solen gassar. Från ingenstans hade plötsligt sommaren kommit i full fart. Under de timmar hon och Herman patrullerat marknaden hade termometern visat på 26 grader. Herman hade varit glad under hela deras pass tillsammans. Tänk att få gå på Lövmarknaden och dessutom få betalt för det, hade han sagt och skrattat gott. Mira uppskattade Herman. Han var en äkta karlskronit, undantaget att för Herman gällde inte Karlskronas ökända slogan det– gaur–inte, han var nästan för mycket på andra hållet det–gaur–visst! Hon sträcker sig efter väskan och drar upp sin turkosa vattenflaska. Ivrigt klunkar hon i sig av vattnet och känner hur det svalkar hela vägen ner längs strupen. Därefter ställer hon flaskan bredvid sig på bordet och stoppar ned handen i väskan igen. Prasslet från påsen som ligger där i hörs tydligt och i ungefär en sekund försöker hon stå emot innan hon drar upp den lilla papperspåsen med marknadsgodis.

– Det är bara Lövmarknad en gång om året, klart du ska ha hemlagade karameller då, hade Herman sagt och skrattat när han ledde henne bort mot ståndet där det enligt skylten såldes Blekinges godaste hembakta konfektyr. Mira stoppar en nougat i munnen och suger på den. Hon blundar njutningsfullt och slappnar av. Han hade haft rätt Herman, hon behövde verkligen lite hemlagade karameller.

Herman hade varit entusiastisk under hela promenaden kring marknaden. Mira själv brydde sig inte så mycket om själva marknaden men hon uppskattade hur den fick Karlskrona att blomma ut. Det var även en tydlig startsignal för sommaren och som Karlskronabo var det en nästintill helig tradition. Om inte Mira mindes fel så hade faktiskt marknaden anordnats i över 200 år! Mira sväljer det lilla som är kvar efter nougatbiten och tittar ut genom fönstret i sitt lilla rum i polishuset och suckar. Utsikten från hennes krypin vette mot baksidan, rakt mot ett hyreshus. Det var inte direkt här hon hade drömt om att hamna. Hon hade haft en längtan och dröm om att hamna i någon av de stora städerna; där de riktiga brotten skedde. Fast nu hade allt blivit som det blivit och hon satt här, i Karlskrona. Sin hemstad. Staden som sov nio månader om året och endast levde upp på sommaren.

Det var i alla fall så hon mindes det från sin barndom. Hennes virvlande tankar avbröts av mobilens hetsiga ringsignal. Hon avskyr ringsignalen men det är den enda som hörs genom sorl och brus utomhus. En titt på displayen visar att det är Wessman som ringer och Mira funderar på vad hennes chef kunde vilja.

- Mira! Bra att jag fick tag i dig. All tillgänglig personal måste bort till Ronnebygatan 39. Vi har ett fall av människorov, berättar Hans, eller Wessman som han alltid kallas sedan sina år inom militären.

- Människorov? Va, vem är försvunnen? Vad vet vi? Mira sätter sig rakt upp och hugger tag i papper och penna.

Det är allvar nu, det förstår hon direkt. Aldrig tidigare har hon hört sin chef tala med denna stämma så hon förstår att det är något mycket speciellt som skett. Är det någon känd Karlskronaprofil som försvunnit mitt under Lövmarknaden? Eller varför är han så ovanligt uppjagad? Wessman var annars alltid lugn som en filbunke så något speciellt måste det vara. Hans år som officer inom marinen hade präglat honom tydligt. Han stod med båda fötterna på jorden och var en tydlig och stram ledare.

Mira visste dock att han var en riktig mjukis på insidan. Det hade han visat förra sommaren.

- Mira, det är en bebis! En sju månader gammal flicka, svarar Wessman och drar en djup suck.

Att barn kommer bort från sina föräldrar under Lövmarknaden är inget nytt. Det händer varje år att de patrullerande poliserna får hjälpa till att återförena ledsna barn med sina föräldrar. Fast att det här är något annat, det förstår hon direkt.

- Men hur har det gått till? Hur kan en sju månaders bebis försvinna? Hon har väl inte precis krupit iväg själv, svarar Mira mer för sig själv egentligen än till Wessman.

- Det är det vi ska ta reda på. Roffe och Ilse är där nu. Mamman ringde 112 för en kort stund sedan och var helt i upplösningstillstånd. Tydligen har barnet förts bort i sin barnvagn under ett obevakat ögonblick då flickan sov utomhus på gården.

Mira hör hur Wessman undslipper en djup suck. Försvunna barn var aldrig roligt men detta lät onekligen speciellt. Vem för bort en bebis? Mira tänkte på fallet som varit för ett tag sedan där en djupt alkoholiserad kvinna stulit en barnvagn utanför en förskola. Hon hade inte sett bebisen som låg i vagnen utan tagit vagnen för att kunna sälja den och få pengar till alkohol. När hon upptäckt bebisen hade hon drabbats av panik och ställt ifrån sig vagnen på första bästa ställe. Kanske var det så enkelt här med? Hon väcktes ur sina funderingar av Wessman.

- Barnvagnen skall ha stått parkerad under ett träd på familjens innergård. Mamman hade lämnat flickan sovandes i sin barnvagn då hon snabbt bara skulle in på toaletten och inte ville lyfta upp flickan och väcka henne när hon äntligen sov. När mamman, Linda, kom ut igen var vagnen borta. Först trodde hon att det var sambon som kanske hämtat vagnen och kört iväg med den men snart förstod hon att så inte var fallet.

Mira blundar och ser gatorna i staden framför sig. En dag som denna med närmare hundra tusen människor, däribland en stor skara barnfamiljer med barnvagnar, i omlopp på gatorna skulle det vara enkelt att smälta in i mängden med en barnvagn.

- Vårdnadstvist? Äh, vi slösar inte mer tid på att prata, jag sticker upp dit direkt. Har det gått ut en efterlysning av barnvagnen? Kanske har någon dumpat den någonstans när de upptäckt att det låg en bebis i.

- Perfekt. Nej, inte än. Stina håller på att skicka ut ett PM om det till Tv och radio just nu.

- Okej, jag uppdaterar dig om läget när jag vet mer.

- Perfekt Mira! Det är förhoppningsvis redan utrett när du kommer bort där, sa Wessman och lade sedan på.

Mira rafsar ihop alla sina saker rätt ner i väskan. Det finns inte tid att vara ordentlig just nu. Hon struntar i strumporna och kängorna och hoppar snabbt i sina gymnastikskor istället och springer ut i korridoren. Under en sekund överväger hon att vänta på hissen men bestämmer sig istället för att vika av åt vänster och ta trapporna ner till garaget där hennes elcykel väntar.

Kapitel 3

Isabelle tittar ut genom bussens fönster då de passerar stadens senaste av alla nya lyxbyggen, Pottholmsprojektet. Hon gillar inte förändringen. Från en dag till en annan hade den gamla brandstationen jämnats med marken och snart växte ett helt nytt bostadsområde upp. Hon är i alla fall glad för att de inte hade kunnat bebygga all mark mellan bilvägen och havet. Det gick fortfarande att se det skimrande vattnet i

Borgmästarefjärden. I mitten av fjärden ligger det gamla kruthuset Ljungskär. Hon ryser när hon ser det. Det stora gråa stenhuset med sitt svarta tak av trä får henne att tänka på förr i tiden. Isabelle väcks ur sina funderingar när bussen stannat vid hållplatsen utanför Lidl. Hon rycker till och spanar noga på de som står och väntar.

Som tur är kliver endast en person på, en liten krumryggad farbror. Tur. Än så länge går resan hem med den lilla bra. Faktiskt långt över förväntan. Den lilla sover fortfarande så sött i vagnen med kaninen i sin hand. Bussen fortsätter sin färd över Pantarholmen, vidare förbi tekniska högskolan och Galgamarken. Hon gillar inte det området heller tänker hon för sig själv. Hon förstår över huvud taget inte hur det hade kunnat bli en så omtyckt plats att bo på med tanke på dess historia. Hit ut hade stadens fångar tagits för att avrättas i galgen under publikens tjo och tjim, och nu bodde folk där. Det måste ju spöka något otroligt mycket i de lägenheterna av alla osaliga andar som skall hämnas sin död. Hon skakar av sig obehaget och tittar ut på andra sidan istället. Där passerar bussen de stora villorna på Bergåsa. När hon ser villorna nu kommer hon att tänka på tiden som varit. Så annorlunda allting blivit. Hur hade livet kunnat bli om det inte hade gått så fel den gången? Ibland undrade hon men innan tankarna glider iväg för långt stoppar hon sig själv. Hon kan inte tänka på det nu. Absolut inte. Hon är tvungen att hålla sig stabil. Inte sväva iväg. Det tjänar ingenting till.

Bussen kör vidare längs med järnvägen och börjar närma sig hennes hållplats. Hon har bestämt sig för att kliva av någon hållplats tidigare. Om nu någon som vet vem hon är, mot förmodan lagt märke till henne med barnvagnen, vill hon inte leda dem rakt hem till sig. Visst har hon ändrat sitt utseende succesivt inför denna dag och hon umgås sällan eller aldrig med någon så risken borde vara minimal. Hyreshuset hon bor i nu hade hon dessutom endast bott i den senaste månaden.

- Marieberg, säger plötsligt kvinnorösten ur högtalaren i bussen och hon trycker direkt på stoppknappen.

Hon ställer sig upp och börjar fumla med spännet som hon låst fast vagnen med. När