Drömslottet: bland vildrosor och äppelblom

By Anna Rasegård

Helena driver den lilla handelsträdgården Fridakull i Dalarna. Vid ett besök i Stockholm återser hon farmor och farfars gamla gröna kåk, Drömslottet, som ligger uppe på Söders höjder med utsikt över Riddarfjärden. Där vid Drömslottet spenderade hon många härliga somrar under sin uppväxt. Farfar som var konstnär lärde henne att se skönheten i färg och form. Av farmor ärvde Helena intresset för växter och odling. Men nu verkar deras vackra hus vara obebott och trädgården förfallen.Hemma i Dalarna börjar förhållandet med särbon Jörgen knaka rejält i fogarna. Helena får det kämpigt, och undrar om det ens är värt besväret. Men nya bekantskaper för med sig oanade konsekvenser och ger nytt hopp om framtiden. Och plötsligt dyker en överraskande husannons upp ... Drömslottet är till salu. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 26, 2022
• ISBN: 9788728128893

Book preview

Kapitel 1

Efter flera dagars gående och stående på trädgårdsmässans hårda stengolv började fötterna kännas helt platta. Trampdynorna värkte och Helena skulle ge nästan vad som helst för ett par rejäla hålfotsinlägg. En högtalarröst förkunnade att pendeltåget var tjugo minuter försenat på grund av spårfel. En råkall Stockholmsdag i början av februari kunde väl inte göra någon människa glad? Särskilt inte när det var en sådan gråtrist dag. Det fanns inte ens någon snö, som lyste upp lite i det askfärgade, tunga diset. Det var som att befinna sig mitt inne i ett enformigt moln.

Helena suckade och sjönk ner på den iskalla bänken. Den ettriga snålblåsten lekte med skräpet i papperskorgarna så papperstussar och glasspapper virvlade iväg längs spåren, som olydiga jättefjärilar.

Vem äter egentligen glass i det här förfrusna klimatet? tänkte Helena och huttrade till.

Äntligen rullade det trötta tåget in på perrongen. Helena sneglade surt mot tonåringarna som knep de sista sittplatserna. De borde väl fatta att en kvinna på trettiofyra var i större behov av sittplats än de själva.

Se upp för dörrarna! Dörrarna stängs. sprakade det i högtalarna.

Hon lyckades grabba tag i mittstången precis när tåget satte sig i rörelse och krängde till. Hon försökte desperat stödja på ett ben i taget för att ge de stackars fötterna någon form av vila. En äldre herre med basker, som inte heller lyckats hitta någon sittplats, log medlidsamt med henne. Det var då hon märkte att näsan börjat rinna, precis som om någon skruvat på en vattenkran. Desperat letade hon i fickorna efter en näsduk, med sin fria hand.

Plötsligt drabbades hon av en enorm hemlängtan. Vad skulle hon egentligen i storstaden och göra? Visserligen kändes det viktigt att hålla sig uppgraderad på trädgårdsområdet. Men det måste väl finnas andra sätt?

Se här. Varsågod!

Mannen med baskern räckte fram ett paket pappersnäsdukar till henne. Överrumplad tog Helena emot näsdukarna. Mannen log igen och klev av vid nästa station, utan att Helena kommit sig för att tacka.

Efter tre intensiva dagar bland utställningsmontrar, föreläsare och en mängd växter i olika färger och storlekar, gjorde hon sig förtjänt av en ledig eftermiddag. Det lockade att ströva runt bland gränderna i Gamla Stan några timmar, innan hon tog kvällståget tillbaka hem till Dalarna.

En isande nordanvind blåste in från Mälaren. Helena huttrade till och gick med raska steg upp mot Västerlånggatan. Som vanligt var där trängsel och full kommers. Hon vek runt hörnet och slank in på ett café. Hon beställde in en stor, ångande cappuccino och en räksmörgås och bläddrade i en kvarglömd kvällstidning medan tankarna vandrade. Hon saknade sin barndoms Stockholm.

Som barn hade Helena och hennes storebror Ville ofta tillbringat sina sommarlov hos farmor och farfar uppe på Söders höjder. När stadsbarnen reste ut till sina mor- och farföräldrar på landet på sommarloven, gjorde hon och Ville den omvända resan. De var födda i Dalarna, på en gård med får och höns, som en följd av att deras föräldrar svepts med av sjuttiotalets grönavågenrörelse och som vuxen hade Helena blivit kvar i hemtrakten.

Uppvuxen som hon var bland idel ekologiska grödor, hade det fallit sig naturligt att hon utbildat sig till trädgårdsmästare. Hon hade själv byggt upp Fridakulls Örtagård från grunden och trädgårdsmästeriet var hennes ögonsten. Och när hon var bortrest brukade hon alltid längta hem. Men just nu befann hon sig fortfarande i storstaden, inte alltför långt bort från sina barndomstrakter på Söder. När Helenas och Villes farfar hade dött för femton år sedan hade farmor lämnat den gamla gröna träkåken och flyttat till ett seniorboende. Men den äldre kvinnan hade aldrig riktigt kunnat anpassa sig till sitt nya liv och långsamt hade hon tynat bort.

Nu när hon ändå var så nära kände Helena en stark längtan efter att återse farföräldrarnas hus. Hon hade inte satt sin fot där sedan den sorgliga dagen då hon hjälpt föräldrarna att städa ur huset inför farmors flytt.

Med smörgåsen och kaffet i magen började livsandarna sakta återvända. Hon kände hur blodet pumpade runt och kroppen blev varm.

Tankfullt betraktade Helena de gamla stenvalven i caféet. Trots mängden med turister, var det ändå något speciellt med Gamla Stan. En gång för många år sedan hade hon kommit dit en tidig söndagsmorgon i början av maj. Den gången hade det känts som om hon varit ensam i hela stadsdelen, om man bortser från de ivrigt kvittrande småfåglarna. Hon hade bokstavligen känt historiens vingslag när hon strövat i de trånga gränderna och nästan tyckt sig höra ropen och skratten från människor som levt och verkat där för flera hundra år sedan.

Hon vickade försiktigt på fötterna under bordet. Jodå, även fötterna tycktes ha hämtat sig något. Nu var hon redo att turista ett par timmar i farmors och farfars stad.

Kapitel 2

Helena lät blicken svepa över Strömmens virvlar. Högt uppe på bergsknallarna reste sig konturerna av Södra Bergens tak och skorstenar. Svarta silhuetter som förtvivlat sträckte sig mot himlen, som om de var rädda att förlora fotfästet och falla nerför bergssluttningarna i snålblåsten. Helena rös och körde ner händerna djupare i dunjackans fickor. Fötterna styrde stegen på egen hand, över bron, bort mot Söders höjder.

Hon stretade uppför alla trapporna, medan hon såg farmoderns skrattrynkiga ansikte för sitt inre. Med ens var hon tio år igen. Det var sommarlov och hon var ensam hos farmor och farfar. Hennes storebror Ville var på något idrottsläger. Hon och farfar var i full färd med att måla av prästkragar och vallmo i trädgården. Nej nu får ni allt ta en paus i kluddandet, för nu är det middag! ropade farmor. Och så sträckte hon ut ett stort fat med pannkakor genom det lilla köksfönstret. Strax därpå satt de alla tre i den doftande syrénbersån och smaskade på pannkakor med hemkokt hallonsylt. Helena kunde fortfarande känna smaken av den iskalla gräddmjölken de drack till. Farmor Vendela brukade sucka belåtet och säga att de minsann hade det bästa av två världar. En egen täppa med hus och grönska på bara en armlängds avstånd från den brusande storstaden. Ett riktigt drömslott.

Helena väcktes bryskt ur sin dagdröm av tjutande sirener och blåljus. Hon korsade gatan och fortsatte uppåt, samtidigt som stora, iskalla regndroppar började falla. Med ens öppnades hela himlen. Hon hann knappt söka skydd i närmaste portvalv, förrän porten for upp och en man klädd i regnställ klev ut. Mannen höll ett koppel i handen och i kopplets andra ände, inne i trapphuset, satt den fulaste hund Helena någonsin skådat. Skinnet hängde i stora rynkor runt det sorgsna ansiktet. Hunden satt på bakhasorna och vägrade gå ut, fastän mannen drog i kopplet.

Äh, kom igen nu Zorro! Du måste ha din motion, även om det är ruskväder ute.

Hunden la sig ner på dörrmattan innanför den öppna dörren och tittade bedjande på Helena.

Stackars liten, slank det ur Helena, innan hon hann tänka sig för.

Mannen skrattade till och hans mörkblå ögon glittrade mot henne.

Om det är någon det inte är synd om, så är det Zorro. Han har nyss satt i sig ett halvt kilo köttfärs utan att fråga om lov först. Är du på väg in, förresten?

Helena skakade på huvudet.

Egentligen inte. Jag sökte bara skydd för regnet.

Mannen kastade en blick upp mot himlen.

Tja, det ser ut att kunna hålla på länge.

Hunden hade nu tveksamt klivit ut genom porten, men satte sig genast ner igen och glodde bistert på regndropparna som stänkte i vattenpölarna.

Helena kände plötsligt ett behov av att förklara sig. Hon pekade.

Ja, egentligen är jag på väg upp till de gamla kåkarna uppe på berget.

Mannen visslade till.

De där små charmiga sagohusen? utbrast han förtjust. Säg inte att du bor däruppe?

Helena skakade leende på huvudet.

Nej då. Men min farmor och farfar hade ett hus där förr i tiden. Jag tillbringade nästan alla mina sommarlov hos dem. Och nu fick jag bara lust att kika på huset. Drömslottet, brukade farmor kalla det.

Det var inget dåligt namn för en liten träkåk.

Nej. Men så var det också ett hus fyllt av drömmar och värme.

Zorro hade nu försiktigt rest sig upp och närmade sig nyfiket. Han buffade med sin trubbiga nos mot Helenas jackficka. Mannen drog i kopplet.

Fy på dig Zorro! Var inte så framfusig! Jag får be om ursäkt för min ouppfostrade hund. Han tror visst att alla människor går omkring med hundgodis i sina fickor.

Hunden tittade skuldmedvetet på Helena, som tröstande klappade honom på huvudet.

Tyvärr, Zorro. Jag har bara gamla kvitton och annat skräp i fickan.

Ösregnet hade övergått i ett mera stillsamt duggregn.

Det verkar som om vädret har lugnat ner sig lite. Där hade du tur Zorro. Han gillar inte regn, förstår du.

Nej, ett sådant ösregn blir väl ingen glad av. Nu måste jag skynda mig, jag har ett tåg att passa. Tack för pratstunden.

Det var bara trevligt. Och hälsa Drömslottet! Mannens blick dröjde vid henne ett ögonblick innan han drog i kopplet. Kom nu Zorro!

Strax därpå försvann hunden och hans husse nerför backen.

Högst uppe på berget låg kåkarna på rad. Helena letade sig snabbt fram till huset. Hon genomfors av en märklig känsla, då hon såg att huset verkade obebott. Den gröna färgen hade flagat från fasaden och fönstren saknade gardiner. Försiktigt sköt hon upp grinden. Den gav ifrån sig ett jämrande läte, som om ingen hade passerat där på länge.

Förskräckt tittade sig Helena omkring i trädgården. Farmoderns lilla växthus var raserat och ogräset tycktes ha tagit livet av perennerna i rabatten. En trasig hammock hängde på trekvart under päronträdet och av syrénbersån syntes knappt några spår. Husets målade fasad flagnade, ett par brädor hade lossnat och de små spröjsade fönstren hade nästan inget kitt kvar. Även skorstenen verkade vara halvt raserad.

Hur kunde man ha låtit allt förfalla så?

Helena sköt igen grinden och gick förblindad av tårar ner mot närmaste busshållplats. Hon hörde knappt koltrasten som tappert sjöng uppifrån den vinterkala björken.

Kapitel 3

Det var inte förrän hon satt på tåget hem, som hon såg att hon hade fått ett meddelande på mobilen. Hon kände en ilning av förväntan när hon såg att det var från Jörgen. Med ivriga fingrar tryckte hon fram sms:et.

Hejsan gumman! Hoppas du haft det bra i storstan. Kan tyvärr inte möta vid stationen ikväll. Måste hjälpa en kollega med lektionsplanering. Är på skolan till sent. Puss. J.

En våg av besvikelse sköljde över Helena. Hon hade sett fram emot att bli hämtad av Jörgen. Nu var hon tvungen att ta en taxi istället. Det var kolsvart utanför tågfönstret, men allt eftersom de kom längre norrut, började granarna bli alltmer snötyngda. Vintern hade hittills varit ovanligt kall och snörik i Dalarna, men snön lyste upp i kvällsmörkret och med ens kände sig Helena lite bättre till mods. Hon föll i en lätt slummer och var plötsligt tillbaka i farföräldrarnas trädgård.

Solen strålade från en klarblå himmel och farmor ropade på Helena att hon skulle plocka en skål tomater i växthuset. Försiktigt nöp Helena av tomaterna, en efter en, och la dem i den blå skålen. Precis när hon kom ut ur växthuset blev hon hejdad av farfar.

Stopp där! sa han och viftade med målarpenseln. Vilka färger, vilken sprakande sommarbild! Den måste förevigas!

I ett nafs hade han flyttat fram sitt staffli till trädgårdsgången och drog med stora, säkra penseldrag upp en skiss på målarduken.

Så där ja. Nej, vrid huvudet lite mer åt vänster!

Helena tröttnade ganska snabbt på att vara modell. Ett myggbett kliade på ena knäet. Om hon böjde sig snabbt ner för att klia, skulle nog inte farfar hinna märka något. Hon gjorde en snabb rörelse, som fick hennes farfar att grymta:

Hallå där!

Helena hoppade till och tappade skålen. Röda tomater rullade åt alla håll i gräset och hon började gapskratta. Farfar tittade ett ögonblick på henne, sedan brast han också ut i skratt.

Helena vaknade till ur sin slummer. Hon märkte att hon log. Drömmen hade varit så gott som sann. Så ofta de hade skrattat tillsammans, Helena och hennes farföräldrar. Farfar var konstnär och när Helena och Ville kom på besök hade Helena och farfar tillbringat många timmar ute i trädgården. Sida vid sida blickade de ut över den stad de båda avbildade vid sina stafflier, var och en på sitt sätt. Helenas staffli var en kopia av farfars, fast bra mycket mindre. Helena tyckte det var roligt att måla. Men hon var också mycket fascinerad av farmor Vendelas växthus. Därför hade hon blivit alldeles förtvivlad den gången Ville skjutit ett långskott med sin fotboll mot växthuset och råkat krossa ett par rutor. En perfekt bredsida, om bara inte det där dumma växthuset stått i vägen, hade Ville muttrat när han insåg vad han gjort. Det var den sommaren som föräldrarna insett att sonen nog hade lite för mycket spring i benen för att tillbringa hela lovet hos farföräldrarna på Söder. Villes stora idrottsintresse gjorde att föräldrarna därefter såg till att han fick åka på läger och träffa likasinnade några veckor varje sommarlov.

Växthuset var farmoderns käraste klenod. Eller näst käraste.

Först kommer du och Ville, sen kommer växthuset och sen kommer Oscar, brukade Vendela säga till Helena och blinka pillemariskt åt sin man.

I växthuset drev hon upp tomater och gurkor tidigare än någon annan. Farfar Oscar var en inbiten söderkis och storstadsbo. Lite triumferande brukade han påpeka för Helenas föräldrar att det gick alldeles utmärkt att odla mitt inne i Stockholm. Inte behövde man flytta ut till lingonröda tuvor för att driva upp egna grönsaker. Helenas mamma Louise brukade sucka trött och svara att gurkorna från de lingonröda tuvorna i alla fall inte var hälften så giftiga, som farmors storstadsgurkor.

Äsch, här uppe på berget vid mitt Drömslott blåser alla avgaser väck! svarade farmodern med ett klingande skratt.

Dessutom finns här massor av motiv att avbilda på målarduken, tillade farfar. Inte bara en massa granskog som skymmer utsikten. Titta bara ut över den glittrande Riddarfjärden med alla båtar! Han gjorde en svepande gest, med armen. Jag tror minsann att jag ska kila ner och ta mig ett litet kvällsdopp.

Jag följer gärna med! sa farmor glatt.

Jag med! ropade Helena, när hon såg sina föräldrars förskräckta miner.

Som Helena saknade sina farföräldrar!

Kapitel 4

En bitande, snöblandad iskall blåst ven runt stationshuset när Helena klev av tåget i Graneboda. När taxin väl uppenbarade sig var Helena helt stelfrusen. Taxidörren öppnades och Pelle klev ur. Han log glatt mot Helena och slängde in hennes väska i bagageluckan innan hon ens hunnit blinka. Helena suckade inombords. Nu var hon tvungen att konversera med honom hela vägen hem till Fridakull. Pelle och Helena hade gått i samma klass i grundskolan. Till skillnad från många av deras klasskamrater som hade flyttat söderöver för att söka lyckan, hade både Pelle och Helena blivit kvar på hemorten och Pelle hade nyligen övertagit sin morbrors taxifirma. Bilen svängde ut från parkeringen. Den lilla staden låg tyst och stilla, bara några enstaka kvällsvandrare skyndade hopkurade hemåt i motvinden.

Jaså? Du har varit ute och rest? Har du något spännande att berätta från stora vida världen då?

Äsch. Jag har bara varit i Stockholm några dagar.

Jobb eller nöjen? Eller bådadera, kanske?

Pelle skrattade till. Han verkade vara på ett strålade humör trots den sena timmen.

Det var tyvärr bara jobb, svarade Helena enstavigt.

Pelle tycktes inte bli nedslagen av hennes avvisande ton. Han visslade en liten trudelutt. En stund senare passerade de folkhögskolan. Pelle kastade en blick mot byggnaden, vars fönster blickade svarta ut mot vinternatten.

Ja du, här har det gått livat till medan du varit borta. De har visst haft nån baluns för nån nykommen lärare. Jag trodde inte att lärare brukade festa ända in på småtimmarna. Men här hade vi minsann körningar av berusade lärare ända fram till sju på morgonen. Och han den där Jörgen, han hade väl inte precis spottat i glaset han heller…

Pelle bet sig plötsligt i läppen och sneglade till på Helena. Hon stirrade sammanbitet ut i vinternatten. Pelle insåg att han nog hade sagt mer än han borde. Resten av vägen satt han tyst. Träden stod stela och stumma längs vägkanterna. Taxin slirade till på det hala underlaget, när den bromsade vid grinden. Helena betalade, klev ur bilen och tackade nej till Pelles erbjudande om att bära väskan fram till dörren. Marken var täckt av ett tjockt lager nysnö och hon fick pulsa fram längs trädgårdsgången i sina alltför tunna skor. Fönstren i den stora gamla trävillan blickade svarta mot henne och hon kände sig med ens ovälkommen till sitt eget hem. Jörgen kunde väl åtminstone ha lämnat kökslampan tänd.

När hon drog till ytterdörren bakom sig, hördes en duns från uppifrån sovrummet och strax därpå uppenbarade sig en yrvaken katt i trappan. Han sträckte lättjefullt på sig, innan han svassade runt Helenas ben. Hon böjde sig ner och rufsade om i den fluffiga, gråvita pälsen.

Hej på dig, Morris!

I två skutt var den stora katten ute i köket, där han nu jamade högljutt och ihållande.

Men lilla misse, vad är det med dig?

Katten tittade anklagande mot matskålen.

Va? Har han varken gett dig mat eller vatten?

Helena kände sig både arg och irriterad. Jörgen hade lovat att titta till Morris medan hon var borta. Hur kunde han ha glömt bort hennes älskade katt? Men han hade väl så klart haft fullt upp med att festa på skolan. Hon skyndade sig att fylla på kattens skålar, sedan knappade hon in numret, trots den sena timmen. Hon brukade sällan brusa upp mot Jörgen, eftersom hon på något vis alltid kände att han med sitt överlägsna lugn hade övertaget. Men nu andades hon häftigt av harm och indignation. Många signaler gick fram, men ingen svarade. Ilsket slängde hon ifrån sig telefonen på köksbordet.

Helena hade svårt att somna. Hon kände fortfarande av storstadens brus i huvudet. Hon klev upp ur sängen, tassade ner till köket och knäppte på radion. Lugnande, klassiska toner strömmade lågt ut i köket medan hon värmde mjölk med en klick honung i. Ett gammalt universalmedel mot sömnlöshet som hon fått av sin farmor. Tankarna malde i huvudet. Varför hade Jörgen inte svarat? Och vad var det för en kollega han varit tvungen att hjälpa just ikväll? Helena visste att Jörgen ofta uppfattades som en charmör och att kvinnorna gärna flockades runt omkring honom. Inte minst de många kvinnliga studenterna drogs till honom, som flugor till en sockerbit. Jörgens starka karisma gjorde att varje samtal avstannade då han gjorde entré i ett rum. Han blev alltid festernas medelpunkt.

Plötsligt fräste det till och började osa bränt. Hon svor till och fick snabbt bort kastrullen från spisplattan. Usch, nu hade det blivit ett sådant där äckligt skinn på mjölken. Precis som när hon var liten och hennes tankspridda mamma kokade choklad. Ja, Helenas mamma Louise brukade verkligen koka chokladen, så att den täcktes av ett segt lager med skinn.

Morris hade vaknat. Hungrig som alltid, kom han och strök sig mot hennes ben. Han visste att matte inte kunde stå emot hans tiggande och strax därpå stod han och glufsade i sig makrill med tomatsås från ett tefat.

Helena slog sig ner i kökssoffan och tände den lilla lampan i fönstret. I det milda nattljuset satt hon där och doppade gamla skorpor i den heta mjölken, skinnet till trots. Morris, som slafsat i sig all tomatfisken, hoppade upp och nosade intresserat, men när han förstod att det inte skulle vankas flera godsaker slog han sig ner i soffhörnet och började ihärdigt tvätta sin tjocka päls. Helena försökte skingra tankarna med hjälp av ett korsord, men det lyckades inget vidare, för tankarna på Jörgen pockade på.

Egentligen var han inte alls Helenas typ. Första gången de hade träffats var då han hållit ett föredrag om modern fransk poesi på Granebodas bibliotek. Nästan omedelbart hade hans blick borrat sig in i Helenas och trots att hon hade slingrat sig som