Se vart du ska!

By Kristina Westerlund

Helena har en gång för alla bestämt sig för att lämna den gamla ridskolan. Aldrig mer ska hon behöva rida för den där elaka ridläraren. Istället har hon hittat ett annat stall som är snällare mot både sina elever och sina hästar. Det finns bara en hake – hon vet inte om hennes mamma kommer gå med på alltihop! Tänk om det blir tvärstopp? I det nya stallet lär Helena känna sig själv på ett helt nytt sätt. Och plötsligt har hon kastats in i en situation där hon ensam måste rädda ett litet föl! Hur ska det gå? "Se vart du ska!" är uppföljare till boken "Men ta tag i tyglarna då!".-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 12, 2021
• ISBN: 9788726796568

Book preview

författaren.

Ställd mot väggen

Så är hon äntligen här igen!

Stallet är tomt precis som förra gången, men lika fint.

Solens strålar lyser genom takfönstren och blänker i mässingsknopparna på alla boxgaller.

I mitten på stallgången, mellan alla boxarna, löper den mjuka röda asfalten, sån som finns på löparbanor på idrottsanläggningar.

Den ligger där som en röd matta på en tillställning i Hollywood. Det är där hon går.

Rider du? frågar en kraxande hes röst.

Helena snurrar runt, och där står de allihop. Lilla tanten, gubben med hundarna, mopedtjejen, rullstolstjejen och töntiga killen.

Det är lilla tanten som frågar. Kraxar.

Varför måste de komma just nu? Helena ville ju bara se det här stallet en gång till, inte träffa de där konstiga människorna.

Ja, bara stallet faktiskt. Det som hon av en slump fick se i förra veckan. Det var det hon hade längtat tillbaka till.

Hon ville bli säker på om det fanns på riktigt. Om det verkligen var så där fint som hon mindes det. Kolla att det inte bara var en dröm.

Hon ville se om det fortfarande var som i en kyrka, eller till och med bättre än en kyrka.

Och det var det.

Helena hade stått där i stallgången en ganska lång stund och tittat upp i det höga ljusa taket och sett hur solstrålarna lyste upp dammet, korsade varandra och blixtrade i de blanka mässingsknopparna på boxarnas galler.

Och så alla de vackra färgerna på de visserligen sneda boxdörrarna, men ändå!

Det var verkligen det finaste stall hon någonsin sett!

Det var precis vad hon stod och tänkte när den där högen med människor kom och störde.

Va? är det enda Helena kan komma på att säga, för hon känner tydligt att de vill att hon säger något. Det hänger en fråga i luften mellan dem, men hon minns inte vilken. Ser bara att de nyfiket väntar på hennes svar.

Först tror hon att hon är förvirrad och generad, sen känner hon att hon egentligen är irriterad.

Varför kan de inte vara ute på ridbanan med sin konstiga ridning istället för att stå här och glo på henne och ställa störande frågor?

Jo, säger tanten inifrån sitt tilltryckta ansikte och röda trassliga hår, och fortsätter: "Jag bryr mig inte om vad du gör här nu igen, eller varför du kommer hit hela tiden, utan om du är en sån som brukar rida på hästar?"

Hon säger det mycket långsamt och tydligt och höjer rösten på slutet.

Är hon spydig, tanten? Eller tror hon att Helena är döv?

Och är där inte en massa andra frågor gömda bakom? Som tanten alltså inte brydde sig om, men ändå undrade?

Är hon en sån som rider?

Och nu måste ju Helena själv fråga sig. Vad gör hon här, egentligen?

Det är väl privat område förresten. Hon fick nog inte vara här alls, faktiskt, utan att be om lov.

Irritationen försvinner och Helena känner nog att det trots allt är förvirrad hon är.

Det var bara det att jag tyckte att det var så himla fint här, stammar hon osäkert med tunn röst. Jag ville bara se om det var på riktigt … Ja, det är det finaste stall jag har sett. Faktiskt.

Tanten ler lite inne i gummiansiktet, gör hon inte det? Det glimmade i alla fall till lite, djupt inne i de blå ögonen, visst gjorde det?

Tackar, kraxar tanten. Fast ärligt talat, det var väl inget svar på min fråga?

Helena kan inte tänka längre, kan inte komma ihåg vilken fråga tanten menade, det var ju så många.

Hon vill bara därifrån nu, fort som attan, men alla de där jobbiga människorna står i vägen och blockerar utgången och stirrar på henne med hungrigt nyfikna ögon.

Tjejen i rullstolen är den som ser allra mest undrande ut och Helena förstår henne, och skäms genast. Hon har ju nyss fått lift i hennes taxi.

Då hade rullstolstjejen berättat att hon hette Alice och Helena hade svarat att hon hette Helena, men sen hade de inte sagt så mycket mer.

Det var ju inte så lång stund de åkte tillsammans heller förresten.

Hon undrar bara om du rider, säger Alice lite trött, som om hon undrade hur svårt det kan vara egentligen att komma med ett svar så att de allihop kan fortsätta med sina liv.

Jahaaa, säger Helena lättad, för det verkar vara en lätt fråga. Tycker hon först i alla fall.

Helena märker att hon stoppar sin ärriga, lite annorlunda vänstra hand i fickan, och sen ser hon om igen i sitt inre, bakom ögonen i sin hjärna, när Prippen skenar iväg med henne på den gamla ridskolan, och hon gör en volt i luften och slår i marken så hon tappar andan. Och allt blir så där underligt tyst.

Hon slutar nästan andas nu också när hon tänker på det. Hon vet bara att hon brukade rida innan det där hände, men nu? Nej, det vet hon inte om hon kan svara på. Hon har slutat rida på den ridskolan i alla fall, det minns hon tydligt.

Nu kliver gubben fram med ena hunden i famnen och den andra trippande bredvid. Han går fram till en stor krok där det hänger en massa grimskaft och grabbar tag i en bunt färgglada rep.

Fast egentligen undrar hon nog bara om du vill rida, säger han, eftersom du har ridhjälmen med dig.

Nu tittar Helena förvånat ner på sin hjälm, hon har inte tänkt på att hon släpat den med sig hela vägen.

Så. Om du vill? säger gubben och räcker fram ett polkagrisrandigt grimskaft till henne.

Och nu blev det plötsligt lätt. Helena nästan niger när hon tar emot grimskaftet.

Jaa, tack gärna, säger hon och hör själv hur tunn rösten är, hon nästan viskar.

Nå, men låt oss äntligen komma i väg och hämta lite hästar då, kraxar tanten och vänder på klacken och går före ut i solskenet.

Kom alla mina hästar

De går på en liten grusväg med gräs i mitten. Utom Alice då förstås som åker rullstol. Den har elmotor och hon styr med en spak på ena armstödet.

Hon heter Helena, ropar Alice till allihop när hon fräser förbi, och strax är hon tio meter framför alla andra.

Och jag heter Tomasz med z på slutet, säger töntiga killen som kommit ikapp Helena med långa steg. Och det där är Britta.

Han pekar på den bleka, svarthåriga mopedtjejen som ler svagt.

Hon passar inte alls att heta Britta, tänker Helena, det är ju någon i Astrid Lindgrens Bullerbyböcker som heter det, och den Britta har inte en tatuerad orm på halsen och har blonda flätor i stället för kolsvart hår och halva huvudet rakat.

Men den här heter