Bara en häst

By Anna Rudberg

Blenda brukade alltid stå under lönnen. Det kommer Lisbeth ihåg alldeles tydligt. Hon stod under lönnen i hagen – den som hon delade med korna. Den där sista sommaren cyklade Lisbeth till Johan och Brittas gård nästan varenda dag. När man har djuren att umgås med så gör det ju inget att man är enda barnet i byn, eller hur? Så tänkte i alla fall Lisbeth när hon gosade med katterna och matade kalven. Och så tog hon ju hand om stoet Blenda förstås. Älskade Blenda. Visst var hon pigg fortfarande, trots sina gråa hår? "Bara en häst" är en bok om den starka kärleken mellan en häst och en flicka. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 31, 2021
• ISBN: 9788726921557

Book preview

Lycklig

Det kommer en gammal man ledande en häst över lagårdsplanen. Han är gammal och böjd av många år av hårt arbete, och stoet bakom honom är inte heller någon ungdom. Tjugoett år till våren. Men hon liksom husbonden bär sina år med heder, och än kan hon höja huvudet och lyfta benen i flygande trav på landsvägens jämna hårda asfalt.

Hon är trött nu, efter en lång het dag framför höhäcken. Men plötsligt stannar hon upp och vänder huvudet bortåt bygatan. Spetsar öronen och frustar. Mannen följer hennes blick och ler.

Det kommer en liten cykel borta i kröken, en alldeles för liten cykel för den som sitter på den. Det är en flicka, för all del inte så stor hon heller, med tjockt rufsigt hår i en kvast efter sig, prickiga shorts och för stor blårutig skjorta. De bruna benen går som lärkvingar för att sedan nita så att dammet ryker, och så slänger hon cykeln i farlig närhet av gödselstacken och rusar fram mot hästen.

Flickan är jag, och jag är lycklig. Det mesta av min värld kretsar runt just den här hästen och gården där hon finns. Barn i min egen ålder finns inte på närmare håll än en mil, och på sommarlovet träffar jag dem aldrig. Och jag saknar dem inte. Jag har ju djuren, byborna, som jag är som barn i huset hos, jag har ju blommorna och träden som är mina vänner.

Nu ropar jag, på långt håll:

– Hej! Ska du släppa henne?

Du. Ordet ni finns bara i mitt ordförråd som tilltalsord till gamla knarriga fastrar och farbröder. Ett ord som för evigt kommer att vara förknippat med svettiga omfamningar mot ofantliga barmar och att sitta stilla i timtal och plågas just av detta att vara overksam. Att han sedan är nära sjuttio år äldre än jag – jag har just fyllt elva – det spelar ingen roll. Inte ännu.

Johan ler mot mig och ser på när jag matar hästen med morötter.

– Jo du, nu är det klart för idag. Jag trodde nästan inte du skulle komma i kväll…

Jag trutar med munnen, misslynt vid minnet som redan försvunnit.

– Ä … mamma … hon sa jag skulle torka disken. Får jag?

Det sista med en frågande blick på grimskaftet i hans hand. Till svar räcker han mig det, och säger som han alltid säger:

– Akta bara så hon inte stiger på dej …

Men det är bara ett uttryck, utan betydelse. Han vet att bättre barnpiga än sitt gamla sto kunde han inte få. Jag först, barnsligt kavat och full av självförtroende, helt omedveten om att jag ser ut som en myra bredvid den kraftiga hästen. Så Blenda, med öronen framåtriktade och blicken på marken för att vara alldeles säker på att inte trampa mig. De stora hovarna skulle inte någon kunna drömma om att kalla klumpiga i det ögonblicket, när de lätt och försiktigt rör sig över marken.

Vid gärdsgården stannar jag för att ta ner ledet, konstaterar i förbifarten att korna inte kommit hem i kväll heller, och leder in stoet. Det är ingen särskilt fin hage, ett kärr ligger mitt i den, och marken är sumpig runt omkring. På sluttningen upp mot åkrarna, som nu får användas som bete, växer ekbuskarna i täta snår. Men det tuviga gräset är friskt och grönt tack vare kärret, flugorna har börjat ge sig inför kvällen, och jag tror Blenda tycker om sin hage. Åtminstone verkar det så, när jag höjer mig på tå för att dra av henne grimman, för hon lyfter huvudet och gnäggar innan hon gnider huvudet mot mig så att jag håller på att tappa balansen, och släntrar iväg fram till vattenspannen. Hon dricker i djupa drag, och de små öronen vippar för varje klunk. Så lyfts huvudet på nytt med vattnet droppande från nosen, och hon gnäggar igen. Nu får hon svar. Ett långdraget råmande ljuder avlägset uppifrån åkrarna, och jag skrattar innan jag kryper igenom ledet och går till stallet med grimman.

– Duktig häst. Locka hem korna.

Inne i stallet är mörkt och svalt. Det är gammaldags, med trägolv och bås av trä. Framför varje bås finns en höhäck av trä. Inget hårt kallt stål, inga moderna foderbord.

I en kätte längst bort intill ingången till logen hoppar en rödbrun kalv omkring. Han är bara några veckor gammal och råmar hungrigt när någon går i dörren. Längs ena långsidan finns en stor grisstia, egentligen avsedd för två invånare, men nu bökar en halvstor sugga omkring ensam där. Och så spiltan. Avskild från kornas bås av en bred förvaringskätte, stor, med tjocka brädväggar. Det märks att den som en gång byggde den här lagården hade för avsikt att hästen skulle få den bästa platsen. Framme i spiltan går en bred krubba över hela framväggen, den är tom nu, så när som på den svartrandiga kattan och en unge, på pricken lik henne. Det märks att det stått många hästar här under tidens lopp, för både väggarna och krubban bär tydliga spår av hovar och tänder. I det nötta brädgolvet finns två svaga fördjupningar intill varandra. Här har någon haft sin favoritplats.

Jag lägger ordentligt ned grimman i krubban och böjer mig över kattorna. Ungen är knappt fjorton dar gammal, han är ett litet under av gullighet, och han är min. Vad mera är, han är min hemlighet. Inte någon enda utöver människorna här på gården vet att han finns, ännu mindre att han är min. För pappa har ju så många gånger sagt; En katt i huset räcker. Du får nöja dej med Kurre. Men dum är jag inte, och jag har för länge sedan insett att där inte bönboken hjälper, där får man ta till list. Och vad ska pappa göra när han får detta jamande lilla knyte i knäet? Kasta ut honom? Nej.

Kattan trampar med tassarna i halmen och spinner högljutt. När jag sticker ned handen för att smeka henne, kör hon fram nosen och stångas vildsint med sitt lilla huvud som hon gör när hon trivs. Ungen gnäller