Rädda Ekeby-hästarna

By Bengt-Åke Cras

Evas Ekeby är inte längre vad det en gång var. Det har alltid varit hennes idyll med hästar, lantliv och lugn. Nu har det blivit en farlig trakt. Från ingenstans har folk och deras djur börjat bli sjuka. Vad är det som har hänt? Vem ligger bakom alla dessa insjuknanden? Allting pekar på Lindman. Han har alltid varit elak mot djur och nu verkar han rikta sin ondska mot byborna. Både människor och djur har fått utslag och sår. Eva tänker inte låta Lindman förstöra för henne och byn. När hennes kära hästar blir drabbade är det sista droppen. Hon tänker stoppa Lindman. Kosta vad det kosta vill!-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 1, 2023
• ISBN: 9788728405826

Book preview

Bengt-Åke Cras

Rädda Ekeby-hästarna

Saga Kids

Rädda Ekeby-hästarna

Copyright © 1982, 2023 Bengt-Åke Cras och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728405826

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

Regnet piskade asfalten framför skolbussen. Trots att Mats Aronsson krypkörde var det svårt för honom att se vägens kantmarkering. Vindrutetorkarna vispade fram och tillbaka fram och tillbaka, men de verkade inte orka med allt vatten som vräkte ner från en blygrå hösthimmel.

Nu var det verkligen höst. Vi hade fått några fina dagar i början av september, men nätterna och mornarna var kalla och disiga.

— Vad är det nu då? muttrade Mats och skakade på sin tjocka ljusa kalufs. Har de poliskontroll i det här ovädret?

Men det var ingen kontroll utan något mycket värre. Tre bilar stod inkilade i varandra runt en böjd mittstolpe. Fyra poliser gjorde sitt bästa för att lotsa trafiken förbi, men det blev ändå långa köer. Jag vände mig bort när vi passerade, rädd att få se något jag inte ville se. Flera gånger i veckan såg vi buckliga bilar eller glasskärvor efter kollisioner. Trots att vägen in till Hallköping var bred och fin hände det olyckor.

— Folk är inte kloka, sa Mats. Så fort de får en gaspedal under foten måste de bevisa vilka racerstjärnor de är.

Själv körde han lugnt och säkert. Jag hade åkt med honom de senaste två åren och aldrig varit rädd. Vi från Ekeby, jag, trettonåriga Anette och femtonårige Krille satt alltid längst bak i bussen. ¹ Alla de andra bodde mellan Hallköping och Ekeby. Vi var totalt fjorton stycken som åkte med Mats.

Äntligen bildades en liten lucka så att Mats kom förbi. Han växlade upp och blinkade för att svänga in på vägen som passerar Ekeby. Just då small det till. Hela bussen började skaka och kränga hit och dit.

— Det är bara punktering, ropade Mats lugnande och stannade vid vägkanten. Krille, kan du hjälpa mej med domkraften och reservhjulet.

Krille är min kille … tror jag. Vi har varit mycket tillsammans den senaste tiden. Han kör motocross och är ganska duktig på motorer. Men dessutom har han börjat rida på Gina, som han köpt av sin bror David. Jag tror att Krille rider för att kunna vara tillsammans med mig så mycket som möjligt, men det är inte bara därför. Han trivs på hästryggen, och om han bara hade mer tid för ridningen skulle han kunna bli riktigt duktig.

Det tog en evinnerlig tid att byta däck. Jag tittade på klockan — den var redan halv fem. Vi var över en halvtimme försenade. Krille klev in i bussen igen, genomvåt och frusen.

— Reservdäcket är tomt, sa han ilsket och blåste i sina blåröda händer. Mats måste iväg till macken och fixa det.

— Det tar ju halva natten, klagade Anette. Jag har inte tid att bosätta mej i den här förbaskade bussen.

— Vi går, föreslog jag. Det är inte mer än några kilometer hem.

— Vi blir dränkta, varnade Krille. Titta på mej.

— Hellre det än att sitta kvar här, menade Anette.

Vi bad de andra tala om för Mats vart vi tagit vägen och klev av. Det smala diket nedanför oss porlade av vatten. Det var rena vårfloden. Bilar dånade förbi och stänkte ner oss, och snart var vi så genomblöta vi kunde bli.

— Vi tar genvägen, sa Anette och klängde över det låga stängslet mitt emot den stängda sommarkiosken vid campingplatsen. Det går mycket fortare.

— Om Lindman har tjurarna ute då? frågade jag och såg mig försiktigt omkring.

Ove Lindman födde upp tjurar, och det verkade som om bara de allra ilsknaste dög åt honom. Man kunde inte ta ett steg ut på deras gärde förrän man blev anfallen.

— Om Lindman har något vett i skallen har han tagit in tjurarna, mumlade Krille.

Lindman hade inget vett i skallen. Tjurarna hade bara sökt skydd i dungen mitt på ängen. När vi kom kippande genom lervällingen fick de syn på oss och kom skumpande och frustande i vild fart. Anette skrek rätt ut och skenade iväg åt fel håll innan Krille fick stopp på henne. Det var nästan omöjligt att springa i leran, och plötsligt stannade Krille och vände sig mot den största tjurkalven.

Tjuren tvärstannade förvånat och blängde på Krille.

— Kommer du hit bryter jag hornen av dej, hotade Krille. HÖR DU DET?

Hans vrål fick hela tjurskocken att fly åt andra hållet. Vi skrattade hela vägen till Ekeby åt vår rädsla. Tre genomblöta skrålande skolungar.

— Ses vi i kväll? undrade Krille när Anette sprungit hem.

— Om du har tid.

— När kommer den där Sandra och hälsar på?

Jaså, det var det han gått och funderat på. Att min ridkompis Sandra skulle komma till Ekeby med sin häst Sandeman så att hon och jag kunde träna tillsammans en hel helg.

— På fredag, svarade jag. I övermorgon.

— Jaha du.

Han började gå uppför vägen mot Sandbergs gård där han bodde.

— Du kan väl åtminstone säga hej, fräste jag irriterat.

— Kan jag väl. Hej då.

Han vände sig inte ens om. Okay då, om han var svartsjuk på Sandra var det hans sak. Knepiga killar hade jag inte tid med. Det var jobbigt nog att hinna med skolan, två hästar, en hund och min familj.

Jag tittade till Jasmin och Jeremias innan jag gick in för att byta till torra kläder. Jeremias stod och nosade på taxen Osborn som låg utsträckt i boxen och mådde bra. Lilla vita knubbiga Jeremias såg nästan stolt ut, tyckte jag. Jasmin sträckte på halsen och buffade mig i bröstet efter ett äpple eller någon annan godsak. Hon var grå och högbent, och nu syntes det tydligt att hon hade lite arabblod i sig.

— Ni får käk sen, sa jag sedan jag kelat med djuren. Först måste jag få nånting torrt på mej annars får jag säkert lunginflammation.

Mamma hade bakat ett berg med kanelbullar. Trots att det skulle bli middag om en halvtimme satt mina äldre bröder Olle och Janne och proppade i sig bullar och drack kaffe. Janne var tjugo och hade byggt sig ett eget litet hus på andra sidan Rudmans väg. Ändå åt han alltid hemma, och ibland undrade jag vad han skulle med egen villa till. Artonårige Olle bodde fortfarande hemma. Han var snickare och tjänade pengar som gräs, åtminstone enligt honom själv. Den nya Saaben stod nytvättad och blank alldeles utanför förstubron så att Olle skulle slippa flytta sig mer än några meter. Att röra på kroppen var ingenting för Olle, utom möjligen på diskoteket i Hallköping. Mina kompisar påstod att Olle var rena John Travolta på dansgolvet, men jag hade aldrig sett honom dansa.

Pappa arbetade ute i ladugården med någonting och kom inte hem förrän bara några minuter före middagen. Han jobbar alltid, blir galen om han är tvungen att sitta stilla. Mamma hade fått för sig att hon skulle läsa engelska igen och försökte plugga glosor och uttal medan hon passade maten.

Vi fick fläsk med löksås och potatis, mums.

— Har du gjort läxorna? ropade mamma när jag skulle gå till stallet.

— När skulle jag ha hunnit med det? hojtade jag tillbaka. Jag måste sköta om hästarna också. Måste jag inte det kanske?

— Skolan är viktigare. Tänk på att det är sista året nu och …

Nian. Dags att välja linje. Söka till gymnasiet eller inte? Plugga eller jobba? Ibland blev jag knottrig över hela kroppen när jag tänkte på att det bara var knappt två terminer kvar av högstadiet. Alldeles nyss började jag ju ettan. Jag ville inte bli vuxen. Det verkade urjobbigt att vara tvungen att ta ansvar och bli någonting. Just då fanns det ingenting speciellt som jag ville göra. Bli hästskötare kanske, men det är ganska dåligt betalt och världens jobbigaste arbetstider.

Jag utfodrade mina hästar och satt och såg på när de åt. Det finns ingenting så mysigt som ätande hästar. Bara ljudet gör att man kopplar av totalt. Jag satt som en droppe uppe på loftet och njöt. Läxorna ville jag helst glömma. Vi hade fått en ny engelsklärare. Han var stenhård och gav sida upp och sida ner med glosor och lässtycken. Engelska är annars mitt bästa ämne näst svenskan.

Det hade slutat regna och jag släppte ut Jeremias i hagen medan jag sadlade Jasmin. Hon frustade belåtet när jag satt upp.

— Bara en kort sväng, sa jag. Det är för halt att galoppera, gumman.

Jag lät henne skritta bort till Dahls mitt emot morfars hus. Lillemor hade släppt ut sina hästar, alla tre, och höll på att göra i ordning hoppbanan. Lillemor är nitton, fyra år äldre än