Norr om det normala

By Novellmästarna

I varje samhälle på vår jord finns det en mörk sida - sidan som ingen vill kännas vid. Det ser nämligen bättre ut om den stannar i det fördolda. Där, i skuggorna, gömmer sig lustar, våld och ensamhet. I denna samling får läsaren uppleva mörkret genom Uppsalapolisens mordutredare när de kallas ut på uppdrag. Hen får också känna hjälplösheten hos den gamla damen som ligger ensam på vinden, och mystiken som tätnar kring deckarförfattaren när hon bryter ihop över ett oväntat brev. Detta, och mycket mer, avhandlas i femton berättelser som kännetecknas av mänsklighet, stor spänning och skickligt författarskap. "Norr om det normala" är en novellsamling som sammanställts av Novellmästarna. Den innehåller texter skrivna av Tomas Arvidsson, Ulf Broberg, Ulf Durling, Ahrvid Engholm, Bertil Falk, Kjell E. Genberg, Pia Lindestrand, Niki Loong, Helena Sigander och Cecilia Wennerström.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2020
• ISBN: 9788726711417

Book preview

författaren.

Förord

Som alltid speglar de noveller som publiceras i Novellmästarnas antologier de företeelser som finns i samhället – för att inte säga samhällen eftersom de genrer som presenteras i höstens samling inte bara finns här.

Hösten 2017 är en märkesårstid även i annat. Novellmästarna har lyckats knyta författaren Tomas Arvidsson till sig som gästskribent lagom till att hans berättelser om studierektor Bertilsson återkommer i SVT, till råga på allt i sex nyinspelade avsnitt. Gästar föreningen gör också de tre främsta i Fantastiktävlingen, som delsponsras av sällskapet.

Allt handlar inte om brott även om en novell handlar om stölden av en inkunabel. Jazz i Orminge är ett ämne liksom pensionärers skrämmande ensamhet i ett riskabelt område. Här förekommer tankemaskiner, urbana äventyr och polisbedrifter i Uppsala.

Kort sagt – något för alla!

HELENA SIGANDER

Novellmästarnas ordförande

En perfekt morgon

Av Tomas Arvidsson

Klockan var 07.29. Dagen var måndag. Datum var 23 februari. Jag trodde att han skulle komma i rätt tid.

Natten hade varit kall och morgonen kom vältrande med gråfuktig dimma utifrån sundet. Vikarna var frusna, men längre ut låg havet öppet, svart och iskallt. Det var mycket vinter och förbaskat mycket måndag. Torsten hade namnsdag och det kunde väl bara glädja Torsten. Med andra ord: det var en perfekt morgon.

Dimman dämpade alla ljud och mjukade upp konturerna. En overklig stämning vilade över livet.

Klockan blev 07.30 och jag kröp sakta på ettan. Då och då vände jag mig om för att se om han kom. Jag ville få det undanstökat. Vissa saker mår inte bra av att skjutas upp. Särskilt inte sådana man har planerat länge och in i minsta detalj.

Så hörde jag honom. Han hade alla nya finesser på sin cykel, men dubbelkollade väg och hastighet med en liten grej på framhjulet. Den sa klick varje gång hjulet snurrat ett varv. Jag hörde det under dimman.

Min kedja var nyoljad och det hördes inte ett ljud när jag accelererade mjukt och la i tvåan. Cykeln kändes suveränt välbalanserad som en bra cykel ska göra. Jag drog mig närmare vägkanten. Han borde hinna upp mig exakt där jag ville.

När man träffar vissa människor undrar man varför dom inte har blivit mördade för länge sedan.

Jag menar inte att man ska mörda folk så fort dom är lite osympatiska. Jag menar inte heller att jag skulle mörda någon. Vad jag menar är att om någon annan mördade en viss person så skulle jag inte ha några invändningar. Tvärtom, jag skulle nog kunna tänka mig att skicka en liten chokladask till den som gjorde det. Anonymt, förstås.

Han var en sådan som någon borde mörda.

Första morgonen vi träffades – det var väl i oktober – cyklade han i fatt mig och la sig i jämnhöjd. Normalt finns det ett slags ytligt kamratskap mellan oss morroncyklister. Man kollar varandras cyklar och nickar uppskattande åt små tekniska detaljer. Man småpratar om skottsäkra däck och Shimanoväxlar. Man delar en överlägsen fnysning åt bilfolket.

Det gör mig inget att bli omkörd. Jag retar mig inte på dom där oförskämt fräscha gymnasisterna och studenterna som har Spotify i öronen och mobilen för ögonen medan dom lätt trampar förbi på åttans växel.

Med honom var det annorlunda. Där fanns ingen vänlig oss-cyklister-emellan-kollegialitet. Redan första gången avslöjade han sig. Han cyklade bredvid mig en opassande lång stund och log överlägset. När jag ökade farten, gjorde han det också. Under tiden nynnade han ur ena mungipan. Det lät som Mozarts klarinettkvintett i A dur.

Han hade kommunalt ludna öron och ett på samma gång bekymrat och överlägset ansikte. Fritiof Nilsson Piraten skulle konstaterat att han hade ett naturligt utseende för begravningar och budgetmöten. Han hade en italiensk hyperlätt cykel med specialsydda däck och Campagnolo extremlätta fälgar. Jag gissade på något mellan 80 och 90 tusen pix, kanske mer.

Han hade en löjlig ryggsäck och rakade huvudet, säkerligen för att dölja flinten. Han var medelålders plus, men ville se ut som 25.

Naturligtvis visste han bäst om allt. När vi efter några mornar började säga några ord till varandra så visste han redan allt om allt. Han tyckte att jag skulle köpa upp mig, minst till en limmad aluminiumram. Om jag försökte småprata lite vänligt med honom så svarade han med att platta till mig.

Så hade det varit hela vintern. Varenda morgon hade det varit så. Nu fick det vara nog. Kalmar hade en stöddig cyklist för mycket. Det tänkte jag göra något åt. I dag.

Han hann upp mig och påpekade att jag snarast borde justera ekrarna i bakhjulet eller köpa upp mig till en riktig cykel med åtminstone tio växlar. Jag drog bara en trött, frusen blick över hans svarta racerdröm.

Hjul vid hjul svepte vi genom Kalmarsundsparken, utefter kyrkogården och förbi Slottet. Det gick undan ordentligt genom Slottsallén och han drog rakt genom ett litet sällskap på tre personer, som höll sig i sina viktiga attachéportföljer på väg från något hotell till ett oerhört betydelsefullt möte någonstans i stan.

Du är inte klok, ropade jag till honom och Förlåt honom! till byråkraterna. De svor tillbaka och bad på stockholmska honom dra åt helvete. De visste inte hur rätt de hade. Han var på väg dit.

Tempot var för högt. Jag försökte lugna ner honom. Det gick inte. Han plöjde genom gruppen som väntade på grönt ljus vid korsningen mot Järnvägsgatan.

Jag följde efter lite mer försiktigt och vi vek av åt höger, ner mot vattnet. Vi susade in på den cykelförbjudna – men trevliga – gångbanan genom Sylvanderparken.

Vi tar väl inte yttre vägen? ropade jag, för jag ville gärna ta yttre vägen.

Klart vi tar yttre vägen, bestämde han.

Det är lite dimmigt. Vi ser inte så bra. Det kan vara farligt.

Spotta upp dig, tyckte han och ökade farten. Låt inte som en gammal tant.

Det fungerade precis som jag ville.

Den morgon man kan cykla yttre förbjudna gångvägen genom Sylvanderparken i Kalmar är det vår. Den sandvägen röjs inte från snö och is. Det var inte vår i dag, men vägen var framkomlig, hal och fin. Perfekt. Man kommer mycket nära strandkanten och vattnet där.

Klockan var 07.39 och om femton sekunder skulle han svänga vänster. Jag gick in i kurvan på hans vänstra sida. Det enda som hördes var däckens ljud och knäppet när han växlade ner en kuggkrans.

Titta inte nu! ropade jag plötsligt. Det är något på isen där borta, till höger. Titta inte!

Det är klart att han tittade. Det gör alla om man säger så. I samma millisekund som han vred huvudet åt höger sträckte jag ut handen och drog åt hans handbroms till framhjulet. Den nöp till direkt.

Hans cykel knyckte till, framhjulet drog sig blixtsnabbt åt sidan och han hade inte en chans. Jag hörde faktiskt hur det klickade några gånger i hans vägmätare. Så brakade det till i den tunna isen och blev tyst.

Det där braket var nog inte så bra. Jag hade bara tänkt ge igen för vintern. Jag saktade in min egen cykel, vände om och hoppades att han skulle stå där med cykel och arrogans. Arg men levande. Det gjorde han inte. Jag hittade spåren. De gick rakt ut över isen och förlorade sig in i dimman. Spåren slutade vid ett svart hål. Allt var tyst. Obehagligt tyst.

Jag stod stilla och ångrade alltsammans. Så såg jag att det fanns fler spår i issörjan. Det såg ut som om två cyklar hade rullat ner i samma vak. Eller – förstod jag i ett ögonblick av kylig klarsyn – som om en cykel hade rullat fram till kanten och en hade rullat tillbaka.

Plötsligt hörde jag ett ljud bakom mig. Det lät som en cykel med vägmätare. Lättad sprang jag tillbaka mot land. Dimman drog i slöjor och jag såg bara en rörelse som slukades upp av det grå. Men min cykel var borta.

Sedan dess har jag varken sett honom eller min gamla, fina treväxlade cykel. Ingen dödsannons, ingen notis i tidningarna.

Vissa mornar har jag hört en klickande vägmätare bakom mig. Ibland har jag hört någon som cyklar i mörkret och nynnar Mozart någonting ur ena mungipan. Jag tror han väntar på något. Kanske väntar han på den perfekta morgonen. Eller också har jag inbillat mig alltsammans.

Tomas Arvidsson (f 1941), f d skolman och medieman m m, är för den breda allmänheten mest känd som gärningsman till ett stort antal kriminalromaner, däribland de om studierektor Bertilsson som senare televiserades i tre serier på 1970- och 80-talet. Missa förresten inte chansen, under hösten relanserar SVT de tidigaste berättelserna i sex nyinspelade avsnitt med tidsanpassad rollbesättning!

Novellmästarna har påpassligt lyckats värva Tomas som gästartist i denna vår senaste antologi och till ingens förvåning gör han sig utmärkt även i det mindre formatet.

En perfekt morgon illustrerar elegant hans förmåga att både vara psykologiskt träffsäker och skamlöst underhållande. Han är enligt vår mening landets enda genuint roliga deckarförfattare, feel good med lång eftersmak. Andra genreföreträdare må excellera i våld och flåsdramatik, hos Tomas finns bara vardagliga snedseglare på villovägar – de som, i motsats till oss vanliga fegisar, inte kan hålla emot när drömmen om Det Stora Klippet blir övermäktig. Och på sitt stillsamma och finurliga vis kan han ju sannerligen skapa både spänning och – som i detta lilla cykeldrama – duktigt drag under pedalerna, eller hur?

Norr om det normala

Av Ulf Broberg

Vakthavandes röst lät lite tvekande i min mobiltelefon.

– Om det stämmer som den här anmälaren säger, så har han hittat ett skändat lik i Stadsskogen, sa han. Men han verkar väldigt skärrad och låter inte riktigt nykter, så jag tänkte att ni kan åka och möta upp honom. Och kolla upp det hela, innan vi drar igång hela pådraget.

– OK, svarade jag, vi kollar. Vart är han nånstans?

– Ni åker till Stadsskogens infart på Artillerigatan, längst upp där. Han heter Andersson och jag har hans mobilnummer här om ni inte får kontakt.

– Ja, vi åker från city. Där om fem minuter.

Min kollega Lisa Norén tittade frågande på mig, inte minst för att det, som alltid, var hon som körde polisbilen.

– En allmänhet som har ringt in ett skändat lik, säger vakthavande. Stadsskogen, infarten på Artillerigärdet.

Lisa sa ingenting, hon gjorde en vid u-sväng över busskörfälten på Stora torget och körde Drottninggatan rakt upp mot Carolina i betydligt mer än skyltade 30 kilometer.

Jag heter Kenneth Klintman, närmar mig pensionsåldern och är veteran inom Uppsalapolisen. En del av de äldre kollegorna brukar kalla mig Clint, efter Clint Eastwood. Jobbar på roteln för grova brott. Allt oftare blir det tjänstgöring som krimjour tillsammans med min betydligt yngre kollega Lisa Norén, som väl genom åren har lärt sig att stå ut med mig; i praktiken fungerar vi utmärkt tillsammans och har på något sätt börjat tänka ganska lika i olika situationer och hon kallar mig Clint ibland med samma rätt som hennes betydligt äldre kollegor.

Fem minuter var en överdrift, så lång tid tog det inte för Lisa att ta oss fram till platsen. Mycket riktigt stod det en Andersson där och väntade på oss. Mannen såg ut att vara i senare fyrtioårsåldern och var klädd för årstiden, i jeans och höstjacka i skinn. Jag tyckte att jag hade sett honom förut någonstans, men det kom inte upp några minnesbilder i mitt huvud.

Lisa var först ur bilen, hon är trots allt dryga tjugo år yngre än jag.

– Hej, Lisa Norén från polisen. Är du Andersson? Är det du om har ringt efter oss?

– Ja, det var jag. Stefan Andersson.

Han lät lite sluddrig på rösten, så jag tänkte att det kanske låg något i vakthavandes reservation att det kunde vara en fyllegrej.

– OK, Stefan, sa Lisa. Vad är det du har hittat?

Mannen bara vände sig om och pekade in mot Stadsskogen, så började han gråta, stora tårar rann nedför kinderna.

– Kan du berätta vad som har hänt, frågade Lisa igen.

– Hon ligger där, alldeles trasig, alldeles…

Fyllegrej eller inte, det måste undersökas. Och jag började nog ändå luta åt att det kunde vara allvar.

– Är det långt härifrån?

Han pekade in mot skogen igen.

– Det är en bit in.

– Då får du åka med oss i polisbilen.

– Det är en bit in i skogen, inte vid vägen.

– Vi tar med oss bilen så långt det går.

Vi körde ungefär halvvägs in på grusvägen genom skogen, just den här vägen visste jag skulle mynna ut i Eriksberg om vi fortsatte. Vägen var egentligen inte tänkt för bilar, så Lisa fick köra åt sidan mellan några stora träd, när Andersson sa att vi var framme.

– Jag satte upp den där pinnen för att komma ihåg vart det var, sa han och pekade på en pinne som var nedstucken i marken. Det är ungefär femtio meter rakt in här.

Till min förvåning gick han utan minsta tvekan iväg före oss i utpekad riktning. Jag tittade på Lisa och såg att hon nog tänkte detsamma; att de flesta i Anderssons situation inte skulle vilja gå nära platsen igen. Men han travade på i vegetationen framför oss rakt in i skogen. Vi hängde på några meter bakom honom och såg hur det öppnade sig en ganska stor glänta i skogen, nästan rund, kanske tio meter i diameter inringad av tät skog.

Där stannade han och släppte liksom fram oss. Jag hörde hur Lisa flämtade till och tog tag i min arm. Jag kände egentligen inte att jag var något större stöd för henne, eftersom jag plötsligt kände av hög puls och lite yrsel där jag stannat. Inte för att någon av oss var direkt ovan vid döda människor från otaliga uppdrag med olyckor, självmord, dråp och mord.

– Det här Clint, sa Lisa lite sammanbitet, det är långt norr om det normala. Jävligt långt norr!

Jag hade inte hört henne uttrycka sig så förut, men jag kunde verkligen inte annat än att hålla med henne. Nästan extremt mitt i gläntan låg en kropp på rygg, naken. Att det var en kvinna i någon yngre ålder gick inte att missta sig på. Det hade vi varit med om förr, men det som gjorde oss nästan ställda nu var hur kroppen var hanterad och arrangerad.

– Jag går fram, sa jag. Onödigt att vi båda klampar omkring och förstör brottsplatsen. Att hon är avliden är det ju ingen tvekan om.

– Nej, verkligen inte, sa Lisa. Jag larmar ut kavalleriet och håller ett öga på den här Andersson. Han ger mig konstiga vibbar…

– Mig med. Prata med honom så kanske vi får något att gå på.

Det såg verkligen för djävligt ut. Bisarrt är nog ett bra uttryck i sammanhanget. Det rörde sig om en kvinna som jag bedömde vara i tjugoårsåldern, men det var svårt att säga. Kroppen var urtagen som en rensad fisk. Fötter och ben var intakta och hon låg med benen vitt isär. Hela kroppen var uppskuren från buken upp till halsen och nästan delad på längden. Ansiktshuden var vrängd över ansiktet och upp mot skallen på obduktionsmanér. Hennes långa blonda hår var däremot intakt, liksom henne armar och händer. I övrigt var kroppen som man beskrivit den; sargad.

Det som jag tror fick Lisa att säga norr om det normala och som fick mig att må rätt så illa, var att alla kroppens organ var noggrant utskurna och varsamt placerade på plastpåsar, runt kroppen.

Det var ganska mycket blod på platsen och när jag lyfte försiktigt på hennes huvud fanns det ett blodigt krossår i bakhuvudet. En rimlig slutsats var att hon hade blivit slagen medvetslös eller dödad och att någon därefter helt enkelt hade dissekerat kroppen, med tanke på allt blod skulle jag gissa att rättmedicin senare skulle komma fram till att hon till en början var medvetslös, alltså när gärningsmannen började skära upp henne.

Jag backade tillbaka till Lisa och försökte gå i mina egna fotspår så gott det gick. Lisa strök med sin hand på min vänstra överarm, hon såg att jag var illa berörd.

– Fy för helvete, Clint.

– Ja, absolut. Det är ju rena obduktionen eller vad man ska kalla det för… jag har aldrig sett något liknande, aldrig!

– Har du pratat med vittnet?

– Ja, lite. Han verkar lite knepig och ger mig jävligt konstiga vibbar, som att han inte alls berörs av liket, han som stod och grät därnere. Jag skulle vilja ta in honom till stationen och prata med honom.

– Det gör vi. Sen när vi får hit lite mer patruller. Och tekniker. Lisa, det finns ytterligare en sak som är lite konstig med det här.

– Ja, sa Lisa. Var är hennes kläder? Men vi har en hundpatrull på gång inom minuter, så kanske vi kan hitta den och annat också.

– Bra jobbat!

Hundpatrullen kom först fram till oss, tätt följ av yttre befälet i radiobil 9100. Lisa sprang fram till dem och förklarade läget och gav hundföraren