Det berättas i Finpång

By Bo István Zelei

En dag försvinner Karl Kvist från sin arbetsplats. Vad har hänt honom?

Nils Nilsson från Finspångspolisen blir den som leder utredningen för att spåra Kvist. Nils Nilsson upptäcker snart i sin utredning att alla Finspång vet något om Karl Kvist.

Alla pratar om om honom -liksom de pratar om alla andra människor i denna bygd. Men vad vet de egentligen?

En roman om bruksorten Finspång och några av de berättelser som fortfarande cirkulerar där. Men också en roman om en tid då det fanns originella människor, eller? är det så att de fortfarande finns kvar?

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Oct 4, 2018
• ISBN: 9789177854852

Bo István Zelei

Uppväxt i Finspång. Gick utbildning till verkstadsmekaniker på dåvarande STAL-LAVAL. Arbetade sedan som fräsare, svarvare i ca fem år. Begav mig vidare ut i världen och lämnade Finspång. Vidare till folkhögskolestudier, studier på Kulturvetarlinjen, utställningsassistent på Arbetets Museum och så småningom tillbaka till Marieborgs folkhögskola igen men nu som undervisande folkhögskollärare. Har skrivit böckerna "Det berättas i Finspång", "Landskampen" och "Filip Stenson och Marieborgsmetoden".

Book preview

Det berättas i Finpång

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

Impressum

1

Hade han packat ordentligt? Han gick runt och kände på alla fastsurrade saker en sista gång. Allt satt fast men han drog åt lite extra på remmarna som satt kring kofferten. Utan koffertens innehåll skulle han vara förlorad. Dess innehåll hade han kämpat och slitit för under många år.

Cykeln var av äldre modell men nyligen hade han låtit en cykelreparatör gå igenom den och ordna till så att den blev modern. Han hade tre växlar numera. Han lade i ettan och trampade på, lade i tvåan och slutligen trean. Jo, den var nu i toppskick. Välsmord och oljad, det hördes på det tickande jämna ljud som växeln gav ifrån sig.

Cykeln hade han haft sedan tonåren, en gammal Nordstjernan, och eftersom han hade skött den så väl under alla år så var den fortfarande som ny. Men under helgernas tiomilslånga utflykter hade han slutligen känt att det var dags att uppgradera den – modernisera den. Han hade hört sig för med de yngre gubbarna på verkstaden (utanför arbetstid förstås) och snart var han insatt i de nya Shimano – växlarnas funktion och logik. Cykeln lämnades in hos Stigs cykel och sport och blev som ny igen.

När han provade den nya cykeln sa han till kamraterna:

Di förstår ju var o en att en inte bare kan trampe runt o runt för si då kommer en ingestans. Mä si me växschlar hugger di ju tag!

Nu hade han fart när han lämnade civilisationen och skogen blev allt tätare omkring honom. Den gamla Nordstjernans nya växlar tickade på. Nu var han äntligen på väg, på väg bort från verkstaden men också till något.

Efter några mil hade han hunnit förbi Regna. Strax innan han skulle till att vika till vänster på en grusväg mötte han en bil. Polisen! Snabbt svängde han tvärt av till vänster och körde rakt in i skogen, kastade sig snabbt med cykeln bakom en yvig gran. Polisbilen hade stannat, backade och två polismän klev ur och spanade inåt skogen. Polisradions kommunicerande hördes svagt.

Det var alldeles tyst. Det enda han hörde var sitt eget hjärta som dunkade våldsamt. Han började försiktigt gå till hälften nerböjd med cykeln på snedden längre inåt skogen på den mjuka mossan. Han visste att han var efterlyst, det hade han sett på löpsedeln vid kiosken när han lämnade staden. De jädra stollarna, di e ju inte kloka nån av dom

Två dörrar slogs igen och bilen fortsatte sin färd. Han genade inåt skogen så att han kom ut på den rätta grusvägen. Han stannade ännu en gång och lyssnade. Han hörde bara suset bland granarna som vinden åstadkom samt sin egen andning. Han kontrollerade packningen, drog åt remmarna på kofferten och klev upp på cykeln som han fick fart på med några rejäla tramptag. Gruset knastrade och stänkte kring de grova däcken. Han tittade på klockan, skulle han hinna fram innan det blev mörkt? Nåväl han hade cykellyse och dessutom en ficklampa i kofferten. Han hade rustat sig väl och hade väl proviant så att han skulle kunna klara sig minst 10 månader. Potatismos kunde man leva länge på men han var tvungen att fiska en del också för att få lite mer näring. Alla sina pengar hade han tagit ut på morgonen, nästan alla aktier hade nu blivit sedlar som låg prydligt packade i den stora koffert som han hade på pakethållaren. Kofferten hade blivit så välfylld så att han var tvungen att slå två remmar kring den för att den skulle hålla ihop.

Jädra stollar! tänkte han medan han lade in trean i nedförsbacken.

Det var inte nog med att de ville ge honom sparken från det arbete som han hade levt för, de skulle fånga in honom också som han var en numrerad fånge eller brottsling som hade rymt. Aldrig mer skulle han visa sig bland människor och aldrig att han skulle sätta sin fot på verkstaden igen. Var det så att de inte ville ha honom så skulle han försvinna för gott. Han ville inte höra några tacktal eller få några avskedspresenter för sin insats. Det kunde kvitta! Han ville ha tillbaka sitt arbete. Det var det enda som skulle kunna få honom att återvända från den stora skogen tillbaka till den mjukt brummande verkstaden, ett ljud som han var alltför van att höra och han älskade det.

Han rättade till den mörkblå kepsen och sköt tillbaka morakniven som efter den skakiga färden hade glidit fram på den mörkbruna livremmen. Skogen var tät och vägen var både backig och slingrig. Nu var han på en kort raksträcka och längre fram såg man en skarp vänsterkurva som såg ut att försvinna rakt ut i den täta granskogen. Det sista man såg av honom var den vita texten  med ASEA-STAL på den mörkgröna overallryggen och en stor svart koffert på pakethållaren.

Sedan försvann han som han hade blivit uppslukad bland de täta och yviga granarna. Ett tag kunde man fortfarande höra det rullande ljudet av cykelhjulens knastrande. Men sedan blev det tyst och de yviga granarna slutade att vaja och i skogen hördes bara spillkråkans gälla och hesa skrik i fjärran.                                                                                                                                                                                                     

Samtidigt arbetades det med full fart på polisstationen i Finspång. Kommissarie Nils Nilsson och hans mannar fokuserade allt arbete på sökandet efter Karl Kvist. Telefonerna ringde, samtal hördes och skrivmaskiner knattrade.

Självaste Brusman hade ju ringt från STAL och anmält försvinnandet redan kl. 7.15 som innebar en katastrof för de tre turbiner som snart skulle levereras. Två polisbilar var ute och letade; den gamla Plymouthen och den nya Volvo 142:an. Man hade spaning i centrala Finspång, dvs. området runt korvkiosken vid ortens centrala torg. Men där hade bara de vanliga figurerna synts till i väntan på att Systembolaget skulle öppna.

Efter ett tag utökade man spaningsområdet och efter några timmar var man över på den andra sidan via en av Finspångs flera broar mot Östermalm.

Vid Östgötateatern klistrade Kallerman upp veckans bioaffischer. Han gick några steg bakåt och granskade affischerna: Jo, si på fan, det blev ju riktigt rrrakt och brrrra! Sa han på den skånska dialekt han behärskade till fulländning.

Vid Sunes butik stod några tonåringar redan och väntade på att få köpa öl. Sune kom ut i sitt gröna butiksförkläde, torkade sig med handen i den redan flottiga pannan och sjasade in ungarna snabbt. Seså, kvicka er på då!

Frisören strax intill satte som vanligt ut reklamskylten som löd:

Vi klipper (h)år! som hade lett till att hela Finspång vallfärdade dit och alla bedyrade att de bara var strax över 12-14 år gamla för att få en billig klippning.

Bensinmacksföreståndare Skata hissade flaggan vid den gul-blåa Nynäsmacken, hans blonda hår fladdrade i vinden. Reparationshallarna var öppna och det såg ut som om Ivan mekade på sin Mustang igen. Den röda Ford Mustangen varstans mest välvårdade och polerade bil, liksom ägaren själv med de välvaxade mustascherna. Strax intill stod en blå amerikanare, en Buick? måste vara Svennes? Eller?

Vid Kvists bostad på andra sidan var det lugnt. Den centrala patrullen hade varit i lägenheten och synat och letat. Inget tydde på att något brott hade begåtts i lägenheten. Sängen var bäddad. Allt var städat och i ordning. Det var ett enkelt och sparsmakat hem. I vardagsrummet stod en gammal transistorradio och några möbler, inga böcker och inget på väggarna. Köket var litet med ett litet runt bord vid fönstret och två stolar - hade han besök här ändå? Kartonger med tepåsar i köksskåpen, makaroner, ris i storköpsformat inköpta på Storlagret. Sovrummet var som ett gammalt pojkrum. En enkel säng med ett nattduksbord där stod en jättelik klocka i mässing. Väggarna var täckta av en fotbollssjäl. En gammal löpsedel 1953 Wembley 6 – 3och elva fotografier i olika storlekar av spelare från något okänt lag: färger i rött – vitt – grönt. Kanske var det ett engelska lag? Manchester United? Signerade röd – vita tröjor var uppsatta vid fönstret. Tydligen var detta en helt okänd sida av Karl Kvist – hans förflutna som fotbollsfan av ett engelskt fotbollslag.

Patrullen cirkulerade vidare mot Landbergs kiosk, som vanligt stod han själv på kiosktrappen och drog djupa halsbloss med alltmer gulnande fingrar. Strax skulle han portionera ut smågodis med sina stinkande fingrar till några ynglingar som skulle vidare till Storängsskolan. Strax bakom i kön stod också den ökände femmalotten. En smal och stilig man som varje morgon i exakt samma tid (utom på söndagar) kom till Landbergs för att köpa: "5 apelsiner (eller 5 clementiner), 5 bananer…10 sura…10 salta …och