Landskampen

By Bo István Zelei

Den 16 december 1951 invigs Stalinstatyn på Hjältarnas torg i Budapest. Min far har nyss blivit frigiven från fängelset. Statyn står stadigt på sin höga sockel och blickar ut över staden. Om knappt fem år är det oroligt i Budapest, med en demonstration den 23 oktober som leder till revolution. Min far och hans fru dras med i demonstrationer.

Samtidigt förbereder sig Putte Kock och hans landslag på att möta Gustav Sebes "Drömlag" som dominerat under 1950-talet med PUSKAS som främste stjärna. Blir det någon landskamp på Népstadion den 28 oktober? Hur ska det gå med revolutionen 1956?

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Oct 4, 2018
• ISBN: 9789177853190

Bo István Zelei

Uppväxt i Finspång. Gick utbildning till verkstadsmekaniker på dåvarande STAL-LAVAL. Arbetade sedan som fräsare, svarvare i ca fem år. Begav mig vidare ut i världen och lämnade Finspång. Vidare till folkhögskolestudier, studier på Kulturvetarlinjen, utställningsassistent på Arbetets Museum och så småningom tillbaka till Marieborgs folkhögskola igen men nu som undervisande folkhögskollärare. Har skrivit böckerna "Det berättas i Finspång", "Landskampen" och "Filip Stenson och Marieborgsmetoden".

Book preview

Landskampen

Idag gick jag inte till jobbet

Hjältarnas Torg

Landskampen skall spelas

23 oktober 1956

Norrköpingslions till Ungern

22 november 1956

De måste fly

December 1956

28 mars 1957

1957

Slutet och början på en ny historia

Impressum

Idag gick jag inte till jobbet

"Idag gick jag inte till jobbet. Jag gick dit, men bara för att kunna kliva upp på spårvagnen vid hållplatsen och åka därifrån.

Mina föräldrar arbetar på Kispests Textilfabrik. Min far är hjälparbetare och min mor är spolerska och Stachanovit. Jag träffade bara dem som hastigast i går kväll, eftersom jag mådde illa och lade mig tidigt. Jag är svarvare på Röda Stjärnans Traktorfabrik. Jag svarvar ventiler till traktorerna. Jag är 17 år gammal men fyller 18 om några månader.

Jag åkte inte hem utan till Södra Järnvägsstationen där jag tog snabbtåget, kl. 07.30, till Nagykanizsa. Jag skulle försöka ta mig över gränsen till Jugoslavien och vidare till Väst. Där skulle jag börja ett nytt liv. Min morbror hade talat så mycket gott om livet i Väst; om de helt annorlunda arbetsvillkoren och lönerna. Där skulle jag ha kunnat leva ett gott liv på en god lön. Min morbror hade talat om de amerikanska filmerna och den västliga kulturen – allt det som vi inte fick se och ta del av här.

Jag och min kompis hade talat om det mer efter föreläsningen på kvällen, och efter fotbollsträningen och på allvar börjat fundera om vi skulle våga. Det fanns inga möjligheter att få resa med tillstånd vare sig från polisen eller från våra föräldrar. Mina föräldrar undrar nog var jag är snart. De vill mig gott men de oroar sig för mycket. De vill bara att jag ska arbeta och gå på kvällsföreläsningar.

Den lyckligaste stunden är inte när vi arbetar eller går på föreläsningar utan det är när vi tränar fotboll. Stunden är magisk och så fri från allt annat som vi gör. Allt är möjligt och allt kan hända på en fotbollsplan. Glädjen, spänningen, kamratskapet och lyckan att göra mål, vinna eller bara över att få spela bra övergår allt annat som jag vet. Mina föräldrar försöker hindra mig från att träna fotboll, jag förstår inte varför.

Jag är född i Budapest den 15 augusti 1933 i en arbetarfamilj. Mina föräldrar härstammar från bondefamiljer i Mezõkövesd. Vi bodde på Szerb utca nummer 13 mitt i centrum några år. Men före befrielsen köpte mina föräldrar ett eget hus på Magyar Sándor utca 31 i Kispest för 6 500 Pengõ. Jag är ett stadsbarn. Jag älskar staden. Men flytten till Kispest gjorde mig ändå särdeles lycklig. Det var där allt började. Allt som började med att vi började spela fotboll på den bakomliggande textilfabriken Kistexts fotbollsplan och på de kringliggande grusiga och dammiga vägarna.

Min far fick arbete på fabriken strax efter befrielsen innan befrielsen hade han arbetat som affischklistrare i 22 år i Budapest – fast han var utbildad snickare, lärd från staden Mezõkövesd i östra Ungern. Därifrån kommer både min mor och far. Min far fick nu arbete som hjälparbetare vid Kistext och min mor fick arbete som spolerska några år senare. Hon lyckades bli Stachanovit, det vill jag särskilt framhålla.

Jag är medlem i partiets ungdomsförbund och ska snart bli medlem i Magyar Dolgózo Pártja, Ungerns arbetarparti. Mina föräldrar var inte medlemmar i partiet före befrielsen. Min far blev medlem 1945, min mor blev medlem 1948. Först gick jag fyra år i skola och sedan ytterligare fyra. När jag slutade skolan i december 1948 skrev mina föräldrar in mig i yrkesskolan vid Röda Stjärnans Traktorfabrik för att jag skulle bli lärling. Under mitt första läsår tjänade jag 25 forint i veckolön, under det andra 43 forint och under det tredje fick jag 63 forint. I december 1950 blev jag klar med yrkesskolan och därefter har jag stannat kvar vid fabriken som lärling.

För en månad sedan blev jag tilldelad ett disciplinstraff av partiet, eftersom jag inte hade klarat ackordet. Min timlön sänktes på grund av detta. För några dagar sedan kom ett brev från en släkting från Australien, han flydde dit 1948. Han skrev om det goda livet från den andra och nya världen som jag också skulle kunna ta mig till. Allt som hänt, tillsammans med samtalen med min morbror och min kamrat Imre, István, gjorde att jag beslutade mig för att fly till Jugoslavien – för att jag skulle kunna ta mig till väst.

Jag klev på snabbtåget till Nagykanizsa, kl. 07.30. Jag kom fram till Nagykanizsa kl. 13, sedan promenerade jag in till staden. Tillbaka vid järnvägsstationen träffade jag en pojke på en av bänkarna i parken strax bredvid. Jag frågade honom hur långt bort gränsen låg? Han svarade ca 30 kilometer. Jag frågade om hur hårt gränsen var bevakad och hur man skulle ta sig över. Pojken svarade att det var hård bevakning, säkerhetspoliser på varje tåg och rälsbuss som krävde legitimation av dem som reste åt detta håll. Men om jag tog tåget mot öster istället, mot Pécs, så skulle det kanske gå bättre. Där skulle jag kunna fråga mer och få bättre upplysningar om hur, och var man bäst tar sig över gränsen.

Jag klev upp på Pécståget kl. 15.25. Efter den tredje eller fjärde hållplatsen kom en konduktör för att göra biljett- och legitimations- kontroll. Men jag kunde bara visa upp passerkortet från Röda Stjärnans Traktorfabrik. Konduktören skrev upp mitt namn och lämnade vagnen. Strax därefter kom tåget till bebyggelsen vid Zákánytelepi. Där klev det på tre säkerhetspoliser som började fråga vart passagerarna reste, även mig. Jag svarade att jag var på väg till en tennistävling i Pécs. Dem beordrade mig att ställa mig upp och visa intyg för min resa, men det kunde jag inte. Då sa de att jag måste kliva av vid Gyékényes järnvägsstation för att reda ut hur det var med intyget och min resa till Pécs. Så hamnade jag i kasernen där jag sitter nu. Efter flera förhör erkände jag min resas verkliga syfte och orsak samt min skuld.

Jag erkänner att det var min avsikt att fly och att tanken att göra det hade uppstått i mig tidigare, i grunden var det min äldre kusins brev från Australien samt de redovisade samtalen med min morbror. På så sätt bestämde jag mig för att korsa gränsen mot Jugoslavien för att rymma till Väst. Där skulle jag börja ett nytt liv.

Som tillägg vill jag nämna att den största orsaken till flykten ändå var min äventyrslust samt det ovannämnda brevet och att det var en flykt som saknar alla politiska särdrag.

Protokollets formuleringar och min bekännelse är korrekt återgivna. Mitt erkännande har jag gjort utan varje form av våld, tvång eller övertalning. Jag godkänner protokollets formuleringar efter uppläsning av nedanstående och godkänner det med min namnteckning.

Turjányi JánosZelei IstvánKovacs Ilona"

Det här var historien som Far aldrig berättade…

Han nämnde visserligen fängelse några månader och misshandel/brutala förhörs metoder men vari det hela bestod förstod jag aldrig. Inte kom jag mig för att fråga heller. Jag trodde att han hade blivit satt i fängelse efter något av de flyktförsök som han hade gjort.

Exemplen på fängslade och misshandlade under det ungerska 1950-talet är många. Den ungerska säkerhetspolisen var ett ofta använt och mycket fruktat vapen för att säkra det ungerska kommunistpartiets topp dess makt. Dess ledare Mátyás Rákosi gick under öknamnet Stalins lärjunge, något han lär ha myntat själv.

När vinden så småningom vände fick han stå till svars för sitt brutala användande av säkerhetspolisen, ÁVH, och odlande av den egna personkulten.

Jag placerade Fars fängslande i samband med revolutionen 1956, i Budapests eller dess närhets fängelser. Vittnesskildringarna av brutala förhörsmetoder är många och mycket otäcka. Jo, tänkte jag, Far hade nog en lika hemsk upplevelse.

Men det fanns en helt annan historia kring min Far och det var den ungerska säkerhetspolisen som skulle berätta den historien för mig.

I maj 1951 är min Far 17 år, fyller 18 endast om några månader.

En yngling som snart är färdigutbildad verkstadsmekaniker och arbetar som svarvare på Vörös Csillag Traktorgyár, Röda Stjärnans Traktorfabrik på Albert Hofherr utca. Intill fabriksområdet levereras råmaterial – ut rullar den ena färdiga traktorn efter den andra.

Min Far bor fortfarande hemma tillsammans med sina föräldrar på Magyar Sándor utca 31 i Kispest, Budapests nittonde distrikt. På denna lilla tvärgata till Röda Arméns gata finns ett trettiotal små hus. Gatan är belagd med fin packad sand som ofta virvlar upp i sanddamm som svävar ovanför marken och lägger sig igen i ett tunt lager.

Hus nummer 31 är sammanbyggt med nr 33, men det ser ut som det vore två separata hus för de har varsin grind och ägorna delas med ett kraftigt brunsvart staket. Huset ser stort ut utanpå. Inuti finns enkelt kök med en vit vattenho i hörnet som täcks av ett gult vattenskynke, vattendropparna faller från mässingskranen. I köket finns en järnsäng. Ett sovrum med en dubbelsäng, en stor garderob och ett kors på väggen. Ett skafferi med grönsaker, kolbász, vin och pálinka.

På hus nummer 31: s gård finns ett aprikosträd, vinrankor och en bit jord att odla. Där odlas lök och karalábé. I ett litet uthus finns plats för kaniner samt höns. Nästan mitt på tomten står ett minimalt utedass. I bortre änden av tomten finns en hög och röd tegelmur, på andra sidan muren ligger en av fabrikssamhällets område: träningsplanen för fabrikens eget fotbollslag Kistext, bildat 1927, just 1951 ombildat till Vörös Lobogó Kistext: fotbollsplanen som var Fars andra hem.

Längre bort, bortom järnvägen ligger distriktets stora arena för fotbollslaget Kispest, som nu har bytt namn till Honvéd, ett nationaliserat armélag.

Till huset på 31: an kommer ibland dassgubben med stora svarta hinkar på vagnen som dras av en häst, kolgubben eller sodavattengubben för att fylla på förråden. Ibland går man på gatans lilla krog där det serveras skummigt och vattnigt öl eller kolsyrat vatten med en svag doft och färg av hallon eller jordgubbe.

Min farmor och farfar arbetar på Kispests Textilfabrik, Kistext. De går ut genom den bruna grinden av trä och går 30 meter till höger längs den dammiga Magyar Sándor utca. De går över järnvägen där svarta ångloken frustande tjuter förbi och så är de framme vid fabriken byggd i tegel och med ett par skorstenar.

Under december 1949 gör de, liksom alla andra, flera s.k. Sztálini müszak (Stalinistiskt skift) på Kistext-fabriken: de arbetar extraskift utan betalning som en gåva till den store Stalin på hans sjuttioårsdag den 21 december.

På ett stort anslag kan man se vilka arbetare som höjer sig över sin normala produktivitet: Pálné Bányái 154 %, Mihályné Paráczi 140 %, Ibolya Poszlovski har nyss höjt sig till 142 %. Min farmor och farfars namn fanns inte med denna dag på listan över de som uppmärksammas.

Den 20 december börjar Stalin att firas. Han får en aveny (den gamla Hitler út) uppkallad efter sig och man visar filmen Slaget om Stalingrad. Det är en stor dag med mängder av aktiviteter. Den amerikanska ambassaden rapporterar hem att i den marxistiska kalendern verkar Julens firande uppkommit för att Stalin fyller år och att parlamentet samlades den 21 december för att sjunga lovsånger till den nya Guden Stalin.

Jag har alltid haft tanken att –efter murens fall- det skulle kunna vara möjligt att få läsa fars akt, om han nu hade någon? Jag hade läst att nästan alla hade en egen akt, ibland tunna ibland tjocka, med noteringar, anteckningar om en persons liv.

Efter att ha läst artikeln om den ungerska Säkerhetspolisens arkiv av János M. Rainer: Opening the Archives of the Communist Sekret Policy—the Experience in Hungary

– om alla de papper och personliga akter som har försvunnit (och vad som räddats kvar i det Historiska arkivet) skickar jag iväg ett försök ett mail till Inrikesministeriet, de hänvisar mig till just Historiska arkivet.

Jag skickar ett brev till arkivet men inget händer. Jag glömmer väl mer eller mindre bort det hela när det plötsligt ett halvår efteråt kommer ett brev där man berättar att de har lyckats finna en akt på 40 sidor. Tankarna börjar svindla direkt: vad står på dessa 40 sidor?

Har de dokumenterat allt vad min far gjorde i oktober 1956 eller kommer jag snart få veta något som jag aldrig kunnat tänka mig om min far?

Strax innan en vit jul, kring den 20 december år 2001 kommer ett tjockt kuvert. Jag väntar på ett brev från säkerhetspolisens arkiv.

Jag har fortsatt att fundera mycket över vad det skulle kunna innehålla. Ett tunt brev? En kartong eller låda med diverse tillhörigheter? Papper, brev, foton, föremål, hemliga spaningsanteckningar? I fantasin fanns inga gränser för vad det skulle kunna innehålla, vilka hemligheter som nu