Man måste ha nio liv!

By Yrsa Häggström

När Yrsa är tre år dör hennes pappa och mamman blir ensam med sina sex barn. Därför måste hon adoptera bort tre av barnen. Yrsa kommer till en ny familj där hon växer upp under såväl fysisk som psykisk misshandel.

Hon gifter sig med en man som i mycket liknar hennes mamma och hon tvingas fly från Finland till Sverige med sina två barn och katt. Familjen kommer väl tillrätta i det nya hemlandet ända tills hon blir arbetslös och tio år av helvete bryter ut.
Följ Yrsa i hennes kamp mot myndigheter, mordhot, spioner och myndigheters oegentligheter.

En verkligen spännande läsning där verkligheten överträffar dikten!

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jan 16, 2019
• ISBN: 9789174638899

Yrsa Häggström

Det här är min sjunde bok, men den första mer lättsamma och skriven med humor.

Book preview

Det här är mina memoarer.

De personer som omnämns i boken är fingerade för att man inte ska kunna känna igen dem. Men namnen på myndigheter och beslutsfattare är de verkliga.

Jag vill främst rikta ett tack till mina älskade barn, för att ni gav mig modet och orken att slåss mot myndigheter och deras, i många fall, orimliga beslut. Utan er hade jag aldrig orkat!

Tack även alla ni andra som inte har nämnts här personligen, men som på ett eller annat sätt har hjälpt oss.

Yrsa Häggström

Innehållsförteckning

Till nytt boende

Till Närpes

Tillbaka till Jeppo

En rejäl åthutning

Min katt Kasper o lite annat

Sommarlov och barnflickor

Till nytt hem och skola

Flytten till Borgå

Till nytt jobb

Hur kunde du mamma!

Nya förändringar i livet

In i mina familj

Åren 1973 – 1974

En olycka kommer sällan ensam

Svärmors hund

Med en baby i huset

Ett barn till

Kontrollbehov

Sjukdom och äktenskapstrassel

Familjerådgivningen, 1981

På egna ben

Jag vill skiljas

Advokatkontakter

En hel del överraskningar

Rättegångsdagen 13.6.1983

Rättegång 2, 22.8.1983

Och alla dessa väninnor

Första julen på egen hand

Besök av Tanterna

Kontaktannons

Förberedelser inför flyttning

Besvär till Helsingfors Hovrätt

Reines kontakt med Ludde

Förnyad utredning

Reine och spioner

Jul i Finland

Svärmor skriver brev till Gun

Annonsen gav resultat

Brevet till svärmor

Upplevelser i Sverige

Jobb

Fortsatta efterforskningar

Nya rättegångar

Domslutet

Reflektioner

Härliga Mariestad

Nya vänner och jobb

Mobbing på en arbetsplats

KompetensCenterMariestad (KCM)

Från loppis till egen affär

Minnen från en sjukhusvistelse

Det skiter väl jag i vad du gör på din fritid!

Gamla saker får nytt värde i Yrsas butik

Jag blir anmäld till facket

Utan mat och pengar

Länsarbetsnämnden och JO

Vräkning

Till Örebro

In i politiken och vägen till Småland

Lite fakta om NyDemokrati

Riksdagstiden 1991 – 1994

Efter 1994

Mordhot

Kaos i NyDemokrati

NyDemokratis fall, händelser under år 2000

De nya hyresgästerna

Inte nog med det

Det svenska socialistiska samhället

Livet i Kalmar

Parentesen Tillbaka till Finland

Nya Tider

Ny flyttning

In i politiken

Ett verkligt dilemma

Jag blir avskedad

Ut i en oviss framtid

En ny tid tar vid

Ännu en flyttning

Rättegången mot Excellent

Tillbaka till Sverige

Idag

Organisationer du kan vända dig till

Till nytt boende

Bussen tog oss, den främmande tanten som jag skulle kalla mamma och mig till Seinäjoki station i det finländska Österbotten varifrån vi tog tåget norrut. Det var sommaren 1951. Loket var ett ånglok som tuffade framåt genom det österbottniska landskapet. Hus, åkermarker och skogar flög förbi fönstret och det var en stor upplevelse att för första gången komma utanför byn och se världen. Jag tryckte näsan mot fönstret och tittade storögt på allt.

Min nya mamma och jag åkte i första klass såsom alla järnvägare gör då vi hade fribiljett på alla tåg i landet. Här var det nästan folktomt. Sitsarna var i gråbrun sammet och härligt mjuka, till skillnad från dem som fanns i andraklassvagnen där det bara fanns sitsar i lackerat trä. Vid fönstren i båda kupéerna fanns beigea gardiner som fladdrade i takt med tågets rörelser. Strax innan vi närmade oss en ny station visslade ångvisslan på loket och likadant var det när tåget satte sig i rörelse för att åka vidare. Detta monotona dunk – dunk var sövande och snart hade jag fallit i sömn, trött efter alla spännande upplevelser. Bakom oss hade jag lämnat min ursprungliga familj med mamma och mina fem syskon. Jag var näst yngst i barnaskaran. Mamma hade blivit ensam då min pappa hastigt dog i en hjärtattack. Det var direkt efter krigen, 1951. Landet var fattigt och det fanns ingen socialvård som idag, vart man kunde vända sig vid ekonomiskt trångmål. Mamma var hemmafru så som var brukligt på den tiden, men nu måste hon ge sig ut för att förtjäna pengar till vårt uppehälle. Med många munnar att mätta beslöt sig mamma för att adoptera bort sina tre yngsta. Min lillebror och äldre syster fick komma till en familj som fosterbarn och jag adopterades.

Nu närmade vi oss stationen Jeppo där vi steg av och ut på perrongen. Där stod en snäll farbror iförd mörkblå tjänstekostym och tillhörande skärmmössa på huvudet. Skärmen var svart medan mössan var mörkblå. Han var bokhållaren som skulle bli min nya pappa men det visste jag inte då. Med trafikspaden signalerade han till lokföraren att tåget skulle avgå och han bekräftade ordern med två visslingar, och så satte tåget igång igen och lämnade stationen för vidare färder.

Pappa och mamma

Hand i hand med min mamma gick vi mot ett gulbrunt hus som låg en bit längre bort. Här skulle vi bo och det var mitt nya hem. Gården var stor med både gräsmatta och sandgång som ledde från perrongen ända fram till trappan. Under vardagsrumsfönstret låg en stor blomrabatt med massor av färgglada blommor. Dem fick jag vattna med min lilla sprutkanna, medan mamma rensade bort ogräsen eller tog bort utblommade blomställningar. Det var väldigt vackert och något liknande hade jag aldrig sett tidigare. Åtminstone hade vi inte något sådant på gården till mitt gamla hem.

Jag blev badad i en stor badbunke av zinkplåt och vattnet var så härligt varmt och skönt. Sedan fick jag byta om till nya vackra kläder istället för dem jag hade på mig på resan hit. De var utslitna efter att ha klätt många barn.

Jag

Huset i Jeppo

En hög trappa ledde upp till ytterdörren där man gick in. På farstubron fanns bänkar på båda sidor om dörren där man kunde sitta. Sedan blev det att gå på upptäcktsfärd inne i huset. Innanför dörren fanns en hall och gick man till vänster kom man in i köket. Rakt fram i hallen fanns också en stor dubbel glasdörr som ledde direkt in till vardagsrummet.

Solen sken in i köket denna varma sommardag. I köket, intill väggen strax innanför dörren, fanns ett diskskåp, sådant som man hade på den här tiden. Under ett stort och tungt lock fanns en nedsänkning som var klädd med aluminiumplåt och i den fanns de två diskbaljorna där man diskade och sköljde disken. Sedan kom den stora vedspisen som försåg rummet med värme och på den lagade man också maten. På spisen stod alltid en stor aluminiumkastrull full med vatten som värmdes upp samtidigt. Vattnet använde man sedan som diskvatten och till annat som man behövde varmvatten till.

På golvet strax nedanför spisen stod de båda hinkarna med kallt vatten som hämtades från brunnen varje dag. Brunnen låg några hundra meter längre bort och för att komma till den måste man gå längs den breda sandgången genom stationshusets gård och ut genom den stora vita porten. På andra sidan porten fanns ett stort öppet torg eller en vändplan som bussarna mellan Jeppo och Nykarleby hade som ändhållplats. Strax intill stod den djupa cementbrunnen. Man vevade ner en hink, fyllde den med vatten och vevade sedan upp vattnet och fyllde hinkarna. Sedan var det att bära vattnet hem, samma väg, utan att spilla. I köket fanns också ett stort gult bord med fyra stolar. Här satt vi och åt alla våra måltider och på väggen ovanför tickade en köksklocka så inbjudande och rofyllt.

Innanför köket fanns sovrummet. Först de båda sängarna där mina föräldrar sov och intill väggen vid fönstret mittemot, stod en spjälsäng där jag skulle sova. Här fanns också några sockerlådor som var fyllda med leksaker. Speciellt kommer jag ihåg den svarta stickade dockan Sara som var en negerdocka. Hon hade kolsvart hår gjord i kalvpäls och i öronen hade hon stora guldfärgade örhängen. Som enda klädsel hade hon en bastkjol gjord av garn. Den dockan har jag fortfarande kvar. Så var det dockan Anneli som mamma hade sytt och min nalle som också den var gjord av svart kalvskinn. Nallen blev min trognaste vän och fick sova med mig i sängen långt upp i åren. Så fanns där också en tax som var gjord i trä och målad i rött. Fötterna var gula hjul och runt halsen hade den ett rep så jag kunde gå omkring med den dragandes efter mig. De här var mina första riktigt egna leksaker.

Från sovrummet gick en dörr till ett större rum som vi kalladesalen. Den var inredd med en stor Karljohanssoffa med tillhörande karmstolar och så den stora väggspegeln. Här fanns också en mindre soffgrupp bestående av två fåtöljer med tillhörande soffbord och med en matta där under. Vid fönstret stod ett matsalsbord och fyra stolar och några blombord med blommande blommor.

Det var mycket att ta in och lära sig såhär i början. Nu skulle jag även byta språk från finska till svenska. Men på barns vis lärde jag mig det snabbt och finskan föll helt i glömska. Jag minns inte så mycket av vad jag lekte med där ute. Kommer speciellt ihåg en röd lastbil som min mamma hade snickrat ihop åt mig och så fick jag ibland leka med pojke som hette Harry. Men vem han var och varifrån han kom minns jag inte längre.

Vyer från salen

Det här var ju tiderna strax efter Vinterkriget och Fortsättningskriget och det fanns inte mycket att köpa i affärerna. Allt var på kort. Mat, kläder och allt annat som man kunde tänkas behöva fick man hushålla med, så att det räckte länge till nästa utdelning av ransoneringskort. Därför hade många egna kor, får och höns hemma eller så gick man ihop om en hushållsgris som sedan slaktades till jul och köttet delades mellan alla delägarna.

Min mamma var vid krigets utbrott endast 20 år gammal och hon hade fått fly från Sairala på Karelska näset där hennes familj bodde och där hennes pappa var stins. Ryssarna ville ha hela Karelen med Viborg och då måste hela befolkningen på 420 000 människor bege sig av under loppet av ett dygn. Med sig fick man endast ta det allra nödvändigaste och mat för fem dagar. Många tog sina kor, kalvar och andra husdjur med sig på den långa vandringen västerut mitt i vintern i Finland. Massor av kor och kalvar dog på vägen. Det var ju inte så konstigt för det var närmare fyrtio grader kallt den vintern. Hästarna hade tagits till militärens behov så många drog sina kärror med händerna. Det kunde vara svåra strapatser som mötte de flyende. Ibland var det miltals till närmaste järnvägsstation som fortfarande fungerade, men karelarna var ett segt folkslag. De hade ju bott i decennier vid gränsen till Ryssland.

Finsk lotta

Under Vinterkriget hade mamma gått in som frivillig i luftvärnets lottakår. De var fyra lottor som jobbade här i fyratimmars pass. De fick övervaka ryska flygplan och rapportera antal plan och deras rutter samt eventuella bombningar. De stannade här på lottakåren i endast några veckor för det ansågs för farligt då ryssarna anföll hela tiden. Härifrån förflyttades mamma till Fältpostkontoret som låg i stationsbyggnaden och här blev hon medicinlotta efter en snabbkurs i första hjälp. Att vara medicinlotta innebar, att här fanns en medikamentlåda med förbandsförnödenheter, lugnande- och värklindrande tabletter, spjälor och plåster. Det var på så sätt som mamma kom till Köklaks station där hon sedan träffade min pappa som arbetade där som bokhållare. Men nu hade fyra år förflutit sedan krigen och min pappa hade fått en ny tjänst på stationen i Jeppo i det svenskspråkiga Österbotten. Och det var till den här miljön som jag kom. Min mamma hade härvidlag hunnit fylla trettioett och min pappa som var fjorton år äldre var fyrtiofem. När jag kom till dem arbetade mamma som kassörska på Helsingforsbanken i byn och de höll öppet till klockan 14. Därför måste de ha en barnvakt till mig och jag minns tant Puro som kom från Gamlakarleby med tåget och hon tog hand om mig under dessa timmar. Hon var en äldre gråhårig dam och på något sätt bekant till familjen.

Jag måste vid den åldern redan ha haft mycket spring i benen. Ständigt i farten för att undersöka allt och – jag var envis. Det satte tant Puros tålamod på prov och hon suckade mången gång av förtvivlan. Då lär jag ha sagt till henne bli inte nervös, för det blir ju inte mamma heller. Men en kort tid därefter slutade mamma på banken och stannade själv hemma för att ta hand om mig.

Sommaren blev höst och så kom vintern. Mamma gjorde mig en kälkbacke på gården och i den älskade jag att åka med min kälke. Jag minns också att jag hade en egen liten snöspade med träskaft och spadbladet var gjort i fanér. Det här var ju långt innan man hade uppfunnit plasten. Allt man behövde tillverkades antingen hos byns snickare eller hos smeden. Det fanns inga möbelaffärer heller på den tiden, så behövde man en möbel beställdes den hos snickaren. Sedan tillverkade han föremålet efter beskrivning och mått. Jag kommer ihåg en gång när det hade snöat väldigt mycket och stigen upp till perrongen, den som pappa alltid gick när han skulle till stationen eller hem, var igenyrd av snö. Det berättas att jag hade skottat upp den med min lilla snöspade och när jag var klar, hade jag gått in och sagt Varsågod för vägen!.

När det hade blivit vår fick jag veta att vi skulle packa ner alla våra saker i pappkartonger, vilka sedan lastades in i en järnvägsvagn tillsammans med våra möbler. Vi skulle flytta söderut till en ny station som hette Närpes. Där hade min pappa fått jobbet som stins. Alla stationer hade på den tiden en klass och på så sätt kunde man söka sig till större stationer med högre klass och därmed avancera från bokhållare till stins.

Till Närpes

Stinsen var alltid chefen på en station och under honom fanns några bokhållare och tillsammans skötte de biljettförsäljningen, höll kontakt med de närmaste stationerna och fick in korrekta ankomst- och avgångstider. Till järnvägsmagasinet kom allt gods in. Här vägdes godset och lyftes sedan in på rätt tåg för vidare transport och för det fanns alltid en stationskarl. Eftersom tågen kom och gick även nattetid, jobbade alla med rullande scheman dygnet runt.

En vanlig syn i Österbotten

Stationsbyggnaden i Närpes var en vit träbyggnad. Den inhyste förutom station och väntsal även vårt hem på tre rum och kök. Sal, sovrum, matsal samt kök. Salen är det som idag kallas vardagsrum men det användes bara när man hade gäster, liksom matsalen. I vardagslag åt vi i köket. Vi hade en egen brunn på vår gård. Pumpen var målad i grönt med ett långt handtag som man pumpade upp vattnet med. Runt brunnen fanns ett stenparti med en massa blommor. Här hade mamma planterat gladioluslökar och när blommorna var som allra vackrast den sommaren, hade jag plockat dem alla till en stor bukett som var nästan lika stor som jag. Gladiolerna förde jag sedan in till mamma. Tanken var god, men mamma blev inte alls glad av att ha fått hela rabatten skövlad. Blommorna fick vi nu istället njuta av inomhus.

Såsom alltid på den här tiden var toaletter inte ännu uppfunna utan man gick ut på dass om det så var sommar eller isande kallt på vintern. Inne hade jag dock en potta som jag fick använda. Nu hände det sig en gång när jag var ute och lekte att jag blev kissnödig men ville inte avbryta leken, utan väntade in i det längsta. Naturligtvis kissade jag på mig så att både trosor och matta blev blöta. Vi skulle snart få gäster och mitt i alla förberedelser måste mamma dessutom tvätta mattan och torka av golvet. Min mamma blev förfärligt arg på mig, kommer jag ihåg, och det var första gången jag kände mig väldigt sviken av mamma, för att hon sedan berättade om mitt missöde för gästerna.

En annan gång, minns inte längre varför eller vad jag hade gjort, men jag blev utslängd på gården och dörren låstes bakom mig. Det var vinter, kallt och stjärnklart och jag stod där länge och tittade på stjärnorna och månen, utan att veta vad jag skulle ta mig till. Jag grät och var mycket ledsen. Efter en tid, som för mig kändes en hel evighet, vreds nyckeln om och jag fick komma in igen. Det här måste ha varit en omtumlande erfarenhet eftersom jag aldrig kan glömma den. Jag var fyra år då.

På gården fanns en gunga som hängde från en björkgren och här älskade jag att hålla till. Vi hade också en hängmatta med stora maskor och om vädret var varmt, fick jag ligga i den när jag sov middag. Att sova middag, det gjorde jag ända tills dagen innan jag började i skolan. Jag minns inte så mycket av vad jag lekte med på gården. Men jag hade några kompisar. En av dem hade ett sparkbräde och Lasse hade en trampbil som hans pappa hade snickrat åt honom. Jag minns hur jag tjatade om att jag också ville ha ett sparkbräde eller en trampbil, men jag fick dem aldrig. Inte heller den gången då vi hade åkt in till Kaskö stad enkom för att gå till cykelaffären som sålde det hett efterlängtade röda sparkbrädet. Men hur det nu var, så åkte vi tomhänta hem igen. Det var en fruktansvärd besvikelse. Min farmor som var med oss då, tyckte också att hon kunde väl ändå ha fått sparkbrädet, men det blev aldrig så.

Eftersom det här var på 1950-talet, fanns det inte ännu en massa hjälpmedel man kunde köpa i affären direkt såsom det är idag. Istället fick man använda sig av det man redan hade. Det var därför som stationskarlen tog sin häst och harv med sig en dag. Han skulle rensa bangården mellan spåren fri från ogräs. Hästen och harven hade han ju hemma på gården. Jag var ju nyfiken på vad som försiggick på bangården så jag gick dit. Jag var otroligt stolt när jag fick gå bakom hästen och hålla i tömmarna och harvade, medan stationskarlen gick bredvid och övervakade det hela.

På den tiden var det ju också sällsynt med bilar, så det var mestadels lastbilar och bussar som körde på vägarna. Skulle man nånstans måste man antingen gå, ta cykeln eller sparkstöttningen dit man skulle eller så blev det en färd med häst och kärra eller med släde om vintern.

Stationen låg utanför själva byn så vi fick alltid promenera den sträckan när vi skulle handla. Vintertid gick det ju lite lättare när man hade en sparkstötting och vägarna som inte sandades var utmärkta för det. Ibland fick jag gå själv till affären när mamma skickade iväg mig på något ärende. Med mig hade jag en lapp på allt jag skulle handla och i portmonnän hade jag pengarna.

Jag kommer speciellt ihåg en gång när vi skulle ha gäster och mamma hade inte tid att själv gå så hon skickade iväg mig. I affären skulle jag fråga vilken dag de fick in nyfångad sik, men när jag kom fram var jag inte längre säker på om jag också skulle köpa siken också, så jag kom hem med en stor sik invirad i brunt butikspapper. Paketet var så stort att jag nätt och jämt orkade bära det utan att det släpade i marken.

På den tiden fanns ännu inga kylskåp. Istället hade man jordkällare var man förvarade mjölk och potatis, rotfrukter och annat som behövde sval förvaring. Därför blev det inte så lyckat när jag nu kom hemsläpande med siken och mamma måste ställa sig att rensa den mitt bland all annan förberedelse. Vi hade ofta gäster på besök och då stannade de allt ifrån några dagar till en vecka. Det kunde vara min farmor som redan på den tiden var väldigt gammal, eller så kunde det vara någon av mina fastrar, farbröder eller min morbror.

På tal om potatis, köpte vi den direkt hos en bonde som sedan levererade några säckar åt oss. Tydligen måste mamma vid något tillfälle ha uttryckt sin missbelåtenhet med att det fanns så många ruttna med bland dem. När jag sedan stötte på samma bonde, hade jag berättat för honom att "mamma säger att ni säljer bara ruttna potatisar". Sanningen hör du ju alltid av barn, brukade man ju säga. Mamma skämdes för mitt tilltag och bad bonden om ursäkt när hon träffade honom nästa gång.

Klimatet i Närpes var på grund av dess läge nära havet ofta råkallt när det blåste in över fälten direkt från Bottenhavet och in mot land. Hela Österbotten är ju ett väldigt platt landskap med stora åkrar så långt man ser och så dessa hölador som fanns här och var utspridda. Den här vintern var jag ofta sjuk med feber och hosta, men en gång blev det värre än vanligt. På den tiden, i mitten av 1950-talet, fanns det inga läkarstationer såsom idag, utan man hade en kommunalläkare som man ringde till och han kom sedan hem till familjen. Doktor Miemois kom till oss och lyssnade på mina lungor och konstaterade att jag hade dubbelsidig lunginflammation. Sulfa hade precis uppfunnits och jag blev ordinerad den. På den tiden låg man också alltid i sängen om man var sjuk och sprang inte uppe såsom barn gör idag.

För att tiden inte skulle bli alltför lång fick jag bläddra i de Allerstidningar som mamma prenumererade på. Jag älskade att titta i dem och på alla de fina bilderna som fanns i dem. Det var då jag lärde mig att läsa. "Mamma, här står OST!", utbrast jag glatt en dag och det var det första ordet jag lärde mig att läsa. Orden blev sedan fler och småningom kunde jag läsa en riktig text.

Jag hade många barnböcker med enkla texter och stora färgglada bilder att titta på eller att färglägga med mina färgpennor. Många av dem har jag fortfarande sparade som ett minne från den här tiden.

Boken Nicke Bock går till stan, var en sådan och den lärde jag mig utantill. Den har jag fortfarande kvar och idag gläder den mitt barnbarn.

En gång kom skolans fröken till mamma och undrade om det stämde att Yrsa hade lärt sig att läsa. En av hennes elever hade på en lektion sagt till en annan elev som hade haft svårt för att läsa ett ord:

"Kan du inte läsa ännu fastän Stråhlmanns Yrsa kan läsa och hon är bara fem år!".

Var jag inte inne så var jag säkert ute och åkte skidor. Jag älskade det och drog upp mina egna skidspår inne på gården eller på det närliggande fältet. På våren var det roligt att åka med sparkstöttingen på skaren så länge den höll. På sommaren kunde hela familjen ta en båttur med båten som mina föräldrar hade låtit bygga i Kaskö. De hade köpt en liten aktersnurra till den också, så vi kunde ta oss fram längs Närpes å som mynnar ut nära Kaskö. Jag såg alltid fram emot dessa båtturer.

I hela Österbotten talas det dialekt. Det är först i skolan som barnen får lära sig högsvenska som det heter. Men speciellt närpesiskan var väldigt besvärlig. Under våra två år här, lärde jag mig aldrig mer än orden hitsche och tier (det och där). För att illustrera dialekten, ska jag här presentera några ord från en närpesisk ordbok som jag har hittat på nätet.

Benska – kallas språket när en person med dialekt som modersmål talar högsvenska och dialekten slår igenom.

Shenn – här

Undeli – underlig

Haståt – hastigt

E – det

Itt – inte

Tier – där

Buri – börja

Föschyök – försöka

Tå - när

Nar – någon

Hitche – det

Komber – kommer

Me – mig

Tillbaka till Jeppo

Efter två år i Närpes flyttade vi tillbaka till Jeppo, men den här gången blev stationshuset vårt hem. Jeppo hade en högre stationsklass än den för Närpes och på så sätt kunde min pappa avancera. Samtidigt var det året då jag började i folkskolan. Jag var visserligen bara sex år, men eftersom jag redan kunde både läsa och skriva fick jag börja redan nu.

Jeppo station, fönstret till höger är vår sal

Det var spännande att börja i skolan, eller småskolan, som det hette på den tiden. Och klasserna ett till två ingick i den. Skolan hette Jungar folkskola. Den var ett gulbrunt trähus på andra sidan järnvägen från stationen sett. Till fröken, eller lärarinna som vi sade, fick vi Agda Norrback. Hon var en rätt så lång dam med hårknut i nacken och kläderna var så typiska för den här tiden med lång kjol som räckte ända ner till vaderna och blus därtill.

I förväg hade jag fått veta att en flicka som heter Eva skulle bli en av mina klasskamrater och jag fick dela pulpet med henne. Pulpeterna var gjorda helt i trä med en låda med lock samt en sits sammansnickrad med ett golv som man hade fötterna på. Du har säkert sett dempå någon loppis idag. Vi lärde oss att markera om vi ville ha hjälp eller om vi kunde svara på lärarinnans frågor. I samma klassrum satt också klass två närmast fönstret, eller till höger från katedern sett. De höga fönstren hade ljusa gardiner. På ettornas sida stod de stora kakelugnarna som värmde upp hela skolsalen och de måste matas med björkved med jämna mellanrum för att hålla värmen.

Väggen längst bak i klassen hade grönmålad panel och ovanför den en ljus tapet med färgglada figurer. Ovanför panelen fanns planscher med hela alfabetet och under den en tvättlina med klädnypor och här fick vi hänga upp våra teckningar. Längst fram fanns den svarta katedern som stod på ett podium med två trappsteg upp. Här fanns också en gammal orgel som lärarinnan brukade spela på när vi hade musik och bakom den fanns förstås den svarta tavlan.

Min första tid i skolan var rätt så tråkig då jag redan kunde läsa och skriva bokstäverna. För att sysselsätta mig, satt jag mestadels och pratade och på så vis kom jag att störa på lektionerna. En dag kom jag hem från skolan och undrade: Mamma, vi ska börja ljuda" i skolan, vad är det? Och mamma förklarade för mig att man med munnen formar ljudet för den bokstaven. När man ska ljuda till bokstaven a, säger man aaa.

Att sitta där och ljuda tillsammans med mina kompisar som ännu inte kunde bokstäverna var så tråkigt för mig. Många gånger blev jag tillsagd att sätta mig på den stora gröna vedlåren strax innanför dörren, men jag förstod nog aldrig att det var ett straff att sitta där för att lugna ner mig. Istället underhöll jag mina klasskamrater med en massa grimaser och annan spex som fick dem att skratta. Det var betydligt roligare.

Det tärde många gånger på lärarinnans tålamod och en gång beslöt hon att bestraffa mig. Under en hel vecka vägrade hon att hjälpa mig, men då fick jag ju fråga Eva istället. En annan gång, efter att hon hade bannat mig för att jag stört på lektionen, gick jag fram till henne där hon stod vid katedern och gav henne en dask på stjärten. Sedan gick jag ner tillbaka till min plats medan alla barnen skrattade.

Hela skolan, jag på översta raden andra från höger. Eva i mitten högst upp

På 50-talet fick man ännu ingen mat i skolan och därför hade vi med oss mjölk i en mjölkflaska och smörgåsar som vi åt när det blev lunchdags. Då satt vi vid våra pulpeter och åt. Det var inte förrän i klass tre som vi fick mat i skolan. Det som serverades var alltid soppor eller gröt förutom på onsdagar då vi skulle ha kniv och gaffel med oss hemifrån. Då fick vi köttfärssås till potatisen. Men annars var det mestadels ärtsoppa, havregrynsgröt med russin eller rågmjölsgröt med eller utan lingon i. En ytterligare variant var makaronivälling. Till maten serverades alltid mjölk, knäckebröd och smör. Vi satt i matsalen, alltid klassvis vid stora långbord.

Skolgården var en stor plats med sandplan och längst ner fanns två gungor och mellan dem en stång att klättra på eller hänga ner ifrån. Från skolan fick vi hopprep och pojkarna fick kulor. Eftersom vi var en liten skola med endast ett 70-tal elever kände man alla. De var antingen syskon eller lekkamrater som gick i de andra klasserna. På så sätt var det en väldigt trygg plats, där de äldre tog hand om de yngre. Ibland kunde vi alla leka tillsammans. En sådan lek var vargen kommer. Ena hälften bildade en lång rad i hela skolgårdens bredd när vi springande höll i varandras händer. De var vargar, och så många som möjligt ur den andra gruppen skulle nu försöka ta sig över på den andra halvan utan att bli tillfångatagna. Vi hoppade också hage på skolgården eller spelade boll mot uthusets dörrar och väggar.

I uthuset fanns även våra utedass, med fem hål för flickor och på den andra sidan väggen fanns ett likadant för pojkarna. Upp till dasset gick det trappor på båda sidorna. Men på pojkarnas sida fanns dessutom en dörr där man kunde gå in när man skulle tömma de båda dassen. Här brukade pojkarna reta oss flickor med att stå där under och titta på när vi uträttade våra behov. Det var ju ett stort nöje för dem, men vi flickor tyckte ju att de var hemska och vi vågade knappt sätta oss.

Skolhuset

En gång fick jag nog av allt detta busande och skulle ge igen. Vet inte hur, men jag lyckades plocka några rejält långa brännässlor. Med dem i handen gick jag in under dassen och svepte brännässlorna i stjärten på de pojkar som just då råkade sitta där. Det blev ju ett illvrål utan dess like med brännande stjärtar en lång stund efteråt. Det var effektivt och blev slutet på pojkarnas aktiviteter.

Varje fredag slutade vi veckan med att hela skolan samlades i femmornas och sexornas klassrum för att ha Klassens gemensamma timme. I tur och ordning var en elev konferencier och skulle få ihop till ett program med deltagare från alla klasserna. Det var det roligaste jag visste och jag älskade att uppträda. Oftast läste jag en dikt av Anna Maria Roos, som var min absoluta favorit. När jag kommit upp i fyran, började jag hålla frågesporttävlingar. Frågorna tog jag ur frågesportböcker vi hade hemma. Vanligtvis kallade jag upp fyra-fem elever till två grupper som sedan fick tävla mot varann. Det här höll jag på med ända tills jag själv kom upp till femte klassen, då jag plötsligt förlorade mitt självförtroende totalt. Nu skulle jag själv agera konferencier och blev plötsligt alldeles nervös. Hjärtat bankade i kroppen och jag var torr i munnen. Det här var något alldeles nytt för mig och jag hade aldrig varit nervös tidigare. Jag förstod inte vad som hände i min kropp och jag skämdes alldeles förskräckligt.

Eftersom jag var en unge med mycket spring i benen och som gjorde många hysch, tvingades jag alltid sitta på