Styckegods

By Ove Allansson

En samling texter av olika karaktär, skrivna under 1970-talet. Flera av dem publicerades först i olika tidskrifter. Här återfinns dikter såväl som debattinlägg, betraktelser av den egna barndomen och ungdomen såväl som samtal med romankaraktärer som plötsligt visar sig vara av kött och blod. Författaren har stor insikt i livet som sjöman, och flera av texterna ger perspektiv på livet ombord. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 3, 2021
• ISBN: 9788726881097

Book preview

Resor

Det okända skrämmer – och lockar

Med oerhörd fart rusade motordressinen ut i världen. Förskrämd inför det okända som kom virvlande kröp jag ihop bakom celluloidrutan och ropade bakåt: Morbror Gerhard, morbror Gerhard!

Långt där bakom mej och dressinen, i den kända delen av världen, såg jag honom komma springande alltför sakta efter att ha lagt om växeln bakom oss. Aldrig skulle han hinna ifatt motordressinen som nu säkert rusade fram med femti, hundra – nej trehundra kilometer i timmen. Det var år 1937 och som femåring hälsade jag på i Håkantorp där morbror var stationskarl och där den smalspåriga anslutningsbanan från Västgötabanan och Tumleberg korsade den normalspåriga järnvägen från Uddevalla till Herrljunga, UVH, och fortsatte som Lidköping Håkantorps Järnväg, HLJ, till Lidköping vid Vänern.

Det var en av mina längsta resor hittills; från föräldrahemmet i Kvänum – som jag kanske aldrig skulle återse därför att motordressinen ständigt ökade farten – hade jag först åkt tåg sjutton kilometer längs smalspåriga Västgötabanan, VGJ, till Vara och därifrån sex kilometer med normalspåriga Uddevallaren till Håkantorp. Allt som allt en resa på över två mil, vilken nu kanske skulle förlängas tusen mil ut i det okända. Säkerligen var jag förlorad. Vilka faror lurade inte bortåt Flakeberg, Grästorp, Trollhättan och Uddevalla.

Så länge morbror var med på dressinen fanns lockelse i resan, driften att resa längre och längre bort. I morbrors sällskap var det okända en kittling, nu i ensamheten enbart skrämmande.

Yr tittade jag uppåt: jorden vred sig, himlen och molnen snurrade – när som helst kunde dressinen och jag slungas av jorden.

Med dunkande hjärta vände jag mig ännu en gång om för att ropa på hjälp och såg till min förvåning och lättnad att morbror Gerhard hade sprungit ikapp dressinen; han måste vara en verklig snabblöpare. Skrattande hoppade han upp och påstod sittande intill mej att dressinen inte alls hade ökat farten.

Vad fruktade jag nu världen och det okända. Lika djärv som Willy på nya äventyr i Allers Familjejournal satt jag intill min järnvägsonkel och såg världen vidga sig.

Livets hjul

Född 1932 intill Västgötabanan har jag barndomsminnen av hur de långa godstågen liksom övertog horisonten. Med längtan följde jag dessa rörliga horisonter och visste att västerut slutade de inte röra sig förrän i Göteborg, hamnstaden.

Västgötabanan var den axel kring vilket livets hjul snurrade.

Allt kom med tågen: i stationshusets biljettlucka kunde brännvin och medicin hämtas ut. Och: fraktsedlar som i godsmagasinet kunde bytas mot likkistor. Liv och död kom med tågen. Post och tidningar kom tack vare ångloken. Liksom alla sorters lådor, paket och större gods. Affärerna i samhället matades av järnvägen.

Ångloksröken var en pelare som bar upp himlen.

Fanns Gud var han säkert lokförare.

Hur gynnad var inte jag som ägde en järnvägsmorfar och en järnvägsmorbror.

Under kriget blev godstågen allt längre och vi hade ett flygfält nära samhället. Ofta hängde flygplan över husen, jag minns hur solen gnistrade i speciellt B 17-planens långa plexiglaskabiner.

Är det så underligt att jag har blivit kommunikationsidiot? Transportmedel och kommunikationer har alltid fascinerat mej: järnvägar, sjöfart, flodfart, världens kanalsystem, luftskeppsepoken och flyget.

Med tiden och genom egna erfarenheter har jag lärt att vissa transportmedel, kringfarande arbetsplatser, går hårt åt de människor som ser till att allt hålls igång, t.ex. sjöfolket. Jag har försökt kommunicera om detta genom att skriva böcker.

Säker resa

Tidigt kom jag på ett säkert sätt att resa, ensam men ändå i sällskap, och med så att säga bibehållen komfort: med mors kanelbullar och kakaon intill mej. I trygghet och med kanelbullarna inom räckhåll upplevde jag de mest påfrestande strapatser och äventyrligheter – i äventyrsböcker lånade av äldre pojkar. Speciellt i Nordamerika företog jag vidsträckta resor, detta genom indianböckerna.

Å, vad jag reste före skolåldern, och under den: i indianböcker, äventyrsböcker, flygböcker, deckare. Det mesta lånat av halvstora eller äldre pojkar. Jag for ut och in i tidningar som Allers, Levande Livet, Jules Verne-Magasinet, Lektyr, Alibi-Magasinet (med kommissarie Ask vid Oslo-Polisen), Tidsfördrif, Rekord-Magasinet, Teknik För Alla, Flygning, Flyg och andra. Gamla FiB, Fibban, mötte jag först efter kriget. Med FiB kom de riktiga författarna och resor in i riktiga böcker.

Banan-Johan, en läsande frysmaskinist, som du träffar inte så många sidor härifrån säger så här: Jag tror att man bäst lär känna ett land genom dess skönlitteratur …

Ja, hur oerhört rik kan inte en bra roman vara. Vi får kunskap om t.ex. ett latinamerikanskt lands geografi, historia och sociala förhållanden. Vi möter familjer och enskilda personer, yrken ökända för oss. Vi får resa in i en människa, resa med henne genom romanen; resa inne i människan och se hur hon förändras inför påfrestningar eller framgångar. Vi har mycket att lära av god skönlitteratur.

Väntande reskamrater

Vilka underbara, odrägliga, starka, svaga, grymma, sympatiska, lata, kämpande, vidriga och fascinerande reskamrater, människor, står inte tåligt i våra bokhyllor, väntande på att vi ska plocka ut dem och göra dem sällskap genom en rad händelser, kanske genom decennier eller ett helt liv.

Ta bara slaktarn i Dagermans Bröllopsbesvär, Rivar-Bohm i Fridells Död mans hand, Herr von Hancken i Bergmans Herr von Hancken, Viktor i Aurells Viktor, Emma Niskanpää och Mira i Stina Aronsons Hitom himlen, Arnold Sundin i Kurt Salomonsons Skiljevägen, journalisten i Gunnar Adolfssons Vidjeringen, Domaren i Leif Panduros Hösnuva, Audun Hamre i Sandemoses Tjärhandlaren, Juutas Käkriäinen i Lethonens Putkinotko, Kurtz i Conrads Mörkrets hjärta, Popeye i Faulkners Det allra heligaste, Oblomov i Gontjarovs Oblomov, Mr Biswas i Naipauls Ett hus åt Mr. Biswas, herr Otto i Grass Blecktrumman, Yossarian i Hellers Moment 22 och många, många andra.

Ta vimlet av människor i Ivar Los Traktorn; i Väinö Linnas trilogi Högt bland Saarijärvis moar, Upp trälar och Söner av ett folk. Ta människorna i André Malraux’ Förtvivla ej, i Hamsuns Landstrykare, i Jorge Amados Guldfruktens Land. Har du böcker hemma så kom inte och säg att du saknar sällskap.

Tidsmaskiner

Jag menar att en av de få fungerande tidsmaskiner vi äger är boken. Andra är film och teater. Håller vi oss till boken kan den föra oss tillbaka till artonhundratalet eller bara några decennier. Lyckas författaren fungerar boken som en tidsmaskin: förmår att ta läsaren med på en resa till den avsedda tiden. Runt läsaren lever det förflutna.

Tänk vilken underbar kommunikation att resa med tåg och förflytta sig geografiskt samtidigt som man läser en bok och reser bakåt i tiden – eller framåt, med en bok som siar om framtiden. Eller: vi färdas geografiskt men reser genom boken även in i ett främmande yrke och får veta hur det är att arbeta som t.ex. skogsarbetare i nutiden, kanske också hur det var att arbeta som skogsarbetare för trettio år sen.

Böcker som tidsmaskinerier. Vi har inte råd att undvara böckerna.

Mäster lester

Några år efter andra världskriget, när jag var i femtonårsåldern, började mina fötter och övriga kroppsdelar bli oroliga; dels var det en allt starkare längtan ut i världen, dels reste jag och mina fötter in i jazzmusiken. Nej, tvärtom – jazzen for in i fötterna och de blev allt svårare att hålla stilla.

Jazzå, jaha. Naturligtvis fanns också en annan oro: flickorna. Och: fötterna och benen råkade ofta ut för törnar i fotbollen; jag var med i B-laget och vi spelade i en serie där det också fanns A-lag med storvuxna och inte så tekniska spelare. De spelade kraftfotboll.

Jag arbetade i plåtslageri, bodde hemma, men betalade givetvis mat och hyra. Det som blev över gick till stenkakor, jazzskivor, och avbetalningar på en bordsgrammofon. Hellre fick kläderna vara sämre och jag hade ännu inte börjat köpa riktiga böcker.

Jazzen födde drömmen om resan till USA. Fortfarande var USA jultomten som hade räddat Europa undan Hitler; ingen i samhället talade om eller visste att Sovjet hade burit största bördan med 20 miljoner döda och 25 miljoner hemlösa.

Även om jag, med god hjälp av tidningen Rekord-Magasinet, var övertygad antinazist så var mitt politiska medvetande inte över sig. Men genom en viss händelse, där mina arbetskamrater tog ställning för mej mot basen och verkstadsägaren, fick jag förtroende för kamraterna och facket. De flesta av mina jobbarkompisar var socialdemokrater, men jag kan inte minnas att jag i plåtslageriet hörde några politiska diskussioner.

Jazzen upptog mycken fritid, å … fötterna, huvudet, hela kroppen vilt slängande när vi spisade Armstrong, Elridge, Dizzy, Shavers, Hawkins, Chu Berry, Webster, Parker, Lester Young, Basie, Ellington. Och när sen en kväll filmföreställningen i Ordenshuset hade som förspel Jammin’ the Blues med Lester Young i huvudrollen då steg febern. I sin platta hatt satt Lester där avspänd och omvärvd av cigarrettrök och spelade om jag inte missminner mej bl.a. On The Sunny Side Of The Street. Vi bommade gamla hattar av äldre kamrater, stukade och plattade till dem och försökte röra oss lika släpigt som Lester. Mäster Lester, sa vi, lyssna på Mäster Lester.

Ofta var jazzen en resa in i olika stämningslägen. Är borde jag skriva eftersom jazzen fortfarande betyder mycket för mej.

Resa genom bilder

Resa efter att ha sett en lockande bild, ett foto, en teckning, en målning. Fantisera runt bilden och resa. Det gjorde jag tidigt, en enda bild kunde få mej att resa i dagar, veckor. Fantasin sysslade med bilden, satte in mej i bilden.

Så väcktes t.ex. mitt intresse för luftskepp i fem-, sexårsåldern. Jag umgicks med skräddarns pojkar och på en kanske sju år gammal plansch i skrädderiet kunde man se fyra välklädda gentlemen, varav två i plommonstop. Viktigast med denna affisch för engelskt klädmode var i mina ögon bakgrunden: där i lufthavet svävade ett luftskepp, brittiska R 101, indienfarare, och när planschen trycktes 1929 eller 1930 världens största luftskepp. Vilka resor vi gjorde tack vare den bilden. De äldre av skräddarns pojkar tog reda på åtskilligt om zeppelinare och luftskepp.

De resor jag gjorde i fantasin stötte aldrig på besvikelser.

Gärna vill jag berätta en snutt till på temat bild – resande. Med ett fartyg gick vi jorden runt i trampfart. Ombord hade vi en maskinist som var pigg på att via en behändig projektor visa ljusbilder, färgbilder, från alla upptänkliga latituder. Han hade många intressanta ting att berätta kring bilderna.

Nå, vi låg på varv i Kobe, Japan, och jag och en kamrat, en motorman, tog en lördag tåget upp till den forna huvud- och kejsarstaden Kyoto för att ligga övernatt och sen ha hela söndagen där. Just när vi på söndag förmiddag hade besökt det berömda Kiyomizu-templet och skulle promenera vidare fick vi se en taxi stanna utanför porten till tempelgården. In på gården rusade maskinisten med dragen kamera, knäföll, snabbsköt åt olika håll, reste sig, ropade an taxichauffören och lät denne ta ett foto så att maskinistjaget kom med, rusade ut genom porten och in i taxin med chaffisen i hälarna och så var taxin borta. Alltsammans skedde utan att maskinisten upptäckte två skeppskamrater. Kanske hade han tagit åtskilliga bilder jorden runt på liknande sätt.

Vid nästa visning hos maskinisten låtsades vi inget om och när han föreläste om Kyoto-bilderna fick vi liksom vid tidigare tillfällen intryck av att här talade en man som levt på ort och ställe åtminstone en månad; maskinisten måste ha läst in en hel del.

Jag har funderat över det där: maskinisten kunde ha haft det betydligt lugnare och skönare under landbesöken om han hade skippat kameran. Men kanske var det från början så att han liksom många av oss behövde dokument, fotos, på att han varit här och där. Ibland var det som om vi inte trodde på oss själva, det vi upplevt. Vi måste ha bilder för att kunna bevisa för oss själva att vi vandrat i t.ex. redwoodskogen, jätteskogen, utanför San Francisco. Det var som om vi underkände vårt minne eller var rädda att allt skulle plånas ur medvetandet. Låg stor trygghet i att kunna plocka fram ett foto.

Göra hemkomst

Vart man än reser så kan man inte resa ifrån sig själv. Men geografiska resor brukar också bli inre resor, man funderar kanske på ett annat sätt än tidigare, får en annan belysning på saker och ting; på landet man reser i och på hemlandet – och på sig själv. Naturligtvis finns det de som aldrig förändras utan tror att allt skall mätas och rättas efter svenska mått; att vi besitter den rätta lösningen, facit.

Den som inte gör geografiska resor missar en sak: hemkomsten. Den i fysisk mening ickeresande missar att göra hemkomst. Detta att komma hem, låsa upp och se de snedgångna skorna i hallen, se gas- eller elspisen i köket och sen de trygga bokryggarna och kanske att sätta på en favoritplatta. Man uppskattar det invanda på ett annat sätt efter en resa, även om man förändrats och en kollision sker mellan förändringen och det invanda. Och: vilka glädjeämnen eller sorger kan inte gömma sig i posten, i brev och tidningar – om man nu inte har haft posten eftersänd.

Finns en annan sorts hemkomster och jag ser dem utspelas i mindre städer, samhällen, byar. Den länge bortreste, som kanske arbetat många år i främmande land, kan om han återvänder och stannar för gott förlåtas av de allra mest hemmavarande, de nästan fanatiskt fastrotade. Han accepteras någorlunda just för att han återvänt och inte helt har förkastat sin hembygd. Men samtidigt är det ett krux: man kan inte kontrollera hans uppgifter, hans liv har länge varit dolt för samhällets ögon. Talar han verkligen sanning, har han upplevt det och det. Och tänk om han har gjort något brottsligt därborta, suttit i fängelse. Det är nog så att han begått en oförrätt mot de hemmavarande genom att vara borta i många år. Nå, halv förlåtelse är han kanske värd.

Men den som aldrig återvänder för gott utan dyker upp någon gång i ett sällsynt besök kan aldrig förlåtas. Inte ens till hälften. Åt honom dög inte hembygden.

Mot kazan

Planet är en tjudrad jätte, darrande av iver att komma iväg; att visa krafterna, att lyfta oss upp mot rymden. Äntligen – iväg och längs startbanan. Skakningar som om en mängd bojor sprängs, en efter en. Losslitna stiger vi brant från ett av Moskvas fem större flygfält. Planet är ett Tupolev 124, två reamotorer och med plats för 50–60 personer.

Under oss gröna fält och björkskog och snart: vita molnslöjor. Vi ser inte mycket av Moskva. Stigning och kursändring; ibland doppar vi babordsvingen, ibland styrbordsvingen.

Så småningom kurs österut – mot Kazan.

Intill mej sitter Jan, Janne, tretton år och yngste sonen. Först hade Ia och jag tänkt göra semesterresan själva, vi påpekade att Jannes äldre bror, Christer, fick följa med utomlands först vid arton år. Det är andra tider nu farsan. Det är andra tider.

Jag tittar på min son och funderar över hur han graderar upplevelsen: att flyga till Kazan och därifrån resa med passagerarfartyget Jury Dolgoruky i nio dygn längs Volga, Volga–Donkanalen och Don ända ned till Rostov-vid-Don i närheten av Azovska Sjön.

Med vilka mått mäter en grabb uppfödd i TV-åldern, rymdåldern? En som i teven sett människan landa på månen? En grabb som inte har flugit förrän i samband med denna resa, men som läser science fictionberättelser av t.ex. Robert Sheckley, Isaac Asimov, Ray Bradbury och Stanislaw Lem. I Moskva har han köpt frimärken med bilder av kosmonauter och rymdskepp och de kunde gott gälla som illustrationer till det han läser.

Hur upplever han etappen Moskva–Kazan? Klart är att han inte mäter med mina mått, utgår givetvis från sin bakgrund.

Dagens skolungdom vet oerhört mycket mera om världen än min generation gjorde när den gick i skolan. Och: hemma fanns ingen bildskärm där världen är närvarande som i TV:s nyhetssändningar.

Kanske motsvarar flygresorna Göteborg–Stockholm–Moskva det jag kände första gången jag åkte tåg Kvänum–Skara–Skövde eller Kvänum–Vara–Håkantorp–Lidköping. Kanske ger flygresan Moskva–Kazan honom ungefär detsamma som när jag första gången, 1941, gjorde den fantastiskt långa tågresan på tretton mil längs smalspåriga Västgötabanan till Göteborg.

Det är andra tider nu farsan. Jo, även arbetare och lägre tjänstemän har möjlighet att resa. Vår resa är inte mycket dyrare än en Mallorca-resa eftersom helpension och anslutningsflyg inom Sovjet ingår.

Det är andra tider nu farsan. Visst. Världen har blivit öppnare, så öppen att turister kan uppträda som nykolonialister i U-länder, i t.ex. Afrika. Nöden de ser där, skapar den större förståelse? Vilja att dela med sig? Jag tror inte det: världen har blivit öppnare, men är ändå sluten – sluten om välfärden.

Nå, åter till vår resa. Något finns inom mej, något jag själv har svårt att bli klar över. Vad väntar jag av min son? Utrop av tacksamhet inför det han ser och upplever? Är det så att inom mej finns en sorts avundsjuka över att allt är så lätt nu – komma ut i världen, resa med sina föräldrar istället för att under sommarlovet arbeta i ett mörkt plåtslageri som jag gjorde sen tolvårsåldern. Enda sättet att komma ut i världen var att så småningom gå till sjöss.

Man kan inte begära av en trettonåring att han ska äga vetskap om det mått av arbete som behövdes för att hans far en gång skulle komma ut i världen; hettan, slitet till sjöss för att t.ex. komma till Tasmanien och få en av tusen eller tiotusen geografiska nyfikenheter stillad. Denna nyfikenhet ledde till ett yrke, arbete i fartygen.

Medan molntäcket tätnar under oss sneglar jag mot Janne där han sitter intill ventilen. Jag skäms en smula över mina känslor nyss, de som lutade åt avundsjuka. Kanske har avundsjukan också snuddat vid äldste sonen Christer, som denna sommar 1977 praktiserar i Singapore, men också gör utflykter till bl.a. Sumatra, Java och Bali. Nå, han har fått slita för att komma dit.

Du gaggige gamle uv lägg av dina dumma tankar och gläds över att dina barn kommer ut i världen – alltid lär de sig något.

Mot Kazan! Men sikten är nu lika med noll nedåt. Vi plockar fram våra böcker: Ia läser Den femtonde hövdingen av Sven Rosendahl, Janne Maigret i rätten och jag för andra gången Maksim Gorkijs Mina universitet. Som bekant for Gorkij till Kazan för att studera, men fick ingen ekonomisk möjlighet; hans universitet blev den stora flodhamnen i Kazan, ett bageri och andra ställen där han måste arbeta för att överleva. Tidigare har jag berättat för Janne ur Ute i världen, hur Maksim Gorkij var kökspojke på ångbåtar mellan Niznij Novgorod, numera Gorkij, och Perm som inte ligger vid Volga utan vid den väldiga bifloden Kama. Kanske har jag inför resan opsykologiskt talat för mycket om Gorkij. Janne vill inte läsa Gorkij, i alla fall inte under resan. Själv tänker jag läsa om Gorkijs Volga-färder just på Volga, för att kunna jämföra dagens eller nattens stämningar med dem som finns i böckerna.

När Tupoleven burit oss något över en timme lättar molnen och vi förstår att vi aldrig varit särskilt högt. I solskenet under oss ligger fält i gröna och gula nyanser, en brun flod ringlar och kantas av ljusa sandstränder. Plötsligt: långt borta en blå strimma, Volga!

Volga! Volga!

Närmre för varje sekund. Vi skådar Volga inte brun utan blå. Bred och blå och kantad av ljusare lövskog och mörkare barrskog. Och med fartyg av alla de slag. Många fartyg.

Upphetsad inför allt detta tittar jag mot Janne och får för några sekunder intrycket att han är den äldre och erfarne och jag det uppspelta barnet. Jag skrattar och pekar och han nickar. Någon sorts reaktion måste jag få och ställer en idiotisk fråga: Är det kul?

Han skärskådar mej kort och intensivt och nickar igen och i den stunden vill jag kyssa honom, men han drar undan huvudet. Jag vet att det inte är särskilt svenskt, men fortfarande kysser jag honom spontant när det faller mej in: på kinden, i pannan eller nacken. Som trettonåring generas han nu inför kyssar från mej eller Ia, åtminstone när andra ser på.

Nog är Tupoleven en Volga-förevisare: först flyger vi mot Volga, sen parallellt med västra eller sydvästra stranden och ser Kazan breda ut sig på andra sidan Moder Volga, därefter korsar vi floden och flyger in över en mängd gröna öar, många bebodda och med hustaken skimrande i solen.

O, Volga! Så bred och full av öar och fartyg du är!

O, Volga! Förmodligen har människan breddat dig här, genom fördämningar och kraftverk längre söderut.

Nedåt och in över östra eller nordöstra stranden med raffinaderier, pipelines, industrier och stålverk. Så ännu ett skogsbälte och ny kursändring, vi tycks doppa den silverglänsande styrbordsvingen i lövskogen och flyger sen parallellt med stranden och in över miljonstaden Kazan. Hus, gator, hus, parker, gator, hus, hus, en bred biflod – Kazankan – med en lång bro. Vi lägger märke till en rad småbåtshamnar med nöjesbåtar och så förstås storebröderna; de olika hamnarna för olja, kol, bulk, styckegods och passagerare. Kazan hör till de största flodhamnarna i Europa, har liksom Moskva och genom flod-, kanaloch sjösystemet förbindelse med många hav: Östersjön, Vita Havet (Norra Ishavet), Kaspiska Havet, Azovska Sjön, Svarta Havet.

Lägre, lägre! In över Kazans hustak, in och skrapa taken med de nu utfällda hjulen; in över breda gator och nyare hus, in över frodigt gröna raviner med slingrande smågator och trähus som måste vara oerhört gamla. Lägre, lägre! Huka er där nere i Kazan! Oj, vilken grönska er stad äger. Staden ligger där lika skimrande och fantasieggande som namnet. Kazan är huvudstad i Tatarrepubliken och inom denna delrepublik finns 2 000 floder, varav 180 har betydelse för sjöfart och kraftförsörjning.

Vi sitter på Tupolevens styrbordssida och ser Kazan tvätta fötterna i Volga. Ännu är den väldiga floden obefaren av oss. Jag inser: nu är det som allra bäst, allt ligger framför oss i ett förväntans skimmer. Väntande oss utefter Volga och Dons stränder finns städer som Lenins födelsestad Uljanovsk, Togliatti, Sysran, Balakovo, Volsk, Saratov, Engels, Volgograd (Stalingrad) och Rostov-vid-Don. Väntande oss finns de legendomspunna Zhigulibergen och öar som Jungfru- och Kosackön. Ännu motsvarar allt mina förväntningar – det obefarna äger inga besvikelser.

Två ännu unga

I

Banan-Johan, Bok-Johan eller Världs-Johan

– Hej! säger den okända telefonrösten, vet du vem jag är?

– Nähä.

– Jo, jag är Banan-Johan och är ju med i din bok Här seglar Manfred Nilsson. Manfred berättar ju en liten episod där han och jag tar oss ett järn på S:t Erik efter det vi klarat andremaskinistexamen.

Ur boken stiger alltså en livs levande Banan-Johan. Hur går nu det? Jodå, vi samtalar om boken och så småningom lär jag känna Banan-Johan lite närmre. Han är född i ett småbrukarhem i södra Bohuslän, 1906, och utanför sjöfararnas krets är namnet Vilhelm eller Ville Johansson.

Till sjöss började han 1924 som andreeldare i kanalbåten Hilding, som då låg infrusen i Jössefors, Värmland. Första jobbet var att göra rent i pannan: Banan-Johan hade svårt att ta sig in genom bottenluckan trots att han tagit av en del kläder. Men maskinisten tryckte eller knökade in honom i pannan och nog var det en hård början på sjöarbetslivet.

Nästa båt, Femern från Kristinehamn, gick i linjefart Sverige–Skottland. Eldareskansen uppvärmdes av en koleldad kamin som stod i däcksskansen. Skorstensröret gjorde en krök genom eldareskansen och kröken gällde för att vara skansens värmekälla. Eldades det dåligt hos däckarna var det svinkallt hos eldarna. Maten var bedrövlig och det fanns inte ens klädskåp.

Efter en rad eldarejobb mönstrade Banan-Johan motorman år 1928 och kunde göra den jämförelsen att eldareyrket inte bara var slitsammare, det var också mera prestigeladdat: gällde till varje pris att hålla stimet på topp. Motormansjobbet var mera omväxlande med ventilslipning och en rad tekniska arbeten.

Mellan 1928 och 1938 for Banan-Johan motorman, mest i sydamerikafart. På sin långa motormanspraktik mönstrade han 1938 tredjemaskinist eller som det då hette assistent. När andra världskriget utbröt låg fartyget, m/s Uruguay, på Lindholmens varv i Göteborg. Banan-Johan blev liksom instängd, passade på att mönstra av och läsa tredjemaskinisten. Kom ut några år i lejdfart som trea – hade turen att slippa både minsprängningar och torpederingar. Men naturligtvis var det nervpåfrestande. I slutet av kriget läste han andremaskinisten och for efter 1945 mest som frysmaskinist. Efter 47 år till sjöss gick han iland 1971.

Sydamerika runt oss

Jag sitter hemma hos Banan-Johan, runt oss finns Sydamerika, Västindien, Afrika, Asien och ögrupper som t.ex. Samoaöarna. Finns där i tavlor och böcker. Över 3 000 böcker, de flesta på engelska och spanska, berättar om länder vi inte vet så mycket om här hemma. Förutom latinamerikanska böcker med politik, historia, litteraturvetenskap har Banan-Johan cirka 500 titlar skönlitteratur från Latinamerika, nästan alla på spanska. Genom de många åren i sydamerikafart har spanskan blivit Banan-Johans andra modersmål.

– Jag tror att man bäst lär känna ett land genom att läsa dess skönlitteratur, säger Banan-Johan, i en bra roman kan du få reda på mycket om ett land och människorna där. Läser du sen flera romaner från samma land vidgas bilden.

– Du har böcker från alla latinamerikanska länder utom Honduras?

– I Honduras har jag bara varit iland i små bananhamnar och där har jag inte lyckats få tag i en enda inhemsk roman. Däremot har jag några noveller från Honduras i en samlingsvolym.

På en vägg hänger en bolas, en sydamerikansk lasso med tre klot istället för snara. Tack vare tyngderna i kloten snor sig linan runt boskapens horn eller ben eller t.ex. kring benen på strutsar. Gauchon, den sydamerikanske motsvarigheten till nordamerikas cowboy, är eller var skicklig i att hantera bolas. Finns även bolas med två klot.

– Som du vet har den nordamerikanska cowboyen gett upphov till en massa böcker, påpekar Banan-Johan, dom flesta är dåliga, rena skiten och en spekulation i våld och fördomar. Dom serietillverkas ju av skriverifirmer och sen sätter man upp ett lockande författarnamn. I motsats till cowboyen har gauchon gett upphov till många bra böcker, ja till en del stor litteratur. Argentinas mest omtyckta klassiker är Martin Fierro av José Hernandez och Don Segundo Sombra av Ricardo Güiraldes. Den första är ett hjälteepos på vers över gauchon innehållande mycket folklig visdom, den andra en bred roman.

Böcker som är kött och blod

Banan-Johan tar några sekunders paus och sen följer en lång och kunnig utläggning om den s.k. gauchoskolan inom latinamerikansk litteratur och målarkonst. Därefter brakar han igång med en allmän översikt av latinamerikanska författare och berör de öden och äventyr, de lidanden och glädjeämnen, som ryms i de betydande verk dessa författare har skapat.

Jag stirrar mot bokryggarna: bakom författarnamn som t.ex. Horacio Quiroga, Jorge de Lima, Augusto