Hongkong blues

By Ove Allansson

Han heter Gustav Daniel Andersson. Men de flesta i Hongkong kallar honom Matilda - som i Waltzing Matilda. Sextiotre år är han numera fyllda och det börjar bli dags att tänka på refrängen. Man orkar inte arbeta som fartygsmaskinist hur länge som helst. Men för att kunna dra sig tillbaka måste det finnas lite pengar i kassan, något att leva på i resten av sina dagar. Då låter plötsligt jobberbjudandet på Ma Wan väldigt lockande, trots den skepticism som råder bland vänner och bekanta. Nog kan väl Matilda lita på de gamla kollegorna Gordon och Bertram? Om de säger att Ma Wan har rent mjöl i påsen, då måste det väl vara så?"Hongkong blues" är en detaljrik skildring av sjömanslivet i Hongkong under övergångsperioden mellan brittiskt och kinesiskt styre. Vi bjuds på sjömanslingo, pricksäkra platsbeskrivningar och en oväntad vändning som placerar vår huvudperson i hetluften - på ett helt nytt sätt. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 3, 2021
• ISBN: 9788726881202

Book preview

Första delen

Du kan ta bort en man från Hongkong,

men du kan aldrig ta bort Hongkong

från mannen.

John Woo, filmregissör, Hongkong.

1

Djonkens nyligen botade diesel tar henne ut från Tsing Yis nordsida. Hon har lastat skrot mellan småbåtsvarvet och oljehamnen. Svag sjöhävning mellan ön och fastlandet, the New Territories, vars grönklädda kustberg alltmera översköljs av byggboomens svallvågor: vita eller grå skyskrapor. Nå, på vissa håll når satellitstäderna bara halvvägs upp mot de gröna ryggarna.

Varm oktoberdag – utan dis. Tät trafik i sundet men god sikt för Siu Tsang-shing i styrhytten och gamle Wong, skippern. Ideligen möter djonken, eller går om, långsamma pråmsläp, slamsugare och konstruktionsfarkoster. Med få undantag har dessa att göra med brobyggen eller flygfältsbygget på ön Chek Lap Kok eller vägbyggen dit, längs nordsidan på Hongkongarkipelagens största ö, de höga bergens Lantau.

Wongs händer tycks darra utom när han, två gånger om året, målar och förbättrar djonkens båda ögon. För Wong är det självklart att kollisionerna mellan mindre lastdragare har ökat i Hongkongs farvatten; traditionen med djonkögon tycks bortglömd sedan motoriseringen. Wong är mycket noga med bogsidornas ögon. No eye, no can see!

Akterut syns de båda dubbelbropelarna, tvåhundra meter höga, till världens längsta hängbrobygge, Tsing Ma Bridge. Det ena paret står på Tsing Yi, det andra petar i himlen över en mindre ö. Därifrån skall bron fortsätta till Lantau. Med snabbjärnväg och motorväg kommer bron att förbinda Hongkongs nya storflygplats på Chek Lap Kok med fastlandet.

Kina och England-Hongkong tycks nu ha trätt färdigt om hur flygfältskostnaderna skall fördelas. Tidigare menade talesmän för Hongkongs administration att Kina medvetet vill försena flygfältsbygget – det får inte stå klart innan Hongkong återgår till Kina. Den av Kinas toppmän avskydde guvernör Chris Patten måste berövas triumfen att förrätta invigningen.

När rorgängaren Siu Tsang-shing – givetvis med hjälp av djonkens ögon – ser och girar för en kinaflaggad kusttanker kommer Choudhury Jinnahs dieselfixare upp från det dunkla motorrummet och den japanska dieseln, blinkande i solljuset.

Dieselbotaren är västerlänning; i papperen står det Gustav Daniel Andersson, men inte att han är mera känd som Matilda – efter ungdomssyndernas år och dåvarande stamlokuset Waltzing Matilda på Cornwall Avenue. Waltzing Matilda har nu flyttat, förhalat till en annan kowloon-strita, och kallas av viss anledning Falska Matilda. Med gammalt kinesiskt språkbruk är Matilda en gwailo, långnäsa eller spökansikte.

Hongkong visar ständigt upp sin kosmopolitiska värld; här är normalt med en kinesbemannad djonkflotta ägd av en pakistanier och med en frilansande gwailo som dieselbotare.

Doktor Diesel, brukar Choudhury säga och le gåtfullt, men Matilda tycker sig ändå höra de stora D:na i Doktor Diesel. Liksom de övriga av Choudhurys fullvuxna djonker har denna ingen ombordanställd motorskötare.

Givetvis är djonkens master avkapade. Här akterut finns en hög påbyggnad, en terrass-hybrid, vars främre delar står på två stolpar. På terrassen nalkas Matilda nu något som liknar en förvuxen telefonkiosk anno dazumal: styrhytten. Denna i sin tur toppas av ett fast solsegel på styltben. Kort sagt: djonken är berövad sin värdighet som djonk – liksom de tusentals djonker som ännu flyter i Hongkongs allt skitigare vatten. Tillsammans med motoriserade sampaner, walla wallas, läktare och pråmar utgör de skändade djonkerna vardagens pålitliga arbetssjöhästar.

Under skrotlastningen bytte Matilda ut en bränsleventil och ett bränslerör och gjorde några smärre reparationer – nere i djonkens stinkande och trånga motorrum. Oljelukten är rena parfymen mot stanken från slagvattnet under durkarna.

Många löpmeter virke går åt till ett så stort träbygge som djonken. Råttorna kan lägga ut sina motionsslingor och gör det också. De hörs överallt. Kanske äter de skrot? Nej, i lastrummet finns spill från tidigare laster: soyabönor, ris, grönsaker och andra jordbruksprodukter.

Även om Hongkongs myndigheter inte vill låtsas om det tycks råttor och kackerlackor överleva rivningar av hela kvarter, byggandet av svindyra hotell- och kontorsskyskrapor, landutfyllnader och gigantiska infrastruktursatsningar i det som ännu är Englands kronkoloni.

Över låringen spanar Matilda bort mot de höga bropelarna, de enorma bärvajrarna och de myrliknande krypen däruppe, arbetarna. Liksom många gånger tidigare får han känslan av att det inte är Kina som utgör främsta hotet och kommer att ta Hongkong ifrån honom. Nej, Hongkong tycks bygga sig bort från honom, sträva efter att göra sig oigenkännligt; spränga sina berg utefter waterfronten och fylla ut sina vatten till flatland, underlag för nya kliniska stål- och glasskyskrapor, affärscentra och terminaler. Det är ett dubbelt utplånande av Hongkongs själ; dels blir de avsprängda bergen slättland, dels igenfylls vatten, sund och vikar. Endast gud vet hur många öar som kommer att bli halvöar.

Tänker han utvecklingsfientligt? Då uppstår en fråga: Vad är utveckling?

Frilansaren Matilda rycker in när det behövs, både akut eller i förebyggande syfte med översyner. Även när det gäller Choudhurys dieseldrivna lastbilar.

Choudhury – även kallad Goodcurry – är en man som vill att allt skall fungera. Öknamnet Goodcurry kommer inte av den starka currymonsun som han utandas utan från vanan att som beröm för gott arbete utbrista: Good curry my friend! Eller om han är överförtjust: Veeery gooood curry my son!

Matildas arbete betalas dels kontant, dels sker avdrag till hyra för den alltför högt värderade minietta fastighetsägaren Choudhury envisas med att kalla studio. Hyrorna i Hongkong har rusat i höjden. Även gamla kåkar på kowloonsidan dras med i ruschen.

Pruta med Goodcurry? Svårt. Nå, han har sina förtjänster. Till dessa hör att han tycker om att samtala, diskutera – inte minst hur det skall gå när Kina har tagit över. Mutor hör till det kinesiska affärssystemet. Hur mycket kommer de redan höga mutorna till Hongkongs polis att öka när nya polischefer, nya makthavare, tillträder skiftet juni–juli 1997? Den brottslighet Kina bjuder på i förskott – med nattliga raider in i Hongkong av tjuvar och rånare från Guandongprovinsen – kommer den att öka när kolonin blir kinesisk? Och triaderna, kommer de att kunna fortsätta att kräva skyddspengar när Hongkong tillhör Kina? Matilda minns vilken oro det väckte här i HK när chefen för en av Kinas säkerhetstjänster kritiserades för samarbete med triaderna och ilsket svarade: Gynnar det Kina samarbetar vi med triaderna.

Med ägodelarna i en tygpåse kom Choudhury Jinnah som tolvåring från Pakistan till Hongkong. Utan att nå upp till tidigt invandrade pakistanares, parsers, judars och armeniers rikedomar och innehav av handelshus är Choudhury Jinnah, fyrtio år efter ankomsten, framgångsrik affärsman på kowloonsidan. Förutom att äga en djonkflotta och halvtjoget lastbilar, är han grönsaksgrossist, skrothandlare, småbutiksinnehavare och patron över flera hyresfastigheter.

Klarsynt säger han sig vara framgångsrik inom de lägre divisionerna av Hongkongs affärsvärld. – My friend Doktor Diesel, vad är jag mot de stora kanonerna?

Hur som helst: Goodcurry oroar sig inför Kinas maktövertagande, har åtskilligt att mista om det går galet med det omskrutna Hongkong SAR, Hongkong som Special Administrative Region inom Kina – ett land två system.

Matilda kom första gången, som sjöman, till Hongkong några år in på femtiotalet – snäppet före Goodcurry. De rikedomar Matilda nu besitter – efter fyra decennier öster om Suez – är på ett plan inte jämförbara med Goodcurrys; de är icke av denna världen. Men visst kan man vara rik utan pengar och egendomar – på upplevelser. Det är inte utan att kassavalven i Matildas minnesbank bågnar.

Supa sönder minnet? No sir. Inte den här gossen inte. Men skönt att vara uppe ur träsket, nöja sig med några stilla öl.

Inför Kinas maktövertagande finns tankar: Du grabben det skulle sitta fint att vara rik både på upplevelser och pengar. Kanske blir du tvungen att dra från Hongkong. Även om Goodcurry oroar sig behöver han nog inte bekymra sej om permanent uppehållstillstånd. Du kan snyta dej i strumpan på att han har köpt sig ett löfte om SAR-pass av Beijings ombud. Säkert har han också köpt ett Uruguay-pass som reserv.

S/s Tidens obönhörliga ångande? Matilda oroar sig som sextiotreåring inte nämnvärt för ålderdomen. Hasa runt som ålderdomsrädd och vemodig, vad tjänar sådant till?

Tvingas han lämna Hongkong gäller det att ha lite på kistbotten för det där smultronstället nere i sydpacific som han och Gordon har babblat om. De har ju gemensamma minnen från Cooköarna och även Nya Zeeland. Matilda har nuförtiden inte svårt för hettan. Tvärtom. Och Cooköarnas klimat är bra för kärlkramp, blodcirkulation och inte minst för kalla fötter. Och – det finns skugga. Det är fullt möjligt att själv sitta i skuggan och låta de medresenärer som är på benen och fötterna njuta solen.

Hur nu i elfte timmen få åtminstone något på kistbotten? Jo, genom att ta jobbet som maskinist i Gordons och Bertrams nyss köpta femhundratonnare Ma Wan, döpt efter en av Hongkongs många öar. Köpet blev möjligt genom att Bertram sålde gamla Messina och Gordon det hus han för ett halvår sedan ärvde utanför London. Gordon fick 23 000 pund över när skulderna var betalda.

Jobbet i Ma Wan skulle ge mer än lönen – även del av förtjänster på sådant vissa ser som diskutabelt, men som Matilda främst ser som riskabelt. Han har alltid försökt leva ett något sånär hederligt liv, men som världen ser ut så…

Ta inte det jobbet, du måste väl fatta att det är riskabelt!

Rösten tillhör en av Matildas besvärliga inneboende.

Jag litar på Gordon och Bertram.

Du är för godtrogen när det gäller dom.

Liksom Matilda har Gordon och Bertram i decennier seglat ut från Hongkong. Ja, Gordon har även farit styrman och befälhavare i folkrepubliken Kinas handelsflotta, i några av de somaliaflaggade fartyg som ingick i China Ocean Tramping, COT. Organisationen finns fortfarande kvar, men under hongkong- och liberiaflagg.

Under sextio- och sjuttiotalet, när Kinas oceangående handelsflotta byggdes upp, hade Kina inte tillräckligt med erfarna sjökaptener med certifikat för långfart. Kina var då, liksom tidigare, beroende av engelska master mariners, vilka hade erforderliga oceanpapper. Givetvis bodde de flesta av dessa limejuicare i Hongkong. Det var och är en egensinnig samling profiler – föga älskade av engelska redare eller av besättningar i engelska handelsflottan.

Foreign Minister, Albert the Barber, Robert Cinema-Jones, Wishy Washy Davies, the Midnight Singer, Harry the Shirt, Old Man Moon och andra befälhavare, styrmän och maskinister levde föga efter Maos principer, utan som den samling egocentriker och galningar de var.

Gordon är jämngammal med Matilda och därmed yngre än de andra stollarna som for i China Ocean Trampings båtar. Vännen Gordon har alltid haft en förmåga att skaffa kompisar som Matilda arbete i hyggliga baljor, men också – det måste erkännas – i de mest besynnerliga flytetyg. Ta bara den där antika turboelektriska bogseraren från Nya Zeeland, som var inköpt av en affärsman på Cooköarna. Bogseraren drog stora pråmar från Auckland till Avarua på Rarotonga. Jobbiga men oförglömliga resor.

Nu Goodcurrys skrotlastade pråm dieseldunkande längs ön Tsing Yis nordsida. Matilda nickar åt skipper Wong som har landat sin magra ändalykt på en ljugarbänk för om styrhytten.

– Good curry? undrar Wong.

– Ocki docki, everything under control, Matilda går in i styrhytten för att se att läget är som han påstår. Han kollar panelen med varvtal, temperaturer och tryck. Perfekt. Och örat intygar att dieseln mår prima på marchvarvet.

Siu Tsang-shing vid rattskrället ler medan de ovanligt stora ögonbrynen skjuter ut som två djävulens horn. Här är det rätt att snacka om en glad djävul och ett stort leende.

Ut på takterrassen. Stöd mot styrhyttens sida. Spaning föröver. Herregud vad pråmar och små kustkrypare med fyllning till flygfältsbygget, eller kanske till tyfonskyddet, vågbrytaren.

Det har gått åt enormt med utfyllnad till flygfältsbygget. Ja, först sprängde man bort öns, Chek Lap Koks, höjder – jämnade ut, fyllde sedan i och byggde nytt land. Till detta kom all utfyllnad som har transporterats dit. Matilda hörde att under en period var runt sextio procent av världens mudderverk i aktion, att hundrafemtio miljoner kubikmeter bottensediment användes vid bygget. Undra på att miljöforskare och fiskare klagar över förstörda yngelplatser och fiskevatten.

Andra har också klagat och mer än så. De för flygfältsbygget inhyrda arbetarna från den kinesiska kustprovinsen Fujian har flera gånger strejkat. Orsaken är att arbetarna trots skrivna kontrakt efter lång tid endast har fått ut hälften av den överenskomna lönen från det kinesiska företaget China Overseas Land & Investment Limited. Dessutom är förläggningar och baracker dåliga. Arbetare har avskedats och en strejkledare är försvunnen. Kanske enda framgången är att arbetarna har lyckats få bort att de skall arbeta sju dagar i veckan, nu gäller sexdagarsvecka med lång arbetstid och utan ersättning för påtvingad övertid.

De kinesiska arbetarna har berättat att det så kallade facket hemma i Fujian bara är en del i Beijings kontrollmaskineri. Här i Hongkong har till slut den oberoende fackföreningsrörelsen CTU börjat agera. Medan de två andra, en kontrollerad av Beijing och en av Taiwan, har ökat kampanjen mot arbetskraft utifrån.

Oljehamnen, China Resources Co, omedelbart om styrbord. Liberiaflaggade tankern Macle ligger närmast. Djonkens kurs är fortfarande östlig. Föröver skjuter husmassor i höjden, nedanför och längs bergssidor – en av kronkolonin Hongkongs större städer, industristaden Tsuen Wan, med 800 000 människor. Senaste decenniet har staden förlorat många industrier och arbetsplatser till den ekonomiska zonen och staden Shenzhen på andra sidan kinagränsen.

Matilda låter blicken dala mot det lucksegel som täcker djonkens luckgap och lastrum. Jojo, därunder finns åtskilligt användbart skrot. Lasten skall till Junk Bay där en skrotfärdig japansk bulker har köpts av en grekredare. Bulkern lastar skrotet för Taiwan, bland annat från Goodcurrys djonker.

Styrbordsgir. Djonken styr nu söderut, in i det smala sundet, Rambler Channel, mellan Tsing Yi och fastlandet. Även här pågår brobyggen medan två äldre broar spänner sina bågar föröver, trafiken tätnar ytterligare.

På fastlandet och efter den andra bron inleder Kwai Chungs containerterminaler sina plåtlådeparader. Självfallet lyser en av Maersks stora containerjagare därinne; Liese Maersk med blåmålat skrov och containers i regnbågens färger. Det är inte ovanligt att två eller tre blåmaerskar ligger samtidigt här. Danska Maersk Line är stor i Hongkong – i östern, i världen. Svenska fartyg är numera sällsynta i HK.

Du din idiot har gjort bort dej hos Maersk, du kunde ha varit kvar fortfarande om inte …

Håll käft!

Du kunde ha haft ett hus i Las Pinjas några mil utanför Manila precis som Ole och Finn och Leon, eller ett hus på Cebu som Store-Peder och Bernt och varit gift med en trettio år yngre filippinska om du bara …

Matilda svär till, just den rösten är en besvärlig inneboende.

Kwai Chungs åttonde terminal ligger föröver, på Stonecutters Island som inte längre är en ö. Förändringens monsuner blåser öar till halvöar. Eller är det förändringens tyfoner?

Kwai Chungs nionde containerterminal om styrbord, på Tsing Yi.

Triumfatoriskt har Hongkongs massmedia trumpetat ut att Hongkong är världens största containerhamn. Hör upp vattenklotet runt, vi har gått om vår evige rival Singapore!

Djonken kryper söderut. Om styrbord nu Tsing Yis sydsida med oljehamnar och Peninsula Electric Power Co. Bortanför kraftverkets höga skorstenar simmar Lantaus mäktiga skepnad med höga bergsryggar.

Nedifrån Kowloon och China Ferry Terminal kommer en stor katamaran dundrande med kurs mot sundet mellan Lantau och två mindre öar och vidare mot Pärlfloden och Kanton: Guangzhou. Matilda ser den kinesiska flaggan fladdra i fartvinden, den flagga som snart kommer att vaja över Hongkong.

Hur ska det gå?

Hade du tidigare intresserat dej för Kina eller åtminstone för kineserna här i Hongkong och lärt dig mer kantonesiska än det lilla du kan hade det varit lättare.

Kantonesiska! Många hongkongkineser lär ju nu mandarin. Bara för att det är tjänstemannaspråket hos dom nya herrarna. Herregud, det är ju en hel vetenskap med ljudningen. Vad hjälper det att både kantonesiska och mandarin utgår från samma skriftspråk! Jag klarar inte av uttalet, samma ord kan ju ha sju, åtta betydelser beroende på hur jag ljudar.

Du har alltid varit bekväm av dig. Det tog decennier innan du intresserade dig för kineserna här, du var mer intresserad av andra hongkongers, dom vita. Länge såg du Hongkong enbart som en bekväm engelsktalande plats på vattenklotet, med ett vinterklimat som en svensk sommar, med billig kinesisk arbetskraft och billiga andra tjänster, jojo … och som ett stort kök som rymde den kinesiska matlagningskonstens många variationer. Kinesmat har du alltid gillat men kineserna har du gett faen i.

Skitsnack. Visst har jag intresserat mej för kineserna. Den som har varit gift med en kinesisk kvinna måste vara intresserad. Herregud, jag var ju gift med Yee Shui ute på Lamma och jag har flera kinesiska vänner.

Du har aldrig försökt förstå kineserna, du förstod inte heller Yee Shui och hennes släkt.

I den intensiva trafiken styr djonken nu sydöst in i farleden Northern Fairway, som mynnar ut i Central Fairway, den stora farleden mellan Kowloons sydspets och Hongkong Island.

Farleden omges av hundratals bojförtöjda eller ankrade fartyg, lossande i eller lastande ur pråmar, läktare, ombyggda djonker och mindre kustkrypare. Inåt Kowloon och You Ma Tei Anchorage skådar Matilda svärmar av ankrade mindre torrlastare, många tillhör säkert smuggelflottan. Ofta är det bekvämlighetsflaggade och skrotfärdiga coasters, vars besättningar är minst sagt lågavlönade filippiner, burmaneser eller indoneser – mönstrade på obskyra bemanningsbolags slavkontrakt. Visst har Matilda av vissa omständigheter tvingats fara i bekvämlighetsflaggade fartyg, men aldrig att han har mönstrat i de sämsta.

Åtskilliga gånger har Matilda varit med Mariners’ Clubs motorbåt härute. Han har hjälpt Katolska sjömansmissionens fader Jonathan att i rostholkarna bära ombord tidningar, böcker men även frukt och matlådor – när fartyg och besättningar har övergivits av skumraskredare.

Matilda spanar in några gamla torrlastare under vietnamesisk flagg; de tycks ligga omgivna av fartyg med all världens skattesmitarflaggor: Panama, Liberia, Honduras, Bahamas, Cayman Island, Gibraltar, Sri Lanka …

Självfallet smugglar alla ombord – i en del fartyg som bisyssla; andra skorvar ägs av redare vars huvudnäring inte är sjöfart utan smuggling.

Matilda försöker slå undan en besvärlig röst:

Det är hyckleri när du hjälper fader Jonathan, du har ju själv farit i smuggelbaljor och nu tänker du mönstra i Ma Wan.

Jag har inte bestämt mej ännu. Förresten betalar Gordon och Bertram sina gubbar hyggligt och vill dem väl. Det bevisas av att samma gäng ställer upp gång på gång. Och fader Jonathan hjälper jag för min tacksamhetsskuld till honom, det har inget med religion att göra. När faen blir gammal blir han religiös. Men inte den här gossen inte.

För Matilda är det enklast att bli ilandsatt vid Kowloon Public Pier, på Kowloons sydspets, som djonken ändå måste passera. Fortfarande stödd mot styrhytten betraktar Matilda röran av mindre torrlastare och den intensiva trafiken i farleden.

Fartygssirener råmar, men också ljuden inifrån land är många. Där finns ständigt återkommande ljud Matilda känner igen. Tadaap, tadaaap, taadap – ljudet från kowloonsidans många pålningskranar. Utanför gamla Yau Ma Tei Typhoon Shelter har redan gjorts stora utfyllnader och arbetet fortsätter, land växer ur havet. Inte bara här, utan överallt: Hongkongs själsdödare hungrar efter nytt land.

Det nya landet utanför det som en gång var tyfonskyddet pekar sydvästut, dagligen växande, sandfärgat och omgivet av en flotta påfyllare: pråmar som öppnar bottenluckor och tömmer maginnehållet, kranförsedda läktare och stora slamsugare som här arbetar omvänt, spyr ut fyllnadsmassor.

Någonstans i röran av pålningskranar, pontonkranar, svängande skopor, master och annat ligger Ma Wan, uthyrd på korttidscharter som förrådsfartyg. Jojo, Gordon och Bertram har förbindelser.

Om några veckor väntas alla papper vara klara, lastkonossement och liknande. Då kommer Ma Wan ur chartern, kan börja lasta och – då måste Matilda ha bestämt sig.

Du kommer att tacka ja, du har redan bestämt dej.

Det har jag inte.

Du har ju varit ombord flera gånger, har provkört huvudmaskinen, kollat hjälpkärrorna och mycket annat. Erkänn att du har bestämt dej, men att du tycker om att bli krusad av Gordon och Bertram. Dessutom är du nyfiken på Mok som redan är mönstrad matros och nu går vaktman.

Matilda är fascinerad av mannen som kallas Mok därför att han tillhör mokernas folkspillra. När Matilda senast talade med Mok ombord i Ma Wan påstod denne att hon är ett av de fartyg i vilkas plåtar man kan höra människoröster. Mok hade hört. Och det var röster ur hennes förflutna.

Du förstår Matilda att jag har talat till henne, jag kände att hon lyssnade. Hon har den rätta sortens plåtar som drar till sig människoröster, ovanligt tjocka plåtar, hon är många tidvatten gammal och nitad.

Mok påstod att han liksom hade presenterat sig för henne, att han var ett kringdrivande flarn lossnat från Andamansjöns havsnomader, mokerna. Han hade förklarat att mokerna och deras hoplänkade rader av småbåtar snart är utrotade, att de inte får vara ifred för det som nu kallas civilisation, strandhotell och turister.

Du förstår, hade Mok sagt till Ma Wan och klappat hennes reling, jag tänkte att eftersom vi inte får vara ifred för civilisationen kan jag lika gärna uppsöka civilisationen. Du kanske känner den? Hur som helst hamnade jag i Hongkong och mönstrar sen några år ut härifrån.

Du påminner om en av våra gamla sköldpaddor Ma Wan, hade Mok fortsatt, men jag vet inte om du är helig som de. Du behöver inte vara rädd att jag skall döda dig som vi gör med våra heliga. Jag tror att vi ska komma överens.

Galne Mok? Nej, icke. Här finns något.

Skipper Wongs flintskalle glänser där han sitter framför styrhytten och stirrar in mot landutfyllnaderna.

– Doktor Diesel!

– Ja, ärade kapten.

– Tror dieselmästaren att det blir något vatten kvar för oss här i Hongkong?

– Tveksamt vördade djonkvårdare och ögonmålare, titta bara hur man fyller på!

De ler kollegialt, belåtna med varandras artigheter. Stirrar sedan in mot vattenborttagarnas järnskogar, pråmar med fyrbenta torn och bommar med vajerkopplade skopor. Där ännu en väldig slamsugare som arbetar omvänt, spyr ut sand eller dy.

Efter några minuter kastar Matilda en blick föröver, mot ännu en anhopning av pråmar och master och kranar, mot utfyllnadsarbetena på Hongkong Island-sidan. Det är arbeten intill starfärjornas nuvarande terminal, jobb på en framväxande och utstickande landtunga, som bland annat skall rymma den nya färjeterminalen.

Jaja, Matilda suckar, blicken lyfter upp mot Hong Kong Islands skyskrapor och de stora radarmasterna väster om the Peak. Snart dags för babordsgiren in i Central Fairway. Dags också att gå in till Siu Tsang-shing i styrhytten för ännu en koll av panelens värden.

2

Du är säker på att det fanns ett femtiotal? Det är jag. Du är säker på att det fanns ett sextiotal? Sure man. Och att du var ung en gång? Japp.

Matilda sitter uppflugen på en av Mad Dogs barstolar, i ett av sina inåtvända samtal. Runt om på väggarnas tavlor glor överstar och generaler; herrar stormustascher, imperiebyggarnas vakthundar. Gamla mobiliseringsaffischer med Churchill och andra uppmanar Matilda att hålla ihop. Inte så lätt när olika inre röster gör att han känner sig splittrad. Hur som helst: Mad Dog ligger förskansad, källarnedgrävd, strategiskt nära mynningen av Nathan Road, som när den anlades, på grund av bredd och längd och efter guvernör Sir Matthew Nathan, kallades Nathans Foolery. Här nere i södra Kowloon har turistströmmarna medfört att ficktjuvarna döpt en sträcka av fyrakilometerslängan till Guldgatan.

Matilda greppar ölglaset, lugnt som alla lagomölare. Hade det nu varit som i ungdomens högljudda dagar, och han suttit här med skandinaviska vänner, skulle han förmodligen ha rest sig och på svenska – melodi Möte i monsun – sjungit och berättat att Mad Dog, hela pubkedjan, är svartlistad av norrmännen. Med förbluffande säkerhet skulle han ha hållit melodin och berättat att svartlistningen beror på att den engelska ägarinnan, ivrig anhängare av Greenpeace, ligger bakom framtagandet av en T-shirt med texten: Save a whale, harpoon a norwegian!

Inte endast i Hongkong rasar norrmännen, den norske ambassadören långt borta i Beijing har djupt upprörd protesterat mot detta kränkande angrepp på Norge. Är icke T-shirten med denna skamlösa text borta innan Hongkong, skiftet juni-juli 1997, uppgår i Kina måste den kinesiska centralregeringen ingripa.

Save a whale, harpoon a norwegian! Även om så många som fyra av trehundratjugo norrmän i Hongkong påstås vara nykterister utgör trehundrasexton personer, som svartlistar och undviker Mad Dogs pubar ingen ekonomisk katastrof.

Matilda hör inte till dem som tycker att Mad Dog, Nathan Road, är förnäm. Och alla hak kan ju inte vara typiska sjömanssjapp. Dessutom har Mad Dogs öl god effekt på minnet; något Matilda uppskattar, han har ett allt större behov av att minnas, att gå igenom sitt liv. Och vilka andra hak har ölglas som tycks kunna rymma decennier. Femtiotalsglas. Sextiotalsglas….

Nå, sjöanknytning finns – just när man kommer nedför trapporna, i Mad Dogs förstuga, sjunker Titanic. Där finns en modell av henne, bilder och tidningssidor från katastrofåret. Men vad i herrans namn gör det i Singapore, skulle Matilda ha sjungit under det femtiotal han är säker på har funnits.

Mad Dog är ett av Matildas vattenhål på kowloonsidan. För några år sedan, då han fortfarande söp, var Mad Dog ett bra hål för sen frukost – en Shanghai breakfast: två öl och två albyl.

Vem tusan har druckit ur mitt glas? Något förvånad nickar Matilda åt chiefbartender Morgan, som släpper fram en ny tiger. Tiger Lager Bier. Tiger ditten och datten. Banne mig att tigern är populär. Matilda, som numera följer med sin tid i press och politik, har sett att en av Hongkongs stora engelskspråkiga morgontidningar åter har släppt fram tigern i vinjetten. Det är förstås inte South China Morning Post utan Hongkong Standard. Det var länge sedan tigern satt där och glodde på första sidan.

I det nya ölglaset ser Matilda universalmedlet Tiger Balm. Eller heter det Tiger Balm