Varför ser Italien ut som det gör, idag?: - En reseberättelse om Italiens historia under 1500 år.

By Owe Lavin

Boken är en reseskildring som samtidigt berättar om Italiens historia. Den berättar om intrycken från tre resor genom Italien åren 2012-2014 i ett försök att besvara den något diffusa frågan ”Varför ser Italien ut som det gör idag?” med tanke på utvecklingen i Europa och EU. Boken skildrar historiska händelser i städer och samhällen vilka vi passerar på våra resor från Rom till Trieste. Händelser som sannolikt har haft stor betydelse för befolkningens utveckling på Apenninska halvön. Resorna går utefter lämningarna av de romerska vägarna Via Flaminia med början i Rom över Apenninerna till Rimini. Resan fortsätter utefter kusten till Adriatiska havet i letandet efter Via Popilia den romerska vägen mot Adria och Padova för att sedan genom Veneto följa Via Annia genom Altino och Aquileia för att sluta i Trieste. Avsikten med resorna är att försöka förstå hur Italiens historia och geografi har format det nuvarande Italien. Boken med sina reseskildringar och historiska analyser ska kunna vara en guide i fåtöljen eller i bilen för den historiskt och samhällsintresserade resenären, som med hjälp av bokens text, bilder och illustrationer och något sparsamma förslag till hotell eller B&B, ska bli inspirerad till att leta upp historiska platser hon finner intressanta.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Aug 25, 2016
• ISBN: 9789175695631

Book preview

No.3.

1 Västrom – en del av ett sönderfallande imperium

Kapitlet handlar om hur stadsstaten Rom som under sin kolonisation av den italienska halvön anlade trupptransportvägar ca 100 år f.Kr. för att hålla ihop det växande Romar-riket men som på grund av dyrbara erövringskrig och invasioner av germanska klanfolk 500 år senare sönderföll i ett Västrom och ett Östrom. Västrom blev ett ostrogotiskt kungarike med Ravenna som huvudstad. På vandringar i det antika Rom ser vi resterna av trupptransportvägen Via Appia Antica med ruinerna efter mäktiga kejsarkandidatens Maxentius palats och cirkus och det flera gånger plundrade Forum Romanum i centrala Rom.

Diokletianus delning av imperiet - en bakgrund

Makthavarna i romarriket fick redan på 200-talet e.Kr. svårigheter att hålla ihop sitt imperium som omfattade nuvarande Västeuropa, Mellanöstern och Nordafrika med en centralregering i Rom som hade växt till en miljonstad. Angreppen från nord och nordost av germanska klanfolk och krig med perserna i öster ledde på 200-talet till en administrativ delning av imperiet i en västlig och en östlig del initierad av kejsaren Diokletianus. På 300-talet bedömde kejsaren Konstantin I att angreppen av germanska klanfolk var så allvarliga för centralmaktens säkerhet att han flyttade hovet och sin verksamhet från Rom till Konstantinopel. Detta blev början till slutet för Västrom som blev ett gotiskt kungarike år 473. Östroms makthavare kunde däremot behålla makten, beskatta en i huvudsak grekisktalande befolkning i ett krympande imperium ända tills de turkiska sultanerna tog makten i Mindre Asien och invaderade Konstantinopel 1453. Makthavarna på 300-talet övergav på så sätt den italienska befolkningen och valde att i stället att regera över den grekisktalande i Mindre Asien och under flera hundra år även Nordafrika för att själva överleva och bibehålla makt och inflytande. Östroms makthavare skapade på så sätt det som i Europa under medeltiden kom att kallas Bysantinska riket. Själva kallade de sitt rike för Romaio.

Via Appia Antica – en av de första trupptransportvägarna

Åter till vår resa. Utfarten från flygplatsen Ciampino leder oss ut i den täta trafiken på Via Appia Nuova, som korsar ringleden A90 runt centrala Rom. Via Appia Nuova är helt rak och smal där den sträcker sig som en eker in till centrum, Roms nav, där Lateranpalatset ligger. Fastigheten tillhörde kejsaren på 300-talet men skänktes till kyrkan av Konstantin I. Palatset som i stället byggdes där kom att användas som påvens konferensanläggning och privata våning fram till 1300-talet. Via Appia var en av de första trupptrans-portvägarna romarna byggde ca 300 f.Kr, för att via Neapel förbinda Rom med hamnstaden Brindisi som ligger på östra sidan av klacken på den italienska stöveln, snett emot Albanien och ön Korfu, en sträcka på mer än 600km från Rom. De flesta större transporter av t.ex. vete från Alexandria i Nildeltat som försörjde Rom, gick dock sjövägen till Roms hamnstad Ostia. Transporterna gick då både snabbare, säkrare och till lägre kostnad än landvägen från Brindisi på Via Appia. För koloniseringen av östkusten utefter Adriatiska havet byggdes Via Flaminia från Rom till Rimini. De som anlade vägen utnyttjade delvis befintliga vägar som hade använts av etrusker och umbrier besegrade av de romerska trupperna. Vägarna breddades och förstärktes bland annat med en stenbeläggning för att klara den romerska arméns tunga transporter. Från Rimini byggdes Via Emilia till Piacenza i norr och Via Popilia till Aquileia i nordost med samma höga krav för tunga och intensiva transporter. Dessa vägar återkommer vi till i vår berättelse. Just nu är vi på väg till den berömda stenläggningen på Via Appia Antica strax söder om Rom.

Bild 003- Via Pignatelli utanför Porta San Sebastiano i Aurelius mur.

Vi åker naturligtvis för långt trots gps:en och hamnar i korsningen av Via Appia Nuova och Via Appia Pignatelli framför Porta San Sebastiano, en av stadsportarna till Aurelius stadsmur runt det antika Rom. Muren som byggdes på 270-talet e.Kr. som försvar mot barbarerna omgav Roms sju kullar. I stadsmuren till vänster innanför stadsporten ligger Museo della Mura di Roma, ett museum som öppnades 1990 och som berättar om hur och varför Aurelius stadsmur och andra befästningsverk i Rom byggdes och utnyttjades under antiken och medeltiden.

Efter att ha läst kartan och frågat några cyklande romare fick vi rådet att återvända söderut på Via Appia Nuova för att finna Via Appia Antica som en avfart till höger, vilket vi också gjorde. Ganska snart gick den smala nu raka vägen fram mellan stadsvillor från 1800-talet. Plötsligt öppnar sig landskapet till vänster och där ligger ruiner av stora byggnader från antiken. Det visar sig vara Villa di Massenzio (Villa Maxentius). Området är nu ett museum med guider. Maxentius var en kort tid romersk kejsare och byggnaderna som omfattar ett av hans palats och kapplöpningsbanan cirkus Maxentius anlades i början på 300-talet. Vi kliver ur bilen, entusiastiska över att ha kommit rätt och hittat en av platserna för det kända antika Rom. Vi avböjer erbjudandet att anlita guiderna i biljettkiosken i tron att vi begriper väl vad vi ser. Så fel det var. Senare erfarenheter visade att guiderna är mycket kunniga och att det är svårt för en lekman att tolka vad resterna av antika eller medeltida ruiner en gång användes till. De kan vara reparerade eller förändrade för ett annat syfte än det ursprungliga eller förändrade på grund av jordbävning, vilket är vanligt och försvårar identifieringen. Vi förstod därför inte förrän senare att vi stod framför en av de bäst bevarade tävlingsbanorna från antiken, Cirkus Maximus. Först efteråt, hemkomna, insåg vi med kartors hjälp att Via Appia Antica en gång gick igenom Porta San Sebastiano mot Roms centrum.

*

Colosseum och Forum Romanum – rester av centralmaktens symboler

En annan plats, där vi enligt vårt sätt att betrakta Italien och kanske att lättare skulle inse några av drivkrafterna till Italiens historiska utveckling, kunde vara Forum Romanum efter besöket på Via Appia Antica. Vägen dit med bil tar inte lång tid men att hitta en parkeringsplats i närheten av Colosseum och Forum Romanum är inte det lättaste. På Via Selimontana utanför militärsjukhuset (Largo Sanita Militare) finns dock en större parkeringsplats. Det blir ca 300m promenad tillbaka genom Via Capo D'Africa varifrån man ser Colosseum liggande i en stor grop. Vi kommer gående från en av Roms kullar, Celio, som det nämnda sjukhuset är byggt på och över den hårt trafikerade Via Celio Vibena som svänger förbi Colosseum.

Bild 004 - Ruinerna vid Villa Maxentius med ingång från Via Appia Antica.

Vädret är soligt det är 23 grader varmt och nere på Piazza del Colosseo är kommersen igång och de till romerska legionärer utklädda romarna poserar för alla turister med och utan kameror. Vi tar vår väg tvärs över piazzan och passerar triumfbågen, uppförd åt Konstantin I av en tacksam senat efter alla inbördeskrigen och hans seger över Maxentius år 312. Vi armbågar oss fram mellan turister uppför trappan som utgör en del av processionsvägen Via Sacra mot Palatino, ännu en av Roms sju kullar och Titus triumfbåge. Från andra sidan triumfbågen kan vi överblicka Forum Romanum, en dal som på andra sidan avgränsas av kullen Capitolium (Campidoglio). När Cloaca Maxima, Roms avloppsdike till Tibern, hade överdäckats som Södertunneln i Stockholm byggdes Forum Romanum och Via Sacra ovanpå däcket mellan kullarna. Via Sacra användes på romartiden av de makthavande. Då gick processionerna från norra delen av Rom över Capitolium ner i Forum Romanum förbi alla tempel och senatens byggnader över Palatino och ned till Colosseum där de avslutades inne på arenan. Triumfbågarna var placerade så att de skulle passeras på väg mot Colosseum. Bröd, gjort på vetemjöl från Nildeltat, skådespel i Colosseum, krigsfångar som slavar och billig arbetskraft, offentliga byggnader som badanstalter (termer) och kapplöpningsbanor (Circus Maximus strax söder om Palatino) var väsentliga medel för makthavarna att hålla massorna tillfredsställda trots krigstjänst och hård beskattning av småjordbrukarna. Två orsaker till Roms befolkningstillväxt bestående av en befolkning utan försörjning var just flykten från krigen och svälten på landsbygden orsakad av den orimliga beskattningen. När romarriket delades i ett Öst- och ett Västrom mellan Teodosius⁶ söner och Västroms huvudstad hade flyttats till Ravenna belägrade visigoterna med sin kung Alarik Rom år 408. Efter lönlösa förhandlingar mellan Alarik, senaten och kejsaren Honorius i Ravenna anföll visigoterna Rom år 410 och plundrade staden till oigenkännlighet. Plundring av Rom lär vara en av de viktigaste orsakerna till att även Forum Romanum sakta förföll till ruiner. Andra orsaker var jordskalv bl.a. på 800-talet och att delar av byggnader användes som byggmaterial och utsmyckningar till nya makthavares palats eller offentliga byggnader, även under sen medeltid.

Bild 005 - Via Appia Antica 173 nära korsningen till Via di Cecilia Metella.

Ett annat sätt att återanvända material från romerska byggnader var att bränna de huggna kalkstensblocken eller marmorstatyerna i kalkugnar för att återfå bränd kalk, vilken begjuten med vatten kunde användas i murbruk eller romersk cement. Metoden var billigare än att bryta ny kalksten i stenbrotten och frakta den till kalkugnarna. Detta skedde i Forum Romanum efter Västroms fall och långt in på medeltiden. Exempelvis rekvirerade Michelangelo sten från fasaden på Colosseum⁷ till byggandet av kardinal Alessandro Farneses palats i Rom 1514, idag Palazzo Farnese, ett palats som tillhör franska ambassaden.

Bild 006 - Den antika processionsvägen Via Sacre genom Forum Romanum från kullen Kapitolium slutar vid Colosseum.

Vår första dag i Rom och Italien börjar närma sig sen eftermiddag. Vi har ännu inte letat reda på vårt hotell, Star Hotel, som ligger ca 30km norr om Rom i Monterotondo utefter Via Salaria eller SS4 (Stradale Statale nr 4) som den också heter. Numreringen av fastigheter är lite svårförståelig när adressen på hotellets hemsida skrivs som Via Salaria km 21.500 Rome, 00138, Italien, 0859 366 483 vilket för vår gps-navigator innebär att hotellets gatuadress ska vara Via Salaria 2150. Numret efter ordet Italien är telefonnumret till hotellet. Vi har valt ett hotell utanför centrala Rom för att få lägre pris, lätt att parkera, bra rum och service, varför vi kan rekommendera hotellet som är byggt ganska nyligen. Enligt vår gps ska resan till hotellet ta cirka 50 minuter. Vi tar vägen genom Rom till SS4 i stället för ringvägen A90 vilket hade varit smidigare. När gatorna i Rom blir smala når inte satelliterna ner till gps:en varför den tappar vår position och ger oss felaktiga köranvisningar. Det tar ett tag innan vi begriper problemet, varför resan tar betydligt längre tid än planerat. Något att tänka på när man använder en gps i städer med smala gator, bättre då att använda lokala kartor, vilka kan erhållas på hotellen.

⁶ Teodosius införde kristendomen som romerska rikets statsreligion år 380 med hjälp av påvarna Damasus I av Rom och Peter II av Alexandria.

⁷ Building Construction Before Mechanization, John Fitchen, MIT Press, 1989, p. 33–34.

2 Kyrkostaten

Kapitlet handlar om hur den religiösa makten inom kristendomen koncentrerades till Rom genom Romarrikets delning på 300-talet där sedan frankernas konung Karl den Store på 700- talet hade en avgörande betydelse för bildandet av den mäktiga Kyrkostaten på den italienska halvön. Under våra vandringar runt Vatikanstatens område i Rom erinrar vi oss hur söner till de förmögna adelsfamiljerna i Rom med omgivningar utnyttjade romersk-katolska kyrkans organisation till att efter kanske sin jurist-utbildning göra karriär som kardinal med målet att bli vald till påve.

Maktstriden mellan ärkebiskopen i Rom och kejsaren i Konstantinopel

I och med att Romerska imperiets huvudstad flyttades till Konstantinopel år 330 och Konstantin I hade avlidit år 337 uppstod en maktstrid mellan å ena sidan den romerska adeln och ärkebiskopen i Rom med å andra sidan makthavarna i Konstantinopel som bestod av Konstantin II:s hov och byråkrati samt dess ärkebiskop. Splittringen vidgades när ärkebiskopen i Rom, med stöd av kyrkomötet i Nicea 325, förklarade sig vara efterträdare till Jesu lärjunge Petrus, Roms första biskop och Guds ställföreträdare på jorden, vilket inte romarrikets kejsare i Konstantinopel kunde vara enligt Rom. Titeln papa, påve, kallades alla ärkebiskopar i den kristna kyrkan sedan 300-talet. Det var därför naturligt att även ärkebiskopen i Rom använde den titeln, vilket han gör än idag. Tvisterna om ärkebiskopens i Rom överhöghet ledde 1054 till en definitiv brytning mellan den ortodoxa katolska kyrkan i Konstantinopel och den romersk-katolska i Rom. De båda ärkebiskoparna bannlyste varandra.

När den italienska halvöns nya härskare, de langobardiska furstarna och deras kung Liutprand, på 700-talet hotade staden Rom begärde påven hjälp av frankerna. I gengäld fick dessa ta kontrollen över norra och mellersta delen av italienska halvön. De erövrade langobardiska furstendömena som låg närmast furstendömet Rom skänktes av frankernas Pipin den Lille och hans son Karl den Store till påven 774. Så bildades under kort tid Kyrkostaten.

Efter Karl den Stores död 814 och hans rikes uppdelning bland efterlevande släktingar samarbetade påvarna i Rom med de tyska kungar som gjorde anspråk på den bördiga Po-slätten och dess befolkning. Samarbetet skedde i form av politiska uppgörelser om delningen av makten, vilken påvarna bekräftade med att kröna tyska kungar till tysk-romerska kejsare. Detta skedde under 900–1200-talet.

På 1300-talet gjorde Frankrikes kungar anspråk på makten över valet av påve i den ekonomiskt och politiskt mäktiga Kyrkostaten, en maktkamp i konkurrens med de stora jordegendomarnas, latifundiernas, familjer vilka bodde i Rom. Rivaliteten dem emellan ledde till att den franske kungen beslöt att flytta sin lojale påve och kardinalerna till Avignon, där de förblev under 75 år.

Under 1400-talet återtog den romerska adelns familjer Colonna, de Rovera, Medici m.fl. tillsättandet av kardinaler och påvar. Men i mitten av 1500-talet när Spaniens kung Karl V:s trupper hade tagit makten över de italienska furstendömena efter arvstvister, tillsatte de spanska kungahusen till dem lojala påvar i Rom. Kyrkostatens gränser var intakta fram till Italiens enande och Rom blev Italiens huvudstad 1870. Med andra ord – Kyrkostaten var under 1000 år ett världsligt furstendöme som, med hjälp av ett självpåtaget tolkningsföreträde av kristendomen, försörjde sina makthavare påvarna, kardinalerna och romerskkatolska kyrkans organisation genom avkastning från egna jordbruksfastigheter, beskattning av befolkningen och politiska allianser med för den italienska befolkningen främmande makter. I samband med att Lateranavtalet, som skrevs mellan Vatikanen och Italienska staten 1929, ersatte staten Vatikanens inkomstbortfall åren 1870–1929 med ett antal hundra miljoner kronor och ett årligt apanage. Kontantsumman blev grundplåten i Vatikanens internbank vilken - har det visat sig - bedriver både biståndsverksamhet för att sprida katolicismen, penningtvätt och fastighetsaffärer i Belgrave i London. Påven Franciskus kämpar nu med att tvätta banken.

*

Från Monterotondo till Vatikanen – en resa från Roms förorter

Den tredje dagen i Monterotondo 20km norr om Rom utanför hotellet regnar det. På förmiddagen in mot Rom på Via Salaria (Saltvägen) är trafiken betydligt lugnare än kvällen innan. Vägen går i nästan nord-sydlig riktning in mot centrala Rom, men vid Castel Giubileo svänger vi av Via Salaria västerut över Tibern. Efter ca 1,5km passerar vi en större rondell och kör under A90 söderut igenom Viadotto Giubileo 2000 in på Via Flaminia Nuova som är fortsättningen på Via Flaminia norrifrån. Vi åker den vägen för att bli mer bekant med dess infart till Rom. Avsikten är att dagen därpå hitta den gamla Via Flaminia och åka från Rom där Via Flaminia börjar vid Piazza di Popolo till staden Spoleto uppe i bergen. Oväntat när vi närmar oss Tibern mot Roms centrum passerar vi en överdådigt dekorerad stor bro med balustrader av vit kalksten. Den heter Ponte Flaminio men kallades Ponte XXVIII October när broprojektet startades 1938. Namnet skulle påminna om Partitito Nazionale Fascistas marsch mot Rom 1922 och partiets försök till statskupp.

Bild 007 - Lateranpalatset och till höger den gigantiska Basilica di Laterane. I detta palats undertecknades Lateranavtalet1929. Avtalet reglerade de politiska och ekonomiska förhållandena mellan den nu bildade Vatikanstaten och kungariket Italien. Avtalet skrevs in i republiken Italiens nya konstitution 1948 och 1984 uppdaterades avtalet då romersk-katolska kyrkan upphörde som statsreligion i Italien.

Marschen stoppades av polis, premiärminister Luigi Facta avgick inför fascisternas förtäckta hot och kung Viktor Emanuel utsåg Mussolini till premiärminister den 28 oktober. Bron färdigställdes efter kriget och invigdes 1951. Brons egentliga syfte var att avlasta den gamla brons trafik norrifrån på Via Flaminia och Via Cassia. Den gamla bron som ligger intill är den berömda Ponte Milvio, berömd bland annat från Slaget vid Ponte Milvio. År 312 vid bron, drabbade den självutnämnde kejsaren Maxentius soldater samman med den kandiderande kejsaren Konstantin och hans trupper, vilka närmade sig Rom norrifrån för en avgörande drabbning. Iklädd rustning drunknade Maxentius i Tibern vid bron. Maxentius var den vicekejsare som byggde Circus Maxentius vi tidigare hade besökt vid Via Appia Antica. Maxentius avhuggna huvud skickades till hans sympatisörer i Nordafrika som bevis för att en ny makthavare tagit plats i Rom.

*

Ett delmål för dagen är att hitta en parkeringsplats med gångavstånd till Petersplatsen. Vi letar utefter Tiberns västra strand och passerar Piazza Mazzini, uppkallad efter den politiska aktivisten Giuseppe Mazzini. Denne fick efter en dödsdom fly till London efter att ha försökt genom upplopp i samarbete med Garibaldi skapa en revolutionär situation i Italien som skulle leda till Italiens enande på 1840-talet. Han misslyckades men firades ändå vid sin död (1872) som hjälte. När vi fortsätter på den raka Via Ciceroni ser vi till höger genom tvärgatorna Peterskyrkans kupol och vid nästa torg skylten till ett underjordiskt parkeringshus, Parcheggio Piazza Cavour. Torget Piazza Cavour, en enkel gräsbelagd yta med gångvägar från garagets utgångar, är uppkallat efter premiärministern i kungariket Piemonte-Sardinien, som med diplomati och våld enade Italiens fursten- och kungadömen. Mitt för torget ligger justitiepalatset, Palazzo de Giustizia med Högsta Domstolen, byggt i en imiterad barockstil 1888–1910, nästan som ett monument över Italiens enande. Med justitiepalatset framför oss ser vi till höger en stor park omgiven av en stjärnformig mur med en tom vallgrav där hundägare promenerar. I andra änden av parken ligger borgen Castel Sant’Angelo, den romerske kejsaren Hadrianus mausoleum och senare påvarnas militära fästning. Bortom parken skymtar Peterskyrkans kupol. Vi följer muren runt Castel Sant'Angelo och närmar oss Petersplatsen, Piazza di San Petri.

Turistbussarna står tätt parkerade och turisterna dominerar i myllret. Övriga närvarande verkar vara romare i en omfattande servicenäring, gatuförsäljare från Italiens forna kolonier och pensionärer. Två flygelliknande byggnader ligger till höger och vänster om oss vid entrén till Petersplatsen. Flygelbyggnaden till vänster innehåller ett lyxhotell, Palazzo Cardinal Cesi. Ytterligare två hotell ligger på uppfarten till Petersplatsen, Hotel Columbus och St Peter Six Rooms & Suits. Mittemot på paradgatan ligger det katolska landet Kroatiens ambassad, kanske nära och bra. När vi fortsätter ut på Petersplatsen, designad av arkitekten Bernini 1655, möter vi slingrande köer av väntande turister. Platsen, 198 meter bred, är omgiven till höger och vänster av två väldiga välkomnande armar av gigantiska pelare i dubbla rader ca 15 meter höga vilka bär upp ett platt tak. De 284 pelarna avskiljer också Petersplatsen tydligt från civila byggnader utanför. Via Paolo VI utmed den vänstra pelarraden utgör en del av gränsen mellan Italien och Vatikanstaten. I fonden till Petersplatsen reser sig St Peterskyrkan, projekterad 1506 och invigd 1626. Kyrkan ersatte flera tidigare kyrkobyggnader på samma plats på Vatikankullen. Rafael, målaren från Urbino, blev arbetsledare för det jättelika projektet där finansieringen delvis ordnades med inkomsterna från handeln med avlatsbrev. Som om inte det räckte såg påven Sixtus V 1586 till att den 25 meter höga obelisken skulle flyttas till mitten på piazzan. Den hade stått där tidigare under antiken fast då på Caligulas och Neros cirkus.

Bild 008 - Castel Sant´Angelo. Kastellet byggdes från början som mausoleum åt kejsare Hadrianus vilken dog år 138. Mausoleet byggdes senare om till påvarnas fästning och Kyrkostatens fängelse.

Ovanför den högra raden av pelare ligger Palazzo Apostolico till vilket påven Pius IX fick flytta när det nya Italiens kungliga armé annekterade