Monsun

By Peter Kadhammar

Det återstår bara sex dagar till dess att Hongkong åter skulle bli kinesiskt. I 156 års tid hade invånarna lytt under brittiskt styre. En omvälvande förändring är mindre än en vecka bort..."Monsun" är ett reportage skrivet av Peter Kadhammar dag för dag när Hongkong faller under kinesiskt styre. Den erbjuder en nervig ingång till när historien skrivs i realtid.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 9, 2021
• ISBN: 9788726655131

Book preview

betydde.

22.6

På planet, 22 juni

en mil i luften över Centralasiens slätter. Planet är nersläckt. Utanför toaletten i ekonomiklass sitter en medelålders kines med en apparat i höger näve. Han stödjer höger underarm med den vänstra för att vara alldeles stadig. Han rycker mjukt med handleden apparaten uppåt, sedan låter han den sakta falla till utgångsläget.

Det ser ut som om han pimplar.

Han stirrar på en monitor på apparaten. Ett ryck, låter den falla, ett ryck, låter den falla. Han tar aldrig blicken från monitorn.

– Vad gör du? frågar jag.

– Väntar på att fisken ska hugga.

Jag kikar på monitorn: en digital sjö, en brygga, en fisk och linan ner i vattnet. Han rycker. Fisken kommer inte närmare. Han rycker igen. Fisken rör sig inte.

Fortsätter han att fiska inne på toaletten?

Senare ser jag honom sitta i sin fåtölj, fortfarande med det elektroniska pimpelspöet i handen. Han rycker, och låter handen falla.

Det blåa skenet från monitorn lyser upp hans ögon, runt honom härskar mörkret.

23.6

Hongkong, 23 juni

om sex dagar återgår kolonin till Kina. Alla betonar det goda som 156 år av brittiskt styre har medfört. Ekonomisk blomstring, Hongkong är den enda koloni som passerat moderlandet i bruttonationalprodukt per capita; rule of law, att lagen bestämmer spelreglerna och inte den som för tillfället sitter i toppen; frihet, det vill säga pressfrihet, demonstrationsfrihet och rörelsefrihet.

Hongkong har varit en fast klippa i en orolig ocean. Hit har miljoner flytt från konvulsionerna i norr. Den har också varit en tillflykt för dem som velat förändra och förbättra Kina. Den kinesiska republikens grundare, Sun Yat-sen, drog här upp sina första planer för att störta kejsardömet. Sommaren 1929 tog sig Deng Xiaoping, då kommunistpartiets generalsekreterare, till Hongkong för att planera partiets arbete i södra Kina. Hongkong gav skydd från Chiang Kai-sheks vita terror på fastlandet.

Hongkong var alltid ett skydd.

Kolonin blev även en fristad för dem som flydde från Deng Xiaopings regim efter massakern i Peking 1989.

Hongkong är, bortsett från Japan, den friaste och mest välmående platsen i Asien. Men den är också världens enda storstad som har grundats av knarklangare. I den allmänna yran skämtar många västerlänningar bort Hongkongs bakgrund, eller viftar bort opiumhandeln som något tämligen harmlöst. Andrew Neil, som tidigare var redaktör för Sunday Times i London och nu blir chef för The European, skriver i ett stort reportage i Vanity Fair att opium skattades högt för sina medicinska kvaliteter … I Kina, där vanan att röka opium var utbredd sedan århundraden, var regeringen mer oroad för tobak.

Men om man inte förstår vilken effekt opiumhandeln och opiumkriget hade på Kina förstår man inte varför återföreningen med Hongkong betyder så mycket för kineserna.

Med opiumhandeln bände Storbritannien upp det slutna Kina. Narkotikan var orsaken till att Storbritannien bröt loss Hongkong från fastlandet. Girigheten var kolonins grund, jakten på pengar dess fundament.

Kina är som en världsdel i sig. När britterna kom till dess kuster första gången var landet inte känt som fattigt, tvärtom. Kina hade varit världsledande under Song-dynastin: här uppfanns krutet, tryckpressen och kompassen bland annat. Teknologiskt och ekonomiskt var Kina världens främsta makt under tusen år, mellan år 500 och 1500.

Det var Kinas rikedom som drog. År 1600 betonade grundarna av det brittiska Ostindiska kompaniet att inget land i östern var mer lockande än det mäktiga och välmående kinesiska imperiet Dess siden och porslin frestade, och senare dess té, som blev Storbritanniens nationaldryck. Tullinkomsterna från téet utgjorde så småningom tio procent av den brittiska statens inkomster.

Storbritannien var ett imperium i expansion. Det stod för fri handel och grundande av kolonier, vilka ofta inte var annat än handelsstationer. Kina, å andra sidan, var ett kejsardöme i politisk och ekonomisk stagnation. Landet slöt sig. Under Mingdynastin stoppades utrikeshandeln och utrikesresor förbjöds.

Dessa två tendenser täckte varandra under flera hundra år, men ökade under 1800-talet med de tekniska landvinningarna i Europa och usa. År 1820 stod Asien för 58 procent av jordens bruttonationalprodukt. 1920 hade siffran fallit till 27 procent. 1940 stod Asien för bara 19 procent, fast 60 procent av jordens människor bodde här.

Betydelsen av handeln och den nya tekniken kan utläsas i andra siffror. Mellan 1820 och 1870 hade Västeuropa, Australien, Nya Zealand och Nordamerika en årlig tillväxt på 1,1 procent. I Asien, Afrika och Latinamerika var tillväxten 0,1 procent.

Under första hälften av 1900-talet var det ingen ekonomisk tillväxt alls i Asien.

Det var under dessa förhållanden som myten om den slöe och outgrundlige asiaten spreds i väst. De materiella villkoren bestämmer de andliga, ur ekonomin växte den vita rasens tro på sin överlägsenhet. Den brittiske juristen James Bromley Eames skrev 1909 sitt stora verk The English in China. Eames hade varit professor vid Tianjins universitet och han hade arbetat som juridisk rådgivare åt provinsregeringen där under ett år.

För en man som Eames var det brittiska imperiets rätt något självklart, det gick inte att ifrågasätta. Frågan var möjligen hur man använde imperiets styrka.

De britter som kritiserade sin regerings politik i Kina ansåg att förhållandet mellan länderna var som mellan förälder och barn. Och föräldern, Storbritannien, hade inte varit tydlig nog, och inte gett Kina den milda vägledning som landet behövde. Rottingen hade tagits fram för snabbt.

Eames är mer nyanserad. Det är sant, skriver han, att Englands resurser är större; men ända till denna dag tröstar sig kineserna med tron att de bara behöver öka sin nationella rikedom för att sedan kunna trotsa världen. När det gäller moral, visar den enklaste kinesiska kuli med sin uppsyn av medveten överlägsenhet när han passerar oss på gatan, att i hans sinne är de bästa av oss blott barbarer. Bara de som levt bland kineserna vet hur liten grunden är för denna omhuldade övertygelse; men den finns, och vi måste räkna med den.

Opiumhandeln växte fram därför att Kina hade varor som Storbritannien ville ha. Men Kina ville inte ha Storbritanniens.

Imperiet kunde inte leva med det handelsunderskott som uppstod. Men om inte kineserna ville köpa bomull från Indien och tyger från Manchester, så kunde britterna sälja opium från Indien. Det var jordens värdefullaste vara, den som gav störst vinst på det satsade kapitalet. Opium var en vara som sålde sig själv dessutom. Det gällde bara att få in den i Mittens rike – vilket inte alls var svårt, ämbetsmännen var korrupta – så spred sig missbruket, och efterfrågan ökade automatiskt.

Fram till 1828 gav handeln med väst överskott för Kina. Därefter flödade silvret ut, införseln av opium ökade och landet utarmades. Giftet spreds i hela samhället. När regeringen 1832 sände tusen soldater för att krossa ett uppror hos Yaofolket, måste 200 soldater skickas tillbaka. De var nerknarkade. I Peking varnade ämbetsmännen för att opiummissbruket hade spridits över hela riket, även till de mest avlägsna delar. Alla samhällsklasser använde opium, till och med kvinnor, munkar, nunnor och präster, enligt ett memorandum till kejsaren.

Inom den kinesiska regimen pågick en intensiv debatt om vad man kunde göra åt narkotikaepidemien. Där fanns tvä läger, debatten påminde om den i Europa i dag. Hejdade man knarket effektivast genom att legalisera det eller genom att gå hårdare åt missbrukarna och säljarna? Kejsaren använde provinsguvernörerna som remissinstanser och debatten var tämligen fri; fast de som förlorade den kunde räkna med att mista sina privilegier och deporteras till kejsardömets mest avlägsna delar. Här är ett smakprov ur ett remissvar, skrivet av ämbetsmannen Choo Tsun, till kejsaren:

Denna fråga har malt om och om igen i mina tankar: trots att opium inte röks i deras eget land försöker barbarerna använda detsamma för att förgifta folket i Mittens Blomstrande Rike; och de medför inget silver, men ändå tar de våra inhemska mynt…

De kinesiska myndigheterna hade med stora ord och lama åtgärder försökt stoppa handeln. Men vad kunde bombasmer som nedanstående göra mot de enorma vinster som fanns att hämta, både för utlänningarna och kinesiska handlare:

"För dem som öppnar opiumhålor och säljer opium: vinst är inte tänkbar, undergången står redan vid deras dörr! Deras rikedom kommer att förslösas, och deras livstråd klipps av i samma ögonblick! … Försök att tänka ett ögonblick. Ni är alla söner av Kina, och er rikedom är också välstånd för Mittens Rike! Men ni tar nu välståndet i ert fädernesland och ger det till främlingar från utlandet; och ni, söner av Kina, förlorar er egendom och era liv på samma gång! Det var er rikedom, men nu har främlingarna den: och nu kommer främlingarna att ta era liv ifrån er! Detta är den första reflektionen; och att fortfarande bli förledd och lurad av dessa främlingar, och att lockas av dem att fortsätta denna handel! O, monstruösa dårskap! O, ojämförliga dumhet! Ni strävar efter vinst, men att göra vinst är omöjligt: ni försöker rädda era liv, men att göra det är lika svårt! Ni tar era pengar och köper döden…"

Det var ett maktlöst kejsardöme. En och annan avrättning av någon lokal opiumhandlare påverkade inte handeln. Britterna transporterade opiumet helt öppet. De förnedrade Mittens rike.

– Hur, åh hur! kan jag dö och färdas till min kejserliga faders och mina förfäders andar förrän dessa förfärliga olyckor har upphört? utbrast kejsare Daoquang.

Han utsåg en ämbetsman, Lin Zexu, till kommissionär för att stoppa opiumtrafiken. Ordern löd:

– Gå, undersök, handla.

Kommissionären Lin blev strax en mytisk figur för den tidningsläsande brittiska allmänheten. Han var den förste som visade beslutsamhet inte bara i ord utan också i handling. James Bromley Eames kan i sin bok inte hålla tillbaka några beundrande ord för denna kraftkarl:

I honom ser vi Kinamannen när han är som bäst, vilket trots allt är långt bakom engelsmannen när han är som bäst.

Lin isolerade de utländska faktorierna i Kanton, som var den enda staden där de främmande handelsmännen tilläts hålla till. Han tvingade dem att lämna ifrån sig allt opium. Det var historiens största narkotikabeslag: 20 283 kistor, vilka innehöll 1,5 ton opium. Det var den 21 maj 1839.

Utanför Kanton lät Lin daglönare, kulier, förstöra opiumet genom att trampa sönder det och sparka ner smulorna i en kanal. Med hårt arbete lyckades de avverka tusen kistor om dagen.

Det var ett slag inte bara mot handelsmännen i Kanton. Det var också ett slag mot England och hela det brittiska imperiet. Opiumet utgjorde tre femtedelar av den totala handeln med Kina. Narkotikatrafiken gav kolonin Indien en tiondel av dess statsinkomster.

Naturligtvis klagade inte Storbritannien över att kommissionären Lin slagit imperiet där det gjorde som mest ont, i penningpungen. Man talade om höga och fina principer. Krigsministern Macaulay kritiserade rättsosäkerheten i Kina. Kvinnor och barn behandlades grymt. England hade utsatts för ett raseri, okänt i civiliserade länder. Drottning Victoria hade förolämpats.

Den engelska allmänheten var upprörd. Britter utsattes för fara i fjärran land. De spärrades in utan orsak. Kineser, ett hedniskt folk som inte ens hade ett riktigt alfabet, bespottade Union Jack. De brittiska handelsmännen eftersträvade ju bara något så hedervärt som att handel skulle föras i upplyst frihet. En brittisk sjöofficer beskrev kommissionären Lin som en Robespierre terroristen, en hänsynslös tyrann.

Opiumkriget var ett faktum. Med kanonbåtar och vältränade soldater slog imperiet upp portarna till Kina. Kineserna försvarade sig med en usel armé och flotta, men med vackert språk.

Amiralen Guan utmanade den brittiska flottan genom att säga att han härskade över alla hav; att det var hans plikt att svepa dem rena från de lastbara och fördärvade; att hans familjs anor sträckte sig två tusen år tillbaka, och att hans förfader var en kejsare upphöjd till gud; att hans sinne var stort och mäktigt som vinden och molnen, och hjärtat milt och