Gud är amerikan

By Ove Allansson

Till St. Joseph – även kallad "den molninbäddade ön" – i karibiska övärlden kommer författaren och journalisten Allan Törnqvist – även kallad den vita grisen. Han vill uppleva miljön och människorna och skriva om dem. Allan Törnqvist finner sig plötsligt vara indragen i ett myller av karaktärer och deras öden, och kommer spela en oväntad roll i ett politiskt spel. Även den som aldrig varit i den karibiska övärlden kan känna hettan i luften och svalkan av det kristallklara vattnet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 3, 2021
• ISBN: 9788726881226

Book preview

Cover: Gud är amerikan by Ove Allansson

Ove Allansson

Gud är amerikan

SAGA Egmont

Gud är amerikan

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1987, 2020 Ove Allansson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726881226

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren. SAGA Egmont Gud är amerikan

www.sagaegmont.com

I joseph conrads roman Nostromo , utgiven 1904, där Conrad sammansmälter det problemfyllda Latinamerika till ett land, Costaguana, låter han en mäktig amerikansk finansman säga:

Nå, vad är då Costaguana? Det är den bottenlösa avgrunden för tio procents lån och andra dåraktiga investeringar. Europeiskt kapital har skyfflats in där under åratal. Men inte våra pengar… En dag kommer vi förstås att ge oss med i leken. Det är vi tvungna till. Men det är ingen brådska. Tiden själv får vara god och vänta på det största landet i hela Guds universum. Vi kommer att anslå tonen i alla sammanhang: industri, handel, lagstiftning, journalistik, konst, politik och religion, från Kap Horn till Smiths sund och längre ändå, om det skulle dyka upp något som är värt besväret vid Nordpolen. Och sedan kommer vi lugnt och stilla att ta hand om alla öar och kontinenter på jordklotet. Vi kommer att sköta världens affärer, vare sig världen vill det eller inte. Världen kan inte göra något åt saken — och inte vi heller gissar jag.

Öarna och något om den vite grisen

Öarnas livmoder var havsdjupen. Under tolv miljoner år av födslovåndor, under serier av vulkanutbrott, under submarina eruptioner där vulkan föddes ur vulkan, höjde sig de blivande öarna mot havsytan. Hela den process som skapade ökedjan med Windward- och Leewardgrupperna inleddes för tjugosex miljoner år sedan.

Födda och uppstigna ur havet mottog öarna vågornas smekningar eller slag, lät under miljoner år sig beklädas av frön, plantor och växter som ägde förmågan att överleva långa odysséer med havsströmmar, eller av frön som bars av vindar. Insekter, fåglar och djur tog sig dit och var länge enda invånare. Forskarna tror sig veta att vissa öar många sekler före Kristus sporadiskt beboddes av bl.a. ciboneyfolket.

Ungefär hundra år före Kristus slog sig mera bofasta mänskliga invånare ned på öarna. Dessa kolonisatörer var arawaker från norra Sydamerika, från landet kring Orinocos mynning. Innan Columbus i slutet av fjortonhundratalet upptäckte öarna hade de tagits över av de krigiska kariberna, vilka också kom från Sydamerika. De nya herrarna hade fördrivit arawakerna eller höll dem som slavar. Kariberna, vilka själva kallade sig Kalipuna, fick detta förvanskat av europeerna; spanjorerna kallade dem caribales och från detta kommer uttrycket kannibal. Byggt på hörsägner beskrev spanjorerna kariberna som människoätare.

Benämningen indianer, t.ex. arawakindianer, kommer också från spanjorerna, som trodde sig ha nått Indien genom att segla västerut.

På vissa öar lät de stridbara kariberna sig inte besegras av spanjorerna, slog tillbaka landstigningsförsök, bl.a. på Guadelope, Dominica, St. Joseph och St. Vincent — liksom de senare slog tillbaka erövringsförsök från andra europeiska nationer. På otillgängliga Dominica och St. Joseph höll kariberna stånd i nära två sekler, mot spanjorer, engelsmän och fransmän.

Till öarnas blodiga historia hör att de många gånger skiftade hand mellan främst britter och fransoser. St. Lucia upplevde fjorton maktskiften, St. Joseph tolv och Dominica blev engelskt efter sju skiften, 1783 — vilket inte betydde att franska attacker upphörde.

När britter och fransoser — på de öar som numera efter engelsk namnsättning kallas Windward- och Leeward Islands — helt eller delvis hade besegrat kariberna var dessa för få överlevande, alltför svårfångade eller olämpliga som slavarbetare. De vita herrarna hade fått lära sig att inringade och hårt decimerade karibstyrkor hellre än att ge sig hoppade ut från höga klippstup. Fanns segrare som rysande kunde berätta om karibernas kollektiva dödstjut de sekunder de föll mot döden. I tjutet låg också ett sista trots mot öarnas nya och blodbesudlade herrar.

De vita plantageägarnas behov av arbetskraft måste lösas på annat sätt. Innan slavskeppningarna från Afrika kom igång på allvar under sextonhundratalet togs till öarna vit arbetskraft: straffångar, politiska fångar, människor med fel religion och lösdrivare — men även grundligt skojade s.k. kontraktsarbetare — från England, Frankrike, Holland och andra nationer.

Britterna sände med förkärlek uppstudsiga irländare och skottar. Från bl.a. dessa härstammar de fattiga vita på St. Joseph, St. Vincent, Grenada och de som finns på öar längre västerut, i Hondurasbukten.

I slavhandeln avgick England med segern; engelska fartyg dominerade den s.k. trekants- eller triangelhandeln. Tyger, glaspärlor och vapen fördes från Europa till Västafrika, byttes där mot slavar. Dessa skeppades till Amerika och Västindien, vars produkter lastades för Europa.

Efter slaveriets officiella upphävande i mitten på artonhundratalet kom nästa stora invandring, från Hongkong och Indien; nära en miljon indier anlände till Karibien. Under artonhundratalet skedde även en invandring av portugiser — från Madeira och Azorerna. Bland andra grupper ingår även syrier och libaneser i Karibiens rassammansättning. I Karibien finns inte bara kreoliseringen, rasblandningen mellan svarta och vita, där existerar en vidare och fascinerande mixtur av raser och folkslag. Tillresande kan uppleva det som kusligt att se rödhåriga mulatter eller svarta.

Kreolspråket som talas bl.a. på Windward- och Leeward Islands utgör en spegling av rasblandningen. Kreolspråket eller kreolfranskan, som i nedsättande mening kallas patois, är ett blandspråk med rötter i afrikanska dialekter från slavtiden, med inslag av indianspråk, spanska, portugisiska, holländska, engelska och franska. På franska öar talas franska plus vardagsspråket kreolfranska. På öar med brittiskt kolonialt förflutet talas engelska och kreolfranska med större engelska inslag.

Franska öar som Guadelope och Martinique — med underlydande mindre öar som St. Barthélemy, halva St. Martin/St. Maarten, Iles des Saintes, Marie Galante och La Desirade — är till namnet inte kolonier utan franska departement. De f.d. engelska kolonierna St. Kitts & Nevis, Antigua & Barbuda, Barbados, St. Joseph, Dominica, St. Lucia, St. Vincent med Små Grenadinerna och Grenada med några öar ur Små Grenadinerna, har under de senaste decennierna blivit självständiga nationer och är som sådana medlemmar i brittiska samväldet. Öar som Montserrat och Anquilla är fortfarande engelska kolonier.

Bland de sjöfarande europeiska folk som runt år 1600 sökte nytt land i Karibien var även kurländare. Kurland, nuvarande västra Lettland, var på den tiden ett självständigt hertigdöme. Kurländarna visade stort intresse för St. Joseph och Trinidads systerö Tobago. Vad gäller St. Joseph och efter ett misslyckat landstigningsförsök insåg kurländarna karibernas styrka och stridsmoral.

En gammal sägen förtäljer att kurländarna då sände iland en ensam narr med bjällror och annan yrkesutrustning. Narren fick löften om rikedomar och adelskap om han kunde förmå kariberna att tillåta en kurländsk färskvatten- och handelsstation på St. Joseph. Då narren upphöjdes till något av en högste medicinman eller trolldoktor på ön svek han kurländarna, levde under några månader i sus och dus för att slutligen dö av en förgiftad krabbmåltid. Förmodligen kryddad av någon medicinman som såg sin framtid hotad.

Kurländarna fick aldrig fotfäste på St. Joseph. Kurland blev aldrig en makt som slukade öar i Västindien; Kurland var i sig självt en alltför svag konstruktion och slukades av starkare makter för att försvinna in i historiens gömslen.

Men Frankrike och England härjade med glupsk aptit i Västindien. Britters och fransmäns nära två seklers stridigheter mot kariberna och mot varandra om herraväldet på St. Joseph kan, liksom på andra öar, avläsas genom omväxlande franska eller engelska namn på städer, byar, berg, dalar och floder. Vem bryr sig om de nära nog utplånade karibindianernas språk och namnsättningar.

Efter dussinet flaggskiften gav Frankrike 1822 upp alla anspråk: St. Joseph blev engelsk koloni. År 1958 upptogs ön i den kortlivade Västindiska federationen, kapsejsad redan 1962. I januari 1967 fick St. Joseph fullt inre självstyre och 1978 blev ön en självständig nation och medlem i brittiska samväldet.

Bortser man från hemliga politiska sammanslutningar, politiska föreningar, intresse- och påtryckningsgrupper under kolonialtiden, bildades St. Josephs första egentliga politiska parti så sent som 1956. Partiet heter St. Joseph Labour Party och är uppbyggt efter engelsk modell.

Efter en rad valsegrar för partiet, efter många års misslyckade försök att skapa ett starkt oppositionsparti, växte ett sådant fram i mitten av sjuttiotalet. Det var Democratic Labour Party, trots namnet ett borgerligt parti med tydliga högerinslag. I valet 1979 förlorade för första gången St. Joseph Labour Party makten — tyvärr efter maktmissbruk, ineffektivitet och korruption.

Sorgligt nog kunde den nya regeringen inte sköta den lilla nationens angelägenheter på bättre sätt, snarare tvärtom: mutskandalerna och korruptionen fortsatte. Till detta kom att regeringen i många frågor var kluven och hade svårt att komma till beslut.

Orättvist nog har St. Josephs fattigdom och underutveckling jämförts med Haitis, som har den lägsta levnadsstandarden i Västindien. Jämförelsen är orättvis därför att på St. Joseph svälter inga människor, om inte annat har de naturens frukter, rötter, djur, fåglar och fiskar att äta. Måhända har jämförelsen kommit till därför att voodoon ännu förekommer i St. Josephs inre.

Liksom på andra öar kan en del av fattigdomen skyllas på kolonialmaktens försummelser, på bananflugors och andra insekters angrepp och på förstörelse genom ständigt återkommande hurricanes.

Fanns de öbor som långt innan valet 1984 vände på begreppen och menade att ön är fattig just för att man låter naturens rikedomar vara ifred, särskilt då regnskogen, med sina även för Västindien sällsynta trädslag. Inte ens högerregeringen vågade sig på att låta stora utländska skogsbolag avverka regnskog. I fattigdomen ligger ändå den rikedomen att man äger en enastående natur och att den inhemska kulturen — om man nu kan tala om en egen kultur i ett land med St. Josephs förflutna — inte är borttvättad av industriländernas tingeltangel och ytlighet.

Men menade dessa öbor det skulle ändå vara möjligt att på egna villkor utveckla ön, med bevarande av öns identitet och själ. Fisket måste ryckas upp, fryserier anläggas. Det var en skam att den utländska hjälpen till byggandet av ett fryseri förskingrades av medlemmar i den sittande regeringen, att anläggningen hade stannat halvfärdig i brist på medel och utrustning.

Samma röster hävdade också att man måste ta vara på de oräkneliga allemansträdens rikedomar: frukter från förvildade mango-, brödfrukt-, papaya-, guava- och citrusträd och bygga kylanläggningar som en grund för fruktexport. Som det nu var ruttnade enorma mängder frukt runt om på ön; dessutom borde odlas mera kaffe, kakao och citrusfrukter. Resurser och hjälp för detta borde en ny regering arbeta fram, på egna inhemska villkor. Ny och enkel basteknik måste skapas.

De röster som talade om det nya tillhörde kyrkfolk.

I motsats till kringliggande öar hade på St. Joseph under senaste decenniet skett ett närmande mellan öns trettiotal samfund, kyrkor och frikyrkor — ett närmande mellan olika trosriktningar — under mottot att troende människor bör kunna enas för öns bästa. Säkerligen var det betydelsefullt att så många samfund hade begåvats med yngre och vidsyntare ledare.

Ändå förvånade det åtskilliga när kyrkoalliansen Förenade Förlåtelse- och Uppbyggnadskyrkan bildades. Överraskande nog ställde kyrkoalliansen upp i det politiska valet 1984 och ännu större blev överraskningen när man vann valet, inte minst överraskad blev alliansen själv. Den s.k. kyrkoregeringen bildades och förmodligen har den regeringsmedlem rätt som yttrade att man vann valet genom att öborna såg alliansen som en protest mot den korruption och vanskötsel av St. Joseph det tidigare tvåpartisystemet medfört.

Efter att ha styrt landet i några år medger kyrkoregeringen att svårigheterna är stora.

Folkets kynne, läggning? Går det att påverka? Är det inte lätt för den som med kanske fem-sju års mellanrum får sitt hembyggda ruckel eller blygsamma hus bortblåst av en hurricane att bli så att säga nevermind? Allt gör detsamma, lika bra att ta det lugnt. Och till övervägande del är öns befolkning ett släkte kommet ur svarta slavar, seklers slaveri. Finns ännu slavmentaliteten kvar i folks kynne, måste man drivas till det eller det, är det därför många är så initiativfattiga?

När St. Joseph omnämns sker det ofta med orden ön är faktiskt vildare och primitivare än Dominica. Och visst är det så: St. Josephs regnskog är vildare, eller i varje fall orördare än på Dominica, som knappt hann bli självständigt förrän regeringen tecknade kontrakt med ett multinationellt skogsbolag om stora avverkningar av regnskog.

Liksom på Dominica, St. Lucia och på St. Vincent finns på St. Joseph fortfarande aktiv vulkanisk verksamhet: heta källor, fumaroler, och kratersjöar. Det är inte så underligt att naturen av vissa öbor uppfattas som ett levande väsen.

Livet på St. Joseph är inte bara en kamp mellan olika människor, mellan olika politiska och ekonomiska intressen; det är och har varit en kamp mot den vilda naturen; att bygga vägar, att göra upphuggningar för människoboningar och människors odlingar, att hålla urskogens återerövringsförsök i schack. Arbeten som inte har med misshushållning eller rovdrift att göra.

St. Joseph äger en nästan brutal skönhet. Den vulkaniskt bergiga ön med sina djupa dalar och raviner, sitt kaotiskt frodiga inre, är till fyra femtedelar skogbevuxen. Tillresande botanister och skogsspecialister menar att öns regnskogar, där sällsynta djur, fåglar och insekter lever kvar, är enastående och vackrast i Västindien.

Vulkanisk jord och många floder ger jätteträd, t.ex. mahogny, vit och röd ceder. De botanister som har besökt ön talar inte bara entusiastiskt om regnskogen utan också om hur fascinerande det är att se väldiga katedraler av brödfrukt- och mangoträd och andra fruktbärande jättar.

I tävlan med Dominica skryter St. Joseph med att ha 365 floder, en för varje dag, men dessutom trettio floder, en månad, i reserv. Sjöarna är inte stora, men flera än på andra öar. Både sjöar och floder är rika på fisk och kräftor.

De få turister som kommer till St. Joseph är ofta amatörforskare vad gäller botanik, zoologi, vulkaner eller liknande. Men konstigt nog inte etnologer eller människor intresserade av olika folks kulturer.

Bland de s.k. molnfolken på de ofta molninsvepta vulkansidorna i St. Josephs inre finns även de få kvarvarande av karibindianernas släkte. Märkligt nog har de övergivit kusten och sina kanoter. Kariberna lever av vilda och odlade växter och frukter, av flodfisk och kräftor, skogshöns, duvor, leguaner och av Mountain Chickens, stora regnskogsgrodor, en läckerhet uppskattad av många öbor.

Andra molnfolk som lever på liknande sätt är en liten koloni av karibnegrer, en blandras vuxen ur förbindelser mellan svarta slavar och karibindianer. Dessutom finns ättlingar till Kung Moses Gerilla, som bestod av förrymda slavar; vidare finns flera rastafarikollektiv och givetvis vanlig lantbefolkning bland sluttningarnas molnslöjor. Till molnfolken räknas också invånarna i några byar som gemensamt kallas voodooland. I St. Josephs sägner och myter finns ytterligare molnfolk, av mer eller mindre mänsklig skepnad.

Karibindianernas namn på ön är Mewannonserah: Den molninbäddade ön. Säkerligen har detta med molnen, som ofta döljer stora delar av ön, regnen och bristen på badstränder, bidragit till att ön sällan besöks av turister. Moln och regn har skött om att regnskog och annan växtlighet äger en skrämmande frodighet långt uppåt vulkansluttningarna.

I vissa delar är regnskogen borta, den gav plats åt de sockerrörsodlingar som länge var öns huvudnäring. Numera har sockerrörsodlingar ingen exportbetydelse, sockerröret används för inhemskt bruk, inte minst vid romtillverkning. I de flesta dalar har bananodling helt slagit ut sockerrören och bananer är nu främsta exportprodukten. Bananer ger sysselsättning året runt medan sockerrören ger arbete i högst ett halvår. Bananer skeppas regelbundet med engelska kylfartyg till UK, United Kingdom.

Exportvaror i blygsam omfattning är kakao, kaffe, grönsaker, frukter och produkter från kokosnöten. Ädelträ avverkas i ytterst små kvantiteter och exporteras uppsågat och hyvlat. Ännu exporteras små mängder vulkanisk sten: pumice. Däremot är vaniljindustrin helt nedlagd. Trots den regelbundna bananexporten är öns finanser dåliga och kyrkoregeringen erkänner villigt bekymren. Ännu har de flesta av de nya idéerna, med t.ex. kylrum för frukt som annars ruttnar bort, inte kunnat förverkligats — men finns de som tycker sig se att kyrkoregeringen håller på att ge människorna och ön en ny självkänsla och att uppbyggandet märks även ute i byarna.

Öns rykte om att vara otillgänglig kommer givetvis även av att den mestadels stupar brant i havet. De som skapar små strandplättar eller remsor är de flitiga borrarna, de 395 floderna, som borrar sig ned till havets nivå i djupa raviner eller dalar. Förutom dessa ravinmunnar med någon liten strandplätt finns här och var, både på Windward- och leewardsidorna och i norr och söder, små smala strandremsor tillkomna utan flodernas hjälp.

När öborna talar om sina 395 floder får man ha i minnet att nästan alla är att betrakta som åar eller bäckar, utom under regnperioden.

Största genombrytare och flod är River Versailles, som efter ringlande turer i öns inre bryter sig fram mot leewardkusten åtföljd av en bred dalgång och vid kusten med sin dalmynning bildar en port till öns inre. I Versaillesdalens mynning, på båda sidor om floden, är St. Josephs hamn- och huvudstad Valleymouth belägen. Under ena årshalvan flyter River Versailles någorlunda makligt, men under regnperioden byter den skepnad och blir en bråkmakare.

Av St. Josephs 75 000 invånare bor cirka 15 000 i huvudstaden Valleymouth. Kort sagt består Valleymouth av trähusbråte runt en kärna av koloniala stenhus med arkader och pelargångar. Staden klättrar från dalmynningen och plan mark uppåt bergens sluttningar.

Med sina 560 km² är St. Joseph ungefär lika stort som Bornholm, större än St. Vincent och Grenada som båda är av Orusts storlek. St. Joseph är mindre än St. Lucia, Dominica, Martinique och Guadelope.

Av någon anledning har de flesta författare som skrivit om den karibiska övärlden missat St. Joseph. Ön nämns kortfattat i några reseskildringar och skymtar som en skugga på horisonten eller syns molninhöljd i några äventyrsromaner som utspelas på buckanjärernas tid.

Vid denna berättelses början är öns invånare lyckligt ovetande om att de så småningom kommer att drabbas av den svenske romanförfattaren Allan Törnblom, den vite grisen.

Till det yttre är Allan Törnblom medelålders och med kulmage, spetiga ben och magra armar. I karibiska vindar tycks de hårtestar som finns kvar kringdrivande likt grå dammtussar på den törnblomska skulten. Denne skrivare vet ännu inte att han under fortsatta äventyr i övärlden, av de sju systrarna, kommer att kallas min lille vite gris. Ännu så länge är han vilken vit gris som helst, en skrivande vit gris.

Allan Törnblom är nyligen skild och har två havererade äktenskap bakom sig. Hans senaste hustru var en utmärkt kvinna i många avseenden, men hon stod till slut inte ut med att ständigt umgås med hans romanfigurer. Från hans ofta vidöppna gap strömmade de ut och fyllde lägenhet och omgivning — milt sagt en larmande skara.

Vem är den vite grisen? Ja, Allan Törnblom har länge sökt komma underfund med vem han är. Nå, en sak har klarnat, en sak vet han — i all sin kluvenhet är han en del av marknadskrafterna, säljer sina ord, artiklar, berättelser och böcker. Köper ingen är han officiellt inte författare. Frågan är förstås vad han skriver och har skrivit. Aldrig har jag släppt iväg något jag själv tycker är skit, är hans stående inre försvarstal.

Allan Törnbloms litterära profil? En kritiker beskrev honom som hygglig författare av hybridromaner: ofta en märklig blandning av arbetarskildring, reseberättelse, kommunikationsvurmeri, socialreportage, politisk idéroman, allegoriförsök osv — inte helt fri från humor och burlesk; ett skämtlynne som många gånger spränger hans måhända seriöst tänkta romankompositioner och syften. Rätt som det är släpper han in en person som borde portförbjudas eller hittar på någon annan galenskap som rubbar balansen. Utan tvivel är Allan Törnblom en mer än vanligt kluven människa. Han skulle mycket väl kunna tänka sig en roman inledd med researtiklar.

Några av hans arton böcker är: Mitt liv som vevgrammofonbärare i Anderna, Plåtslageriet och sommaren, Den vemodige kipphyvlaren, Svarvarns största skratt, När tiden tog slut för tidsstudiemannen, Oståkaren skrinnar västerut och Morfars liv som järnvägare.

Allan Törnbloms resa till Västindien är till för att föda en bok. Han lever sina böcker — efter en sen författardebut som trettiofemåring och efter att innan dess ha varit bokläsande industriarbetare. Mer än en förman eller verkmästare påpekade att han störde produktionen genom alltför långa och många WC-besök. I några fall uppdagades att han där gömde böcker; man kunde starkt misstänka att de var avsedda för WC-läsning.

Med böckernas hjälp, särskilt under nätterna, reste han jorden runt. Fysiskt tog han sig så småningom ut i världen genom att lifta med långtradare och spara ihop till tåg- och flygresor och ur resandet föddes skrivandet. En förfärlig sjösjuka omintetgjorde hans tidiga försök att bli sjöman, men i två perioder arbetade han som montör och svetsare i svenska hjälpprojekt i så olika länder som Peru och Mocambique.

Liksom Allan Törnblom under sin tid som industriarbetare inte kunde lägga vissa böcker åt sidan, kan han nu inte lägga vissa projekt eller idéer åt sidan. Vart de än leder. Det bekymrar honom.

Allan Törnblom är en man avundsjuk på alla som ännu kan utöva sina laster, t.ex. dricka öl, givetvis måttligt, och dessutom vara igång dygnet runt, skriva dygnet runt, vilket också kan vara en last.

Till Västindien har Allan Törnblom tagit sig med billighetsflyg från Bryssel. Artikelskrivandet är nödvändigt för att dryga ut reskassan. Vad upplever han vid sidan av det som redovisas i hemskickade subjektiva resefragment? Hur lever han i förhållande till de värderingar som framskymtar i artiklarna? Är han lik prästen som sa att ni ska inte leva som jag lever, ni ska leva som jag lär. Vad händer honom i jakten på en bok? Kommer han någonsin att kunna skriva en bok om öarna?

Givetvis ingår Allan Törnblom liksom alla människor i ett större sammanhang. Han är en person bland andra och vet ännu inte att han så småningom kommer att dras in i händelser — ett större sammanhang — som ändå är fragment av öarnas blodiga historia.

I en resesnutt från Dominica skrev Allan Törnblom: …under intervjuandet, sökandet och kringfarandet på öarna händer förstås annat, jag nås av det oväntade. Livet pågår utanför valda ämnen, låter sig inte stängas inne i intervjuer. Berättelser kommer till mej. Äventyr väntar runt hörnet.

Trots allt som händer honom kunde han också ha skrivit: de flesta berättelser kommer inte till mej.

Edmund Hall och Kondoren

Söder om dalmynningen och huvudstaden Valleymouth finns en smal strandremsa från vilken kokospalmer lutar sig ut över vattnet. Bland palmer, mandel- och bananträd ligger Buduc, en by eller förort till Valleymouth. De små, ruffiga träkåkarna eller skjulen är nästan helt dolda av den yppiga grönskan. Innanför byn och strandremsan stiger bergen gröna i höjden, stiger in i molnen. Platsen är avskuren från huvudstaden av en hög och utskjutande udde, som kokande över av grönska brant stupar ned i havet.

En svart man i sextioårsåldern simmar parallellt med den skenbart tomma stranden; i dagshettan försiggår livet inne i grönskan, i skuggorna — där sker hushållsgöromål, fiskrensning, nätlagning, båtreparationer och båtbyggande.

På strandremsan syns några uppdragna fiskebåtar av den typ som används överallt på Windward- och Leewardöarna. Fiskebåtarna är av samma modell som karibindianerna brukade när Columbus upptäckte öarna: långa smala kanotliknande båtar, varav en del — efter 500 år — har försetts med utombordsmotorer. Liksom den gamla regeringen har den nya talat om behovet av större och bättre fiskebåtar, av fryserier — St. Joseph är ju omgivet av ett av världens rikaste fiskevatten.

Den svarte mannen, Edmund Hall, har ett yrke närbesläktat med fiskarnas, men för närvarande är denne sjöfarare utan flytetyg: uppretat av en hurricane tog havet hans lilla skonare. Det är samma hav som med lugna och regelbundna vågor nu bär honom. Han lyfts av vågorna, känner de inåtdragande krafterna, sedan suget utåt och därefter kommer en ny karibisk våg och lyfter honom inåt och sedan dras han åter utåt och…

Buren av det hav, som har slagit hans senaste farkost i spillror, tittar Edmund Hall uppåt den vildsint bergiga och frodigt gröna ön. Däruppe i regnskogen fällde han med lånad motorsåg de träd av vilka han nu bygger en mindre fraktskuta, en sextiotonnare, som något förvirrande ibland kallas skonare, ibland slup, av vissa öbor för sloop-schooner; hur som helst med högsjöskrov. Givetvis hade han hjälp med att släpa ned träden, men den enda hjälp han har råd att ha nu under byggandet är en händig yngling, Maurice, som just idag är ledig, och en då och då inhyrd motorsåg. Viss hjälp har han förstås också av äldste sonen Bruce, en tyvärr alltför lat tolvåring.

Buren av en ny inrullande våg ser Edmund Hall stolt hur den vackra stäven sticker fram ur grönskan. Hurricanesäsongen är över och det är tre veckor till jul, om fjorton dagar räknar han med att ha skrovet i sjön.

I ungefär elva månader har bygget pågått. När vädret och sjöarna har tillåtit har han varje dag låtit sig bäras av havet, tittat in på sin skapelse. Länge såg han endast olika stadier av nakenhet, de tjärade svarta spanten, revbenen, sticka ut ur grönskan. Tydligt minns han den gången han hade påbörjat bordläggningen och såg några plankor liksom trevande försöka skyla skelettet till den sjöfågel som ska heta The Condor.

Kondoren är det tredje lilla lastfartyg Edmund Hall bygger, de två tidigare förliste i svåra hurricanes och blev vrak, eller rättare: slogs i bitar. Förra skutan, The Swallow, gick under utanför St. Kitts. Liksom första gången räddade sig Edmund och de två besättningsmännen simmande iland, blåslagna och halvt medvetslösa.

Man får inte ge sig, brukar Edmund Hall säga, man får inte ge sig. Han har varit sjöman i karibiska vatten i över fyrtio år och är — som Joseph Conrad skulle ha uttryckt det — välbekant med öarna.

Förutom att vara båtbyggare är Edmund Hall både skeppare och handelsman. Köper ofta frukt och grönsaker på St. Joseph och säljer på turistöversvämmade öar. Ibland fiskar han eller tar frakter där möjligheter yppar sig. Det kan vara cement i säck, gasbetong, virke, styckegods eller annat. I den nya tid, containerepoken, som också har vunnit insteg bland öarna, har Edmund Halls fågeldöpta och segelvingade farkoster varit synliga så långt uppe i norr som vid Tortola och engelska Virgin Islands, i söder är gränsen Trinidad.

Apropå Virgin Islands eller Jungfruöarna har de kvinnor Edmund Hall mött aldrig varit jungfrur. Trots åldern är han fortfarande en grann och muskulös karl och med pekfingret strykande sina silvergrå mustascher brukar han aningen skryta över de kvinnor han gästar på olika öar. Dock inte för Rosa, den kvinna han sammanbor med här inne bland palmerna och bananträden. Både för henne och de fyra barnen söker han sörja så gott han kan. Rosa har svurit på att alla fyra är hans och hon har alltid varit en trygg hemmahamn, en mjukhet att sjunka in i. Dessutom har hon en viss stil, drar sig inte för att försöka lappa till honom när hon anser honom odräglig.

Rosa är en fin kvinna, hon har sin stolthet.

Buren av vågorna spanar denne svarte Odyssevs in mot sin hemö. Inte särskilt politiskt intresserad tror han ändå gott om den s.k. kyrkoregeringen. Han tror på kyrkoregeringen inte av religiösa utan av strängt egoistiska och ekonomiska skäl. Kyrkoregeringens lånefond och dess handläggare lånade utan prut och på goda villkor ut pengar till den hundratjugo hästars dieselmotor Edmund Hall behöver till Kondoren. Även om segel är goda vingar så behövs ofta