Rymdläkaren

By Frank G. Slaughter

Den läkarutbildade astronauten Mike Barnes blir en måltavla för hämnd när han bestämmer sig för att berätta ärligt om sina medarbetare i Pegasusprojektet. Projektet har drabbats av många olyckor den senaste tiden och det tar inte lång tid förrän det är dags för det första rymdprovet. När Mike kallas till Cape Kennedy för att avlägga sin rapport och det framkommer att det slarvats och fuskats blir hans överordnade mycket missnöjda. Personerna som Mike avslöjat blir rasande och i sina försök att tysta Mike är de beredda att gå över lik. Det är nu inte bara Mikes goda rykte som står spel utan även hans liv ... "En thriller med alla önskvärda dramatiska inslag, ytterst välskriven dessutom."– Arbetarbladet-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 18, 2018
• ISBN: 9788711792643

Book preview

Egmont-koncernen

1

Långt därute till havs började det dra ihop sig till ett av de där ovädren som är så typiska för Florida i september. Doktor Michael Barnes lämnade den sönderkörda vägen på Indian Rivers västra strand och svängde in på uppfarten till den nya motorvägen som gick ända fram till Pegasusanläggningen. Han hade avsiktligt undvikit riksväg 95 vars fyra körfiler skar igenom skogarna längre inåt land och i stället valt den gamla vägen utefter Indian River, som fortfarande var huvudvägen för en lång rad småstäder i det tättbefolkade området.

Här hörde han hemma. Här var han född och här hade han växt upp. Morgonsolen värmde honom medan han njöt av all den välbekanta ljuvligheten – apelsinerna som började rodna uppe i träden, de svällande mangofrukterna som växte här i överflöd, tiotals mil norr om Sydflorida där de egentligen hörde hemma, för att nu inte tala om hela den subtropiska blomsterprakten, vindens sakta rassel i palmkronorna eller det stilla vågklucket mot flodstränderna eller mot någon bropelare.

Det var udden därute vid Cape Canaveral – numera Cape Kennedy – som gav Brevardområdet dess milda klimat och dess överflöd av även tropiska blommor och frukter. Några mil längre norrut eller inåt land hade septemberkylan redan tagit död på de ömtåliga blommorna, men härute var det fortfarande varmt och skönt. Men där klimatet hade misslyckats hade människorna tagit vid. Hela vägen längs kusten från Daytona och New Smyrna hade Mike sett talrika prov på människans förmåga att förfula den vackra naturen.

Den explosionsartade utvecklingen i områdena runt USA:s raketbas nummer ett hade förändrat hela landskapet. Både stugan där Mike hade bott som barn och apelsinlunden ned mot floden hade försvunnit. I stället låg där nu en jättestor parkeringsplats för husvagnar som en mardröm av fula, skrikiga färger. Det stora trädet därnere vid floden var också borta. Det var bland dess grenar som han hade byggt sin första koja, och det var därifrån som han som ett slags bakvänd Columbus begivit sig ut på upptäcktsfärder österut längs floden tills han tyckt sig se Europas kuster i fjärran.

I de grunda vattenpölarna där han hade plaskat omkring som barn stod det nu varningsskyltar med texten "Badning förbjuden. vattnet infekterat".

Mike blev ledsen när han märkte hur mycket det var som hade försvunnit under de åtta år som gått sedan han lämnade Cape Kennedy och for till Californien. Han bromsade in och stannade på en parkeringsplats intill motorvägen, alldeles efter krönet på en viadukt. Därifrån hade man en enastående utsikt över den likaledes nybyggda rymdstaden Spaceport City, som bara var fem år gammal och som kunde tjäna som ett utomordentligt exempel på hur människan lyckats förbättra Guds orörda natur. Det var naturligtvis där som man borde bosätta sig.

Mike hade ofta rott eller stakat sin flotte genom de labyrinter av småkanaler som bildades av tidvattnet och som delade upp landskapet i ett mönster av gyttjebrunt och grönt. Men trots detta kunde han nu inte känna igen sig. Ryssarnas Sputnik hade med sitt bip-bip lyckats trolla fram jättestora grävskopor och schaktmaskiner, som i sin tur hade vräkt upp fördämningar ut mot havet och utplånat varje spår av de salta sumpmarker där de vita skriktranorna tidigare gravitetiskt hade klivit omkring på sina långa ben och fångat sin föda.

Till och med de små dykande sothönsen hade försvunnit. Det fanns ingen plats för dem längre i det nätverk av trånga små kanaler som nu var kvar. De var nätt och jämnt så breda att en motorbåt kunde ta sig fram till den stora inlandskanalen och till Indian River eller Banana River åt det ena hållet, eller också ut till den villande oceanen åt det andra hållet, via mynningarna vid New Smyrna i norr och Sebastian i söder.

Den utsikt som mötte Mike uppe från krönet liknade en tomtförsäljares dröm mer än nånting annat. Så långt man kunde se åt norr och öster var hela landskapet fullpackat med villor och hus. Vitmålade betongväggar lyste i solskenet. Den vita stucken var alldeles för dyr i underhåll nuförtiden. Vanliga spåntak hade ersatt de tegeltak man tidigare lagt i bästa italiensk stil, men som visat sig kosta på tok för mycket vid serieproduktion av villor. Bakom så gott som varje hus låg den oundvikliga, njurformade swimmingpoolen, mittemellan pation och den lilla motorbåtsbryggan, med en smal gräskant runtom.

Mike kom att tänka på att det förmodligen skulle vara en ganska enkel match att fastställa Spaceport Citys ekonomiska status. Det enda man behövde göra var att titta på båtarna. Gårdagens inbordare hade i stor utsträckning fått lämna plats för de modernare utbordarna, som ibland var nästan lika höga som de var långa. På en del av dem stack spöna för djuphavsfisket ut akteröver, som antennerna på en insekt skapad för att krypa baklänges. Men här och där kunde man förstås fortfarande upptäcka en och annan magnifik inbordare i lyxklass, som förrådde att ägaren tillhörde den definitiva överklassen inom rymdindustrin.

Att inbordarna inte kunde höra samman med de tekniker som svarade för själva rymdfärderna visste Mike Barnes av egen erfarenhet. Deras löner tillät inga utsvävningar i den stilen. Nej – topplönerna gick numera i stället till cheferna i de företag som tillverkade rymdfarkosternas olika delar på feta statliga kontrakt som de fått utan bindande anbud eller kontrollofferter. Vetenskapsmännen låg i samma låglöneklass som teknikerna, trots att det var på deras intelligens och kunnande som hela verksamheten baserades på.

Husen såg så lika ut att man blev trött av att titta på dem. Speciellt deras så kallade trädgårdar. Där stod det obligatoriska apelsinträdet och det lika obligatoriska grapefruktträdet. Här och där varierade man anläggningen med ett mangoträd, en spaljé med den hibiskusart som brukar kallas Turkfezen efter sina karakteristiska små röda blommor, mängder av rosenlagerbuskar eller vanlig hibiskus av alla tänkbara kulörer. Plus den oundvikliga palmen, förstås.

Bara en och annan ek stod kvar där på nån kulle. Alla de andra hade fällts och begravts under de schaktade jordmassorna som varit havsbotten miljoner år tillbaka. Där de nu låg utgjorde de – som var och en från trakten hade kunnat tala om – ett ypperligt skafferi för växande termitsamhällen, som en vacker dag skulle ta sig upp i husen och sätta i sig allting av trä.

Det var svårt att erinra sig hur det här landskapet hade sett ut för endast åtta år sedan. Mike hade bara några vaga minnen av fallfärdiga fiskarbryggor och en koja med tjärpapp i stället för tapeter därute på en av öarna, bebodd av en gammal skojare som kunde berätta om den gamla goda tiden, då romsmugglarna från Bahamas brukade smyga iland sina laster på stränderna i närheten. Han kom också ihåg horderna av vinkarkrabbor som brukade kila omkring på den våta dyn vid lågvatten – speciellt den sort de kallade fiolkrabban, därför att den brukade hålla sin jätteklo ungefär som en konsertviolinist håller sin stradivarius. Och han mindes rockorna, som kunde fladdra förbi som miniatyrmantor under båten på jakt efter föda, och vars taggförsedda, piskliknande stjärt kunde ge den oförsiktige badaren smärtsamma, infekterade sår. Roligast av alla var den stora blå krabban som brukade sätta iväg allt vad tygen höll när en inkräktare nalkades, med ögonen bokstavligen på små skaft, roterande åt alla håll ungefär som en radar som söker igenom horisonten efter dolda faror. Allt detta hade varit hans barndoms små glädjeämnen. Men han förstod ju att de inte kunde finnas kvar för evigt i ett område som befolkades och bebyggdes snabbare än något annat i hela USA. De sömniga småstäderna och fiskelägena längs kusten hade som genom ett trollslag ändrat karaktär och såg nu ut som de galvaniserade mardrömmar som tycks vara de säkraste kännetecknen på expanderande moderna samhällen.

You Can’t Go Home Again, skrev Thomas Wolfe en gång i tiden. Och om man nu inte hade kunnat återvända hem till Asheville för nästan ett halvt sekel sedan, gällde detta naturligtvis i ännu högre grad för denna del av Florida efter rymdålderns inbrott, då människan efter att ha invaderat månen sökte sig ut mot nya världar. Det var ju bara naturligt att allting utvecklades och förändrades, och att Mikes barndomslandskap hade fått skatta åt förgängelsen. Det förstod han. Även han själv hade ju förändrats. Han var nu långtifrån samma person som den som hade flytt härifrån för åtta år sen – den människa som hade drivits bort av en serie egendomliga händelser, som han nu sent omsider kanske skulle kunna finna förklaringen till.

Så vände han sig om och fick se en jätteaffisch vid sidan av vägen. Den föreställde en bikini-klädd blondin som låg och solbadade vid sin swimmingpool i trädgården bakom huset. Vid en liten brygga i bakgrunden kompletterade en glänsande vacker utbordare den vuxne mannens dröm om det perfekta paradiset.

Under denna anslående bild stod det med stora bokstäver: Spaceport city.

Och ännu längre ner kompletterades dagdrömmen med orden: Utmärkta bostäder för familjer med anspråk. Det företag som kunde ställa detta solbelysta himmelrike till förfogande presenterade sig med något mindre stil nere i högra hörnet: Spaceport Development Corporation. Ett Taggar Aircraftföretag.

Mike hade stigit ur bilen och stod nu och stödde sig med ena handen mot den öppna bildörren. Därborta längst ute mot öster kunde han se den övre delen av några stora hotellbyggnader bakom sanddynerna och lite längre åt sidan de fantastiska lyftkranarna ute vid avfyringsramperna. Därbortom låg havet. Mot de mörka ovädersmolnen som sakta drog norrut föreföll husen egendomligt overkliga, i en omgivning där till och med tvåvåningshus hade hört till sällsyntheterna innan raketprogrammet hade skjutit fart. Det var som om någon hade rört med en trollstav vid gyttjebankarna och fått de små husen att lyfta sig upp mellan himmel och hav – att bilda en helt ny stad däruppe mot rymden. Den rymd som efterhand hade blivit allas gemensamma intresse och levebröd.

En del av byggnaderna var fortfarande inte färdiga. De hörde förmodligen ihop med det allra nyaste rymdprojektet, som en vacker dag skulle föra människan till Mars eller kanske rentav ännu längre. Det hade fått namnet Pegasus efter sagans bevingade häst, men också efter en av de första raketerna som med utslocknade batterier och motorer fortfarande svävade omkring nånstans därute i den eviga tystnaden.

---

Bilradion hade varit på hela tiden. Mike hade knappast märkt den dämpade skvalmusiken medan han stod där försjunken i sina minnen och funderingar. Men nu avbröts plötsligt bandskvalet av en hallåman som fick honom att lystra till: Vi befinner oss just nu ute vid avfyringsrampen på Cape Kennedy. Om några ögonblick kommer vi att få bevittna den första uppskjutningen av USA:s nyaste försvarsvapen, roboten Super-Regulus, som inom kort kommer att installeras på flottans atomubåtar, och som kommer att fördubbla deras nuvarande försvarskapacitet.

Detta är rymdfärdskontrollen …

Mike kände hur den gamla skräcken grep honom när han fick höra den välbekanta, monotona nedräkningen. Han fick mobilisera all sin viljestyrka för att inte sträcka fram handen och stänga av radion.

T minus tjugofem sekunder. Nedräkningen fortsätter … tjugo … nitton …

Cirka hundra meter längre fram efter motorvägen fick han se en bensinstation. Han lade i växeln, lät bilen rulla utför sluttningen och bromsade in den häftigt mellan bensinpumparna.

Fjorton … tretton …

Han ansträngde sig så hårt för att inte tappa självkontrollen att han inte lade märke till en flicka som satt och väntade i en vit, öppen bil lite längre bort och som tydligen blev bekymrad när hon fick se honom. Hon lutade sig fram och rynkade pannan.

Tolv … elva … Han hade automatiskt stängt av motorn och därmed också bilradion. Men nu kom ljudet från den vita bilen i stället. Den långsamma nedräkningen fortsatte.

Åtta … sju …

Full tank? Mannen stod plötsligt alldeles intill den öppna bilrutan.

J-ja tack. Mike Barnes hade svårt för att få rösten under kontroll.

Sex … fem …

Sådant som han nästan lyckats glömma under de åtta år han varit borta från Cape Kennedy kom nu tillbaka med oförminskad kraft. Hjärtat bultade och kallsvetten bröt fram i pannan och på insidan av de darrande händerna.

Fyra …

Nu visste han att han bara hade två saker att välja mellan. Antingen skulle han ge efter och klappa ihop fullständigt eller också måste han tvinga sig till att titta på den förestående raketstarten – att övervinna sig själv. Han lät blicken glida ut över raketbasen därborta vid horisonten och väntade varje ögonblick på att få se det moln av eld och rök som skulle avslöja var nånstans uppskjutningen ägde rum.

T minus tre … två … ett …

Hans muskler spände sig nästan lika krampartat som den där andra gången, då han suttit ensam i sitt rymdskepp och rusat fram genom atmosfärens yttersta regioner.

Noll …!

Eldmolnet kom inte som han väntat sig borta från något av servicetornen. Det bröt liksom fram ur jordens innandöme i stället, vilket han säkert skulle ha förstått redan av robotens namn om han inte hade blivit så rädd. Det var ju bara fullt naturligt att en ubåtsrobot fick börja sin provflygning från en underjordisk silo.

Roboten själv var alldeles osynlig till att börja med. Röken spred sig i en cirkel, ungefär som en rökring från en jättestor pipa. Men ett ögonblick senare sprack ringen, när ett cigarrformat, silverglänsande föremål sakta började röra sig upp ur sitt underjordiska hål. Det var en fantastiskt imponerande syn i det strålande solskenet. Det såg ut som om roboten tvekade att lämna sitt skyddade gömställe – den rörde sig rentav pinsamt långsamt i starten. Men så kom den då äntligen upp ur sitt hål och började ta fart, och samtidigt förstördes det nästan hedniska gamla ringmönstret totalt av utströmningen från raketmunstyckena.

Först därefter nådde ljudet fram. Det lät som ett dån med en serie småexplosioner och ljudstyrkan var otroligt kraftig med tanke på avståndet. Mike kom att tänka på den spänning han själv hade känt när han startade, på trycket som ständigt ökade tills han blev nästan medvetslös, därför att blodet drevs ut ur hjärnan på honom och ned till de stora, skyddande ådrorna i kroppen.

Plötsligt blev han medveten om att det trånga förarsätet inne i bilen var ungefär lika stort som det som han hade haft i Hermeskabinen den där strålande dagen för åtta år sedan, som hade börjat med en sån triumfartad start men som sedan framemot kvällen sånär hade kommit att kosta honom livet. Det blev för mycket för Mike. Han slängde upp bildörren och rusade bort till läskedrycksautomaterna vid ingången till själva bensinstationen. Medan han stod där och fumlade i fickan efter småmynt var han omedveten om att flickan hade stigit ur den vita bilen och nu var på väg fram emot honom.

Hans händer skakade så att han höll på att tappa flaskan när han äntligen fick ut den ur automaten, och öppnaren slant ett par gånger innan han fick bort kapsylen. Flaskan rann över på grund av kolsyran, men det brydde han sig inte om. Han rös till lite när han kände den iskalla drycken rinna in i munnen och ner utefter hakan.

Ni är väl inte sjuk? Han märkte inte flickan förrän hon stod alldeles intill honom.

Det är inget fel på mig!

Han tog i mycket hårdare än vad han hade tänkt sig. Han skämdes över att han så där offentligt hade visat hur rädd han var och att hon hade sett det. Flickan flämtade till och rodnade av förtrytelse över ovänligheten innan hon tvärt vände på klacken och gick raka vägen tillbaka till sin bil. Nu förstod Mike hur illa han hade burit sig åt. Han tog några steg åt det hållet för att be om ursäkt, men hon hann starta innan han kom fram. Det enda han såg var en glimt mörkrött hår och en bortvänd ilsken profil, som trots det var mycket vacker och klädsamt solbränd. I nästa ögonblick hade hon försvunnit i trafiken ute på motorvägen.

Di där raketerna är för jävliga första gången man får höra dom på nära håll. Servicemannen lät förstående när han tog emot Mikes kreditkort och började fylla i bensinnotan. I morse sa di i radion att en sån där fan kan sprida ut fem eller sex vätebomber tiotals mil från varann – det vill säga om di får den att starta, förstås.

Mikes puls slog lugnare nu, men han var fortfarande inte riktigt säker på rösten. Han drack långsamt ur resten av flaskan och kände hur den kalla drycken dämpade det illamående som han alltid kände när han blev såhär fruktansvärt rädd.

Synd bara att vi inte skicka iväg nåra sånadär bomber mot ryssarna så snart vi hitta på dom. Servicemannen svängde på blocket för en signatur. Om vi bara lärde di där kommunisterna vad dom kunde gå på om dom fortsatte med såndär jävelskap som det där med Chrustjtjev och Cuba den där gången, skulle dom nog tänka sig för både en och två gånger innan dom sparka igång med nånting annat. För det är väl det som dom går och funderar på, förstås.

Nu hade händerna slutat darra såpass att Mike kunde skriva på sin namnteckning och stoppa tillbaka kreditkortet i plånboken. Vet ni möjligen vem den där flickan var som just körde iväg härifrån? frågade han.

De va ju Jan Cooper, vetja. Snygg va? Hon sjunger på Astronaut Inn i veckohelgerna. Servicemannen rev loss kopian och gav den åt Mike. Men först tvekade han lite och tittade en gång till på namnteckningen.

Doktor Michael Barnes – det låter bekant på nåt sätt. Jobbar doktorn nånstans här i trakten?

Jag var här ett slag för ungefär åtta år sen.

Va inte doktorn en av dom första astronauterna?

Inte en av de första sju.

Vare inte Geminiprogrammet?

Nej. Hermes.

Ja nu kommer jag ihåg. De va ni som nästan drunkna. Ska ni opp nu igen?

Nej, inte den här gången, sade Mike. Jag håller på med undersökningar av vissa rymdproblem hos Anderson Center i Californien.

Ja, dom har ju en jäkla massa problem med Pegasus också, har jag hört. Han nickade bort mot en samling nybyggen vid horisonten. Det var mestadels servicetorn, och de låg utspridda mellan stora sanddyner och palmdungar precis som tidigare, så att bara en enda startplatta skulle bli förstörd om starten skulle misslyckas.

Hur vet ni det? frågade Mike.

Vi fixar ju kärrorna åt jobbarna därborta, och då får man ju höra en del. Stup i ett, förresten.

Nu stannade en annan bil. Och därmed missade Mike chansen att ställa flera frågor, vilka kanske skulle kunna ha givit en hel del intressanta upplysningar. Han ställde tomflaskan i en back, gick in i en telefonhytt längst bort på servicestationen och slog upp katalogen som hängde i en kedja. När han fann det nummer han sökte, lade han i en slant och ringde upp.

Astronaut Inn, sade en röst. God morgon.

Kan jag få tala med receptionen?

Ja. Det är här.

God dag, det här är doktor Michael Barnes. Kan ni möjligen ge mig ett trevligt rum med utsikt mot havet?

Jodå, doktorn. Vi har just fått ett ledigt. Det blir klart om ungefär en timme.

Var snäll och reservera det åt mig. Men det dröjer en stund innan jag kommer.

Det var inte bara ett behov av att få be flickan i den vita bilen om ursäkt för sitt otrevliga uppträdande som plötsligt fick Mike att välja det något ålderdomliga Astronaut Inn i stället för det mera moderna Spaceport Hilton, som låg i de nyare strandkvarteren. Det var snarare så, att händelsen med roboten hade fått honom att förstå att han aldrig kunde bli kvitt det förgångna. Minnena satt kvar och smärtan var oundviklig. Och då var det bättre att hålla sig till sin gamla miljö redan från början, där han förmodligen lättare skulle kunna övervinna de psykiska effekterna, som minsann inte var lätta att tas med. Det hade han ju alldeles nyss fått ett handgripligt prov på.

Han gick tillbaka till bilen och vred om tändningen. Därmed kom också ljudet i radion tillbaka, just som hallåmannen sade: Man har just nu upptäckt ett fel i styrinrättningen på den robot som startade för ett par minuter sen …

Jaha, då vare alltså färdigt igen, sade servicemannen. Mike visste att raketbanan gick i sydlig riktning. Han vände sig därför automatiskt åt det hållet.

Han hittade ganska lätt den lilla lysande punkten däruppe, som just höll på att blekna i det kraftiga solljuset.

Säkerhetsofficeren kommer om ett ögonblick att trycka på den knapp som förstör roboten, fortsatte radion. Mike såg hur den lilla ljuspunkten plötsligt flammade till och sedan försvann. Så var det då slut med den roboten. Mike förstod mer än väl hur de ansvariga kände sig just nu. Han visste hur mycket arbete – för att nu inte tala om pengar – det låg bakom även den allra minsta och enklaste rymdstart.

De va ju tur att en annan inte for ut och fiska i morse, sade servicemannen. Nu regnar de förstås massor av glödande metall över hela inloppet vid Sebastian.

Mike kände väl till platsen sedan tidigare. Det var ett smalt litet sund som förenade Atlanten med kanalsystemet ungefär tio mil söderut.

Medan han satt och väntade på att ljussignalen i hörnet skulle slå om så att han kunde komma ut på motorvägen igen, fick han plötsligt höra en välkänd röst i radion i stället för rymdfärdsrapportören.

"Det här är Richard Hudnall i New York med de senaste nyheterna från CBS. Från Cape Kennedy meddelas just att vi återigen förlorat en av våra Super-Regulus-robotar som så småningom skall ingå i beväpningen av våra atomutbåtar. Ett fel på styrinrättningen gjorde att roboten måste förstöras redan ett par minuter efter starten. Detta är det fjärde misslyckade försöket i Super-Regulus-programmet. För bara tio dar sen råkade Mars Orbiter efter årslånga förberedelser ut för exakt samma öde.

Detta ger oss anledning att förmoda att en hel del av de senatorer som den senaste tiden krävt en noggrann genomgång och kontroll av det amerikanska rymdprogrammet kommer att få anledning att höra av sig igen med det allra snaraste. De torde bland annat vilja veta hur denna serie misslyckanden kommer att inverka på det högeligen komplicerade Pegasusprogrammet, som följer nu efter Apollo och som kommer att kräva miljoninvesteringar. Det är nu inte mer än en månad kvar till den första planerade rymdfärden med Pegasus."

Åtminstone skulle då en senator ha en hel del att säga kongressen om den oerhörda serien misslyckanden i det amerikanska rymdprogrammet – det var Mike absolut övertygad om. Den senatorns bekymmer hade Mike fått ta del av per telefon redan för tio dar sen, när han mitt i natten hade väckts av en serie signaler hemma i sin våning i Mountain City i Californien.

2

Hej, det är Lars Todt.

Vem skulle det annars vara som släpar upp mig ur sängen klockan fem på morgonen? Mike hade omedelbart känt igen den barska rösten i telefonen, trots att han inte hört den på åtta år. Sist de hade träffats var den gången då Mike förhördes inför senatens rymdutskott. De hade varit skolkamrater i Harvard College men sedan hade de gått olika vägar. Lars hade börjat studera juridik i Cambridge och hade sedan glidit över på politiken, medan däremot Mike hade rest till Baltimore och gått igenom Johns Hopkins Medical School.

Förlåt mig, Mike. Jag glömde tidsskillnaden.

Hur har du det nuförtiden när du har blivit senator och allting?

Tack bra. De har plockat in mig i kontrollkommittén för rymdfarten.

Det var det första förnuftiga beslut som Washington har fattat på år och dag.

Ja. Det vill säga – alldeles utan påtryckningar gick det ju inte, förstås. Lars småskrattade. Det var först när jag hotade med att själv sätta igång med en undersökning av Federal Space Authority som majoritetsledaren kom underfund med att jag kanske kände till nånting om den här saken, speciellt som jag redan tidigare i egenskap av minoritetsledamot suttit med i rymdutskottet. Alltså innan jag blev senator.

Du har onekligen en viss förmåga att få folk dit du vill. Kommer du ihåg när du under senatsförhöret tvingade mig att säga att vi enligt min uppfattning inte borde sända bemannade raketer ut i världsrymden under de närmaste tjugo åren. Det höll på att kosta mig min framtid.

Jag tvingade dig inte säga nånting som du inte redan tidigare hade sagt – skriftligt.

Nej, det är klart. Men dessförinnan hade jag ju hela tiden varit klok nog att skicka in mina rapporter den officiella vägen, så att NASA snabbt kunde rensa bort sådant som var olämpligt för myndigheterna och för den stora allmänheten. Men det var du som fick mig att säga min mening i ett TV-program som gick ut över hela landet. Med den påföljd att jag är glömd och utstött den dag som i dag är.

Vissa saker måste ligga och mogna tills jag kom in i senaten och tills mitt parti kom till makten, förstår du Mike. Men nu är jag beredd att sätta dynamit under en del av de amsagor FSA brukar komma med. Det här till exempel att allting de håller på med skulle vara så ofarligt. Det måste vi slå hål på innan de hinner bränna ihjäl en ny rymdbesättning eller tappar bort astronauterna nånstans ute i rymden för alltid. Du håller väl fortfarande fast vid din kritik, inte sant?

Det är klart att jag gör. Men vem i helsike tror du skulle vilja lyssna på vad jag möjligen kan ha att säga, sedan din högt värderade kollega i rymdutskottet offentligen utnämnt mig till ’Rymdharen nummer ett’?

Såvitt jag vet har rymdharen i det här fallet själv befunnit sig uppe i omloppsbana runt jorden, och det är mer än vad man kan säga om kritikerna, dundrade Lars Todts röst i telefonen.

Han förlorade vingarna på kuppen – plus en hel del annat.

Ja, det var synd det där med skilsmässan, Mike. Men det var väl ändå inte bara Israel Ponds utskällning den berodde på?

Nej. Men senatsförhöret gav väl Shirley det avgörande beviset på att jag inte var den hjälte som jag borde ha varit, kan jag tänka.

När kan du vara här i Washington?

Ett nytt utskottsförhör?

Ett utskott på två, i så fall – bara du och jag. Det har hänt alldeles för många misslyckanden på Cape Kennedy den sista tiden. Och nu är jag allvarligt orolig för Pegasus. Jag har pratat med Jim Green och har så gott som övertygat honom om att du är den rätte mannen att skicka dit för att se efter vad det är som är fel där nere.

General James Green i flyget hade blivit chef för det nyorganiserade Federal Space Agency (FSA), som numera omfattade hela den verksamhet som tidigare bedrivits av NASA plus alla de ytterligare rymdfrågor som bedömdes ligga på regeringsnivå. Green hade gjort sin karriär på underbarnet McNamaras tid, och han var definitivt ett namn att räkna med inom hela administrationen, inte minst nu när det snart skulle dra ihop sig till nya val.

Under alla dessa åtta år sedan Mike hade blivit tvungen att lämna Cape Kennedy efter det olycksaliga utskottsförhöret, hade han bara gått och längtat efter den dag då han äntligen skulle kunna befria sig från Israel Ponds orättvisa anklagelser. Nu förstod han att Lars gav honom den chans han hade gått och väntat på. Men ändå kände han att det skulle bli svårt att återvända till den plats där han upplevt så många svikna förhoppningar. Han hade visserligen bott där som barn och visste att det här var hans sista chans till återupprättelse, men han tvekade ändå.

Ja, det skulle kanske vara kul att se hur de har det där borta i Cape, sade han till slut.

Tag med dig bilen så att du kan stanna kvar där på en gång. Vi har inte lång tid på oss före första rymdprovet med Pegasus. Så snart beslutet är klart här i Washington kommer Jim Green att via teletype underrätta ditt jobb om att du har fått specialkommendering till Cape Kennedy. Men kör den här vägen så att vi får talas vid ett slag först.

När Mike en vecka senare svängde in på Pennsylvania Avenue mindes han förra gången han hade åkt den här gatan. Den gången var det för att bli hyllad för sin korta rymdfärd och för att få NASA-medaljen av den unge presidenten. Just då hade Shirley verkat mycket glad och lycklig. Innan de rest tillbaka till Florida hade de gjort den sedvanliga rundturen till alla de städer som velat välkomsthylla honom, och då hade det faktiskt verkat som om de fortfarande skulle kunna ha räddat sitt äktenskap.

Men sedan hade stämningen slagit om. När NASA meddelat att man hade för avsikt att landsätta en människa på månen inom tio år, hade han offentligen tagit till orda och varnat för vågspelet. Apolloraketerna var fortfarande långtifrån färdiga, ansåg han, och risken var stor för att ett bemannat rymdskepp plötsligt skulle förvandlas till ett flygande mausoleum – ett slags evig påminnelse om människans förhastade brådska att vinna politiska fördelar. Det hade varit som att tända på en krutdurk. Han hade omedelbart blivit kallad till förhör inför senatens rymdutskott i Washington, där Israel Pond satt ordförande. Och denne Pond hade i sin tur representerat en delstat som redan hade fått lika många NASA-beställningar som alla de övriga delstaterna tillsammans, och som nu hade ytterligare storbeställningar att vänta i den stora kapplöpningen mot månen.

Pond hade uppfattat varje försök att skära ned rymdanslagen som ett direkt hot mot sina väljares ekonomi. Det var detta som var förklaringen till hans ursinniga angrepp mot Mike, som massmedia självfallet i sin tur hade hakat på med största förtjusning. Särskilt TV-folket hade haft en lyckad dag när Israel Pond offentligen utnämnde Mike till Rymdharen nummer ett. Efter den definitiva avsågningen hade ingen längre velat lyssna på honom. Inte en enda en – utom Lars Todt.

Men inte ens Israel Ponds politiska inflytande hade varit så stort att han kunnat avskeda en rymdmedicinsk expert, vars uppfattning dessutom delades av en hel del vetenskapsmän över hela landet. Det enda han hade lyckats åstadkomma var att få Mike förflyttad till Anderson Research Center i Californien. Där uppe bland bergen hade han fått många intressanta och betydelsefulla arbetsuppgifter. I stort sett hade han varit tillfreds med sin nya tillvaro – ända till den där natten då telefonsignalen kom.

---

Hej, Mike! Lars Todt verkade lika mager, vältränad och fylld av energi som på den tiden då Mike och han var med och rodde för Harvard. Det var bussigt av dig att komma hit.

Det var jag väl tvungen till?

I helsike heller. Jag är väl ingen Israel Pond, för tusan!

Hur har denna Guds gåva till rymdprogrammet det numera, när han inte längre tillhör majoritetspartiet?

Inget vidare, som du kan förstå. Men han sitter ju förstås fortfarande med i många betydelsefulla utskott och kommittéer. Och vår egen majoritet i kongressen är tyvärr inte så stor att vi kan göra precis som vi vill. Han måste faktiskt strykas medhårs ännu en tid framåt.

Men samtidigt har tydligen du själv också fått en hel del att säga till om.

Ja, jag har väl gjort mina framsteg, sade senatorn. Men det var inte för att prata politik som jag släpade hit dig ända från Californien. Vad anser du egentligen om Pegasusprojektet?

Att placera en rymdstation i en permanent omloppsbana runt jorden kan ju inte vara nån svårare match nu när vi har klarat av Apollo. Flyget var inne på samma sak med sitt MOL-program innan det måste läggas på is därför att Apollo behövde alla pengarna. Och det var ju redan år 1965 och till och med ännu tidigare. Enligt min uppfattning är den här rymdstationen Pegasus något av en antiklimax.

Men det är väl fortfarande ett ganska viktigt projekt?

Alldeles förbaskat viktigt.

Varför det?

Rymdfärderna med Apollo var alldeles för korta för att vi skulle kunna fastställa hur människan reagerar i ett tillstånd av mycket lång viktlöshet ute i rymden. Och detsamma kan sägas om Geminiserien. Visserligen har viktlösheten visat sig vara betydligt ofarligare än vad vi trodde från början. Men vi vet fortfarande alldeles för lite om vad som egentligen händer med oss om vi stannar riktigt länge ute i rymden – hur det går med kalken i benstommen, vad som händer med blodet och så vidare.

Kan sådana förändringar innebära livsfara?

Ja, det är möjligt.

Hur då?

Mike försökte förklara. Om kroppen tvingas till orörlighet under en längre tid – till exempel under en rymdfärd – avsöndrar benstommen kalk som upptas av blodet. Och därifrån går kalken vidare till njurarna, som eventuellt bryter ned den och för ut den ur kroppen. Men samtidigt förändras vätejonkoncentrationen i blodet så att det inte kan lösa kalken så bra längre, och därmed riskerar man att det bildas njursten. Och att få njurstensanfall i ett rymdskepp på väg till Mars kan ju inte vara så vidare muntert, som du förstår.

Nej, fy farao. Och nånting mer?

Under både Gemini- och Apollofärderna visade det sig att blodvolymen sjönk med sju till femton procent om man var uppe tillräckligt länge. Nu har det visat sig att astronauter som deltagit i sådana färder eller i simulerade prov av samma karaktär ibland blir överkänsliga mot snabba förändringar i kroppsställningen omedelbart efteråt. Om de böjer sig hastigt framåt, till exempel. En del av dem bleknar, mår illa, tappar synförmågan, svettas, kippar efter luft och kan till och med svimma, på grund av låg puls och en akut minskning av blodtrycket.

Det låter ju riskabelt.

Det kan få farliga följder. En astronaut som varit ute på en riktig långresa kan ju råka in i en ytterst farlig situation när plötsligt G-kraften börjar verka och farkosten kränger till. Då kan han helt enkelt svimma av. Och både Gemini- och Apolloproven visade – trots att de inte rörde sig om någon längre tid – att besättningarna blir mycket hastigt trötta om de tvingas arbeta i lufttomt rum. Om vi nu bygger stationära rymdstationer i omloppsbana runt jorden får vi utomordentliga möjligheter att närmare studera dessa viktiga problem. En hel del monteringsarbeten måste utföras ute i rymden, och då har vi ju goda tillfällen att se hur det hela fungerar och vilka säkerhetsmarginaler vi behöver hålla.

Hur är det med strålningsriskerna? frågade Lars.

Van Allen-bältena är inte så farliga. Vi vet ju numera var de befinner sig och kan välja omloppsbanan därefter, så att vi undviker den allra farligaste bestrålningen, sade Mike. Då är det värre med protonstrålningen från soleruptionerna. Det var förmodligen den som fick ryssarna att avbryta sitt Sojusförsök för ett par år sedan.

Du menar alltså att till och med ett begränsat Pegasusprogram skulle kunna bli oss till stor hjälp för framtida rymdfärder?

Den största vinsten skulle nog komma att ligga i våra ökade möjligheter att utforska jorden, skulle jag tro, sade Mike.

Nu hängde jag visst inte med riktigt.

Våra planerade ERTS (Earth Resources Technology Satellites) skulle till exempel kunna kartlägga jordens vattentillgångar, mäta skörden och ge oss tips om nya uppodlingsområden. De skulle också kunna leta rätt på nya malm- och oljefyndigheter och en hel mängd andra saker. Pegasus skulle kunna bli det finaste instrument för mätning av jordens tillgångar som vi någonsin haft. Men allra först måste vi uppfinna en säker metod att skeppa människor och material fram och tillbaka mellan jorden och rymdstationen. Här spelar ju till exempel solfläckarna en betydelsefull roll. När det uppstår många solfläckar måste vi kanske rentav evakuera hela stationen – och det med ganska kort varsel, till och med – tills strålningsriskerna försvinner igen.

Jag fick tydligen tag på den rätte mannen för det här jobbet, sade Lars Todt. Och om Pegasus lanseras på lämpligt sätt kan det ge vårt parti en väldig massa goodwill.

Och om det nu skulle misslyckas kan ju FSA alltid göra som NASA efter dödsbranden på Cape Kennedy år 1967 – börja om från början igen.

Ja, men nu finns det redan en hel del folk som opponerar sig över de kostnader Pegasusprojektet drar med sig. Skulle försöket misslyckas är vi illa ute, inte minst med tanke på nästa val. Vi har helt enkelt inte råd att misslyckas.

Hördu bäste bror – jag är inte röstfångare eller politiker. Jag är vetenskapsman.

Och det är som vetenskapsman som du ska fungera. Just nu är du precis den person som vi bör satsa på. Du vet vad som händer med människor som är instängda i rymdkapslar och du vet samtidigt tillräckligt mycket om raketer för att förstå hur du bäst ska sköta den här saken. Din uppgift blir att söka spåra alla sådana tekniska fel som kan äventyra den första Pegasusstarten. Men nästan ännu viktigare är det att du med all din kännedom om astronauternas arbetsförhållanden kan hjälpa oss med en koll av den mänskliga faktorn också. Alltså – existerar det några risker för själva besättningarna där nere?

"Nu märker jag att du har kollat mig i varje fall, sade Mike. Det var ju bara en månad sen jag skrev den där artikeln om Lockheedsyndromet."

Ja, jag försöker väl följa med min tid, jag också, sade Lars med ett leende. Och nu är alltså frågan: vill du resa ner till Cape Kennedy som Jim Greens och min alldeles specielle privatdeckare?

Mike rynkade pannan. Har du inte glömt en viktig detalj i det här sammanhanget? Det är Taggar Aircraft som är FSA:s huvudleverantör för hela Pegasusprojektet. Och samtidigt råkar jag själv vara den ende astronaut som har kvaddat en Taggarkapsel vid landningen. Tänk dig själv vad som händer om jag plötsligt dyker upp i bilden igen. Massor av människor kommer omedelbart att ge sig ut efter min skalp – inte minst Israel Pond.

Det är Ralph Petty som är ordförande i rymdutskottet just nu. Du kan lita på oss båda, om nu Israel skulle hitta på nånting igen för att skydda sina intressen i Taggar Aircraft.

Vad har du tänkt ge mig för position där nere på Cape?

Vi skulle till exempel kunna göra dig till chef för sjukvårdsavdelningen. Dina kvalifikationer räcker gott och väl för den befattningen. Men då är samtidigt risken den, att du kanske får svårt att röra dig riktigt så fritt som vi skulle önska. Förutom det, förstås, att vi samtidigt måste ge Ivan Saltman sparken.

Nej, det vill jag absolut inte, sade Mike. Saltman är en alldeles utmärkt rymdläkare.

"Jim Green och jag tycker att du bör ha en befattning