Stålborgen

By Erik Eriksson

"Martins far började bli riktigt orolig. Pengarna var slut. Han hade flera räkningar obetalda, banken skulle ha betalt för ett lån, elverket skulle ha sitt, de var skyldiga i affären för maten de handlat.De måste skaffa pengar snart. De var tvungna att få fisk i näten, annars skulle far tvingas sälja huset. Andra arbeten finns ju inte, de måste få bra fångster med detsamma annars skulle fattigdomen ta dem."Peters pappa börjar bli desperat, och beger sig ut med fiskebåten en stormig dag för att få en bra fångst. Peter och hans mamma väntar på faderns återkomst, men när solen börjar gå ner är han fortfarande inte tillbaka. Peter beger sig ut för att finna sin far, men resan blir äventyrligare än han först trott. Ute på öppet hav finner han ett spökskepp, som är fullt av sjömän. De hålls fast på skeppet av en osynlig kraft, och det blir upp till Peter att befria dem.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 3, 2018
• ISBN: 9788711838686

Book preview

koncernen

En svår tid

Den lördagen gick Martin ner till hamnen när han ätit. Det blåste lite från havet, en lätt och sval bris. Måsarna svepte fram över de röda fiskebodarna, svalorna gled in under bryggan där de hade sina bon.

Martin visste att svalorna kunde dyka ner i vattnet och flyta upp under bryggan igen för att ta sig till bona. Om vattnet i hamnen steg över det vanliga, om det blev kraftigt högvatten.

När Martin berättade i skolan att han sett svalorna dyka skrattade de åt honom. Magistern sa att det där var nog en gammal skepparhistoria som nån lurat i Martin.

Men Martin visste, han hade sett det med egna ögon.

Varför var han den ende som sett svalorna dyka? Alla i klassen bodde ju i byn vid havet, flera av klasskamraterna hade pappor som var yrkesfiskare.

Ändå var det bara Martin som brydde sig om att titta riktigt noga. Det var bara han som stod vid vattnet och spejade och spanade, bara han som lyssnade ordentligt.

Nu väntade Martin på sin egen pappa och sin store bror Josef. De hade gått ut med fiskebåten Polaris tidigt på morgonen innan det var riktigt ljust. De skulle vittja näten, de borde vara tillbaka snart, klockan närmade sig två på eftermiddan.

Ja, de borde faktiskt ha varit hemma för länge sen.

Martin undrade vad som hänt. Han stod kvar ännu en liten stund nere vid kajen. Sen började han gå upp mellan de små röda stugorna. Han tog stigen förbi de höga popplarna, byns landmärke för sjöfarare. Där stannade han till, vände sig om och tittade nedåt hamnen.

Nej, ingen ljusblå fiskebåt var på väg in, inga kack– lande måsar som väntade på fiskrens.

Martin kände sig otålig. Han ökade takten, små– sprang uppför backen och in i skogen ovanför hamnen. Han stannade först när han var framme vid utsiktsberget, den branta stenknallen på högsta kullen väster om hamnen.

Härifrån såg man långt. Martin skymtade öarna utanför kusten i nordost, det vita fyrtornet på klippan längst ut i havet, fartygen vid horisonten.

Och så i söder, molnen som hängde tunga och bulliga en bit upp i skyn. Under de där molnen låg land, utom synhåll, en rad stora öar. Det var värmen från det där osynliga landområdet som steg upp och skapade molnen i himlen.

Martin visste en hel del om havet. Han var född här, hans far och farfar var fiskare. Långt tillbaka i släkten hade de levt på det havet kunde ge.

Ingen hade blivit rik på att fiska, men havet hade alltid försörjt den som varit beredd att arbeta hårt.

Men nu var det dåliga tider. Det var som om fisken hade gett sig iväg från havet utanför byn. Ingen förstod varför. Många gissade på det ena eller andra, men det var ingen som visste vad det verkligen berodde på.

Martin stod kvar på berget. Än syntes inget av Polaris.

Klockan blev tre, och fyra.

När Martin var beredd att ge upp skymtade han något långt där ute. En prick vid horisonten, en obetydlig liten fläck som sakta blev större.

Det var en båt, en ljusblå fiskebåt på väg hem.

Tio minuter senare visste Martin att det var Polaris som kom där ute. Han såg skrovets form, masterna, han anade flocken av måsar som skulle följa med ända in i hamnen.

Martin skyndade sig ner från berget. När hans pappa och bror var framme vid bryggan skulle Martin stå där, beredd att ta emot förtampen.

Det första Martin brukade fråga när han hjälpt till att förtöja var alltid: Hur gick det?

Han ville veta hur mycket fisk de fått, hur många lådor filé. De rensade alltid på väg hem, kastade renset i sjön, travade de vita filéerna i låga trälådor. Varje låda vägde tjugo kilo när den var full.

På senare tid hade fångsterna varit dåliga, en eller två lådor, sällan mera. Det gav kanske 800 kronor i inkomst, inte mycket för en dags hårt slit till sjöss för två man, pappan och Josef.

Josef var inte fullvuxen, men han var ändå nästan som en riktig karl. Martin tyckte i alla fall det. Polaris hade två mans besättning. Det hette ju så, inte en man och en halvvuxen.

Josef var alltså en man och inget annat.

Martin var fortfarande en pojke. Men han kunde segla, läsa sjökort och klara sig till sjöss i sin egen lilla båt Stella. Den låg snett bakom familjens fiskebod, masten syntes över taket, den fernissade akterspegeln stack fram vid brygghörnet.

Nu var Polaris på väg in i hamnen. Martin stod där han brukade, beredd att ta emot tampen. Josef stod på fördäck. Han lyfte handen till hälsning, men han log inte som han brukade göra. Han såg trött ut.

Även Martins pappa såg trött och bekymrad ut. Martin visste inte säkert varför, men han fruktade det värsta. Ändå kunde han inte låta bli att fråga:

– Hur gick det?

Hans pappa skakade på huvudet utan att svara. Martin förstod.

När båten låg landförtöjd gick Martin ombord. Han såg de tomma lådorna på däcket, det tilltrasslade nätet. De hade inte fått någon fisk den här dagen.

Ingen sa något. Martin ville prata men han visste att han inte skulle få svar. Det verkade som om fisken övergett deras hav. Eller så var det något annat.

Vad kunde det då vara?

Ingen visste, och ingen sa något. –

Okända ögon

Det blev soppa till middag. Martins mamma hade tänkt bjuda familjen på något bättre men hon hade inte haft råd. Nu serverade hon potatissoppa med makaroner, och smörgås med salladsblad. Till efterrätt fick de var sitt äpple.

De åt under tystnad. Martin började prata om ett radioprogram han hört, det hade handlat om en grekisk sjöfarare för länge sen.

Men ingen av de andra vid bordet verkade lyssna, de var nog inte roade, satt kanske med sina egna funderingar.

Martin slutade berätta. Han började själv fundera medan han åt äpplet. Han tänkte på den där gamle greken som rest omkring på Medelhavet i sitt skepp och letat efter en försvunnen stad. Det var ett varmt hav, delfinerna hoppade runt båten och sjömännen kunde sova på stranden utan att frysa.

Havet där Martin bodde var kallt. Kanske det var därför all fisk gett sig iväg?

Nej, knappast, torskarna och sikarna och alla de andra fiskarna hade ju alltid levt här, de visste inte om något annat än det här kalla vattnet. Det måste finnas nån annan förklaring.

Martin kom på sig själv med att åter sitta och grubbla över den försvunna fisken. Det var som om allting numera handlade om det, alla i byn bara undrade och gissade och alla verkade ledsna och ingen ville prata om sånt som var spännande och intressant.

När familjen ätit färdigt reste sig alla fyra upp från bordet samtidigt. Martins pappa mumlade något om att han skulle lyssna på sjöväderrapporten på