Lägerhästarnas natt

By Erik Eriksson

"Nu tog Stefan ordet, han sänkte rösten lite. -Lägerhästar måste ni bli, sa han, ni måste gå igenom proven som gör er till riktiga scouter. Och det säger jag er, proven är riktigt ruskiga, för den som inte sköter sig blir det värre."Det roliga scoutlägret ute på en ö som alla i kompisgänget sett fram emot blir inte alls vad de tänkt sig. Snabbt tar en av de äldre pojkarna makten över gruppen, och börjar terrorisera de andra. Den som inte lyder blir bestraffad på grymma sätt. Sista natten bestämmer de äldre pojkarna att de ska ha Lägerhästarnas natt, och då ska de som varit fega och olydiga straffas hårt med glödande järn, svarta stup, skräck och förtvivlan. Men Johan vägrar lyda de äldre pojkarna, och blir hårt bestraffad. Han ger sig av från lägret, och blir jagad av de andra pojkarna som vill fånga in honom innan Lägerhästarnas natt.Denna spännande ungdomsbok är baserad på verkliga händelser.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 3, 2018
• ISBN: 9788711838594

Book preview

Erik Eriksson

Lägerhästarnas natt

Saga

Lägerhästarnas natt

Omslagsfoto: Johannes Plenio via Unsplash

Copyright © 1997, 2018 Erik Eriksson och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788711838594

1. E-boksutgåva, 2018

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

Förord

Jag växte upp på Lidingö utanför Stockholm. Några av mina bästa vänner var med i sjöscouterna och därför gick jag också med. Vi ville lära oss segla.

På mitt första sommarläger skulle jag bli lägerhäst. Det var de äldre grabbarna som sa det. De berättade hemska saker som de skulle göra med nybörjarna på lägrets sista dag.

Jag trodde allt de sa. Jag var säker på att bli bränd med glödande järn, skuren med kniv, kastad utför ett stup.

Jag trodde dem eftersom det stod i scoutlagen att en scout alltid talar sanning. Inte kunde väl ledarna ljuga.

Du undrar hur det gick?

I den här boken berättar jag om ett scoutläger som liknar det jag var på. Men huvudpersonen gör det jag aldrig vågade göra.

Mycket har förändrats inom scoutrörelsen sedan mina ungdomsår. Men minnet av det där lägret lever. Att skriva boken blev ett sätt att göra upp med allt det orättvisa jag var med om. Vi som var yngst den gången hade ont i magen av skräck varje natt. Vi längtade efter någon som vågade slå tillbaka.

Den pojken finns i den här boken. Han måste finnas.

Erik Eriksson

Sommarlov

Det var veckan före midsommar, en fredag. Det duggregnade när Johan gick hemifrån, hans mamma tyckte att han kanske borde ta regnrocken med huvan för att inte blöta ner scoutkläderna.

– Du kan väl ta regnrocken, Johan, ropade hon när han redan var på väg ner för trappan. Du kan ju ta av den innan du är framme så ingen ser den.

– Nä, det slutar regna, svarade Johan nere från farstun. Hej då, hojtade han samtidigt som han slog igen dörren efter sig.

Regnet tilltog, han blev ordentligt blöt, den vita scouthalsduken klibbade mot axlarna, vattnet rann från mösskanten. Men det gjorde inget, det var varmt, det ångade lite från gatan, Johan brydde sig inte det minsta om regnet nu, han tänkte bara på att sommarlägret närmade sig.

Han gick förbi åkeriet, märkte att regnet redan började avta, det var nog en skur bara. När han svängde mot busshållplatsen hade det nästan slutat regna. Han undvek en stor vattenpöl samtidigt som han såg bussen komma. Det skulle stänka. Han småsprang förbi pölen, hann se att det var skåningen som körde bussen, tjockisen, Pruttnisse, killen med jätteröven.

Men skåningen var hygglig, han hade låtit Johan åka gratis flera gånger när han glömt månadskortet. Det var inte alla förare som gjorde så, det hände att Johan fick gå när han glömt kortet.

Men nu hade Johan busskortet i scoutblusens bröstficka, bakom tredjeklassmärket. Johan hade gått med i sjöscouter na på hösten året innan. Han hade just blivit tredjeklassare, på lägret skulle han bli äkta scout, de äldre hade sagt så.

Johan hälsade på Pruttnisse, som log och sa hej tillbaka, med skånsk brytning förstås. Johan tänkte på hur konstigt det var att svenskar pratade så olika.

Johans mamma var född i Tyskland, hon hade kommit till Sverige som flykting under kriget, eller om det var åren alldeles före kriget, Johan höll inte reda på det så noga. Hon pratade svenska med svag brytning, men det kunde ju förklaras med att hon var född utomlands. Pruttnisse var svensk, men pratade ändå lite svårbegripligt.

Johan slog sig ner längst bak i bussen. Vid hållplatsen bredvid fotbollsplanen steg Kalle och Per-Anders på. De hade regnrockar med sig båda två, bar dem på liknande sätt ihopknölade under vänsterarmen, de gjorde ofta likadant, som om de var tvillingar nästan. Men Per-Anders var liten och mörkhårig, Kalle var lång och ljus och ganska kraftig. De höll ihop, hjälpte varann med läxor och allt möjligt. De kallades Helan och Halvan, men bara när man pratade om dem i deras frånvaro, om man tilltalade nån av dem direkt använde man det riktiga namnet.

– Har du sett Helan och Halvan i dag, kunde nån fråga.

– Nej, fast i söndags såg jag dem på Grand, men titta där borta kommer de, hej Kalle, tjäna Per-Anders.

Så där kunde det låta, ganska konstigt faktiskt, men alla var vana.

Ibland är det verkligen märkligt med namn. Hur de används och uppstår. Johan hade funderat över den saken en del. Själv kallades han Kilroy, fast nästan bara i scouterna. Annars var det Johan eller Jojo, hans mamma uttalade Johan med tydligt h och tonvikt på sista stavelsen och det berodde väl på hennes tyska bakgrund. Johan tyckte inte om det, han skämdes lite för det tyska. Han hette Sebastian också, men han gjorde allt för att dölja detta sitt tyska andranamn. Hans mamma sa att det fanns en berömd kompositör som hette Johann Sebastian, men Johan ville inte bli musiker, han tänkte sig snarare något med båtar, sjökapten kanske, eller fartygskonstruktör.

Kilroy var ett hedersnamn. Några av de andra grabbarna kallades Plutten eller Grodan eller Snurka, men Kilroy var nån amerikansk gubbe från kriget, och så en seriefigur som jagade bovar. Bara modiga grabbar hette Kilroy.

Det var när Johan dykt från femman som han fick namnet. Han var den förste som vågade, och han dök med en viss stil, sträckta vrister, raka ben, bra nedslag. Det hände att Johan skrev Kilroy was here, fast mest på skoj när han knackat på hos en kompis som inte var hemma. Han skrev med en pinne i sanden, om det fanns sand utanför huset.

Johan, Kalle och Per-Anders steg av när bussen stannade vid hållplatsen intill Islingeviken. De var på väg till Stefan som bodde i en villa på sluttningen ovanför viken. Klockan var en kvart i sex, de skulle komma i god tid till Måsens möte i patrullens lya hemma hos Stefan, sommarens sista träff före lägret.

Alla såg fram mot de spännande veckorna ute vid havet, det stora äventyret. Men ingenting blev som de trodde.

Det okända ordet

Markus kom på cykel. Hans broms fungerade inte så han tog det lite lugnt. Vid Dalängens hållplats stannade Markus plötsligt och hoppade av cykeln, han tyckte en mötande bil liknade polisens svarta Volvo. Han hade fått böta en gång när han kört utan lampa, det räckte, hans pappa hade blivit mycket arg och dragit in hans veckopengar för en hel månad.

I backen vid Stefans hem kom Markus ikapp de tre andra som just stigit av bussen. Han ledde cykeln den sista biten, ställde den mot äppelträdet framför villan, de andra väntade framför trappan.

– Har du ny scoutmössa, frågade Per-Anders.

– Morsan tyckte den gamla var för liten, sa Markus.

– Kalle och jag ska in till stan och köpa scoutkläder nästa vecka, sa Per-Anders.

– Och sovsäckar, sa Kalle.

– Glöm inte nya tandborstar, sa Markus och fnissade.

– Och tandkräm som tål vatten, sa Johan.

– Lägg av för fan, sa Kalle.

– Svär inte, sa Markus.

Kalle skrattade till, han visste att Markus skojade om scoutandan, det nya han och Per-Anders borde lära sig nu när de skulle bli medlemmar i Måsens patrull.

Det var deras andra patrullmöte. De var inte intagna på riktigt än, men de skulle bli medlemmar före lägret, det hade Roffe, patrulledaren, lovat. När de kunde scoutlagen och texten till scoutsången skulle saken vara klar. De hade läst på, de hade åldern inne, de var tolv år, det fanns inget skäl till att de inte skulle bli riktiga sjöscouter nu.

Men nu var det dags att kliva på hos Stefan, patrullmötet skulle snart börja.

Markus knackade på den tunga ekporten. Stefan öppnade efter tio sekunder. Han var klädd i scoutdräkten, nykammad, håret låg i bena på högersidan, den vita halsduken var skinande ren, blusen nytvättad och struken. Nu var det hans mamma som skötte hans kläder, på lägret efter midsommar skulle han få klara sin klädvård själv.

– Välkomna, sa Stefan när han öppnat dörren.

Han lät högtidlig, lite allvarlig, han log ett snabbt leende mot nykomlingarna, stängde dörren efter dem.

– Ni kommer precis i tid, sa han. Det är viktigt att man passar tiden, Roffe kommer när som helst.

Stefan gick före, han visade de andra vägen nedför en brant källartrappa. Det var dunkelt, lite svårt att se. Framför dörren till patrullyan blev de stående en kort stund. Ett svagt ljus nådde ut i källarkorridoren från rummet bakom den repsmyckade dörren med skylten:

Måsen Lidingö Sjöscoutkår.

Stefan dröjde framför lyan ännu några sekunder. Han höll handen mot dörren. Kalle som stod närmast hörde hur Stefan andades genom näsan.

Så öppnade Måsens vice patrulledare sakta dörren. Han gick före, vände sig om, sa ingenting, lät de andra komma in. Tystnaden varade i ytterligare tio sekunder.

– Sätt er, sa Stefan med dämpad röst.

Kalle nickade, slog sig ner på närmaste pall. Per-Anders valde pallen intill, de andra satte sig mitt emot.

Så hördes steg i trappan. Stefan lämnade rummet, gick ut i korridoren.

– Hej Roffe, sa han med ganska hög röst. Du hittade in själv.

– Din syrra släppte in mig.

– De andra har kommit, sa Stefan.

– Okej, svarade Roffe.

Kalle och Per-Anders reste sig upp när Roffe och Stefan kom in i lyan. Det hade de inte behövt göra, men det blev så ändå, det fanns nåt slags högtidlighet där inne, som om de lite äldre pojkarna var vuxna ledare, nån sorts lärare rent av. Det var som om det mörka lilla rummet med stearinljusen inbjöd till lydnad och respekt.

– Välkomna, sa Roffe till de båda som rest sig upp.

– Tack ska du ha, svarade Kalle.

– Var redo, sa Roffe och gjorde en hastig scouthonnör.

– Alltid redo, svarade Kalle snabbt.

Roffe tittade på Per-Anders, det blev tyst några sekunder.

– Alltid redo, sa Per-Anders.

– Och ni då, sa Roffe och tittade på Johan och Markus. De hade just rest sig upp, de gjorde scouthälsning och mumlade: Alltid redo.

Roffe såg lite ogillande ut, men han sa inget, så vände han sig mot Kalle och Per-Anders.

– Jag ska förhöra er lite senare, sa han, går det bra blir ni riktiga medlemmar i patrullen och då ska ni skaffa er blus och halsduk och mössa innan ni åker till lägret. Där kan ni inte gå runt i era vanliga kläder.

– Jag förstår, sa Kalle.

– Javisst, sa Per-Anders.

Nu kunde mötet börja, på riktigt.

Alla ställde sig i ring, de sjöng scoutsången: Vi äro svenska scouter vi, och löftet som blev givet, en vårdag brusande och fri, står på vår panna skrivet...