Morden i Sigtuna

By Ralph Stenbäcker

Snön hade virvlat in och lagt sig i ett tjockt lager på kroppen som hängde i den gamla ruinen. Det var julaftonsmorgon, och ännu vilade lugnet över Sigtuna. En vecka senare skakade en förödande explosion det lilla samhället. När två vanliga medelålders Sigtunabor, av nyfikenhet börjar nysta i händelserna hade de aldrig kunnat drömma om den fara de skulle försätta sig själva och sina familjer i. Deras efterforskningar leder dem till ett flyktingboende där flera unga kvinnor försvunnit spårlöst. Är det flickornas släktingar som hämtat dem eller har de förts bort mot sin vilja, och vad har dessa unga kvinnors öde med den mördade Sigtunabon att göra? Tillsammans med en ung kvinna som lämnat flyktingboendet i rädsla för att bli bortförd, tar de med risk för sina egna liv upp jakten på en mycket större och farligare organiserad liga än de någonsin kunnat tro. Men deras intresse för mordutredningen och de försvunna flickorna har inte undgått gärningsmännen, som inte hyser några medel när det gäller att sopa igen spåren efter sig.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Dec 19, 2018
• ISBN: 9789178292868

Book preview

[e-mail]

1

Sigtuna, 24:e december

Snön hade singlat ner oavbrutet sedan några dagar. Marken var täckt av tjock pudersnö, och vintern visade sig från sin vackraste sida, utom där snöplogarna farit fram och kastat upp vallar av grus och jord.

Oktober och november hade varit ovanligt blåsiga och blöta. Typiska förkylningstider. Människor hade gått hukande under kapuschongerna. Grova kängor hade varit att föredra om man ens gick ut. En blek höstsol hade tittat fram några få dagar och fått de vissnande lövens skarpa färger att lysa i protest mot det grå höstrusket. I oktober hade de virvlat runt i blåsten och blivit liggande i drivor. Frosten hade sedan skapat den värsta formen av halka, den man inte ser när blöta vägar och gångbanor fryser till en tunn, genomskinlig isskorpa.

I december hade det fallit så mycket snö att man kunde vara säker på att det skulle bli en vit jul. Girlanger av granris och med lampor och stjärnor lyste upp gator och torg.

Sigtuna, den idylliska lilla staden vid den smala gren av Mälaren som rinner från Uppsala och ner mot Stockholm, hade fått sin beskärda del av julpyntet. Stora gatan, den medeltida gågatan var tillsammans med torget och det gamla rådhuset navet i de gamla kulturkvarteren med sina pittoreska trähus och små, trånga boutiquer och restauranger.

Mörkret kom tidigt på eftermiddagarna, som alltid vid den här tiden på året, men ljusslingor och lampor kämpade emot. Vid det lilla trekantiga torget bredvid Systembolaget i västra änden av Stora gatan hade det höga trädet klätts med ljusslingor som lyste in på parken och en bit ut på gatan och bidrog till känslan av att julen nalkades. Hela dagen och kvällen före julafton hade snön fortsatt att falla, och det var gnistrande kallt. Snöröjarna hann inte hålla efter all snö, och på trottoarerna började snövallar plogas upp för att hålla gatorna fria för bilarna.

Många hade tagit ledigt från sina arbeten redan från dagen före julafton för att klara av de sista julförberedelserna. På själva julafton började lugnet lägga sig vid lunchtid, när de sista eftersläntarna handlat klart och skyndade hem från affärerna. Känslan av julefrid var påtaglig.

Men så dags var det inte många som visste vad som redan hade hänt, och inte heller att det var början på en lång rad av händelser som skulle påverka många av stadens invånare under lång tid framöver.

2

För John-Anders Malm, en smärt och vältränad femtiotreåring med norrländskt förflutet, kallad J.A. av alla som kände honom, hade det börjat tidigt på julaftons morgon, även om han inte hade insett det förrän långt senare.

Han hade vaknat tvärt vid halvsextiden, gjort ett halvhjärtat försök att somna om utan att lyckas, och insett att det inte var meningsfullt att ligga kvar.

Antagligen bara förväntningar inför julaftons kväll.

Han bestämde sig för att vänta med de vanliga morgonrutinerna för att inte väcka familjen, klädde sig varmt och visslade lågt på hunden, vilket räckte för att den skulle skaka av sig morgonstelheten och komma rusande i full fart. De gick tillsammans ut i mörkret och kylan.

Klockan hade då blivit strax före sex. Gatlampor och julgranar och girlanger lyste upp, liksom ett och annat morgontidigt fönster, men J.A. och hunden travade ensamma på i den knarrande snön. Någon tidig stadsbuss hördes svagt varva upp på avstånd. Tidig julaftonsmorgon. Han valde - för att få njuta av den gamla genuina bebyggelsen på Stora gatan - att gå i riktning mot stadskärnan med hunden dansande av lycka omkring sig.

När de passerat Humanistiska läroverkets byggnader som var nersläckta och spöklikt svarta under jullovet, lät han Scott rasta av sig och springa runt på den snötäckta åkern strax före Sigtunastiftelsens område och gick sedan vidare. Det lyser mer på Stiftelsen än på skolan, tänkte han för sig själv. Man har säkert fullbelagt under helgen.

Efter att ha fortsatt förbi ett bostadsområde där det lyste i flera lägenheter trots den tidiga morgonen uppfattade han det kalla skenet från roterande ljus på kullen en bit upp på vänster sida bakom den gamla prästgården. Han ropade på Scott, som snabbt kom och satte sig bredvid honom och tittade upp, klickade fast kopplet i halsbandet och fortsatte tills han såg ljusen som svepte spöklikt över S:t Pers ruin och prästgården och bort mot biblioteket på andra sidan S:t Persgatan.

Polisbilar.

Det var tre bilar, två med påslagna blåljus, och en minibuss med öppen baklucka. Bilarna stod parkerade snett bakom varandra som om de kört dit under brådska och stannat hastigt utanför det höga staket som omgärdade ruinen. Blåvita avspärrningsband avgränsade platsen en bit utanför staketet, och en polis på vakt trampade sig varm i kylan. Tekniker i overaller och handskar rörde sig fram och tillbaka mellan ruinen och bilarna och arbetade tyst och koncentrerat. Deras ångande andedräkter syntes i skenet från strålkastarna. Några åskådare stod tysta och iakttog dem utanför avspärrningen. J.A. ställde sig en bit ifrån de andra med hunden kopplad och såg på.

Skrämmande känsla med en ruin när det är mörkt, och det blir inte bättre av kalla roterande blåljus. Inte svårt att föreställa sig hur det som skulle blivit en ståtlig katedral en gång i tiden upplevdes i mörker och kyla när den byggdes, och då man trodde på allsköns övernaturliga krafter.

Han återvände till verkligheten. Det kan ha rasat stenar från valvet över någon stackare som sökt nattskydd under valvet, trots att det finns ett högt staket och skyltar som varnar för ras. Det är nog möjligt att göra upp eld utan att det syns där inne för att få det lite varmt. Tragiskt att avsluta sitt liv under ett stenblock natten före julafton.

Efter en stunds trampande för att hålla värmen förstod han att det inte skulle hända något mer än det han redan sett, och att han inte skulle få reda på vad som hänt av den tystlåtna, frusna polisen som vaktade. Han fällde upp kapuschongen och signalerade till hunden med ett lätt ryck i kopplet och började gå hemåt.

På vägen hem slogs han av en tanke och tittade på klockan och bestämde sig för att ringa ett samtal. Han tog upp telefonen, även om det var tidigt.

Per Johnsson svarade direkt. Det hördes slammer från köket i bakgrunden. J.A. förstod att även Pers hustru Marit var uppe. Deras dotter skulle arbeta på nattskift under hela julen. De har kankse redan pratat med henne och fått reda på något.

Det blev ett långt samtal. J.A. hann gå ända hem innan samtalet var slut och insåg att Anna redan var i full gång med julmaten. Borde insett det, tänkte han. De sista förberedelserna inför helgen.

Han berättade vad han själv sett och vad Per hade sagt i telefonsamtalet. Tanken på att någon förolyckats i kylan och mörkret i den gamla ruinen slog honom med full kraft. Han satte sig ner framför kaminen och tittade sorgset in på elden genom glaset. Anna fortsatte arbetet i köket samtidigt som hon vände sig mot honom.

Du vill fundera för dig själv? J.A. svarade inte, så hon fortsatte. Det är hemskt. På julafton till och med, stackars människa. J.A. tittade på hustrun från sin plats vid kaminen och nickade.

Vi får undvika att prata om det för barnbarnens skull, sa hon vädjande.

"Det är klart, vi har inget med det att göra.

Hoppas bara att Maria inte kom dit ensam, men de är väl alltid två i bilarna?

J.A. nickade bekräftande, men hade tankarna på annat håll.

***

Per Johnsson, tänkte han, granne och inte minst god vän, knappt ett år yngre än han själv. Ingenjör från början, numera lärare. Du gjorde ett bra val där. Jullov, sommarlov och påsklov, det är inte alla bortskämda med, men det kanske behövs om man ska överleva i den branschen.

J.A. gav upp försöket att hålla ifrån sig det Per sagt och återvände i tanken till det han sett vid ruinen. Det fanns saker han inte kände sig bekväm med.

När han ringt Per och berättat vad han sett vid ruinen hade han frågat om Maria varit där, fast han inte sett henne.

Ja, och hon är fortfarande kvar, hade Per svarat. Hon har jobbat hela natten och lär inte komma hem än på ett tag. J.A. hade spänt sig inför vad Per skulle säga och anat det värsta. Ett ögonblick hade han fått för sig att det hänt Maria något. Hjärtat hade bultat hårt tills Per förklarat.

Maria ringde för någon timme sedan, strax innan hon skulle gå av passet.

J.A. kom tydligt ihåg att han slappnat av när han förstått att det inte hänt Maria något, men han hade inte sett henne. Hon måste varit inuti ruinen och arbetat.

Man har hittat en kropp hängd en bit upp på en vägg inuti ruinen. Maria och en kollega var först på plats, och nu finns det flera poliser och ett par tekniker där, men det såg du väl själv?

J.A. kom ihåg att han blivit överrumplad av det Per sagt. Hans tankar om stenblock som rasat ner på någon hade varit fel.

På julafton av alla dagar! Stackars sate.

J.A. såg det framför sig. S:t Per som byggdes under 1100-talet skulle blivit en ståtlig katedral, men blev aldrig färdig och var nu ett ståtligt minnesmärke över en svunnen tid, och dessutom inhägnad med ett högt, låst staket på grund av rasrisken. J.A. hade försökt tänka rationellt när han svarade Per.

Kan det vara självmord? Någon stackare som lämnats ensam över jul och fått nog?

Nej, det är någon som är upphängd, hade Per svarat, det är därför Maria är kvar. J.A. mindes hur han försökt samla tankarna.

Det var som fan! kom han på att han sagt, och ångrade sig . Inte så lämpligt vid ett dödsfall. På julafton dessutom.

J.A. hade väntat på en fortsättning från Per, och försökte samtidigt dra sig till minnes hur det såg ut inuti ruinen. Tornet är tio-femton meter högt, men taket inuti valvet är lägre och långskeppet har bara väggar. En stege når högst fem-sex meter upp. Vem klarar av att hänga någon en bit upp på en vägg i en ruin om han lever? Och om han var död innan, varför ska man då hänga upp honom? Och staketet har väl varit låst sedan man konstaterat rasrisken för flera å sedan? Det hade blivit en stunds tystnad innan J.A. hade fortsatt.

Det har väl skett i mörkret i natt kan man tänka sig, och det har ju snöat ordentligt.

Det är en märklig natt att hänga upp någon i en ruin, hade Per fortsatt med låg röst. Han hade under hela samtalet låtit uppjagad, men samtidigt dämpad. Om det var för själva mordet eller på det sätt det hänt - natten till julafton - eller om det var för Marias skull gick inte att bedöma. J.A. hade varit tyst ett ögonblick innan han svarat, eller kanske pratat högt för sig själv.

Det är knappast en slump att det hände i natt?

Hur tänker du nu? Per lät undrande.

Det där löser de snart, det finns säkert gott om spår.

Och det vet du där du sitter? hade Per snabbt kastat ur sig.

Jag tänker bara högt. Vill man ta kål på någon man är förbannad på, försöker man väl göra det omärkligt, som ett proffsigt jobb, och då gör man sig väl av med kroppen, eller hur? Han kom ihåg att han hade gjort en paus för att känna av om Per följde med på tankegången. "Det är förbannat spektakulärt att hänga upp någon i en gammal ruin till allmän beskådan, på julafton dessutom. Någon vill säga något, och det rätt rejält. Det är som att annonsera i tidningen. Frågan är vad man vill säga, och till vem? Och hur kommer man på själva idén? Och det är väl mer än en gärningsman, annars får man knappast upp en tung kropp på en krok inuti ruinen?"

J.A. kom ihåg att han låtit intensiv när han sagt det. Per hade väntat.

Det tyder på att åtminstone en gärningsman är en man, eller en jävligt förbannad kvinna. Finns i och för sig gott om sådana på förekommen anledning, men det tror jag inte på i det här fallet.

Alltid lika analytisk, till och med på julafton. Kan du aldrig slappna av? Per hade suckat innan de avslutade samtalet.

***

J.A. satt kvar framför kaminen och tittade tankfullt in i elden när de hade avslutat samtalet. Någon med principer och handlingskraft har statuerat ett exempel. Enom till straff, androm till varnagel.

Han släppte tankarna på det han sett och på det de pratat om och tänkte på Per och hans Marit. De hade också råkat ut för en stor sorg för en del år sedan då de förlorade Nora, en yngre syster till Maria. J.A. visste att känslor omkring hennes död alltid vällde upp hos Per och Marit när det närmade sig jul. Och säkert ännu mer nu, när någon annan ska få reda på att en anhörig är död. På julafton. Någon som dessutom är hängd.

Maria kanske skulle vara den polis som var tvungen att lämna beskedet.

Nora hade försvunnit när hon cyklade hem från sitt sommarjobb en kväll för omkring tio år sedan och hittades drunknad nära Upplands Väsby någon månad senare. Cykeln hade aldrig återfunnits. Det hade varit mycket uppståndelse och skriverier, och det hade inte varit lättare för Marit och Per att tidningarna antydde att inget brott begåtts. Det hade tagit Per och Marit hårt. Man hade lika gärna kunnat påstå i klartext att Nora tagit livet av sig. Per och Marit hade egentligen aldrig hämtat sig och det kunde märkas fortfarande, även om de hade fått all stöttning som gått att ge. De hade aldrig accepterat tanken på att hon dränkt sig, och Per hade varit tjänstledig ett tag för att göra egna efterforskningar.

Nora hade haft en intensiv kärleksrelation med en något äldre kille som gjort slut, och hon hade varit väldigt ledsen en lång period. Den bakgrunden, tillsammans med brist på andra uppslag, hade gjort att polisen skrev av det som självmord. Numera pratade Per och Marit inte om det, och de som kände Per och Marit visste att det var bäst att inte beröra det. Ibland läker saker bäst av att vara i fred.

Per hade förändrats. Samma glada, humoristiska Per på ytan, men hårdare och ibland ganska cynisk, medan Marit blivit mörkare i sinnet på ett sätt som var svårt att vänja sig vid.

Noras död hade fått deras andra dotter, Maria, att vilja bli polis, hade hon själv berättat en gång. Hon hade känt sin lillasyster tillräckligt väl för att inte acceptera tanken på att Nora dränkt sig. Något annat måste ha hänt, trots att det inte fanns några tecken på våld. Men polisen hade inte kommit vidare.

J.A. reste sig efter en stund och gick de få stegen till köket och höll hårt om Anna tills hon tittade förundrat på honom. Efter en stund sköt hon honom ifrån sig och gav honom en puss på kinden. Hon insåg att de måste fortsätta med maten.

***

Julaftonen blev som förväntad. Trevlig, men med för mycket mat. Man måste prova allt. Även dopp-i-grytan, vörtbröd som doppades i uppvärmt vegetariskt spad, inte spad från skinkan, då kunde inte grönsaksidisslarna vara med. Det var gott en gång om året, men inte mer - samma sak som med juldagens lutfisk med gröna ärtor och kokt potatis.

Detta med maten var en av livets många paradoxer. Att uppmanas att gå ner i vikt samtidigt som hustrun i princip stoppar in maten i munnen på en som när man tvångsmatar en gås före slakt. Drickandet blir däremot som alltid väldigt måttligt. Vi är försiktigare än godtemplare, och ungdomarna verkar nästan frireligiösa. Det har de inte fått från mig. Pojkarna och deras fruar gnabbades lite med varandra på skoj vid matbordet, inte minst om matportioner och bukomfång. Går i arv, tänkte han. Ge pikar om vikten och servera en portion till. Det borde någon forska på.

När alla var samlade var de för många för att trängas med disken efter maten, vilket gjorde det möjligt för J.A. att smyga undan för att ta en tupplur före julklappsutdelningen. Hunden smög omärkligt med honom efter att ha ätit upp resterna på tallrikarna som ställts ner på golvet, och parkerade sig tätt intill husse och burrade in sig mot honom med en ljudlig suck. Inget fel i att vi grabbar lägger oss en stund, tänkte J.A, samtidigt som han la handen på Scotts varma rygg. Bara inte Anna märker att hunden ligger i sängen.

J.A. somnade utan en enda tanke på det som Per berättat, och utan att ha en aning om vad som skulle hända inom en vecka.

När mobilen ringde en halvtimme senare kom han sakta till medvetande och kände doften av julmat och hörde rösterna på nedervåningen och orienterade sig. Maten och akvaviten måste tydligen gjort sitt, kände han, men var till slut vaken. Disken måste vara avklarad eftersom inget slammer hördes från köket. Telefonen fortsatte ringa. Han tittade på displayen och såg att det var Per. Scott reste slött upp huvudet och tittade för att se om det var dags att gå ut, men insåg att det inte var dags än, lade ner huvudet igen och somnade om.

J.A. kom ihåg att Per lovat ringa om Maria berättade något nytt.

Hallå Per, har du något nytt? Förresten, har du fått några julklappar?

Per svarade inte på frågan, utan gick direkt in på det han fått reda på.

Jag fick lite mer uppgifter när Maria kom hem. Per märkte att J.A. hade sovit och väntade ett ögonblick tills J.A. verkade vaken.

Hon kan bara tala om det som ändå kommer ut i pressen. Det var en karl som hängde i ruinen, en kraftig karl. Hon sa också, fast det stannar oss emellan, att repet hade en riktig galgknop nederst, precis som i vilda västern. Och i taket var det en pålstek. Det är inte många som har den kunskapen idag, det är egentligen bara sjömän och gamla cowboys.

Ja, och gamla seglare och scouter, som du och jag, till exempel.

J.A. skrattade till ett ögonblick innan han fortsatte. Varför vi lärde oss galgknopar i scouterna kommer jag inte ihåg, det måste ju ha varit farligt.

Per blev tyst ett ögonblick innan han bytte fokus.

Om någon gör sig besvär för att få fram ett budskap vore det väl mindre besvärligt att skriva en lapp?

J.A. drog på munnen åt Pers kommentar. Utan tvekan, men det skulle inte vara lika effektfullt. Budskapet måste vara viktigt när man gör sig så mycket besvär ... och det finns faktiskt flera saker man kan dra slutsatser av, eller hur? Om det finns flera gärningsmän är minst en av dem en relativt stark man.

Du sa det när vi pratade för en stund sedan. Minnet börjar visst ta stryk, eller så är det julsnapsarna som spökar?

J.A. fortsatte utan att kommentera.

Åtminstone en av dem har förmåga att planera och har känsla för dramatik. Det pratade vi också om förut, lade han för säkerhets skull till, eftersom han inte hade ett klart minne av det. Det är knappast impulsdrivet gjort, utan kallt och kyligt, ungefär som man föreställer sig att maffian gör. Någon eller några har gott självförtroende och är säkra på att inte bli upptäckta, annars utmanar man inte polisen på det sättet, eller hur? Eller så har de väldigt starka skäl att vara förbannade på den man hängde upp. Kan vara några privata rättskipare med principer.

Vad det än är, så är det en julhälsning som heter duga, fyllde Per i med skärpa innan de avslutade.

3

Julaftonskvällen förlöpte i lugnets tecken efter julklappsutdelningen, med tv-tittande och bokläsning och med frukt och godis och vin till de som önskade. Barnbarnen fick vara vakna så länge de ville.

Scott började titta stint på J.A, som enkelt kunde skilja på hundens olika signaler. Nu signalerade Scott att det var dags att gå ut. Inte undra på när de har matat dig med berg av rester, tänkte han.

Vill du ut i natt så väcker jag den som gett dig mest mat.

Det snöade och blåste fortfarande, och han klädde sig varmt. En reflex dinglade på sidan av jackan och han kände efter att det fanns en ficklampa i fickan, och det som kallades hundpåsar, och lite hundgodis. Hundpåsar - idiotiskt namn, tänkte han, det får inte plats någon hund i dem.

Kom Scott, vi går ut!

Scott var en sexårig, stor och svart, lydig vallhund som inte behövde koppel, utom när det fanns trafik eller löpande tikar. Vem skulle inte behövt koppel i sådana lägen under årens lopp? tänkte J.A. förstulet.

Han tänkte gå förbi S:t Pers ruin och hade i skymundan stoppat ner en teaterkikare i fickan. Scott fick rasta av sig i vasskanten längs Strandpromenaden innan de fortsatte uppför backen vid Trettiotvå rum & kök, en av Sigtunas många hotellanläggningar. J.A. gick över Manfred Björkqvists allé och närmade sig S:t Pers ruin via stigen vid Stiftelsen, med hunden bredvid sig.

Avspärrningarna var kvar sedan morgonen. En frusen polis trampade runt i kylan och vaktade avspärrningen. Några åskådare fanns på plats trots att det var julaftonens kväll. J.A. gick ogenerat fram till den vaktande polisen och frågade vad som stod på. Som han misstänkte ville polisen inte säga något, han stod enbart för bevakningen. Om han visste något hade han förstånd att inte tala om det.

Ruinen var upplyst av samma starka strålkastare som på morgonen, trots att teknikerna var klara och hade åkt. Det fanns bara en polisbil kvar.

J.A. smög försiktigt upp den lilla kikaren han tagit med sig och sökte så gott han kunde på den sida av tornets väggar han kunde se.

En grov metallkrok blänkte i strålkastarljuset en bit upp efter väggen. Den såg ut att vara ny, annars hade den varit matt eller rostig. Den kommer polisen att hitta ursprunget till, tänkte han. Inget rep fanns kvar. Det är på undersökning redan, insåg han. Hur man har fått fast kroken går inte att gissa sig till på avstånd. Och hur någon fått upp en tung kropp dit går inte att gissa på avstånd. Det kanske finns en stege som inte syns härifrån.

...men man smyger knappast osedd genom Sigtuna natten mot julafton med en tung kropp, ett rep och en lång stege. Ändå har några gjort det.

Han insåg att han glömt bort hunden, tittade sig omkring och visslade. Scott kom snabbt, men sprang förbi honom, glatt viftande på svansen, och hälsade på polisen J.A. pratat med.

Det känns som att man har statuerat exempel och att det måste varit värt både ansträngningen och risken. Vem eller vilka skickar man signaler till? Och varför? Kan det vara affärer som gått fel. Svartsjuka? Hämnd? Droghandel? Någon som blivit kränkt?

Vad har fått bägaren att rinna över?

De vanligaste motiven till mord är pengar, hämnd eller svartsjuka, hade han läst någonstans. Möjligen kunde barmhärtighetsmord och utvidgade självmord också vara skäl. I det senare fallet vill man låta någon annan slippa det eländiga liv som man strax efteråt själv tänker lämna. De två sista varianterna kan man rätt enkelt bortse från i det här sammanhanget, insåg han. Svartsjuka möjligen, men ändå inte. Då borde det finnas andra symbolhandlingar.

Girighet eller hämnd verkar mest logiskt.

En tanke slog honom samtidigt på vägen hem: om jag ändå inte kan låta bli att lägga näsan i blöt, så kan julottan vara ett bra tillfälle att få veta mera om mordet. Dessutom är det stämningsfullt och vacker musik i kyrkan på en julotta, och kommer vi inte iväg dit nu blir det väl aldrig av.

Anna blev förvånad över J.A:s förslag, hade invändningar mot att gå upp så tidigt, men accepterade till slut. Hennes egen nyfikenhet övervägde plågan att gå upp efter en sen julaftonskväll där ingen verkade vilja lägga sig. Men bara så du vet, sa hon granskande och tittade på J.A. strax innan de släckte sänglamporna. Jag vet hur du brukar vara, men även om det här har hänt nära oss, så är det inget du skall lägga dig i. J.A. svarade inte.

Det är bäst att välja sina strider.

4

Mariakyrkan är en av Sigtunas många stoltheter, en kyrka från tolvhundratalet och den första kyrkan av slaget tegel och från början ett dominikanerkloster, ända tills Gustav Vasas reformation gjorde slut på storhetstiden och klostret skövlades. Kyrkan var trots den tidiga timmen fullsatt av morgontrötta besökare, både av sådana som kommit av religiösa skäl och de som var där för det stämningsfulla kyrkorummet och musiken och för att träffa andra och prata. Det var fler besökare än vanligt till och med för att vara en julotta.

Av nyfikenhet om det som hänt.

Mordet hade varit ett av huvudinslagen på nyheterna redan på julaftonens eftermiddag och hade uppdaterats under eftermiddagen och kvällen allt eftersom fler fakta blev kända. Bilder på ruinen, med polisbilar framför, fanns redan på de flesta nyhetsflashar. Alla som såg på nyheter eller hade en modern telefon kände redan till det spektakulära mordet i Sigtuna.

När julottan börjat och den kvinnliga prästen startade sin predikan efter den inledande musiken och psalmsången hade hon till mångas förvåning gått rakt på sak och berört det som hänt. Hon pratade om livets förgänglighet, om att ta vara på livet, och om det själlösa både i att mörda någon och att vanhelga ett kyrkorum, om än i form av en ruin. Men även mördare kunde be om förlåtelse och omvända sig.

Hur det går för mordoffer som inte hinner få den chansen sa prästen inget om.

J.A. släppte sina tankar på det den kvinnliga prästen pratade om och bestämde sig medvetet för att njuta av stämningen och musiken.

Efter julottan stannade många kvar på planen utanför kyrkan. Det var en gnistrande kall och klar juldagsmorgon. Mörkret var kompakt och skingrades bara där kyrkans blyinfattade fönster lyste upp och där lampor och marschaller brann utefter gångarna och på en del gravar. Folk samlades i grupper eller gick runt och hälsade. Det rök om andedräkterna i kylan och man rörde på sig och stampade med fötterna för att hålla värmen. Stämningen var eftertänksam. De flesta talade lågmält om det som hänt.

Julaftonsmordet.

J.A, Anna, Per och Marit pratade lågt sinsemellan och lyssnade samtidigt diskret. Plösligt hyschade J.A. lågt och visade med blicken att de skulle vara tysta och lyssna på ett sällskap en bit bort som höjde rösterna och beskrev i hårda ordalag vem den mördade var och vad de ansåg om honom. Offret var Olov Bark, en känd Sigtunabo.

Det stämde alltså att det var en man, en kraftig man, och därmed tung att hissa upp.

Å fan, undslapp sig J.A. och visslade till, men tystnade snabbt när han insåg att han hördes och stod mitt framför kyrkan.

Inte många i Sigtuna hade kunnat undgå Olov Bark, eller Olle som han kallades. En begåvad, men illa sedd entreprenör, avskydd för sitt sätt att göra affärer och för sitt arroganta och nedlåtande sätt, och som gjort sig en förmögenhet på tvivelaktiga affärer om man skulle tro på alla rykten. Det hade skaffat honom så många fiender att förhör om mordet lika gärna kunde genomföras i bokstavsordning i telefonkatalogen, konstaterade en av de mest indignerade.

Jag vet att Olle gjort affärer med både kreti och pleti, bara han tjänade på det, viskade Marit när de lyssnat en stund.

Han har tjänat bra både på sina flyktingförläggningar och fastigheter, lade Per till med samma viskande röst. Några som blivit lurade har väl satt stopp för honom.

Det var en bisarr känsla att stå på kyrkogården efter en julotta och lyssna på rykten om en som hängts upp i en kyrkoruin dagen innan, men J.A. sken upp trots samtalsämnet.

Originellt avslut på affärerna i så fall! Tror ni att det är ett vanligt sätt att lämna scenen i de kretsarna?

Tja, kanske inte i vår lilla ankdamm, men när det gäller Olle tycker jag inte det var oväntat. Per gjorde en paus och sneglade försiktigt mot de andra, och när det gäller just Olle tycker jag att det är ursäktat. Han var ett riktigt skadedjur.

Det blir väl varken mer lagligt eller kristligt för att det var den girigbuken. Anna satte punkt för diskussionen och började demonstrativt gå mot utgången och fick de andra med sig.

Anna och Marit gick en bit bakom J.A. och Per och pratade för sig själva. Den där Olle verkar ha gjort sig ovän med allt och alla bara för att tjäna pengar.

Det är inte speciellt sympatiskt, sa Anna och tittade på Marit, och inte särskilt begåvat heller att dra på sig så dåligt rykte. Men han var tydligen charmig när han ville, och hade pengar så det räckte. Han kunde väl ha nöjt sig med det.

När pengar blir viktigare än allt annat bli det nog lätt så. Frågan är hur han blev sådan?

Hans far lär ha varit likadan. Han lurade visst av flera gamla Sigtunabor deras fastigheter för många år sedan i samband med säkerheter. En av de drabbade lär ha hängt sig.

Se där, sa J.A, som hört det viskande samtalet, äntligen ett gammalt hederligt motiv. Nu börjar det likna något.

J.A. försvann in i sina egna tankar. Förutom att Olle lurat rätt många i Sigtuna hade han tydligen slagit hustrun och dessutom gett sig på hunden enligt några andra röster på kyrkogården.

Man kanske borde skicka en blomma till de som har hängt upp honom, viskade han till Anna.

5

Efter julhelgen började Sigtuna så smått att återgå till vardagen. Många hade börjat arbeta igen. Andra hade tagit ledigt över nyår eller trettonhelgen, vilket gjorde trafiken glesare än vanligt. Den djupa snön låg kvar, och temperaturen låg några grader under noll.

Mordet på Olle Bark fyllde inte längre förstasidorna - andra våldsdåd hade tagit över intresset - men en del nya uppgifter om mordet hade kommit fram. Det fanns enligt en källa ett kuvert instoppat i hans rock, och händerna hade varit bundna.

Det som fanns i kuvertet var inget självmordsbrev.

Det hade också kommit fram flera uppgifter om Olles investering i utdömda lokaler som han anpassat till flyktingförläggningar, främst för ensamkommande barn och ungdomar. Det var institutioner som hade blivit överflödiga när landstinget minskat sina vårdplatser för att satsa på öppenvård. Olle Bark hade köpt en del av anläggningarna och rustat upp dem i rätt tid, och det fanns de som menade att han dessutom varit ganska aktiv med att försöka få dit ensamkommande flyktingar.

De flesta förläggningarna låg utanför Sigtuna kommun, vilket möjligen varit en tanke från Olles sida, eftersom det gjorde det svårt att överblicka omfattningen. Några anställda bodde i Sigtuna, det var så kunskapen om verksamheterna hade kommit fram. Man visste att några ungdomar, oftast flickor, hade försvunnit från förläggningarna, vilket inte var helt ovanligt. Vad som hänt med dem visste man inte mycket om, och det var knappast något som gick att påverka. Verksamheterna var öppna, som vilka bostäder som helst. De som bodde där var inte omhändertagna med tvång och kunde komma och gå, även om de flesta inte hade någon annanstans att ta vägen.

Rykten berättade också att Olle i stort sett levt sitt eget liv, medan hustrun påstods ha klagat på att hon satt fast i hemmet. Periodvis hade grälen varit högljudda. Ibland hade det gått till handgripligheter. Olle hade periodvis varit bortrest i affärer, efter vad hustrun berättat för grannar, men någon hade sett honom i Stockholm med olika kvinnor. Kan ju ha varit affärsbekanta, men av klädseln att döma såg de