Varulven i Ljusdal

By Kjell E. Genberg

Det råder vargavinter i Hälsinglands djupa skogar. I den höga snön och den förbittrande kylan hittas ett lik. En kvinna och hennes hund har blivit brutalt mördade. De sönderbitna kläderna och djupa köttsåren förbryllar polisen. Är det ett vildsint djur som varit framme? Det tar inte långt innan kvällstidningarna börjar tänka högt: kan det vara en varulv?Nicke Svensson tror inte på varulvar. Högst upp i hans kollegieblock står i stället Uffe Lykander, en mystisk journalist. Människa eller odjur, fallet behöver lösas och det behöver lösas fort... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 1, 2021
• ISBN: 9788726711165

Book preview

Kapitel ett

Julstjärnorna i tre av husets fönster var nertagna och hade hamnat i pappkartongen tillsammans med ljusstakarna som gett den lilla familjen helgstämning de senaste veckorna.

Arne Bergström lyfte upp kartongen från golvet och ställde den på köksbordet. Han tittade till på termometern utanför fönstret. Arton grader kallt. Den här vintern tycktes aldrig ta slut. Inte snön heller, fast just för ögonblicket var det uppehåll.

När han kom hem från jakten hade han hängt upp studsaren på väggen, låst in bakstycke och ammunition i vapenskåpet och genast greppat skoveln för att skotta. Det hade blivit rejält gjort.

Gårdsplanen var alldeles ren fram till vedboden och garaget, faktiskt ända bort till grinden. Snövallarna var höga, man kunde knappt se äppelträden i trädgården och hundkojan hade inte varit synlig sedan första veckan i november.

Arton grader kallt.

Men inne i huset var det varmt. Brasan sprakade i vardagsrummets öppna spis. Arne rätade på sig och gick in dit. Lilian stod på en liten stege. Hon tog ner de sista dekorationerna från julgranen och Hugo – deras skamfläck eftersom jycken inte dög som jakthund – låg och snusade på den vita mattan under glasbordet.

Arne hade varit gift med Lilian i över ett år nu. Minnet av dagen då de växlade ringar smög sig in i hans hjärna. Brittsommaren hade slagit till efter ett par regniga och svala veckor när de anlände till Ljusdals kyrka. Solen sken, vinden fick löven i träden att vibrera. Inne i kyrkan kändes allt mycket högtidligt och de lovade att älska varandra i nöd och lust. Då hade han verkligen älskat henne av hela sitt hjärta och nu kände Arne att han gjorde det fortfarande, nästan ännu mer.

Lilian klev ner från stegen och räckte honom ett trassligt fång julgransbelysning, glitter och papperstomtar. Hon kastade en blick på det avklädda trädet.

Jaha du, Arne, sa hon. Den här granen borde ha varit utkastad Tjugondedag Knut. Vi är sena.

Bara två dagar, lilla vän, svarade Arne ömt och tog sin börda till kartongen i köket. Han återvände och gav henne en kram. Hugo tittade upp från sin plats under bordet men sjönk snabbt tillbaka i sin dvala. Så där, nu ligger belysning, glitter och kulor i kartongen. Jag bär upp den på vinden.

Han tog trappan upp och när han kom ner igen hade Lilian vält granen och befriat den från dess fot. Hon höll på att ta på sig de fodrade stövlarna.

Räck mig jackan, sa hon.

Vad tänker du göra?

Kasta ut granen, naturligtvis. Du kan ta fram dammsugaren. Hela vardagsrumsgolvet är fullt av barr som måste tas bort.

Jag kan ta granen, svarade Arne.

Aldrig i livet. Jag tycker lika illa om att dammsuga som du. Lilian lyfte upp trädet och ett nytt lass barr dråsade ner på golvet. Du dammsuger och jag går ut.

De två sista orden fick Hugo att reagera. Hunden kom rusande, vilt viftande på svansen. Så fort Lilian öppnade dörren var jycken ute.

Arne ryckte lätt på axlarna och hämtade dammsugaren ur städskåpet i köket. Han började med hallen och när han kom in i vardagsrummet började han tro att det snart behövdes en ny dammsugarpåse fast det inte var så länge sedan de bytte sist.

Man får ta det onda med det goda, tänkte han. Det hade varit en bra dag, en minnesvärd dag. Arne hade aldrig varit med om jakt på varg tidigare. Han hade inte ens väntat sig att se något lurvigt djur under denna första licensjakt han varit med om. Gävleborgs län hade fått sig tre vargar tilldelade och alla tre blev fällda första dagen.

Två i närheten av Ockelbo och den tredje här i Föne.

Det var ett stort djur som på avstånd såg ut som en väldig schäfer. Men när han kom närmare gick det faktiskt att se skillnaden – vargen såg annorlunda ut än den tyska hunden.

Han gick fram och stirrade nästan vördnadsfullt på den, tyst och med stor respekt. Han önskade att han själv fått avlossa skottet, men det var en av kamraterna i jaktlaget som fått korn på djuret när det rann fram på snön som fått skare av senaste nätternas kyla.

Hans kamrater stod runt Rune Jonsson som om och om igen fick berätta hur det hela gått till.

Det kom flera gubbar till platsen och ett par av dem gnällde över hur liten kvot länet hade fått.

I och med att vargen var död fick inga fler av arten Canis Lupus fällas.

Ingen fick gå hem, det gjorde Jonsson klart för alla.

Det här måste förevigas, sa han med ett grin och tog fram mobiltelefonen.

Han ringde och pratade med någon på LjusdalsPosten. När han var klar såg han ut som han fått Nobelpriset.

Nej, det är som jag trodde, förklarade han. Det här är en historisk händelse. Tidningen vill ha bilder på vargen och på oss allihop. Vi ska hålla oss kvar här tills journalisten tar sig hit med sitt block och sin kamera.

Har han ingen fotograf med sig? sa Knutte, den yngste deltagaren, som redan tagit av sig öronlappsmössan och börjat kamma sig.

Rune ryckte på axlarna.

Det är helg och folk är väl med i facket, sa han. Vi får gilla läget.

Det är kallt, sa Arne och fick medhåll.

Vi gör en brasa, föreslog en av de äldre i jaktlaget. Då kan vi värma oss och en eld gör sig alltid bra på bild.

Det tog en kvart innan massmedias lokale representant anlände. Då hade stockelden redan sprakat en stund. Både den och pluntan som gick laget runt genererade värme.

Journalisten nickade och presenterade sig som Lykonder. Det var ingen som uppfattade vad han hette i förnamn, fast det lät lite som Uffe.

Inte heller var det någon som kände igen honom sen förr, så det var tydligt och klart att han var nyanställd på ortens tidning.

Men han var nyfiken på det sätt alla inbillade sig att en reporter skulle vara och han undrade om både det ena och det andra. Sedan Lykonder stoppat undan block och penna plåtade han vargen ur alla tänkbara vinklar och sen var det mannarna i jaktlaget som stod på tur att förevigas.

De flesta bilderna tog han på Rune Jonsson, fullt naturligt eftersom det var han som satte det dödande skottet i gråben och nu skulle göra dem alla berömda på bygden.

Det här är extraordinärt, sa Lykonder innan han packade ihop sina saker. Det har inte förekommit någon vargjakt i det här landet på 45 år … och några veckor.

Arne hann inte gotta sig mer åt minnet. Ett vettskrämt skall och ett skri av smärta överröstade dammsugaren och han släppte handtaget som tillsammans med slangen föll till golvet med en skräll. Hade kanske en istapp fallit ner och skadat Hugo? Sedan kom ytterligare ett skrik, gällt och hjärtskärande.

Lilian! flämtade Arne och skyndade till fönstret.

Granen låg mitt i ljuscirkeln från ytterbelysningen, inte långt från uthuset. Bredvid den, i en växande blodpöl kunde han se Hugo. Hundens huvud var nästan bortslitet.

Men det var inte det värsta. Lite längre bort, dit ljuset från lampan ovanför ytterdörren knappt nådde, skymtade han en mörk gestalt som gripit tag i hans hustru. Varelsen såg ut som en människa, en storvuxen man – men ändå inte.

Odjuret hade Lilian i ett hårt grepp och hon skrek och stretade emot när han försökte dra henne med sig upp på den stora snödrivan en bit från grinden.

Med ett morrande snubblade Arne ut till hallen. Han tog geväret och fick ner fötterna i stövlarna. Bössan var visserligen oanvändbar utan bakstycke och ammunition men den skulle kanske gå att skrämmas med. Med ett vilt skrik kastade han sig sedan ut genom ytterdörren, utan att stänga den efter sig. Hans långa steg förde honom snabbt ut på gårdsplanen. En hastig blick på Hugo fick honom att förstå att hunden var bortom räddning. Han tog ett skutt över blodpölen och den avbarrade granen och hela tiden vrålade han som ett uppretat vilddjur.

Angriparen hade rest sig från sitt byte uppe på snödrivan nära den knallröda brevlådan som satt på staketet. Ljuset från belysningen vid dörren nådde knappt hit, men hade så mycket kraft kvar att det speglade sig i varelsens ögon när den stirrade mot en framrusande Arne. De tycktes honom lysa röda som stoppljus och han hejdade sig en aning.

Var det ett djur eller en människa?

När gestalten öppnade munnen, så att de vitaktiga tänderna glimmade, fick Arne en känsla av att det var en missbildad men jättelik varg. Ansiktet var behårat men på något sätt som han inte kunde förklara var det ändå olikt ett hunddjur.

Arne hörde ett djupt morrande ljud och tvärstannade i skräck för att han själv skulle bli angripen.

Plötsligt släppte odjuret taget om Lilian. Det reste sig på bakbenen och Arne hukade sig ner, redo till försvar.

Men anfallet han väntade sig kom aldrig. I stället vände varelsen och hoppade över staketet. Den träffade brevlådan med en smäll och försvann mot skogen.

Arne skyndade fram till Lilian. Han ropade hennes namn men så fort han såg henne på nära håll förstod han att han kommit för sent. Blod sipprade fram ur ett gapande sår på halsen. Snön intill hennes huvud var röd av blod som pumpats ut, men nu hade hjärtat slutat slå och flödet började sina.

Arne svalde. Han kunde inte förstå vad som egentligen inträffat. När han såg upp mot himlen kunde han urskilja en blek måne genom en reva i molnen. Månljuset nådde den mörka gestalt som snart skulle försvinna in bland granarna.

Han skrek ut sin sorg och vrede, skakade geväret vilt framför sig när han med ens insåg två saker. Vapnet måste laddas om han skulle kunna skipa rättvisa – och han var tvungen att genast ringa räddningstjänsten. Han betraktade sig fru genom tårslöjan men besegrade impulsen att ta henne i famnen.

Arne undvek att titta på den döda hunden när han skyndade tillbaka in i huset och stängde ytterdörren bakom sig. Redan innan han tog telefonen låste han upp vapenskåpet, satte bakstycket på plats och laddade geväret. Han stoppade några extra patroner i fickan innan han tog luren och ringde 112.

Min fru! stönade han när telefonisten svarade. Ett odjur har dödat henne. Lilian skulle kasta ut granen … Orden bröts av en snyftning. … och nu ligger hon i snön med halsen uppsliten.

Ett odjur? sa telefonrösten. Jag förstår inte riktigt. Talar vi om ett djur eller en människa?

Arne kände sig plötsligt onormalt lugn invärtes.

Jag önskar att jag visste, sa han med hes röst. "Skickar ni nån?

Måste bara kolla att min elektronik fungerar. Är det Arne Bergström i Föne som ringer?

Ja.

Och du säger att din fru har mördats av någon som du påstår är ett odjur?

Ja, och nu tänker jag sätta efter fanskapet, sa Arne. En kula i skrovet …

Telefonistens röst blev orolig.

Gör nu inget överil …

Mer hörde hon inte. Arne hade kastat på luren och sträckt armen efter sin jacka. Han småsprang ut genom bakdörren i grovköket eftersom han just nu ville slippa se sin mördade hustru och sönderslitna hund.

Det tog bara någon minut innan han hittade spåren efter den mordiska besten. Han klafsade efter i dem så fort han orkade. Molnrevan hade blivit lite större, så sikten i det svaga månskenet var godtagbar. Här gick det lätt att följa spåren. Men när han kom in i granskogen blev det svårare.

Han började