Svarta masken

By Hans Erik Engqvist

Det går en pyroman lös i stan. Det lilla småländska samhället sitter i rädslans klor: vilken byggnad, eller ännu värre, vilket hem står näst på tur att sättas i lågor? Polarna Björn och Jerry tänker dock inte gå med på att någon tokig eldfantast eldar upp deras kära hemort. Pyromanen ska avslöjas! Men misstänksamheten sprider sig och är inte de där två pojkarna bra ivriga på att avslöja vem det är? Kanske det i själva verket är Björn och Jerry som futtar på byggnad efter byggnad...?"Svarta masken" är en ungdomsbok gott om spänning och äventyr.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 4, 2022
• ISBN: 9788726696561

Book preview

Det brinner!

– Vakna! Vakna!

Björn satte sig upp i sängen med ett ryck.

– Vakna… hör du inte!

Återigen hördes mammas upprörda röst genom den tunna väggen till föräldrarnas sovrum. Fjädrarna i pappas säng knarrade och han mumlade något ohörbart till svar.

Utanför fönstret prasslade det varsamt bland björkarnas blad i den svaga nattbrisen.

Björn gnuggade sig i ögonen och försökte tränga undan sömnen.

Vad var det som hänt?

Han lät blicken sakta klättra uppför väggen mitt emot. Han såg Elvis melankoliska ögon och sura mun, Cliff Richards bleksiktiga leende…

Han såg! Ändå var det natt… och ljuset som lyste upp väggen kom utifrån och det var rött liksom.

Herregud, det var väl inte… nu igen!

Blixtsnabbt sprang han fram till fönstret och han flämtade till och la instinktivt handen för munnen.

Det brann! Igen!

Långt där nere låg hela samhället upplyst. Lågorna svepte hundratals meter upp mot himlen och en fet, svart rök vällde fram.

Det måste vara plastfabriken… annars skulle inte röken vara så svart.

Ljudet från brandbilarnas sirener trängde in i rummet. Kullen med de gamla träden framträdde i hotfull silhuett mot det mäktiga eldskenet.

Känslan av skräck han först erfarit blandades långsamt med pirrande spänning… och nyfikenhet.

Han måste dit ner!

Just som han vänt sig om för att klä på sig, smattrade det till på rutan och strax efteråt hördes en svag vissling.

Björn anade vem som låg bakom och öppnade försiktigt balkongdörren. Nästan på direkten upptäckte han Jerrys gängliga gestalt på gräsmattan. Han gestikulerade vilt med armarna och väste upphetsat:

– Det brinner av bara helvete på plasten. Vi måste dit!

– Schhh! Morsan och farsan är vakna. Stick undan… dom kan få syn på dig från fönstret.

Jerry gled in bland vinbärsbuskarna, försvann helt och hållen, för att i nästa ögonblick sticka fram ansiktet.

– Ska du med eller?

– Jaja. Ska bara klä på mig… jäklar…

Så snabbt har ingen i världen någonsin fått på sig byxor och tröja. Inte heller har någon så snabbt förpassat sig tillbaka i sängen.

I samma tiondels sekund som dörren öppnades låg Björn blickstilla under täcket.

– Björn, viskade mamma. Sover du?

Björn ansträngde sig att andas med långa, djupa tag, som om han sov med hjälp av sömnpiller. Sånär hade han dragit till med en snarkning också, men hejdade sig.

Dörren stängdes igen.

Han låg kvar en stund och hörde mamma säga till pappa att maken till pojke att sova fanns inte.

Sedan gled han ur sängen igen, roffade åt sig skorna i förbifarten och försvann därefter ut genom balkongdörren.

Pappas spaljé fungerade även denna gång, även om det knakade betänkligt på mitten…

Den kyliga nattluften slog emot dem när cyklarna rullade ner för backen mot samhället. Ljudet från sirenerna kom allt närmare och blandades med upprörda rop och skrik. Flera hundra meter från eldsvådan slog hettan emot dem. Framkomna slängde de cyklarna in i en häck och sällade sig till hopen av nyfikna åskådare.

Brandmän sprang omkring som ivriga myror med slangar, stegar och yxor. Flera kraftiga vattenstrålar landade med ett fräsande i lågorna, ljuset från brandbilarnas saftblandare drunknade i eldskenet.

Överkonstapel Adolfsson, Dolken kallad, marscherade myndigt fram och tillbaka på trottoarkanten, ivrigt gestikulerande med armarna. Han var före detta stamanställd furir och de gamla militärtakterna hade inte gått ur honom.

– Tio meter bakåt marsch, skrek han. Ni står ju i vägen för brandsoldaterna!

Han assisterades av extra ordinarie konstapel Bengt Svensson, som uppfyllde anställningskraven vad kroppsstorleken beträffar, men enligt elaka tungor hade han intelligenskvot minus 43.

Folkmassan tog motvilligt några steg bakåt.

Motvilligt… och inte utan hörbara protester. En av Gislatorps mest kvalificerade sociala A-lagsspelare, Fylle-Harald, var inte den som tog order av vem som helst. Han tog egentligen inte order av någon.

– Hördudu general von dumjävel, ropade han. Hur skulle det vara om du försökte få tag i tosingen som springer omkring och tuttar på istället för att spatsera omkring här som en impotent dvärgtupp!

Folkmassan applåderade hans inlägg. Bengt Svensson gjorde sig beredd att använda sig av de kvalifikationer han hade men hindrades i sista sekund av sin chef.

Överkonstapel Adolfsson var inte särskilt psykologiskt lagd, men såpass mycket begrep han, eller kände på sig, att det just nu skulle vara oklokt att bära hand på Fylle-Harald.

Arnold Ljungberg, som han egentligen hette, var nämligen mäkta populär i samhället. Visserligen tillhörde han A-laget, men han var oförarglig och snäll mot alla… utom mot myndighetspersoner. Dessutom utgjorde han en tröst för många.

Så illa ute som Fylle-Harald var de inte…

Överkonstapel Adolfsson tog med sig sin kollega och drog sig bortåt…

Björn och Jerry följde intresserat allt som hände. Egentligen var det konstigt att de var kompisar. De var så olika. Jerry var bråkig, uppkäftig och illa sedd bland klassens föräldrar. Han smygrökte öppet, svor och skolkade regelbundet.

Björn var hans raka motsats. Rena föräldradrömmen. Han var lugn, skötsam och ordentlig, dessutom duktig i skolan.

Men Jerry hade något som gjorde att killarna, tjejerna också, drogs till honom. Han var självsäker och oberäknelig, fanns alltid i centrum där det hände något spännande. Han var den ende på hela skolan som vågade sätta sig upp mot rektor Anderberg. Det gav honom många pluspoäng.

– Kolla, väste Jerry plötsligt och grep Björn i armen. Titta där!

En hopkrupen gestalt gled in bakom en lastbil som stod parkerad på gatan en bit bort och försvann springande in i mörkret.

– Vi följer efter!

– Näää…

– Kom för helvete, väste Jerry. Förstår du inte vem det kan vara. Eller vågar du inte, va?

– Joo… men… okey då!

De rusade fram till lastbilen och spanade ner mot björkdungen där skuggan försvunnit. Jerry tog ett par steg… men Björn blev stående.

Björkdungen kände han som sin egen ficka, hade lekt i den hundratals gånger. Men nu såg den med ens hotfull och kuslig ut…

Vad… vem fanns därinne…

– Kom igen nu då, viskade Jerry. Vi går in en liten bit i alla fall…

Björn hajade till.

Var det… var det rädsla han uppsnappat i Jerrys röst?

Försiktigt, sida vid sida, smög de in i dungen. Plötsligt skymtade Björn något i ögonvrån och kände hur skräcken tog strupgrepp på honom.

Men han vred på huvudet.

På en björkstam alldeles intill prasslade något, fladdrade något.

Ett papper, ett vitt, fastsatt med kniv.

– Vad fan… viskade Jerry. Står det nåt på det? Han rotade i fickorna och fick fram tändstickor. Fick eld på en och förde med kupad hand lagan framåt/uppåt, så att den lyste upp pappret.

Båda flämtade till när de såg de spretiga bokstäverna.

SVARTA MASKEN stod det i flammande rött…

Fortfarande svepte lågorna högt upp mot himlen borta från brandplatsen, hettan kändes och lukten från den svarta röken, ropen och skriken hördes… och någonstans ifrån ett smattrande ljud som långsamt försvann…

Jerry svamlar aldrig…

Den fruktansvärda branden i plastfabriken var inte den enda i Gislatorp den här våren.

Det var den fjärde inom loppet av några veckor:

Den 10 maj: Löfgrens Konditori.

Den 15 maj: Mejeriet.

Den 29 maj: Elaffären.

Den 3 juni: Plastfabriken.

En sak var säker. Bränderna var anlagda. En pyroman härjade i det lilla småländska samhället…

Skräcken spred sig bland invånarna. Dörrar låstes extra noga om kvällarna, en del fabrikörer och andra företagare lät anställa nattvakter.

Misstänksamheten dallrade i luften. Spekulationerna folk emellan blev allt fantasifullare. Rykten och vilda gissningar spreds från mun till mun. Alla frågade sig:

Vem var SVARTA MASKEN?

Efter varje brand hade polisen funnit hans namn på ett vitt papper fastsatt i närheten.

Efter varje brand, utom den på plastfabriken…

Björn satte in cykeln i stället och gick uppför trappan mot skolgården.

Han var trött.

Det hade inte blivit mycket sömn under den gångna natten. Det var så overkligt, det han varit med om. Branden, eldslågorna, människorna… och den där fladdrande lappen inne i björkdungen.

Hade han kanske drömt alltsammans?

På långt håll hörde han Jerrys röst:

– Han är så gott som fast, grabbar! Det var bara ren otur att vi… att jag… inte haffade honom redan i natt. Svarta Masken kan hälsa hem…

Han tittade segervisst på pojkskaran som stod i