Ångernjöte 3: Jubileet

By Kent Klint Engman

Det är snart 800 år sedan Ångernjöte uppkom och nu vankas det jubileum i Ångernjötes märkliga värld.
Hilding Hammelfjärd får besök av en tjuvaktig främling som säger att de ska ut på en resa tillsammans.
Grönsaks Gösta får visioner från sin vattenbrunn om att något är på väg att hända. Han förstår att det har med det kommande jubileet att göra och att något ödesdigert är satt i rullning. För att ta reda på vad det rör sig om behöver han hjälp av Glubbot och Mocklockan.
Den lilla pojken Dumple från familjen Schlaktenstam beger sig ut i världen för första gången på egen hand. Han tror sig ha sett sitt livs kärlek där ute och vill ta reda på om det verkligen är hans saknade Summia.
Både nya och gamla karaktärer gestaltar del 3 i serien om Ångernjöte som utspelar sig cirka 5 år efter de första böckerna. Det är en fantasifull resa i den magiska världen bland märkliga varelser och väsen. Likt de tidigare böckerna är denna saga kryddad med humor och spänning.
Boken innehåller en del grova ord och är därför inte lämplig för barn... det är snarare en lite småsjuk saga för vuxna.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Aug 22, 2023
• ISBN: 9789180806022

Kent Klint Engman

Under tiden som mina titlar blir fler har jag fått höra att jag skapat en egen genre, åtminstone inom ljudboksbranschen. Jag gillar udda karaktärer, dialekter, övernaturligheter och annorlunda berättelser. Mina böcker är bitvis skrivna på dialekt.

Book preview

Kapitel 1. Domen

Åskådarna såg hur tårarna rann från Yltars blodiga kinder. Han kunde inte längre bedyra sin oskuld och det kom bara gurglande läten från hans trasiga mun.

Ett par ur folkmassan hade slagit honom i ansiktet med en träpåk, så hårt att både underkäken och förmodligen överkäken krossats. De hade tröttnat på att han hela tiden nekade till brotten.

Pojkjäveln hade försäkrat att han var oskyldig, att han inte gjort det han blev beskylld för. Vilket trams, att han ens försökte, det fanns ju flera vittnen. Offren, de stackars utsatta flickorna hade med största säkerhet pekat ut Yltar som den som förgripit sig på dem. Likaså den handikappade kvinnan, hon hade sett honom smita från deras stuga, så det fanns inget tvivel.

– Se så, bränn den jäveln!

Det var modern till de drabbade flickorna som skrek och hopen av människor höll med.

Fadern till flickorna gick fram med facklan, stannade framför den svårt misshandlade Yltar och såg honom i ögonen.

– Härmed får du din dom för det du gjort mot våra döttrar!

Yltar försökte säga något till sitt försvar, men det blev bara ett gurglande blandat med gråt.

Fadern tände bålet och fortsatte att se Yltar i ögonen. Det fanns vädjan i dessa ögon, en önskan om att skonas från flammorna, en önskan att få nåd. Men till ingen nytta.

– Tro inte att du vinner nån empati hos mig ditt avskräde till människa. Du får vad du förtjänar och du har dig själv att skylla!

Fadern var överväldigad av hämndbegär och vrede, och han blev bara än mer hatisk mot förövaren när denne försökte bli benådad.

Folkmassans dömande rop tystnade mer och mer, och snart stod alla tysta och stirrade mot de ivriga lågorna som snabbt åt upp det som fanns kvar av den unga Yltar.

Detta skedde för en tid sedan i utkanten av en by i Ångernjötes värld.

Kapitel 2. Den öppna dörren

Han hörde lövens rasslande i vinden och på avstånd kunde han höra åns forsande vid dammluckorna. Det var en vacker och tyst sommarförmiddag. En korp satt högt upp i ett träd och kraxade.

Ett avlägset ettrigt brummande bröt det annars så fridfulla lugnet. Hilding såg hur den svarta fågeln flög iväg.

– Va ä dä för oväsen? Dä ä väl nå snörongar som fnerrer ömkring på nån moped isse ja. muttrade han för sig själv.

Mopedljudet saktade in och det blev tyst.

Hilding hade varit ute i skogen för att plocka svamp, men insåg efter någon kilometer att det nog inte var säsong än. Han trodde det var september, men kom på att det bara var juni än så länge.

Det hände mer och mer nu för tiden… att han blandade ihop saker och ting, eller glömde bort. Ibland visste han inte riktigt vart han var eller vad det var han höll på med. Det var med tungt sinne han förstått att åldern tog ut sin rätt. Han var ju trots allt 105 år. Även om han lurat åldrandet med cirka 20-25 år på grund av konsumtionen av svaveljävel och de år han varit fångad hos Skrömtjägaren.

När han efter en stund kom fram till skogskanten som vette mot baksidan av gården log han. Den hemmagjorda skjutbanan med sina primitiva mål hade skänkt mycket glädje genom åren.

Hammelfjärdsgodset låg avsides och inte speciellt långt ifrån den allmänna skjutbanan, vilket gjorde det fritt fram att övningsskjuta utan att någon reagerade på att det small.

Hildings leende ändrade form till ett stelt streck. Han såg mot altanen på baksidan av huset och lade märke till att altandörren stod öppen.

– Va ända in i faster Märtas skitiga porslinstallrik ä dä på gång nu rå? Ä dä nån sate som gjoscht inbrött?

Han hukade sig ner och haltade fram mot ett litet skjul som låg vid sidan av skjutbanan. Han lösgjorde en av de liggande panelbrädorna och plockade fram en hagelbössa med avkortad pipa. Han hade gömt den för speciella tillfällen… så som det här. Folk hade sagt att han kunde vara en aning paranoid men bättre en gömd bössa, än å bli sönderskötten innaför mössa resonerade Hilding.

Medans han smög mot huset i så låg ställning hans gamla gubbknän tillät funderade han på om han överreagerade.

Dä kanske ä pöjken som ha kömme hem mä Beatrice och Gunilla. Dä kan ju va dom som ha öppna döra? Dom kanske ha vänt för att dom glömt nåran?

De hade åkt tidigt och skulle tillbringa den första dagen på Birsta-köpcenter, därefter skulle de tillbringa ett par nätter på Hotell Knaust mitt inne i Sundsvall. Inte till Teos förtjusning, men damerna hade lyckats övertala honom att följa med… mest för att han skulle få agera chaufför. Hilding var inte lika lättlurad och hade därför stannat hemma.

Att de redan skulle vara tillbaka var inte troligt, vilket fick Hilding att ta den öppna altandörren på största allvar.

Väl framme vid dörröppningen smög han försiktigt in, men stannade efter bara en meter. Han kände på sig att det var någon obehörig i hans hus… eller med närmare eftertanke var det kanske en doft som fick honom att känna sig säker på sin sak.

Det var ett osynligt spår av ett obekant rakvatten som fick varningsklockorna att ringa.

Ä rä nån tvålfager giggolo som ä hänne å smyger? Eller ä rä nån jävla nasare som tage sä in?

Han sneglade mot dörren och dörrposten, den verkade inte ha brutits upp.

Hade ja döra olåst?

Han funderade men mindes inte om han låst eller inte. Han lade även märke till att skosnöret på hans ena sko var oknutet, men det fick han åtgärda senare.

Tankarna skingrades av ett ljud inifrån köket… eller farstun. Han kunde inte riktigt urskilja varifrån det kom. Det fanns två dörröppningar från salen som han nu befann sig i… eller vardagsrummet som folk sa nu för tiden. Den ena dörren ledde in till köket och den andra till farstun, vilket gjorde det svårt för Hilding att veta vilken av dörröppningarna han skulle sikta mot.

Jävla pöjkjävel. Vafför skulle Teo promt hitta på att vi skulla göra ett till dörhöl?. Dä hade väl räckt mä bare ett te faschta. tänkte han och började bli nervös av att sikta mot två mål.

– Äh, anfall ä bästa föschvar. mumlade han lågt till sig själv och gick mot dörröppningen som vette mot köket och hoppade fram för att överraska den förmodade inbrottstjuven.

– Stå sill eller ja skjuter skallan åv dä! ropade han.

Han hade haft rätt… det var faktiskt nån obehörig i hans kök. En svartklädd man i medelåldern höll på med något vid väggen intill dörröppningen mot hallen. Mannen sprätte till och fick ur sig ett skrämt läte.

– Uaaa! Åh Herre Jesus hjälp mig!

Hilding som varit förberedd hoppade ändå till för att inbrottsförövaren skvatt så väldigt.

Mannen stirrade på honom med vettskrämda ögon, men kanske främst på hagelbössan. Han bar en svart kappa som såg näst intill ut som en klänning och han hade svartbågade glasögon och ett rött bockskägg med gråa inslag. Det nästan pagéklippta håret var även det i samma röda nyans.

– Ta det bara lugnt nu… öh, herr Hammelfjärd. Jag vill er inget ont. Jag knackade på och dörren var olåst.

Herr Hammelfjärd? Herr ha ja rå aldrig bleve kallad tidigare. Va ä dä här för en lismande rödsprätt egentligen? tänkte han, utan att riktigt reflektera över att inkräktaren visste vad han hette.

– Bara för att döra va olåst så gå man väl inte in hos fölk hur som helst ä. Å döra på framsia ä då låst, dä ä ja rå säker på…

Hilding kastade en hastig blick ut genom köksfönstret som vette mot framsidan av huset. På infarten kunde han skymta en gammal moped.

Då va dä den mopeden ja hörde, då kan han inte ha vare här nå länge ä.

– Ä Faschtudöra låst så gå man inte runt å smyger sä in via bakdöra om man inte ä ute etter å hitte på nå jävelskap.

– Jag kan försäkra er herr Hammelfjärd att jag inte har något ont uppsåt med min vistelse här.

Mannen verkade onekligen nervös och hispig, och ett skenheligt flin prydde det lätt svettiga ansiktet. Han höll upp händerna i en fredlig gest, men i den ena handen höll han något som fångade Hilding uppmärksamhet.

– Va fan gör du mä våran medaljong din tjuvaktiga rötott?

Mannen såg mot den gyllene amuletten som vajade i sin guldlänk.

– Öh!… Jo du förstår att… eller det är inte som du tror… eller som det ser ut.

Mannen blev mycket obekväm och skruvade på sig.

– Ska dä va så svåscht å hölla reda på va som ä mitt å va som ä ditt. snäste Hilding.

Medaljongen var den som medverkat i hans sons profetia. Den hade smits på vikingatiden och var ämnad till hans son Teo som var skapad från två världar, och var den utvalde. På medaljongen fanns ett tecken som föreställde tre stycken tvåor, en uppochnervänd, en bakvänd och en rättvänd.

Hilding kände hur han eldade upp sig. Medaljongen hade haft stor betydelse för hela hans familj och allt de utsatts för, och nu smög en simpel tjuv in och tänkte stjäla den.

Va ä dä för jävla tjyvar som stryker ömkring nu för tin? Å går utklädd i klänning? Dom kan ju inte ens klä sä som fölk. Jävla pack!

Hilding tog ett steg närmre och skulle precis säga vad han tyckte om sånt löst folk, men hann inte förrän han snavade på skosnöret och hagelbössan brann av. Dånet i köket var öronbedövande.

Kapitel 3. På uppdrag

Svärmen av hagel träffade kroken på väggen där medaljongen i guld hängt tills för en liten stund sedan.

Mannen i den svarta klänningen skrek i förskräckelse och rusade ut mot farstun och vidare mot vardagsrummet och förmodligen mot den öppna altandörren.

Hilding kom av sig, både mentalt och fysiskt. Mentalt för att han snubblat och råkat fyra av bössan, och därmed nästan skjutit ihjäl en person. Fysiskt för att han inte riktigt fick tillbaka balansen efter snubblandet. Han fick för mycket framvikt och hans gamla fossillika åldringskropp hann inte få ordning på sparvbenen. Han ramlade framstupa på köksgolvet och slog i knät.

– Harrys håriga hästansikte! skrek han.

Hans fru Gunilla och Teos flickvän Beatrice ansåg att han svor för mycket och vid ett svagt tillfälle hade dom fått honom att betala en femma var till dem om, eller rättare sagt när han svor. Till en början blev han nästan ruinerad, men så försökte han istället hitta på egna svordomar, vilket han fann rätt så skoj. Nu hade han nästan fått som en vana att slänga ur sig något som lät som en svordom, fast det inte var det.

Det gjorde sjukt ont i knät och det var naturligtvis i samma ben som han hade den gamla skottskadan sedan andra världskriget.

– Men sug på en karamell å lugne ner dä, å va int så skjutkåt! hördes det från den flyende mannen som snart var ute ur huset.

Hilding reflekterade över att det var något konstigt med mannens röst.

Va annorlunda han prater nu rå… eller ä dä nå fler nasare här?

I köket hade mannen talat med en ljus, nästan fjollig röst som både lät nervös och rädd… Nu lät rösten mycket grövre och kaxigare, och visst var det väl en annan dialekt också?

Hilding var inte säker och inte brydde han sig heller. Han hade fullt schå med att försöka ta sig upp, men så hamnade han i kalkmörtstadiet.

Kalkmörtstadiet var ett annat ord för att han drabbades av demens. Tidigare hade Teo kallat hans förvirrade episoder för vimsperioder, men vid nåt tillfälle hade Teo retat upp sig på Hildings förvirring och kläckt ur sig.

– Du å ditt minne! Du är ju värre än en guldfisk!

– Jasså, dä tyscher du! Va ä ja som då rå?… Om ja ä värre? En mört kanske, som simmer i en plåtbuschk mä kalk. En kalkmört!

Teo hade skrattat halvt ihjäl sig och därefter fick demensen heta kalkmörtstadiet.

Hilding tänkte fortsätta med det han höll på med… det var bara det att han inte mindes vad han höll på med.

–Å va gör ja mä bössa hänne i köke nu rå?

Han blev stående med blicken på den gamla Husqvarnan och tankarna försökte rusa runt, men istället stod de och småhoppade på ett och samma ställe till ingen nytta.

För att hjälpa de senila hjärncellerna på traven såg han sig om och fäste blicken på det rykande hålet i väggen.

– Åh fytt i rackarn! Ha ja skötte sönt vägga? utbrast han.

När han kom på att det var där Teos profetia-medaljong brukade hänga skyndade han fram och lade samtidigt märke till smärtan från knäet.

– Va i käpphästens kikhosta ha ja gjoscht mä knä?… å vafför ha ja skötte sönt medaljongen?

Ett ljud hördes från altanen. Det var ett ljud han kände igen eftersom han själv orsakat det flera gånger. Det var ljudet av när någon gick in i nån av de ihopfällbara utestolarna så de ramlade omkull. Hilding visste inte riktigt vad eller vem som välte stolar på altanen, men han kunde lägga ihop ett och ett. Om han skjutit av en salva i köket så var det troligt att det var någon han jagade… som inte hade hunnit längre än till altanen.

Hilding haltade på så fort han kunde och hann precis skymta något genom den öppna altandörren, men sekunden senare var det borta.

– Nää, än än´t ja uträknad ä. mumlade Hilding och skyndade mot dörröppningen.

– Stanna din svaschtklädde faan… annesch skjute ja dä i röva!

Hilding stod stabilt och siktade på en svartklädd gestalt som nu hunnit en bra bit ut på bakgårdens skjutbana. Mannen stannade och vände sig om.

– Om du löver att du int skjuter så kan ja stå still. sa mannen.

– Va ä du för en knäppgök som gå klädd i klänning?

Mannen i svart såg ner på sina kläder och höjde sedan huvudet och sträckte upp hakan.

– Int ä dä här nån klänning ä, dä ä en prästkappa sir du väl!

Hilding sänkte bössan en aning och lutade sig framåt för att se lite bättre, och nu såg han en prästkrage och ett krucifix som hängde i en kedja om halsen på den förmodade prästen.

– En präst! Va i lilla Fridolfs fårsamling gör en präst hänne hos mäg?

Först hade Hilding haft ett lite mer avslappnat tonläge, men så morsknade han till och han höjde åter bössan.

Han hade ju ont i knät, och han hade skjutit hål i väggen, vilket måste vara prästens förtjänst. Vad var det här för en präst egentligen?

Dä ä säkescht en dörrknackare som klätt ut sä å som ä ute å lurer åv pensionärer allt dom har. Dä har man ju höscht talas öm. tänkte han.

Prästen höjde händerna en aning igen då Hilding höjt rösten.

– Ja ä hänne hos däg för ja ville träffa dä. Du föschtår ja ä på ett… låt oss säga uppdrag, å ja ha fått förklarat för mä att ja skulla hittans till däg.

Hilding blev osäker. Prästen verkade inte alls fientlig, han talade lugnt och sakligt. Men varför hade han då ont i knät och varför hade han skjutit hål i väggen? Det måste ju bero på den där dörrknackaren framför honom… eller?

Vafför ska ja lära hamna i kalkmörtstadie hele tin för?…

Prästen fortsatte:

– Ja ha fått vägledning av… låt oss säga ena kärring som vet mer än hon borde. Hon ha sagt åt mä att ja skulle ta mä hittans. Ja tror dä ä meningen att vi ska ut på en resa du å ja.

Hilding hade svårt att hänga med på det prästen sa. Det som var märkligt var att han verkade säker på sin sak och såg på Hilding med vädjande ögon… Men så glimmade nåt till i en av prästens händer.

– Medaljongen! Du bare står å prater en masse skit din tjyvjävel! Du ä hänne för å stjäle grejer åv mä din klänningskuf.

Hilding blev ursinnig och gick närmare, men eftersom han hade blicken riktad mot prästen märkte han inte att han klev på den omkullvälta stolen. Hilding snubblade för andra gången och bössans andra skott brann av.

Kapitel 4. Den jagade

När Åke slet huvudet av Blålurmen ploppade det ena ögat ut ur ögonhålan. Dumple hade svårt att hålla sig för skratt, det hela såg så lustigt ut. Han visste dock bättre än att skratta, det kunde få hans storvuxne farbror på dåligt humör och det var inte önskvärt.

– Enklast att få tyst på rävjävlarna när dom skriker är att slita skallen av dom… Halleluja!

Blålurmen påminde om en räv men var betydligt större, pälsen var blå och ögonen röda.

Dumple och Mördar-Åke hade riggat fällor dagen innan och var nu i färd med att kamma hem fångsten.

Jag vill också bli så där stor och stark när jag blir vuxen. tänkte Dumple.

Han imponerades av att farbrodern kunde döda djur med sådan elegans… och det gällde inte bara djur, han dödade allt med bravur.

Blålurmen hade suttit fast i en rävsax och den skrek fasansfullt redan innan de kommit till platsen. Då djuret fick syn på dem blev skriken öronbedövande och den gjorde allt för att låta så farlig den kunde, men det hjälpe inte. Åke lindade en bit björnskinn runt sin vänstra arm och när Blålurmen bet i björnpälsen greppade Åke tag om Blålurmens nacke och ryckte till. Vips så skiljde han huvudet från kroppen och tystnaden var ett faktum…

Men inte länge… det lät som uppretade rop som närmade sig.

– Skit också! Jag tror det kommer en massa folk! läspade Dumple.

– Ja, halleluja!

Rösterna kom från en glänta inte lång bort.

– Kom farbror Åke, vi går närmare.

Dumple skyndade tyst fram genom snåren tills han nådde skogskanten och fick bättre sikt över den öppnare ytan. Åke kom inte långt efter. De satte sig på huk och stirrade förväntansfullt.

Inom kort dök en springande person upp i det höga gräset på slätten framför dem. Av farten att döma sprang han för sitt liv. Strax därefter uppenbarades en hop människor bakom honom, det var de som ropade.

– Ha, ha! Har vi tur kanske vi får se när de mördar den där som springer!…

Dumple skulle just till att skratta, men kom av sig då han kom på vad han sagt… men då var det för sent.

Farbror Åke reste på sig och fick en något galen blick i de annars diffusa ögonen.

– Mördar-Åke vill mörda… Halleluja!

– Nej Åke, sätt dig ner! Vi vet inte varför dom jagar den där.

Dumple såg hastigt mot personen som sprang. Det var en ung grabb, kanske bara några år äldre än han själv.

– Du vet att det aldrig slutar bra om vi lägger oss i vad folk håller på med!

Det struntade Åke i. När han gick in i sitt Mördar-mode var det inget som kunde stoppa honom.

Kapitel 5. Undangömd hjälp

Hilding höll sig på benen även om han stapplade omkring likt en full älgkalv i några ödesdigra sekunder. Skottet hade missat prästen med bara några centimeter.

– Men Herre Jesus och den helige ande! Vad tar ni er till människa? Jag vill er inget ont säger jag ju! Ni kanske inte minns det, men vi har träffats tidigare!

Den tjuvaktiga prästen skrek nu med en röst som lät helt annorlunda än tidigare och han skyndade hukande iväg över skjutbanan i riktning mot skogen.

Hilding som alltid hade koll på ammunitionen skyndade att byta ut de tomma hagelpatronerna mot två skarpa.

Vicken kåsigan stolle. Först stjäl han medaljongen å sen säger han att han inte vill mä nå ont, å så tror han att ja vill ut å resa mä’n… Å säger att vi ha träffas föör. Nä, den gubben gå ja inte på.

– Däg ha ja rå aldri sitt föör ä, å däg tänke ja rå inte resa mä. Enda resa du ska göra ä te dödens rike, din rötottiga kleptoman. Nu ska ja skjuta ihjäl dä!

Hilding sköt av en blysvärm alldeles intill den flyende mannen som då skrek ännu högre.

– Åh, skona mig du mordbenägne gamling! Jag reser…

Så hände nåt märkligt som fick Hilding att sänka bössan och bara stirra.

Den rödhåriga kleptomanen stannade och vände sig om och stirrade Hilding rakt i ögonen. Nu såg han varken hysterisk eller rädd ut, snarare uppgiven men bestämd.

– Då reser ja till Ångernjöte själv då… Ja få väl klara mä utan däg! sa han med en mörkare och lugnare stämma och höll upp vad Hilding uppfattade som en skitig tygbit… och sen var han borta.

– Va i lårvikas stänkskydd tog han vägen?

Hilding såg sig omkring men den tjuvaktiga rödtotten i prästkappa syntes inte till.

– Han kan väl inte bare föschvinna hur som helst ä?

Hilding tvivlade på sina sinnen och var inte säker på att han sett det han sett. Kanske han inbillat sig hela scenariot med mannen i prästkappan? Näää… det trodde han inte. Trots att det var overkligt så var det verkligt. Det var det där att han nämnt Ångernjöte som fick det hela i en annan dager.

Hilding fick en knut i magen. Han blev tvungen att fundera ett slag på det som hänt.

– Va va dä han sagt?… Att han skulle åka till Ångernjöte själv, å att vi setts föör… Men dä ha vi väl inte… eller?

Det hela var mycket förvirrande och Hilding hade svårt att fokusera.

– Ångernjöte!… Hur i fablernas värld kan en där nasar´n veta nåran om Ångernjöte? Nä, dä finns nog bare en sak å gö för å få nån rätsia på dä här, för rätt va dä ä så bli ja väl en kalkmört igen.

Han lommade med målmedvetna steg mot det lilla skjulet där bössan legat gömd bakom panelen. Han tog av haspen och gick in i ett myller av bråte som bara var inslängt huller om buller. Där fanns allt man kunde tänka sig i ett litet skjul. Så som gamla pinnstolar, en rostig damcykel, söndersuttna utemöbler, gamla fiskenät, metspön och mycket mer. Inget var stöldbegärligt och därför var dörren olåst. Men det fanns rikedomar där inne som i hans ögon var ovärderliga.

Efter att han trillskat sig förbi allt skrot stannade han vid en hylla vid den bakre väggen. Han flyttade undan några mumifierade råttlik som han lagt dit för att hålla nyfikna borta. Så öppnade han en dold lucka som ledde in i skjulväggen och plockade fram en tygpåse med snörning.

– Hejsan svejsan mina små jävlar!

I påsen fanns fyra små flaskor, han tog fram en och öppnade korken. Hans ögon glimmade i en näst intill euforisk lyster, så stannade han upp och blicken fick något sorgset över sig.

– Ja gör dä här i ett gott syfte. Dä finns väl ingen som kan säga nå anne ä? Å ja jette ju ta reda på va en där kleptomanprästen hade hänne å göra… Dä läre väl fölk begripa?

De övriga i familjen hade gömt undan hans så kallade medicinförråd för de ansåg att han intog lite för mycket, och efter han druckit av dropparna så hamnade han allt oftare i sitt kalkmörtstadie. Anfallen kom rätt ofta ändå nu för tiden att det var onödigt att de skulle bli ännu fler.

Hilding hade motvilligt insett att det låg en gnutta sanning i det och gått med på att de gömde undan flaskorna. Det var bara det att Hilding gått händelserna i förväg, och redan för flera år sedan gömt undan flaskor lite här och där för att vara på den säkra sidan.

Nångång hade de kommit på honom när han drack från sin lönngömma och de hade tittad dömande på honom, vilket lett till att han fått dåligt samvete.

– Men nu ä ni ju ute å förluster er i Sundsvall å ha lämna en gammal förvirrad gråsparv som mäg alldeles ensamens… då få ni allt skylla er själv… så dä så!

Han log lite och svalde halva flaskan i en enda klunk, så bockade han sig fram och kände hur svaveljäveln gjorde det fantastiska stormanloppet inne i hans kropp. Det brände som om 20-tusen jordgetingar åkte dragracing i hans vener, men det var härligt uppfriskande och han välkomnade det med glädje.

Kapitel 6. Dryckens visioner

Han slog upp ögonen och satte sig rakt upp i sängen. Han var inte säker på hur hastigt han rest sig och vände blicken mot Gardina, men hon låg kvar och verkade fortfarande sova.

Gösta steg försiktigt upp och gick ut till köket. På bordet stod tallrikarna kvar efter den mättande lunchen. De hade blivit så trötta efter maten att de tagit en tupplur, disken fick vänta.

Han betraktade det tomma glaset vilket han druckit vatten ur. Vattnet kom från en av deras två brunnar… den brunn som var hemsökt av ett uråldrigt orakel. En så kallad Gomponantanulla. När man drack av vattnet frammanade Gomonantanullan visioner om saker som komma skulle. Det var oftast i små osammanhängande bilder som var svåra att förstå, men Gösta skulle göra ett försök.

Han plockade fram ett papper och skrev ner det han ansåg var det viktigaste från drömmen, för som vanligt med drömmar brukar de ha en tendens att försvinna ur minnet strax efter att man vaknat.

Att folk dansar och tjoar, samt ropar 800 år… oj vad tiden går äro icke så svårt att tyda. Det måste röra sig om det annalkande 800-årsjubileet.

Han funderade vidare medans han skrev.

Om jag icke missminner mig så var det en svart mansgestalt… en något otydlig sådan, vilken delade sig och blevo två… men sammanfogade sig åter… fast icke helt… Och en prästkrageblomma med sin vita krans som vajade i vinden.

Gösta märkte att tankarna försökte gömma sig och hålla sig undan hans minne. Det gick inte att tänka för mycket på en sak, det gällde att skriva ner så mycket som möjligt av alla små glimtar han sett innan de gömde sig för alltid.

En formlös klump, likt en potatis ändrar utseendet till mer mänskligt och sträcker upp en blodig hand, men återtar sedan sin ursprungliga klumpform.

Han skrev ner det.

Minnet säger också något om en ung flicka och…

Han veckade sin fårade panna i förundran.

… och så minns jag Hilding.

Efter att bilden på den gråskäggige gamlingen från bortavärlden dykt upp mindes han inget mer. Hans hjärna började processa allt och spara så många detaljer som möjligt, men det där med Hilding oroade honom.

– När jag nu fingo en vision om Teos far … kommer han att komma hit? Varför fingo jag då ingen vision om Teo? Det äro ju han som kan förflytta sig mellan världarna.

Det var flera år sedan Teo och Hilding varit