Alltings mening

By Åke Högman

När två personer mördas i Kullabygden blir kriminalreporter Johannes Pilgrimsson indragen i ännu ett "Möllemysterium". Sakta spinns en väv som är långt mer omfattande än vad Johannes själv kan hantera.

"Åke Högman är en lysande berättare. En slags osannolik kombination av Fritiof Nilsson Piraten och Raymond Chandler."

Kristian Lundberg, Helsingborgs Dagblad

"Åke Högman är fackmannen som skriver och levererar en spännande thriller som bitvis kunde vara sann, lika fantasifull som någonsin en Simenon eller Agatha Christie."

Ragnhild Oxhagen, Ölandsbladet

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Mar 25, 2020
• ISBN: 9789178296644

Book preview

Ljungström

1.

Han som kommer att dö inom kort är en god person. Så det är tråkigt.

Visst, under sin tämligen korta livstid såg han inte alltid sina själviska motiv, fast så är det för många av oss och för det ska man rimligtvis inte behöva betala med sitt liv.

Han sökte sanningen. Det är hedervärt. Så föds tanken om en bättre vardag för de många människorna. På riktigt. I vissa sammanhang är dock sanningssökandet inte att rekommendera. Världen är en scen och vi människor är alla skådespelare med våra bestämda roller att spela och så länge man gör det som förväntas av en så är det okidoki. Det är när man går utanför rollen som folk börjar bli nervösa. Plötsligt under ett möte tar den i allas ögon obetydliga assistenten till den viktiga personen till orda, den pålitliga vattenbäraren på företaget som har skött allt klanderfritt och utan att knota säger upp sig och gör något på egen hand och har dessutom fräckheten att lyckas väl, komikern tar sig friheten att lägga sig i stadsplanering och så vidare, och så vidare.

Fast de flesta rollbyten har sällan dödlig utgång.

Det är där som oförmågan att se sina själviska motiv kommer in. Vi har alla en motor i oss som driver oss till att vilja få det bättre, inget fel i det, högst mänskligt. Sedan finns det såklart olika starka drivkrafter hos varje människa. Så länge man håller sig inom normalkurvan är allt som det ska men det är när man glider allt längre iväg och ens sanningslidelse börjar blandas upp med drömmar om personlig vinning och kanske till och med berömmelse som man kan tappa omdömet. För som så för mycket annat så har även sanningen ett pris.

Så var det för honom som kommer att dö.

Inte så konstigt, när man plötsligt snubblar över något som är så stort att det inte går att jämföra med något i modern tid, så är det lätt att man tappar omdömet. Som kruka vid regnbågens slut ligger det där att plocka upp och man intalar sig att man är värd det. Man har jobbat hårt.

Galileo Galilei lyckades i början av sextonhundratalet att förbättra optiken på den nya uppfinningen kikaren, då i hög grad ett militärt verktyg. I stället för att rikta den mot eventuella fiender så höjde han den mot himlen. Det ledde till att han ställde sig bakom Kopernikus tanke om att solen är i centrum, inte jorden. Något som inkvisitionen belönade honom för med husarrest för livstid.

Ja, sanningen har ett pris men det är som Sofia Lilly Jönsson så klokt har skrivit: Från impulsen att söka sanningen finns nämligen ingen återvändo. Så var det för han som kommer att dö inom kort.

2.

Tidigt den julaftonsmorgonen kunde inte Jutta Danielsson släppa taget. Hennes tankar letade sig till jobbet som tungan till en trasig tand.

Klockan stod på 06.11.

Hon behövde egentligen sova lite längre för att orka med den kommande anstormningen av sina egna och sin mans föräldrar.

Jutta suckade ljudlöst, reste sig och lämnade sovrummet med sin milt snarkande man. Hon pressade sakta ner handtaget till barnens, Filippa och Örjan, rum och stack huvudet innanför dörren, deras snusningar att jämföra med duvors vingslag.

I vardagsrummet tände hon granen och gav den vatten. Den var välväxt och doftade av kåda och barr, inköpt i byn intill. Klapparna låg på plats och på ett sideboard bredvid stod en skål med dadlar och fikon. Hon öppnade fönstret i köket till en smal springa, världen var vit. Tänk snö på julafton!

Hon och familjen hade bilat ner dagen innan från Stockholm. För två år sedan hade hon och familjen köpt sommarhuset i Sinarpsdalen på Bjärehalvön, vilket gjorde att hon också kom närmare sina älskade föräldrar, bosatta i Västra Karup där hon också var uppväxt, endast en halvmil bort.

Hon tog en dusch och satte på kaffe. Medan vattnet rann ner så tog hon upp jobbtråden igen.

Jutta var anställd på Säkerhetspolisen, mer känd som SÄPO, som operativ spaningsledare sedan några år tillbaka. Efter att hon tagit sin polisexamen hade hon sökt och till stor belåtenhet fått jobbet. För henne var säkerhetspolisens arbete det mest angelägna, det vill säga att skydda Sverige och demokratin.. Hon hade fått sitt kall i tonåren när hennes mamma, självklart fullständigt ovetande vilken brasa som antändes, en regnig sommar gett henne en av Jan Guillous böcker om Hamilton. Det var att öppna en port till en värld som bestod av alla de element som Jutta ansåg viktiga, striden för det goda, skyddet för demokrati och det samhälle som vi mödosamt har byggt upp och som måste försvaras, varje dag, oavsett vad en del sämre informerade trodde, till och med emellanåt på ett sätt som kunde tyckas tvivelaktigt, yes ändamålen helgar ibland medlen.

Till sina föräldrars, mamman konstvetare och pappan arkitekt, stora förvåning hade hon sökt till polishögskolan. Kommit in och gått ut som kursetta. Sedan valde hon SÄPO, som valde henne, för att bland annat: förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet såsom terrorism och spionage samt att skydda den centrala statsledningen.

Det var uppgiften och den pågick tjugofyra timmar sju dagar i veckan. Jo, det var just det.

Hon hällde upp kaffe, tog en klunk och bestämde sig sedan för att gå en kort promenad. På med ytterkläderna, hon stoppade sina nakna fötter i Bally Curling-skorna och öppnade försiktigt ytterdörren, slank ut och stängde den lika försiktigt efter sig.

Nerför vägen, till vänster ner genom skogen. Alldeles stilla. Mörkt. Tyst.

Hennes jobb bestod i att se, mönster, skepnader, rörelser som knappt syntes. Lägga ihop och dra ifrån. Hon var duktig, också på att inte slappna av, göra det till en rutin.

Nu stannade hon upp, skymtade ett rådjur en bit bort, hon stod alldeles stilla men det fick korn på henne och hoppade skällande iväg.

Det som upptog Juttas tankar var att hon under senare tid hade sett saker som hon inte kunde placera, eller rättare sagt så hade hon fått förnimmelser. Återsken av något. Det var märkligt eftersom hon var van att snabbt analysera det som gled genom hennes medvetande och faktiskt också hennes undermedvetna. Van att kondensera och konkretisera alla rapporter hon läste, förpacka intern och extern information, korrelera världsläget i förhållande till det mest lokala. Det var just i ihopkopplandet av till synes icke relaterande skeenden och händelser som man kunde hitta det allra viktigaste.

Fast inte nu. Bara en molande känsla av något ogripbart.

Sedan gick hon i en vid cirkel så att hon kom tillbaka till huset från andra hållet och lyckades till slut släppa det. Hon lät julfriden ta över.

3.

Klockan var kvart över två på julafton när jag körde in i Mölle. Byn vid världens ände, som Unn, som driver Knafves café nere i hamnen, brukar kalla den.

Det ligger mycket i det, inte minst på julafton. August Strindberg besökte en gång byn en disig vinterdag och chockades. Förvisso upprördes Strindberg av ganska mycket i sitt liv, vilket var en förutsättning för hans författarskap och något som han delar med många av sina kolleger. I Mölle förfasade han sig över avsaknaden av människor. Han irrade runt i de små gatorna och drog den för honom givna slutsatsen att djävulen hade ett finger med i spelet tills han till slut lyckades återfinna sitt ekipage och flydde mot Höganäs, övertygad om att byn var förhäxad.

Jag körde ner till hamnen längs Gyllenstiernas allé och såg inte en själ. Jag var dock inte lika alarmerad av detta som Strindberg, det var bara skönt.

Byn var omstoppad med ett värmande påslakan av snö. Jag parkerade och gick ut. Solljuset glittrade i isen som täckte delar av hamnbassängen och lågade starkt i vattnet runt Kullaberg. Genom träden på berget lyste ett silat ljus från snön, Thoreaus beskrivning vitt mörker låg nära tillhands. Jag drog in den friska luften och kände hur jag omfamnade dagen, för att nu uttrycka sig hänryckt. Det så väl genomtänkta med julen är att ställa till med fest mitt i det mörkaste mörkret och att manifestera att det stora hjulet trots allt kränger så att ljuset sakta återkommer. Ja och så Jesus Kristus födelse förstås.

Jag tog min väska och gick in på Hotell Kullaberg. Denna märklighet.

För en hel del år sedan köptes hotellet av en entreprenör som sålt sitt sin affärskedja och för det fått så mycket flis att han inte kunde få ner dem i vare sig fickorna eller i ett kassavalv. Enligt den lokala legenden så körde han och den nyblivna hustrun dagen efter sitt bröllop i Arild en tur i bygden och hamnade till slut i Mölle hamn. Vid Hotell Kullaberg stod en skylt, Till salu. Han köpte hotellet till sin fru bröllopsgåva. Sedan la han ungefär lika många slantar som Zlatans tidigare villa i Malmö kostade i renovering. Frun som älskade att arbeta med inredning åkte ner till Indien och fyllde tre containrar med koloniala möbler som fraktades till Mölle. Resultatet blev en överlastad men magnifik dröm om livet som det en gång var för bättre bemedlade när det var som bäst. Det vill säga sorglöst bombastiskt. Receptionen angav tonen.

Med tunga mattor, oljemålningar där stora krigsfartyg stävade fram på blanka havsytor, en gigantisk fågelbur utan fågel, en soffgrupp av en späckhuggares storlek avgränsad från resten av rummet av ett skåp i glas som inkapslade en modell av ett fartyg så vittnade anrättningen om att på den här platsen stod romantiken och nostalgin som vinnare. Ett tema som gick igen i de olika rummen, Hemingwayrummet med böcker av författaren och marina motiv, Karen Blixen-rummet, Mata Hari-rummet, Louis Armstrongs rum med trumpeter och andra blåsinstrument, Charles Lindbergs, med en propeller fastmonterad i sänggaveln, samt en så bastant modell av Spirit of St Louis fäst i taket ovanför sängen att om den lossnade skulle den åstadkomma en för tidig död på den som låg nedanför.

Hotell Kullaberg var en kuliss till ett liv som de flesta bara får en liten tårtbit av, fast någorlunda demokratiskt kunde man alltså hyra det för en natt eller två.

Jag satte ner väskan och kände hur det doftade av förberedelser från köket av kummin och kanel, av nejlikor och pepparkakor, av skinka och kål och köttbullar och dessutom en mild ton av lutfisk. Fönstren i matsalen var dekorerade med en bård av granris på vilket enorma julgranskulor tronade och som tillsammans med de spröjsade fönstren reflekterade de tända ljusen och den yppiga granen, som rågad med glitter stod placerad intill den bärnstensfärgade flygeln.

En mistel hängde över dörren in till receptionen och där stod hotelldirektören Tomas och slog ut med armarna i en dramatisk gest.

– Herr Pilgrimsson! Varmt välkommen! Vi tog i hand.

– Har resan gått bra?

– Absolut.

– Inga hemskheter i släptåg?

Min person var uppenbarligen fullt ut stigmatiserad när det gällde olyckor.

– Inte den här gången.

– Kan ju vara skönt som omväxling. Ja, det blir Hemingway- rummet, fick precis ett återbud så jag uppgraderade herrn.

– Tusen tack!

– En sak...

– Ja.

Han tittade på mig med den där outgrundliga blicken som kunde dölja vad som helst och i mungipan en antydan av ett leende.

– Jag skulle bara vilja ta tillfället i akt, när jag nu har möjligheten, att förbereda dig på en av våra gäster.

– Jaså?

– Jag vet ju att ni... ja hur ska jag nu formulera mig... att ni har haft ihop det.

Vad fan nu?

– Lill Berselius med herrsällskap kommer att fira julafton med oss.

För helvete! Jag knep ofrivilligt ihop ögonen och kände flyktimpulsen i kroppen. Jag ville bort, hem, dunsta, försvinna, gå upp i rök. Pronto!

– Jag kanske borde ha ringt, sa Tomas.

– Nej nej.

– Matsalen är full. Jag sätter er så långt ifrån varandra som möjligt.

– Jag klarar det.

– Det är jag övertygad om. Många trevliga gäster och ett utomjordiskt julbord. Nio olika sillar.

– Husfrusillen?

– Självklart.

Det kom in andra gäster genom dörren och jag fick min nyckel och tog hissen upp, klädd med ett buktande tyg av leopardmönster och dörren i bladguld.

Jag har bott i Hemingwayrummet tidigare, det har en vacker, underbart prålig inredning med en himmelssäng som den centrala pjäsen, på väggen bakom en fartygsmålning, gardiner med skeppsflaggor, en stol och ett bord från de stora segelfartygens tid. På bordet låg som från en profetisk hand Klockan klämtar för dig.

Lill Berselius.

Jag öppnade balkongdörren och drog in syre. Vad fan skulle jag göra? Jag kunde bara inte åka hem. Eller kunde jag? Jag satte mig ner.

Vi hade träffats på restaurang Vullan vid infarten till Mölle den sommar för några år sedan när den första vågen av hemskheter hade tagit fart i Kullabygden. Jag var då fortfarande i efterdyningarna av sorgen efter min förra flickvän Dagg Solberg som omkommit när en långtradare en morgon kommit över på fel sida avvägen till följd av att föraren hade haft med sig en 37:a vodka som färdkost. Lill ville ha mig och hela det brusande livet, inte min sorg, och det var också precis vad jag behövde. Vi blev ett par och jag pendlade mellan Malmö och Helsingborg där hon bodde. Hon hade en stark vilja och en övertygelse om att det var vi. Så var det också, i alla fall det första året. Vi var mycket förälskade och hon skapade en fin relation med mina barn Valter och Vera. Mölle blev en naturlig inramning och framför allt stugan på Värngatan som vi ofta hyrde. Sedan hände något. De som upplevt något liknande känner igen sig i att man inte riktigt vet när det börjar. När man till slut blir medveten om att det skaver är det försent, framför allt om man då inte pratar med varandra om problemen utan tror att det hela ska lösa sig av sig självt. Det gör det inte. Eller rättare sagt, det gör det, fast på ett annat sätt än vad man tänkt. Efteråt förstod jag att jag hade en stor del i att det blev som det blev. Jag hade allt mer dragit mig undan, kanske för att jag var rädd för att ta nästa steg, flytta samman, skaffa barn. Till slut tröttnade Lill och parallellt som det tog slut så träffade hon en annan. En storväxt figur som åt småkillar som mig till frukost. Så kändes det i alla fall.

Jag reste mig från stolen och tittade ut över hamnen, havet och berget. Luften kall och krispig. Jag bestämde mig för att ta en promenad i stället för att titta på Kalle Anka.

Stanna, inte fly.

Julhelgen tvingar folk att vara snälla och tänka på andra och dessutom konkret behöva visa det. Därav allt gnäll, för en gångs skull kommer inte egoisterna undan med läpparnas bekännelse utan är tvungna att leverera. Jag skulle vara lugn och fin, vänlig och trevlig.

En annan fin sak med julafton är just lugnet. Plötsligt råder något som kan liknas vid frid. Något som märktes under min promenad genom Mölle. Tyst. Stilla. Snön vadderade fotstegen. Efter ett hundratal meter mötte jag ett sällskap på ett tiotal personer på Norra Strandpromenaden, klädda för fest, med kassar med julklappar i händerna

– God jul, sa en äldre man i en fotsid, välskuren rock och hela det övriga sällskapet sa unisont: God jul!

Jag befann mig i en Dickensnovell.

– God jul, sa jag och kände ett stygn av ensamhet.

Deras skratt följde mig en bit på vägen. Jag passerade den harlekinmönstrade Italienska villan och sedan Karl XII:s skansar och fortsatte i riktning mot Solviken där jag svängde upp till höger. På avstånd såg jag Mad Wolfs hus intill bergsryggen. Han hette egentligen John Wilder och var en legendar inom den alpina världen. Hans mamma var holländska och hans pappa från Mölle. John hade ärvt hans hus och bodde där åtta månader om året och fyra i Chamonix, eller rättare sagt en halv mil utanför, i Argentière.

Wilder hade med åldern lämnat de höga topparna bakom sig men hjälpte expeditioner under vinterhalvåret med coachning och guidning. Oftast klädd i en rundkullig hatt, scarves runt halsen, halsband och ringar och klädd med en avslappnad elegans.

Jag passerade sedan Grands monumentala annex och efter hundra meter passerade jag den ännu mer imponerande huvudbyggnaden. Ett palats uppfört för rekreation och förlustelse, vilket hade varit ett tydligt fokus i över hundra år. I förra seklets början hade gästerna här kalasat på extra smörgåsbord med Rallarlemonad, Halmstadlax med spenat och ägg och beckasinkroketter med selleritryffel, elgstek med sparris. Nutidens meny var självklart något modifierad med ambitionen att erbjuda något som fångade tidsandan på ett elegant vis. Samma med musiken, Där man i seklets början dansat one-step till orkestrar som levererade örhängen som At the Devil’s Ball och When You and I Were Young Maggie Dear, över diskoeran under sjuttiotalet med Boogie Wonderland i högtalarsystemet, samt de under samma tid något aparta striptease-kvällarna, till nutidens bröllopsfester där man la in en extra växel och pumpade på med Avicii och deadmau5.

Nu var hotellet stängt. På samma sätt som ett tomt nöjesfält bakom låsta grindar gav det ett spöklikt intryck.

Telefonen ringde. Lill. Fuck!

– Hör du vem det är? sa hon.

– Jag HAR sparat ditt nummer.

– Ha-ha. Ja, det blev ju lite tokigt det här. Vi kom precis och Tomas berättade att du också var här.

– Ja, han nämnde för mig att du skulle komma.

– Så vad gör vi?

– Vi?

– Lugn nu, det är jul, sa hon med aningen för hög röst.

– Jag ÄR lugn. Det här är inte något problem för mig.

– Så bra. Jag har ett förslag nämligen.

– Ja?

– Vi sitter vid samma bord.

Gud i himlen och Jesus på jorden. Tänk, tänk, tänk!

– Vad trevligt, sa jag.

– Ja, är det inte. Vi känner ju varandra väl och istället för att sitta och blänga på varandra som två tonåringar så kan vi ju ha det trevligt. Det är inga problem för Rikard heller, han och jag har pratat om det precis.

– Rikard? Var det inte Archibald?

– Det tog slut och sen kom Robert. Nu träffar jag Rikard. Han är lite äldre.

Jo jo, hon ville glänsa för sin gamle pojkvän, skrockade mitt sämre jag.

– Gärna, det blir trevligt!

Mitt tonläge en oktav för högt.

– Åh, vad glad jag blir. För övrigt har jag bytt jobb också, bara så du vet.

– OK?

– Jag är marknadsdirektör på Gleebyte som har huvudkontor i Helsingborg, orkade faktiskt inte att pendla till IKEA i Malmö. Vi sysslar med digital kommunikationsaktivism.

Hade jag frågat? Varför denna bonusinfo?

– Vilken julafton det kommer att bli! Ses snart! sa hon.

– Ja, kul.

Sådär.

Yes, vilken julafton det såg ut att bli. Det blev det också, inte olikt ett stycke struket ur ett redan alltför burleskt manus, inte minst slutklämmen. Fast ni får ge er till tåls, jag tar det från början.

4.

Jag kom tillbaka till mitt rum, tog ett bad, duschade och klädde om. Vit skjorta från Stenströms, twofold supercotton köpt i paradbutiken i Helsingborg.

Brun- och svartvit väst som jag fyndat i punkbutiken Rundgång i Malmö, den röd- och vit prickiga slipsen från Hanssons Herrekipering på Regementsgatan; där doften av ull och tweed svepte med en till en imaginär trakt bestående av snirkliga vägar under ett snedställt humlefärgat solljus. Typ.

Jag var noggrann, ibland var det roligt att klä sig. Svarta byxor och kavaj och välputsade boots.

Sedan ringde mina barn.

– Pappa! ropade Vera i telefonen.

– Ja?

– Pappa.

– Ja?

– Jag hinner inte prata med dig.

– Jaså, varför inte då?

– Jag ska hjälpa mamma.

– Med vad då?

– Lite av varje.

Det hade hon lärt sig av mig.

– Valter pratar med dig istället.

Hon la ifrån sig luren och jag hörde henne ropa:

– Valter, det är pappa, i telefonen!

I bakgrunden hördes julmusik, Det är inte snön som faller. Inget hände, jag tittade ut genom fönstret på det stora vintermörkret. I telefonen hörde jag Anders F Rönnblom klaga: När förklädda demokrater sätter kängan i ditt bröst.

– Pappa?

Det var Valter.

– Ja?

– Vad gör du?

– Jag är på hotellrummet och nu ska jag snart gå ner och dricka glögg och sedan är det dags för julbordet.

– Har de grönkål?

– Ja, självklart. Har ni?

– Självklart.

– Bra. När kommer tomten?

– Jag ska vara tomte.

– Bra.

– Vera ska vara tomtenisse.

– Det är ju helt perfekt.

– Hon ville vara tomte, men vi bestämde att hon kunde vara det nästa jul.

– Det är toppen.

– Ja, men nu ska vi äta.

– Vi hörs i morgon innan ni åker.

– Hej då.

För en gångs skull var jag inte ledsen. De hade det bra hemma och skulle säkert ha det fantastiskt på Kanarieöarna dit de åkte imorgon. Jag kunde med någorlunda gott samvete ägna mig åt mig själv och mina böcker som jag hade planerat att läsa under den kommande veckan.

Jag öppnade en av dem, Julen i svensk dikt av Hilding Celander och mina ögon fastnade vid Esias Tegnérs Julbrev till min hustru:

"Se hur präktigt våra grenljus lysa, Med en gren för varje barnets år! Julebocken kommer och han går, Barnen ömsom glädja sig och rysa. Dock – all glädje blandas med en tår: Den, som ej har någon päls, får frysa, den ej pengar har, han rimma får."

Lika aktuell idag.

Sedan reste jag mig. Dags att gå ner och fira jul med mitt ex och hennes nya kille.

Jag gick ut i korridoren. Dörren intill öppnades och där stod Lill. Himmelska moder hjälp mig genom detta.

Efter henne kom sedan och ingen mindre än Rikard Fagerquist. Ja jädrar. Den store entreprenören i Helsingborg. Han som beskrevs som en naturlig efterföljare till stadens store man, Henry Dunker. Jag hade hjälpt till att göra en grej på Fagerquist för ett halvår sedan och var någorlunda uppdaterad.

Hans digitala och logistiska lösning Foodexa omsatte enorma belopp på att distribuera livsmedel till privatpersoner så att det funkade. Han var den förste som hade lyckats knäcka koden på hur man kunde göra det och tjäna pengar. Han hade lyckats big time i Europa och Nordamerika och nu var han på väg in i Kina.

Dessutom drev han med vänsterhanden ett antal restauranger och eventställen i Helsingborg med omnejd, satt givetvis med i styrelsen för HIF och var dessutom ägare till en stor gård med galopphästar strax norr om Sofiero, samt ett av palatsen längs den norra delen av Drottninggatan.

Nu bodde han alltså i rummet intill mitt tillsammans med min förre detta. Så blev det och tack för kaffet.

Till och med Lill såg ställd ut.

– Bor du här? Precis intill?

Jag log. Visa dem aldrig att du blöder.

– Verkar så.

Hon tog ett halvt steg åt sidan och sa:

– Det här är Rikard och det här är Johannes.

Hans ansikte var format av en murslev och en vinkelslip i skön förening. De vassa pupillerna var inbäddade under ögonbryn som sköt fram likt bergsutlöpare. Han räckte fram handen och kramade till om min som om han deltog i en styrketävling.

– Angenämt, vi ska sitta vid samma bord har Lill berättat.

– Ja.

– Trevligt, trevligt. Konstigt nog är det första gången jag är här. Fint hotell måste jag säga.

Han var större och kraftigare byggd än vad han verkade på de bilder som jag sett av honom. Han var klädd i en välskuren mörkt blå och lätt skimrande kostym, vit skjorta. De svarta skorna var så välputsade att de föreföll vara av glas.

Rikard Fagerquists uppenbarelse var dock inte det värsta. Det var Lill som utgjorde den största prövningen.

Snälla söta rara, finns det inget förbarmande på jorden! Jag mindes första gången jag såg henne sommaren för tre år sedan. Hon stod i baren på en restaurang som låg strax utanför Mölle och som ägaren i ett anfall av förmodat vansinne hade döpt till Voulez vous manger avec moi ce soir?, i folkmun kallad för Vullan. Hon hade varit utomjordiskt vacker.

Det var hon fortfarande. Hennes hår var längre nu och föll ner över hennes axlar som ett ledupplyst vattenfall, hennes läppar tycktes fylligare och rödare, som om de var utsvultna på riktiga kyssar som verkligen betydde någonting, läs mina, hennes kropps outtalade men enda uppgift verkade vara att efterlikna det trotsande av tyngdlagarna som Marilyn Monroes lekamen förkroppsligat och som efter det aldrig synts på jorden, förrän nu. Hon var klädd i en röd klänning som i mina ögon smet hånfullt perfekt åt runt bysten, accentuerat av en påsydd crémefärgad tygblomma. Runt halsen blå stenar som hon högst troligt fått av Fagerquist. Vi stod där i ett uppenbarat ljus. Jag var en dyster och grå kriminalmurvel. Hon hade gått vidare till nästa nivå.

– Ska vi gå ner, sa hon.

Jag följde efter dem nerför trappan som en bandhund.

I receptionen stod gudskelov Tomas i tomtemössa med en bricka med rykande glögg. I högtalarsystemet hördes Dean Martin med It’s Beginning to Look a Lot Like Christmas.

– Mitt herrskap.

När jag tog min mugg såg han mig i ögonen med den där outgrundliga blicken som kunde betyda allt från att en motorcykelklubb skulle kunna ta hand om Fagerquist, till att Fagerquist hade hunnit före och anlitat samma motorcykelklubb för att ta hand om mig.

Matsalen var fylld med människor och en hel del bekanta ansikten från trakten som valt att fira kollektiv julafton. Jarl och Gulli Andersson som också kallades för The Magnificent Anderssons för att de upplevde sig som lite förmer, den före detta fyrmästaren Angus Berg, paret Jansson uppe vid Bökebolet som efter sina framgångsrika karriärer som företagscoacher pensionerat sig vid femtiofem och nu levde ett bekymmersfritt liv i Mölle, något som kompletterades med en lägenhet i New York och ett hus på Bali. Vi nickade till varandra och sedan kramade jag om Dora Samberg som kallades för Sam vilket i hennes fall betydde sambandscentralen eftersom hon visste det mesta om de flesta i Kullabygden och som hade varit behjälplig med information vid den senaste omgången av rysligheter i Mölle.

Hon kramade mig lika hårt.

– Johannes, vilken överraskning!

– Du visste ju att jag skulle komma, sa jag.

Hon log som en tjuv i en bil på småländska landsbygden som precis kommit över församlingens kyrksilver.

– Nu menade jag inte dig.

Hennes gråmelerade ögon fladdrade för en nanosekund i