Häxbrygden

By Maj Bylock

"Häxbrygden" är den sjätte delen i den spännande och magiska Häxserien. Följ med på Ulvs äventyr i Uppsala där hemligheter avslöjas och lojaliteter sätts på prov.Ulv drömmer om att bli doktor och reser till Uppsala för att studera medicin. Men i staden tycks det vara något som inte stämmer. Hans lärare, professor Broberg, ägnar sig åt märkliga saker. Vad är det egentligen som pågår bakom stängda dörrar, och varför äger professorn förbjudna böcker?Trots farorna fascineras Ulv av allt spännande han lär sig. Tillsammans med sin nya vän, Gabriel, utforskar han den främmande staden. Men när skuggor dyker upp från det förflutna, och Ulv plötsligt anklagas för häxeri, vilar hans öde inte längre i hans egna händer...Häxserien utspelar sig i Värmland under häxprocessernas tid, slutet av 1600-talet och början av 1700-talet, då anklagelser för att vara häxa kunde kosta en livet. Under denna farliga tid får vi följa en mor och en son som inte bara har fått samma förmåga inom läkekonsten, utan även samma anklagelser riktade mot sig. De blir båda utpekade för att vara häxor.Maj Bylocks häxserie består av sju böcker: Häxprovet, Häxans dotter, Häxpojken, Häxguldet, Häxkatten, Häxbrygden, och Häxdoktorn.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 21, 2017
• ISBN: 9788711746615

Book preview

I

Ulv lägger ifrån sej fjäderpennan och börjar läsa igenom brevet som han håller på att skriva. Då hörs en kraftig smäll mot fönsterrutan. Vem kan det vara? Det är ju mitt i natten.

Han blåser snabbt ut ljuset och reser sej. I hastigheten råkar han knuffa till sitt bläckhorn och bläcket skvalpar ut. En stor, mörkblå fläck sprider sej över brevet som var nästan färdigskrivet.

Ulv märker ingenting. Han lutar pannan mot den kalla glasrutan och skärper blicken. Där ute är det nästan ljust. Fullmånen slösar med sitt sken bland trädgårdens rosensnår och äppelträd. Men någon människa kan han inte upptäcka.

Han skyndar sej till ytterdörren och skjuter upp den på glänt.

– Är det någon där?

Ingen svarar. Det måste vara någon som skojar med honom. Förargad går han tillbaka in.

Jag skriver färdigt brevet, och sedan går jag och lägger mej, tänker han. Vad jag var dum som släckte ljuset! Om jag börjar krafsa i askan efter glöder väcker jag nog Fiskar-Britta, och hon behöver sova. Vi ska ju ut redan i gryningen och vittja nät. Kanske jag kan klara mej med ljuset från månen?

Han skjuter fram brevet så att det ligger i ljusstrimman som faller genom fönsterrutan. Då upptäcker han bläckfläcken. Den har redan spritt sej över halva papperet.

– Nu blir jag tvungen att skriva om alltihop igen, suckar han besviket. Men det får vara tills i morgon. Jag måste sova om jag ska orka allt som jag ska hinna då.

Det är bra mycket. Ulv ska inte bara hjälpa Britta att vittja nät. Han glömmer bläckfläcken och ler förväntansfullt när han drar fällen över huvudet.

I morgon … Då börjar allt det nya. Det som han har väntat på så länge.

Just när han ska somna minns han smällen mot fönsterrutan, och han blir klarvaken. Tänk om det inte var någon som ville skoja med honom? Det kanske var ett varsel?

Varsel brukar höra samman med sådant som är ont. Det kanske har hänt mor och far något farligt där hemma? Eller var det någon sorts varning inför den långa resan Ulv ska ut på?

Han ryser till där han ligger, och han kan inte somna förrän månen har hunnit bra långt på himlen. Och när han äntligen somnar sover han oroligt. Sömnen blir fylld av drömmar.

Ulv tycker att han rider genom mörka skogar, där stigmän lurar bland träden, beredda att hoppa ner och överfalla den som vågar färdas där.

Han tycker att han rider över stora myrar, där vita älvor vill locka honom ut bland tuvorna. Ut dit där gyttjan obönhörligt suger till sej både ryttare och häst.

Till sist tycker han att han rider genom en våldsam snöstorm. Hästens hovar halkar mot isiga klippor och stigen snöar igen så snabbt att han inte längre ser vart han ska rida.

Ulv kastar sej i bädden och vaknar, het och svettig. Då förstår han att det är gamla resor som spökar i hans huvud.

Den här resan ska bli annorlunda, tänker han. Jag ska få sitta som en herreman på mjuka dynor i en åkvagn. Ända till Uppsala, staden där de lärda finns. Dit vill jag hellre resa än till världens ände.

Ulv kurar belåtet ihop sej under fällen. Han hade nog aldrig fått resa dit om inte den där olyckan hade hänt för några veckor sedan.

Det var vid kyrkan som måste byggas om. Ett stenblock råkade falla ner och riva med sej byggnadsställningen. Några av arbetarna blev dödade och många skadade.

Ulv var i närheten och såg vad som hände. Men barberaren som brukar ta hand om sjuka fanns inte där. Medan Ulv väntade att någon skulle hämta honom började han själv hjälpa dem han kunde.

Barberaren kom aldrig dit, så Ulv blev tvungen att klara allting själv.

Som tur var fick jag låna hans kniv och såg, tänker Ulv. Jag gjorde vad jag hade lärt mej av fältskären i kriget. Och mycket har jag ju fått lära mej av mor. Salvorna och medicinerna jag hade hemma i Fiskar-Brittas stuga fick jag verkligen användning för.

Människorna i staden ville gärna tacka Ulv för det han hade gjort för alla dem som hade blivit skadade vid olyckan. Därför samlade de ihop pengar så att han ska få resa till Uppsala och bli en riktig doktor.

Det vill jag helst av allt i hela världen, tänker Ulv. För jag vill inte bli tvungen att bota sjuka i smyg som mor. Om man inte har tillstånd kan man bli dömd som häxa. Det blev gamla Ylva, hon som lärde mor att bota. Hon slapp bli halshuggen och bränd på bål, men häxprovet tog död på henne. Det där ska aldrig få hända mej.

Ulv gäspar och somnar om. Men han får inte sova länge. Natten är snart förbi. Månen bleknar allt mer och lämnar himlavalvet åt solen, som röd och nymornad stiger upp bortom Lagberget i öster.

Fiskar-Britta blåser liv i glöderna på härden. Morgonen är kylig. Det har nog varit nära frost i natt. Ulv och hon kan behöva få i sej en skvätt varm välling innan de ger sej ut med båten.

Hon skakar pojken vaken men han går ännu som i sömnen när han kliver ut i gräset. Klarvaken blir han inte förrän Fiskar-Britta böjer sej ner och nappar åt sej något grått som ligger under fönstret.

En fladdermus. Ulv hade gärna velat ha den själv. Fladdermusvingar, krossade i mortel, gör nytta i många mediciner, och de är svåra att få tag i.

Men Britta har redan stoppat fladdermusen i sin ficka, för fladdermöss ger nästan lika god fiskelycka som dödingsben.

Ulv säger inget. De kan behöva fiskelycka. Vädret är ännu klart men hösten är här på allvar. Kanske det här blir sista fisketuren? Det Britta får i näten den här morgonen kanske måste räcka länge.

Vem vet? Det kanske inte blir någon fisketur igen förrän till våren?

Till våren …, tänker Ulv. Då är jag långt, långt borta.

Han skjuter ut den tunga båten och böljar ro. Så minns han hur rädd han blev för den där smällen mot fönstret. Han skrattar till. Smällen var säkert inget varsel. Den kom nog bara från den vilsna fladdermusen.

Fast … säker kan man ju aldrig vara.

II

Fladdermusen ger verkligen fisketur.

Nätet är fullt av abborre och braxen, och i ryssjan plaskar fyra feta, mörkgröna gäddor. Innan kvällen ska de trona på var sitt middagsbord och ätas med skirat smör och riven pepparrot.

Fiskar-Britta är belåten när hon hugger tag i de sprattlande fiskarna. I kväll ska hon kunna stoppa undan några blanka slantar i krukan bakom skorstensmuren.

När Ulv har hjälpt Britta att dra den tunga korgen med fisk bort till torget skyndar han sej hem. Han måste få brevet färdigt. Långsamt och noggrant präntar han så fint han kan:

---

"Kära mor och far!

Ännu en gång måste jag resa ifrån er. Men den här gången ska jag varken koka guld eller ge mej ut i kriget. Jag reser till Uppsala för att studera, för jag vill bli en riktig doktor.

Jag skickar med lite bärnstensolja, spansk fluga och det som blev kvar i burken med Teriak. Resten gick åt när jag försökte bota de skadade efter olyckan vid kyrkan. Använd medicinerna, mor. Själv kan jag säkert skaffa mer den dagen det behövs.

Jag tänker också försöka ta reda på vad som finns i Teriaken. När jag är färdig med mina studier kommer jag tillbaka hit.

Med hälsningar till Er båda och till Kastanj.

Ge honom en klapp på mulen från Er son Ulv."

---

När Ulv har skrivit färdigt sätter han genast undan bläckflaskan. Han tänker inte ta risken att välta ut bläcket en gång till.

Kastanj …

Ulv längtar mer efter hästen än efter mor och far. Ja, han skulle hellre vilja skumpa i den hårda sadeln hela den långa vägen till Uppsala än sitta på mjuka dynor i en åkvagn.

Men Kastanj hör hemma hos mor och far, och far behöver hästen i arbetet på gården. Han har redan fått avstå från den alldeles för länge.

Den gången tog jag hästen utan lov, tänker Ulv och rodnar. Jag hade bara tänkt stanna borta några dagar men det blev mer än ett år. Det var förresten bra nära att det hade blivit för alltid.

Först följde jag med brukspatron till Stockholm. Det var bra mycket längre än jag hade kunnat tro. I Stockholm spelade jag tärning med skojaren Sigge Sinkadus. Han fuskade förstås och spelade av mej hästen.

Jag trodde att han sålde Kastanj som krigshäst till Karl den tolfte, och för att försöka få min häst tillbaka tog jag värvning och blev soldat.

Ulv suckar och vickar på sin ena fot. Den värker ännu och är sned.

Halt blev jag, tänker han. Men ändå hade jag tur. Livhanken har jag i behåll och Kastanj fick jag tillbaka.

Ulv hade med sej något annat också den gången han kom hem från Stockholm. Burken med Teriak. Och han kan inte låta bli att skratta när han tänker på hur han fick tag i den.

Det var i askan efter Stockholms största apotek. Ulv hade arbetat där en tid innan han gick ut i kriget. Han hade kommit över ett guldrecept, men apotekarn hade tagit det utan att ge honom ett enda öre i betalning.

När Ulv såg resterna av apoteket förstod han att apotekarn hade försökt göra guld. Istället blev det rök och aska. Det enda som hade klarat sej var burken med Teriak. Ulv tog den som betalning för guldreceptet.

Den som kan göra Teriak behöver inte göra guld, tänker Ulv. För Teriak kan bota allt. Jag vet att det finns mumiepulver, paddsten och krossad människoskalle i den. Men det finns mycket annat också. Jag ska nog lura ut vad det kan vara. Bara jag blir en riktig doktor, så …

Några av köpmännen i Karlstad ska till Stockholm, och de har lovat att Ulv ska få följa med en del av vägen i deras vagn. Sedan ska Ulv åt annat håll. Då får han försöka resa med någon annan.

Ännu dröjer det någon vecka innan de ska ge sej iväg. Tiden behövs, för Ulv behöver rustas upp. Han kan ju inte se ut som en trasig bonddräng när han ska börja läsa vid universitetet.

Skräddaren har lovat att sy honom en jacka och två par byxor. Skomakaren har tagit mått på både skor och stövlar.

En av dem som hade skadats svårast i olyckan vid kyrkan var tunnbindarens son. Tunnbindaren är säker på att det är Ulvs förtjänst att pojken överlevde. Som tack har han gett Ulv två skjortor och strumpor av mjuk, varm ull.

De