Fällan

By Nils Parling

Skogsarbetaren Algot Kvarnström vaknar upp inför ännu en mödosam arbetsdag ute bland de höga träden. Hans kropp lider sviterna från tungt arbete med motorsågen. Hans fingrar är gråvita och varje kväll känner han små smärtor i bröstet och en överväldigande trötthet. Motorsågen skulle effektivisera skogsbruket, men för Algot väger ökad produktivitet och arbetsgivarens profit lätt när kroppen sakta faller isär. Fällan följer upp Motorsågen och är den andra av Nils Parlings böcker om motorsågens påverkan på skogsarbetarens arbetsliv. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2021
• ISBN: 9788726940572

Book preview

Det vita helvetet

Gryningen kryper gråtrist genom fönster där små isrosor blommar i hörnen. Marsgryning, tungsamt trög. Väcker ändå efterhand liv i det dunkla skymmet.

I kökssoffan i Sjöbacksbyns närmast landsvägen liggande arrendegård Gökkullen, vaknar sålunda skogsarbetaren Algot Kvarnström. Så sakteliga, när det börjar ljusna utanför. Han vaknar ur en närmast dvalliknande sömn. Och det sjunger inte direkt några morgonens lovsånger i hans inre. Det första som går över hans lätt skäggspikiga läppar är ingen hymn till livet och gryningen.

– Sa-a-tan, förr-bann-attt!

Han viskar det hest i dunklet. För att inte störa hustrun, som snusar vid hans sida i den brett utdragna soffan.

Det är en kroppens ovilliga ledamot den viskade eden gäller. Han ligger med vänster arm ute över soffkanten och försöker skaka liv i en näve som är domnad jäms med klockarmbandet. Han har ingen kontroll över handen, kan inte vicka med tummen, inte kröka fingrarna. Andra handen är det ingen större fara med. Har bara lite känning av domningen. Den vänstra är värst. Har varit så här länge. Åratal nu.

Han grinar med sammanbitna tänder och känner där han viftar och slår hurusom hand och tumrot småningom värms och hur det börjar löpa stickande ilar genom lederna ut mot fingertopparna. Handen håller på att vakna, blodvärmen börjar åter pulsera i förut otjänstaktiga fingrar, han får kontroll över dem och kan dra lite fingerkrok med sig själv och finna att nu fungerar den satans näven åter, är åter förvandlad till det nyttoredskap den är ämnad till.

Han suckar och sluter ögonen. Drar in den morgonunkna luften i en djupandning och har just nu ingen svårighet att andas, erfar inga irriterande sting under revbenen. Så långt är allt gott och väl, brukar alltid vara det så här på morgnarna.

Det är bara det här med händerna, speciellt den vänstra. Övriga symtomer känner han inte nu. Tröttheten efter slutad arbetsdag som ibland faller tung över kropp och själ, andnöden som kommer och går, och så de där obehagliga sticken under revbenen.

Orsakerna vet han nog numera.

Och ibland kan det komma över honom en undran om hur pass länge till. Det är sådana tankar han måste försöka slå ifrån sig. För fan, han är ju ändå bara femtitre, i sina bästa år som man brukat säga. Fjorton år till pensionen.

Ibland, när den väldiga tröttheten störtar sig över honom som mest kvävande och obehagen irriterar honom som mest, kan han tycka den tidsperioden oändligt lång.

Där han ligger kan han i den vaknande dagern genom österfönstret se grenarna av vårdrönnen avteckna sig mot den korngrynsgråa himlen. Djävlar, det har snöat i natt igen! Räckte det inte med det som var? Och var fan tog teve sina väderprognoser ifrån? Lågtrycket över Island inför varmluft… Isrosorna i fönsterhörnen talar inte metereologernas språk. Väderlekskartornas siffror förefaller inte att gälla här i bergslandet. Vårtecken i Stockholmstrakten. I sydligaste låglandet redan blommor och lärksång. Häruppe alltfort samma vita helvete, denna vinter värre än i mannaminne…

Han höjer den genom morgongymnastiken återupplivade handen och spänner blick mot armbandsuret. Kvart i fem. Ingen brådska med att väcka Berit. Han behöver inte vara nere vid genomfartsvägen förrän sju. Såtillvida har tiden ändrat skogsman vanor att man följde inte gryningen till skogs, utan fick vänta tills arbetarbussen behagade komma och plocka upp en. Det var ju så: De som åvägabringat allt i rationaliseringens era, hade också bestämt tiderna för sådana som Ernfrid Olsson, bussbefraktaren och traktorföraren från Nybyn och det gäng han hade ålagts att plocka samman. Arbetsdagen strikt inrutad. Tokigt nog i den ljusa tiden, när tidig morgon bjöd till tidig start för längre fritid i värme och vila. Störtgalet värre i mörkaste vinter, när man mestdels fick sitta i rastkojan och vänta i timtal på dagsljus och likaså söna snöblöt på kvällen tills tiden var inne för hemfrakt.

I så motto var skogsmans frihet beskuren, att han i storskiftenas tider inte kunde komma och gå som han ville. Lagarbete, barkmaskiner, traktorer, motorsågar, industrialisering. Fattades bara industriens stämpelur, men det kom väl också kunde man tänka sig.

Längre hinner inte Algot Kvarnström i sina morgontidiga reflexioner, förrän han varsnar en första vaknandets rörelse hos sin sängkamrat från tjugofem år tillbaka. Ur sitt sidläge med ansiktet mot väggen vrider hon sig ett halvvarv, får fram en naken arm under täcket och karar halvt i sömn undan håret som fallit fram över ansiktet. Hennes ena skinka trycker tungt mot hans höft, han kan känna värmen genom särknylonet. Han vänder sitt ansikte en smula och ser henne vakna i en gäspning. Hon ser nästan som ungdomligt oskuldsfull ut i sin yrvakenhet, med sömnrosor på de släta kinderna och ögonbrynen uppdragna i försök att slutgiltigt genomtränga sömnvallen.

Och där far honom genom skallen en tanke, att han kanske borde vända sig emot henne och skicka upp en näve mellan hennes lår för en trevande fråga hur det kunde kännas i kropp och kussimurra. Men när han känner efter neråt sin egen kropp, så är något liknande knappast angeläget just nu. Det var väl så att man hade väl gjort rätt för sig. Och Berit var inte så lättänd numera, och det kanske var bra för en karl som halkat en bit över de femtio. Het som behövligt i ungdomens och avlandets år hade hon lugnat ner sig, liksom han själv inte anfäktades så ofta som tillförne.

Där hänger tanken liksom upp sig i en lätt skälvning. Det där att han inte så ofta känner… Kan det ha något samband med detta att hans fingrar blivit gråvita och händerna domnar bort och de små smärtstingen i bröstet och tröttheten som tynger så svårt om kvällen? Med vibrationerna hos det redskap han brottas med dagen igenom, med avgaserna han ständigt tvingas supa in tillsammans med luften?

Vem kan veta? Kanske själva livskörtlarna…

Illa skulle det vara! Han vill inte tro det. Nej, för fanken!

– Ä du vaken, undrar hon och gäspar lite på nytt. – Ska jag gå opp å sätt på panna?

– Vi hinner fäll, menar han. – Klocka ä bara fem nånting…

Då suckar hon som förnöjt och vänder sig emot och lägger en rund och mjuk arm över hans bröst och pular sitt ansikte intill hans hals och trynar lite. Men när han då rakt på sak och för skams skull kommer med en förfrågan, skakar hon bara lätt på skallen och mumlar:

– Äsch, vi kan fäll int håll på jämt heller! De ä skönt te bara ha dej så här, de vet du!

Det känns som en liten lättnad, även om han ett ögonblick tänkt att om det gick an att vifta liv i en dödsdvalen näve så kunde det kanske gå att vifta liv i något annat också, om behov förelåg.

– Hur känns de annars, Algot? Du va trött i går kväll…

Då förstår han ju att hon som vanligt iakttagit tecknen, trots hans försök att dölja.

– Vem kan undgå te bli trött! En tocken helvetes vinter, muttrar han. – Jag tror de har kommi en dämp i natt också. Jag får kanske gå opp å titta. Behövs de så hinner jag kara ur te lagårn, mens du lägger massäck.

Till det skakar hon på skallen och menar att hon nog klarar den lilla biten själv, han får väl nog i skogen. Men nu vill han iallafall plötsligt se efter om det kommit något att svära för, så han lättar undan hennes arm och flänger av sig täcket och får benen över soffkanten och kommer upp med ett kvävt stånkande. Det är full dager ute nu, fastän skuggor ännu kurar i vrårna inomväggs. Han river sig med högernäven i skjortglipan och rör sig lite styvbent mot fönstret. En satt, glest rödhårig och plutnäst figur, lätt hjulbent och med breda, knöliga fötter. Kikar ut, skakar på skallen, så med blicken på termometern utanför fönstrets mittpost:

– Åtta! Att de int vill släppa efter! Snart påsk! Ett par tum, lägger han till efter en fråga från henne i soffan. – Ligg stilla du så länge! Jag kan sätta på panna själv, ska bara dra på mej kalsongerna…

Han får fatt på plaggen från en stolskarm. Så sitter han rättnu på huk vid spisen och plockar in ved och tändkasor. Lyssnar smått förnöjd till det giriga knastrandet, när han sätter tändstickan till och lågorna slår upp. Spisen är bra. Rejäl och bra liksom spispannan bredvid, tänker han, där han står och fyller kaffepannan från vattenkranen över diskbänken och skjuter den över kokplattan. Det måste man tillstå, att Långforsbolaget iallafall rustade upp rätt skapligt på de gårdar som tilläts stå kvar, när Nybyn byggdes upp och rakade till sig folkmaterialet från bergen mera fjärran från centralorten Långfors. Nu torde det väl knappast bli fråga om mera reparationer, sedan Långforsbolaget för tio år sen uppslukades av Billesbergs Bolag, en storkoncern som i rationaliseringens anda gjorde sitt bästa för att sopa de sista resterna av en gammal torparkultur från glesbygderna och väl småningom skulle lyckas om slikt oförstånd tilläts råda. Djävla busar! Vettlösa vandaler!…

Men än sitter man alltså kvar, fortsätter Algot sin tankegång. Och spisen är bra. Det stillsamma knastrandet ger hemtrevnad. Därnere i Nybyn kör de med elektriska spisar och oljeeldning. Blir dyrt antagligen. Här eldade man alltfort med ved som man kunde hugga upp själv och ännu så länge för en ringa penning av hundrafemtio kronor för helårsbehov, något som de snåla billesbergarna visst inte kommit att tänka på efter ingen höjning hörts av. Och här fick man varmt vad och när man ville utan att behöva riskera vare sig morgonkaffe eller annat för strömavbrotts skull som folket därnere.

– Du lägger då på så de förslår, kommer det från soffan, när han så där mera på en höft låter det kokmalda rinna ur påsen i kaffepannan.

– Freska pojkar ska ha riktig mat, menar han och kan inte undgå att känna lite självironi vid orden. Freska pojkar, jojo… Med vita fingrar, domnande nävar, trötthet och… Fast man var väl inte ensam om det. Det var bara vad skogsman fick betala för att överhuvudtaget kunna försörja sig och familj i rationaliseringens tid, i den höjda levnadsstandardens välsignade skede. Kylskåp, teve, telefon, föralldel bra, men kostade ju en del. Bara det att alla andra hade, annars kunde det kanske fått vara. Bil klarade man sig utan, det fick duga med moped. Var det ofört och vinter kunde man ju slinga med Grans pojkar ner till samhället nån gång, eller Berg som också hade skaffat sig ett gammalt rövaråk och gjorde vägarna osäkra så där i helgdygnen. Inga aviga djävlar nån av dem. Fast det var ju så: Var man bara tre åbor kvar i byn fanns ju all anledning att uppföra sig hyfsat mot varandra…

Han spottar på ett finger och låter det nudda vid kokplattan. Nickar förnöjt när det fräser. Då är Berit uppe, hankar till sig koftan från soffgaveln, står bredbent och kränger på sig plagget, rund över baken, trinda vador och breda, stadiga fötter. Stryker håret baköver och halvgäspar:

– Få si om di kommer den här lördan…

– Gör di fäll kanske, svarar han och går bort och börjar kränga på sig byxor och stövlar ute i den lilla tamburen mellan kök och kammare, finrummet som de ibland på skämt kallar den. Förutom rum och kök har lägenheten ett mindre rum i övervåningen, torkrum och toalett.

Di, det är ungarna. Pojken på tjugofyra och jäntan på sjutton. Sigfrid som efter några år i skogen råkat komma på kant med dåvarande skogvaktare Brus och tagit jobb på SEABs i Malmberga tio mil österut. Lisbet, som frestar sin första anställning på Långfors Gästgivargård.

– Lisbet tar fäll bussen som ho brukar å om de int blir för ofört tittar fäll Sigfrid hem antar jag, fortsätter Algot. – Me skatan sin, tillägger han som i en fnysning.

– Jag vet int va du har emot flecka, tar Berit fatt på ämnet, där hon kommer från skåpet med kaffekoppar och sockerskål i händerna. – Ho ä ju snygg å klär dej snyggt å…

– Jo, vasserra, muttrar maken. – Ett fagert ansikte å nobelt schabrak ä kuderuttan te go hjälp, vet man. Fast jag skiter fäll i. Han får fäll opp ögona. Om du hade sitt henne förra gången när vi va hos Olles…

– Nå, va va de me de då, hakar Berit på. – Jag såg ju dej när du kom hem. De räckte. Di vart ju kvar…

– Asch, avbryter Algot och karar till sig mössan från hyllan. De får räcka med det. Onödigt med mera ingående detaljer. Som hur Sigfrids skata till fästmö liksom Olles Agnes skvalpat i sig starkdricka i takt med honom själv och pojken och Olle Berg och Granpojkarna och småningom tappat det mesta av kvinnfolksanständighet. Börjat vänslas huller om buller. Granpojkarna, de tystlåtna och tafatta jättarna, vad hade de tänkt om kvinnfolkens leksenhet? Skoj, javäl. Men det fick vara nån måtta. Och hon var iallafall Sigfrids ringmärkta fästmö, skateländet…

– Jag går fäll ut å pissar, få se hur pass de kommit, säger han. Bakom sig hör han Berits röst, när han reglar upp ytterdörren:

– Ja, bara int han Sigfrid går å sätter sej ve ratten när han fått nåt i sej…

En narig vind från ost kyl hans ansikte, där han står på trappan och ser sig om förrän han går bakom knuten. Det finns ju toalett inne, men har man en vana så har man. Finkorniga snökristaller silas glest med vindstråket. Gråhet och tystnad, i sena mars, när orrkutter redan bort höras från myrlaggen däruppe på berget, reflekterar han. Inte ett fågelpip. Talgoxarna kurar väl ännu i sina nattgömmor och kommer väl inte till fågelbordet vid häcken ännu på någon stund.

Han ruskar olustigt på sig, när han omsider drar igen blixtlåset och larvar tillbaka till förstutrappan. Och han tar den styva skaftborsten och tänker att han kan ju sprätta undan lite kring trappan och borsta upp vägen till lagård och vedskjul förrän kaffet kokat upp. Så låter han borsten arbeta i häftiga knyckar som kommer den lätta snön att yra. Kring gårdsplan som undan för undan krympt under en månad av ihållande snöande. Snövallarna når nästan i höjd med hans skalle. Nere vid ladugården når de nästan upp till takskäggen, sedan han i förra veckan tvingats skotta av taket för att det inte skulle braka ihop under tyngden. Byvägen ligger oplogad. Det är fjorton dar sen vägstyrelsens bil gjorde senaste vändan. Bolaget kostar inte på plogning, när inga drivningar pågår västerut i bergen. Det blir dyrt för byalaget att hålla väg uppe en vinter som denna. Så nu är vägen bara en upptrampad fåra under nattens nysnö. Så långt är det iallafall ett plus att ha telefon i kåken. När det gäller proviantering är det bara att ringa Långfors så kommer det beställda till avtagsvägen en halv kilometer neri backarna och man kan hämta där, som man också hämtar sin post vid lådorna därnere eller passar bryggarbilen när den är på gång mellan Långfors och Ledsjö Bruk i norr.

Fast det blir väl kanske som varit på tal, att det måste väl till med plogbilen än en vända, vad det sen kostar byalaget, tänker Algot, när han nödtorftigt borstat ur vägrännorna till lagård och vedbod och stampar av sig snön och låter borsten göra några vift kring stöveltårna innan han ställer den ifrån sig. Jättarna Gran och Olle Berg har inte varit ute med sina bilar på veckotal. Och det är fara värt att det kommer att bli grötigt tillräckligt när våren äntligen behagar dra sig hit uppöver.

– Int hade du behövt sopa, menar Berit, när hon slår upp kaffe. Till det kan han svara att nog rår han med det lilla och att hon har nog med att dra ur korna och moka skit och släpa in ved och hålla kåken varm och joxa till lite käk. Hon har väl sitt, som hon alltid haft det, även om det lättat lite sen ungarna vart stora.

Då kan hon i sin tur tala om att hon tänkt kärna i dag, och att Grans och Bergs kan få varsin klimp med sig när de kommer från skogen.

Till det nickar Algot Kvarnström och kan känna en viss förnöjelse över att hans gård försörjer övriga bybor med mjölk och, om korna inte står i sin, med smör då och då. Kan tillochmed bli lite över för sommartorparn nere vid sjön, när den tiden är. Stockholmarn, som på släktskap med Billesbergsbolagets chef fått hyra den fjärde gården i byn, ett litet vackert ställe där husen fått stå orivna för Stockholmarns räkning, sedan gården tömts på förutvarande åbor.

Hos Grans har det inte funnits några kreatur, sedan asiaten i dubbelsidig lunginflammation knäckte och lade på bår den svårt handikappade Per-Erik Grans i förtid utslitna och klena hustru.

Bergs har heller inga kräk. När paret flyttade in efter Karlssons som för några år sedan lockats ner till Nybyn i närheten av civilisationen, var det redan från bolagshåll frånsagt att det fick vara nog med kreatursavel eller nyuppsättning av husdjur i de gårdar som ännu tillåtits stå till förfogande för skogsarbetare mera fjärran från tätorterna. För övrigt har Olle Bergs Agnes öppet deklarerat att henne gör det precis detsamma och att hon lika gärna kan ligga på rygg och sparka sig trött som att slita ut sig för lagård och djur, när det ändå knappt lönade mödan.

– Jojo, du, skjuter han kaffekoppen ifrån sig och brer sig en smörgås i väntan på gröten Berit fått på spisen. – Du petar hem några sekiner då och då på hornbågarna dina. Å hönskorparna håller oss ju me ägg, fast di börjar bli lite te åren.

Vad Berit får in på mjölk och smör är liksom hennes numera. Blir till hjälp till kläder och skor och annat som hon kanske får lust att lägga sig till med. Visst får han skatta för kräken, men ändå blir det en viss realinkomst på dem, och det är inte att förakta i denna de skyrakande prisernas tid. För att nu inte tala om vad det ger hushållet av förnödenheter som inte tarvar skriftlig varudeklaration.

Och visst har det väl kostat honom själv en hel del möda på åker och äng, särskilt förr, när man hade lagårn full och inte som nu bara Krusa och Stjärna. Men han tycker det har varit väl värt besvären, jämfört med vad det gett.

– En får fäll vara gla för di, så länge en får ha di kvar, säger Berit aningstyngt. – En vet ju int… Seså, ät nu ordentligt, kommer hon med grötpannan och öser upp åt honom. – Jag ska lägg i säcken. Stor idé ä de förstås int. Du hade två smörgåsar hem i kvälls. Du äter ju allri opp numer …

Vad kan han säga till det. Aptiten är inte som fordom. På rasterna i skogen, med bensingas och oljelukt i näsan smakar mat föga. Och på kvällen tröttheten och dagens dunster alltfort kväljande påträngsna långt ner i buken, plus övriga irriterande symtom, kroppsliga som själsliga.

Han länsar iallafall gröttallriken och tar sig en prilla på. Då har hon lagt i säcken och hämtat fram tröja och blåblus och storväst och överdragsbyxor från torkrummet. Han klär sig utan brådska. Så sitter han där och väntar mens hon fyrar på i spispannan och klär sig för att gå till sin gärning i lagården när han väl gett sig av. Försjunken i tankar på dag som förestår kikar han emellanåt på klockan. Den pekar iväg mot kvart i sju, när Berit efter ett ögonkast genom söderfönstret gör honom uppmärksam på faktum:

– Jättarna står på gårn… Jo, Olle kommer också, borta ve källarkulln…

Så är det då bara att kränga på sig messäcken och dra den stickade yllemössan på skulten.

– Glöm int te tal om att jag kärnar i dag, slänger hon efter honom. Han nickar, där han står ute i tamburen och trär på sig vantarna och krokar ner hjälmen han haft med hem för att laga hakremmen. Vid torkrumsväggen står motorsågen han fått lov att offra en timme på kvällen innan, justerat tändningen och bytt på reservkedjan istället för den gamla som börjat bli utfilad efter lång tids användning. Det är ju så: Han är inte enbart skogsarbetare numera. Yrket har påtvingat honom att också bli mekaniker på övertid, hela långa kvällarna ibland.

Det är inte utan en viss olust han griper om handtaget och känner lukten av olja och bensin slå upp i näsan.

Åter en dag, tänker han utan entusiasm. Dag till dag i evig rundgång som taggarna på motorsågens kedja. I snö till armhålorna, vrål och vibrationer och avgaser. Skogsmans lott, knappast att avundas en djävlavinter som denna.

Så är han ute och morgonhejar på gruppen som väntar på gården. Med hjälmen på trekvart på skallen och motorsågen i hand.

– Åter en dag i guds beskydd, låtsasskrattar han frimodigt. Han är femtitre och övriga betydligt yngre. Men låtsas om det…

Granpojkarna, jättarna, huvudena högre än Olle Berg, som är av medellängd, nickar tigande och utan entusiasm. Olle, senig förtiåring, stryker med en vantklädd hand om näsan.

– Vi får hoppas de, muttrar han. – Djävla taskande som aldrig tar nån ände. Fy fan likväl…

Det sista är om snön som natten gett. Bara ett par tum, men ändå en överdrift till detta som redan var.

Så sätter sig gruppen i rörelse med Algot Kvarnström i spetsen. Trögt och trulsigt i nysnön, längs den oplogade leden ner mot genomfartsvägen österpå…

Rastkojan har fått sin placering mitt i skiftet, halvvägs upp mot det ännu skogbeklädda krönet av Rackasberget. Nu, efter en månads drivning står den där liksom akterseglad vid basvägen som ringlar uppöver den branta lutningen, vars översnöade kullar och stenblock ter sig som mjukt vita vågor från åskrönet ner mot timmervältorna vid genomfartsvägen. Står där med hjulen begravda i snön och en meterdjup hätta av snö på det platta taket och ter sig med sina små fönstergluggar på avstånd som en grå bunker bland vita dyner. Vid ena gaveln sticker kaminröret upp sitt svarta perioskop över takets vita.

Bakom kojan står Ernfrid Olssons skogstraktor inkörd. En gigantisk maskin, med vinschspel och griplastare, halvannan meter höga drivhjul med kedjeband och enkelaxlad, kraftig och högstakad släpvagn tillkopplad.

Kojan är inte direkt liten. Invändigt fyra gånger tvåochåttio och förutom kaminen vid bortre kortväggen möblerad med nerfällbara bord och dito bänkar.

Men när sju stycken karlar invaderar kojan, blir det ändå rätt knappt om utrymmet, inte minst därför att en dryg del av golvytan upptas av motorsågar och tjugofemliters bensindunkar längs väggen närmast dörrn, av spadar och yxor och annan nödvändig trädfällarutrustning. Den stora verktygslådan för traktorreparation och reservkedjorna till traktorhjulen och den upphuggna vedtraven intill kaminen gör också sitt till för att krympa rörelsefriheten inomväggs för de sju skogsarbetarna.

Förutom Algot Kvarnström och hans grannar från Sjöbacksbyn är där ytterligare två trädfällare nerifrån Nybyn vid Långfors. Anders Karlsson, som flyttat från det ställe där Olle Berg numera residerar, en stuttvuxen och bredaxlad karl på cirka fyrtifem år, med tungt gråa ögon under risiga bryn och ett djupt ärr som delar vänstra kinden från örat ner mot munvinkeln, ett minne från tiden i kronans trasor när han vid en realistisk anfallsövning fått kinden uppslitsad av en bredvidålande kamrats bajonettspets. Någon form av ersättning för förstört utseende lyckades hann aldrig utverka och har alltsedan den tiden närt ett ofta deklarerat agg mot militarismen. Tämligen sent gift har han nu hustru och två ungar att dra försorg om. En inte alltför lätt börda, synnerligast en vinter som denna, när vidriga snöförhållanden drar ner dagsförtjänsten med minst femtio procent mot den vanliga genomsnittliga.

Den andre från Nybyn är en ung man, Sven Israelsson, smidig i kroppen, med isblåa ögon, axellångt ljust hår och glest, lite otuktat fjunskägg i en krans kring hakan. Om det inte vore för skäggfjunets skull, kunde man lätt ta fel på kön, ty så slätt och välbildat är för övrigt hans unga ansikte. Hans tal när han yttrar sig är emellertid föga kvinnligt, späckat med både taggiga och runda ord och på en dialekt som är typisk för en långt nordligare landsända. Han är en av dessa som norrlandsräfsan rakat söderöver. Med sina tjugofyra år på nacken lever han i oringat äktenskap med en samejänta och de har redan hunnit tota till ett par kyttingar av blandras och har som han ogenerat deklarerat en tredje på väg.

Ernfrid Olsson, bussbefraktare och traktorman, är i likhet med jättarna Gran från Sjöbacksbyn en från finnbygdsfolket i gemen som typ rätt avvikande person. Hans ramsvarta hår, slätbruna ansiktshy och tungt mörkbruna ögon skvallrar om påbrå från vallonerna som invaderade denna provins i den tiden när där låg en masugn eller hammarsmedja vid hart när varenda bergslandets fors eller bäckskval. Oftast rätt godlynt och föga stressad av tid, kan han likväl vid tillfälle när något bär emot, koka upp som en vesuv och låta det vallonska blodsarvet flamma vilt en stund, för att när han så öst sig läns och ordnat upp detta som irriterat, på nytt slå om till det lugna som är hans övervägande natur i attityden mot tillvaron. Den här eftervintern har utbrotten emellertid kommit oftare än vanligt. Närmare halvannan meter snö gör terrängen hart när oframkomlig också för en tio tons skogstraktor, drar ner inkomsterna för Ernfrid som för de övriga, och extraförtjänsten som förare av arbetarbussen är så knappt tilltagen att den blir ett tämligen ynka tillskott för en man som har hustru och två tonårsjäntor att sörja för. Därför om han någon gång beklagar sig över sin lott i livet, ställer det sig inte svårt för övriga att förstå. Med en i höstas inköpt traktor för hundratrettio tusen och amorteringar och rak ränta på maskinen, vill det till drägligare förhållanden än dem vintern bjudit, för att hålla ekonomin i balans.

Nu sitter arbetslaget bänkat i rastkojan för en slick ur kaffeflaskorna innan stormningen av skogen uppe på åsryggen sätts in. Trädfällarna har fyllt på sina motorsågar. Ernfrid Olsson har startat traktormotorn för att köra den varm. Mullret från giganten utom väggen kommer rastkojans små fönsterrutor att skallra. Inom de enkla brädväggarna är det ganska kallt. Att elda upp bara för en kaffeskvätt är inte lönt, det får anstå till frukostrasten.

De sitter där med ångande kaffemuggar i valkiga nävar. Dricker på bit. Fäller något ord om vädret, om motigheterna som vintern frambesvurit.

Sven Israelsson stryker med avigan av handen några spilldroppar ur sitt fjuniga hakskägg och drar sitt strå till stacken av kommentarer:

– Ja, vem i helvitt kun tro en sku kom te nordpoln, när en flytt sej åtti mil sörpå! Här ä då fittigt så de förslår! Slita va man får, så arsle häng ner på stövelhasan när en kom hem om kvälln! Fin skog å bra priser, lät de. Om helvittes terräng å snö te örona har ingen lockat me. Knappt va de jävligare därhemma nån vinter va jag kan minns. Å va hjälp de då om hyggli längd på träna, när en knappt kan vänd sej för snö å taska häng som e ispingla mella bena när en kom hem te käringen.

– De lär ska va bra för körtelverksamheten te gå kall om underlive, å de tycks ju stämma för din del, grinar Olle Berg över kaffemuggen.

– Har du batterikalsonger då, slänger Sven tillbaka med en anspelning på Olles barnlösa äktenskap.

Åt det rycker Olle på axlarna och menar att somliga vet sitt ansvar. Tidens ansikte, fyr och flamma, bråk och våld och strid kors och tvärs. Och som förmodad utsikt för ett uppväxande släkte det slutgiltiga dånet från helvetesbomber och nukleär utradering.

– Fast det är klart du har rätt i att vi har de jävligt nog som vi har de redan nu, rundar han av sin profetia. – Å gjord en rätt låg en lika gärna inne, istället för te djävlas i oföre som vi nu fått göra…

– Kan du säja, mumlar Ernfrid och skruvar muggen på thermosen. – Du har bara dej själv å käringen te tänka på. Men har en en traktor…

Åt det kan övriga nicka. De vet ju. Hundratrettitusen på tre år och rak ränta. Ingen anledning att rosa livet.

Granpojkarna, jättarna Mats och Martin, tjugofem respektive tjugosju år, har inte med ord lagt sig i samtalet. De är tystlåtna, lugna, sävliga. Bara deras ljusa ögon speglar broderligt samförstånd när övriga yttrar sig. Nu sticker Mats ner thermosen i den gemensamma säcken och skjuter den med en tung stövelfot under bänken. Nickar åt brodern. De reser sig samtidigt. När de trär på sig hjälmarna får de huka sig för att pansarplasten inte ska stöta mot taket. Då är övriga också klara för utryckning. Det blir Sven Israelsson som på sitt sätt uttrycker allas tankar, när han fattar sin motorsåg med ena näven och tar spaden i den andra, sedan han ränt ner yxa och fällkil i bältet och hakat timmersaxen baktill i remmen:

– Jo. Så ska en ut i de fittans helvitte då! De vita helvittet! Kors i arsle, sku rentav kunna bli en boktitel, va? Jo men visst! Det vita helvetet, låt de int riktigt? Men vem skriv nu om såna som oss? Hedenvind har sela av. Viksten ä dö. Nå, så gick man då!

En efter en släpper kojans smala dörr ut gänget. Rad i rad tågar hjälmklädda karlar med svärd i hand längs traktorvägen uppöver mot skogsbrynet. Hjälmar och svärd, ja. Som en sexmannatrupp soldater, alltmedan den sjunde under brummande dån vänder sitt monstrum till skogstanks i drivorna vid kojan.

Och fienden? Fienden är inte direkt de täta leden av snöiga träd däruppe på åskrönet. Fienden är den mer än meterdjupa snön och vintern som inte vill släppa sitt grepp om bergslandet. Den har också sin bundsförvant, märkligt nog i de svärdförsedda vapen de sex bär i händerna. Och man behöver knappast tvivla på att de alla är mer eller mindre medvetna om detta sista.

Och sålunda begynner då arbetsdagen för Algot Kvarnström, liksom för övriga, där de på bred front går till attack mot skogen på åsens krön:

Algot går ytterman på högra flanken. Närmast till vänster har han Mats, den yngste av jättarna Gran. Det är på sätt och vis positivt. Av hänsyn till traktorföraren måste fällningen ske i en viss riktning längs de stickvägar som bleckats ut i storskiftet. Träden är tunga av snön. Lutar en tall eller gran över åt fel håll är det svårt att fälla den enligt order. För Mats, som inte bara är närmare två meter lång utan också i likhet med brodern besitter en jättes krafter, vill det mycken övertyngd till om ett träd inte ska gå dit han åsyftar. Algot är visserligen inte vek, men hans ringa längd är ett krux när det gäller skjutkraft. Han tvingas ibland använda stång, och ändå har det ofta nog hänt att han måst såga ut så långt mot fällhacket att träd gått över tå och in på sidokamratens skifte.

Från det krälande larvskredet av nattöversnöade timmerstockar och hopdragen massabit efter gårdagens ansträngningar, plöjer Algot med motorsågen lyft på krokig arm över snön och spade och mätstång i