Xlos Delden

By KJ Larsson

Själen Xlo saknar tiden innan den politiska revolutionen i Delden. Tiden då han som kroppslös själ levde lycklig och kravlöst med sin själsfrände Xmo. Tiden innan Deldens invånare av någon outgrundlig anledning fick för sig att de återigen ville besitta kroppar. Tiden innan han tvingades bli en kontorsslav ... Han avskyr sin stulna kropp, sitt nya liv och sitt påtvingade arbete och tillbringar sina dagar med att drömma om att vara en fisk i ett korallrev. Underbart sysslolös och fri. Dagarna går oändligt långsamt, fulla av ångest, plågsam tristess och krav, och en dag får Xlo helt enkelt nog. Han tänker göra något åt sin hopplösa situation, oavsett vilka följder det får. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 9, 2020
• ISBN: 9788726711271

Book preview

författaren.

1

De flesta behöver sina illusioner för att överleva, så även Xlo, som för stunden sitter djupt nedsjunken i en sliten kontorsstol, njutande av den tystnad som personalen lämnat efter sig då klockan slog fem. Men plötsligt störs han av ett mycket märkligt ljud. Ett slags gnisslande, eller kanske snarare ett dovt pipande, som han inte riktigt kan avgöra varifrån det kommer.

Efter någon minut tynar dock oljudet bort och försvinner samtidigt som Xlo sjunker ännu djupare ned i den ljusbruna kontorsstolen. Han snurrar ett halvt varv och lägger upp de klumpiga fötterna på det överfyllda skrivbordet. Kanske han bara inbillat sig alltihop? Med vänsterfoten puttar han undan en trave papper och försöker envist njuta av tystnaden. Men han har svårt att finna någon ro och det lilla unset av förmåga till njutning som varit möjlig för honom tidigare tycks nu vara som bortblåst. Det där märkliga ljudet har uppenbarligen förstört allt.

Ingen idé att sitta kvar här längre i så fall, tänker han och reser sig besviket, tar på sig den svarta rocken, greppar portföljen och vaggar makligt bort mot trapphuset med den dystra blicken fäst i golvet.

Men i samma ögonblick som han lägger en svettig hand på trapphusdörrens handtag hör han det där gnisslande ljudet igen.

Han stelnar till.

Det måste vara någon annan här inne ändå, någon som för oväsen, konstaterar han.

Handtaget glider honom ur näven och han tvingas till ett nytt hårdare grepp innan dörren äntligen kan öppnas.

Väl i trapphuset börjar nedstigningen. Det är ju bara tjugoen våningar, inte så farligt ändå, försöker han inbilla sig själv. Ett trasigt lysrör blinkar i taket och sprider ett kusligt eko omkring sig. Han ökar takten för att komma ned och ut så snabbt som möjligt.

Ute på gatan lyckas han tygla sin skenande puls en aning samtidigt som en frän stank omfamnar honom. Det är den vanliga odören från kroppar, kroppar som skyndar, stressar och slår sig fram; stanken ligger som ett ständigt förorenat täcke över staden.

Regnet duggar och det snåla ljuset från gatlyktorna blänker i den våta asfalten. En kulen vind letar sig in under rocken och kylan tränger sig sakta men säkert in mot märgen. Bullret från trafiken är i det närmaste outhärdligt och Xlo tar tjurigt fram öronpropparna. Vant pressar han in dem i öronen och fortsätter kampen mot den eviga motvinden.

Regnet tilltar och han finner sig tvungen att söka skydd under ett litet tak utanför en foderinrättning. Han blir stående där ett bra tag, suckande för sig själv och betraktar missmodigt de kroppar som till synes obesvärat kastar sig nedför trapporna till underjordståget. Själv hatar han rälsbunden trafik, speciellt den under jord. Men regnandet vill inte avta och han har glömt paraplyet, så det blir till att ta tåget ändå.

Med blöta skor vankar han motvilligt nedför trapporna och med ett lätt illamående pressar han sig fram genom folkmassan på perrongen. Han hinner precis med ett tåg och hittar, efter en stunds irriterat letande, en ledig sittplats. Trött dimper han ned på sätet, lägger den blöta portföljen i knäet, trycker in öronpropparna ännu längre och försöker intala sig själv att han är någon helt annanstans.

Färden går oändligt långsamt. Tåget krypkör och stannar alldeles för länge vid varje station. Xlo svettas ymnigt och gnisslar tänder av frustration.

När den kollektiva färden äntligen är över stiger han lättad av tåget och tar sig kvickt upp ovan jord. Regnet har avtagit något, men den kyliga vinden visar sig vara kraftigare än tidigare och de matta gatlyktorna vajar i dess styrka.

Med blicken fäst på marken går han längs den tomma gatan tills han når fram till port nummer trettiofyra. Porten är öppen eftersom kodlåset är trasigt och Xlo, som för länge sedan glömt av koden, hoppas att ingen får för sig att laga den.

Lättad stiger han in i värmen och uppför de tre trapporna. Med något köldstela fingrar lirkar han med nyckeln i låset en stund innan han träder in i den kvava boningen.

Han tänder lampan i sovrummet, tar av sig öronpropparna och sätter sig på sängkanten med huvudet i händerna. Det har som vanligt varit en fruktansvärd dag och Xlo känner sig trött. Han suckar djupt, snörar av sig skorna och betraktar bestört de fina byxorna som av någon okänd anledning blivit gravt nedsmutsade.

Men det får bero, istället tar han av sig kläderna och slås av stanken från kroppen. Tydligen behöver han duscha.

Han tar sig ut till badrummet, undviker spegelbilden och stänger in sig i duschkabinen. Vattnet är som vanligt iskallt och kroppen studsar mot kabinens väggar som ett vilt djurs i en alldeles för trång liten bur. Men efter någon minut domnar de köldkänsliga lemmarna bort en aning och han kan äntligen ägna sig åt tvagningen.

Humöret är i botten och han funderar fortfarande på vad det var som orsakade det där besynnerliga ljudet inne på kontoret. Men han kommer inte fram till någon bra förklaring. Istället gör han sig torr och går ut i köket med handduken lindad runt det allra ömtåligaste. Magen hungrar. Han gräver i kylen och finner en övermogen tomat.

Ögonlocken känns tunga då han kryper ned i sängen. Han stirrar på den lilla orangefärgade väckarklockan. Det är en förfärlig klocka, men den enda han har och han tvingas ställa den på väckning klockan sju. Tyvärr måste han ju upp och ut i mörkret för att fullgöra sitt dagliga värv imorgon igen.

Med tillvarons missnöje ilande i käkbenen lutar han den trötta skallen mot huvudkudden och inväntar medvetslösheten.

2

Då det dagas återvänder Xlo sakta men säkert från sömnen. Någon hostar på andra sidan väggen och en annan går på våningen ovanför. Han förbannar uppvaknandet, vänder sig om och försöker falla tillbaka ned i djupsömn igen.

Men just då han somnat ringer väckarklockan och hans huvud håller på att explodera. Han kastar sig över klockeländet och stänger av.

Ångesten sköljer genom kroppen då han lutar sig tillbaka i sängen. Han måste göra sin samhälleliga plikt, den går inte att smita ifrån. Man måste arbeta, även om det känns plågsamt. Det finns tyvärr inget annat val.

Besvärat tar han sig upp och fram till fönstret, petar undan den ständigt fördragna rullgardinen och tittar ut. Det regnar som vanligt. Det tycks finnas hur mycket vatten som helst nu för tiden.

Långsamt släpar han sig ut till köket.

Kokvrån är minimal. Kanske tre till fyra kvadratmeter ungefär, bestyckat med utrustning han aldrig använder. Frånsett kylen som står bredvid fönstret och surrar lite svagt.

Han tar fram konservburken med frukosten, en slags vidrig gröt tillverkad av bönor och nötter, tömmer innehållet i en djup tallrik och slår sig ned på den trebenta pallen bredvid köksbordet. Kroppen måste ha näring. Det är bara att tvinga i sig trots smaksinnets protester, men det är en lika tuff kamp varje gång.

Efter frukosten går han ut till badrummet. Där ställer han sig framför handfatet och koncentrerar blicken nedåt för att undvika åsynen av sig själv i spegeln. Med högerhanden greppar han tandborsten och påbörjar den påfrestande morgonritualen.

Det tarvas så mycket omvårdnad, tänker han buttert.

Men trots allt borstar han ordenligt, annars kommer han att få lida av den dåliga andedräkten resten av dagen.

Efter borstningen dröjer han sig kvar en stund med huvudet böjt över handfatet, fasande inför nästa moment, då det är dags att kamma luggen, vilket innebär att han måste se sig själv i spegeln. Han drar igen toalettdörren något, med förhoppningen att dunklet ska dölja det värsta av det främmande ansiktet. För det är främmande, han vet inte vems det är. Själv har han inget ansikte.

Han blundar och rätar på ryggen. Försiktigt öppnar han de känsliga ögonen. Och där står han – ansikte mot ansikte med en främling. Det känns lika egendomligt varje gång. Det där plufsiga, orakade ansiktet med de mörka ringarna under ögonen. De kraftfulla ögonbrynen och den något för stora näsan. Det är avskyvärt. Och inte blir det bättre av det råttfärgade håret, de utstående öronen och de små smala ögonen som med avsky betraktar sig själva. Nunan är verkligen en besvikelse.

Xlo viker undan blicken igen, svär och försöker övertala sig själv att få det hela gjort. Högerhanden fattar tag i kammen. Håret spretar åt alla möjliga håll och det enda positiva som utkristalliserar sig ur gyttret av negativism är att han i alla fall inte är flintskallig. Inte som Poc, den stackaren. Han har inte mycket hår kvar på hjässan han inte, tänker Xlo och drar kammen genom kalufsen medan han ger sig själv en bister min.

Då morgontoaletten äntligen är genomliden börjar Xlo rota bland smutstvätten. Den vita skjortan får duga. Återstår bara att finna ett par byxor, tänker han, rotar vidare och finner ett par mörkblå jeans. Han orkar inte bry sig om att inspektera dem närmare.

Efter påklädnaden tittar han som hastigast på armbandsuret, som visar halv nio. Klockan nio måste han vara på kontoret. Han har alltså trettio panikartade minuter framför sig, vilket betyder att han inte hinner gå till arbetet utan måste åka med tåget igen.

Med klumpiga fingrar snörar han skorna, hänger på sig rocken och greppar portföljen; den som han bär för syns skull, det finns ingenting i den, den är lika innehållslös som hans egen tillvaro.

Ute på gatan är morgonrusningen i full gång. En frän doft av svett hänger i den vibrerande luften och Xlo blundar hårt då några solstrålar lyckats bryta sig genom det kompakta molntäcket. Han trycker in öronpropparna, sticker försiktigt ut högerfoten och sugs genast med i den ström av konstant brådska som bär mot underjordståget.

Den kollektiva färden är som vanligt en mardröm och när han kliver av känner han sig trött. Han tar sig upp ovan jord och börjar vandringen mot kontoret med böjt huvud.

Solstrålarnas tillfälliga gästspel är redan förbi och regnet börjar sakta droppa. Han småspringer den sista biten, drar passerkortet och stiger in i entrén. Han torkar några regndroppar från pannan och styr stegen mot trapphuset samtidigt som han avlägsnar öronpropparna.

Det tar honom nästan tio minuter att bestiga de tjugoen trapporna, vilket betyder att han ännu en gång är försenad. På tunga fötter försöker han smyga förbi den lilla glasbur där hans chef Set sitter. Men smygandet misslyckas och hon får nästan genast syn på honom.

Xlo! Du måste lära dig att passa tiden, jag vill inte se att du kommer försent någon mer gång! Är det förstått?

Xlo vet inte vad han ska säga, han har inga vettiga ursäkter att komma med.

Förlåt mig, får han till slut ur sig.

Set reser sig sakta ur stolen. Fläsket sladdrar i ansiktet på henne.

Inte en gång till bara, förtydligar hon och viftar med pekfingret.

Han tar av sig rocken, ställer den tomma portföljen på det vanliga stället och dimper ned i den ljusbruna kontorsstolen som han så hastigt lämnat kvällen innan. Med ett långdraget stön lutar han den trötta kroppen mot ryggstödet och blundar.

Som vanligt är det oväsen runt omkring honom. Han hatar verkligen kontorslandskap och han hatar kollegorna. De pratar med varandra hela tiden och Xlo som bara vill ha lugn och ro.

Han öppnar ögonen igen och snurrar stolen ett halvt varv så att han kan se ut genom de gigantiska fönstren. Ljuset är lite för starkt så här tidigt på dagen och han får som vanligt lov att kisa en aning. Men han kan se havet. Det blå vackra havet som glittrar där nedanför de två höghusen.

Sets blick bränner i nacken. Men han låtsas inte om det, han måste få en stund för sig själv innan dagens arbete börjar. En stund att varva ned och drömma sig bort till de blå böljorna. Havet symboliserar nämligen någon slags frihet för honom och tanken på frihet gör hans inre plågor mindre kännbara.

Xlo förblir sittande några minuter innan Set knackar på glaset. Han vänder sig om och börjar makligt gräva bland pappershögarna. Set stirrar ilsket och gestikulerar återigen med sitt övergödda pekfinger.

Xlos arbetsuppgift består av enahanda och långtråkig administration. Han vet inte riktigt vad det är han administrerar, ingen har berättat det för honom och han har för all del inte frågat någon om det heller. Han är totalt ointresserad av sitt arbete. Att byta till något annat är omöjligt, har man väl tilldelats en arbetsuppgift får man helt enkelt lov att nöja sig med den.

En timme senare, när Xlo äntligen administrerat en bunt papper, kommer en mager man bärande på en ny trave. Xlo fasar för den mannen, som alltid är klädd i samma skjorta, en rödrutig sådan med alldeles för korta ärmar. Mannen muttrar någonting ohörbart och släpper pappershögen på det redan överfyllda skrivbordet.

Tack du, det var ju vänligt! Tror du att någon annan kanske kan ta några papper, jag har lite mycket att göra här, som du kanske ser? påpekar Xlo barskt.

Mannen glor med svullna ögon samtidigt som han skakar sitt lilla huvud så att en ansenlig mängd mjäll faller ned på de slokande axlarna. Xlo vet inte vad han ska säga, men den obefintliga diskussionen kan ändå betraktas som avslutad då mannen tvärt vänder och går därifrån.

Vi har alla mycket att göra här förstår du, häver en surmulen kollega ur sig från sitt skrivbord ett par bord bort.

Xlo känner krafterna sina och orkar inte käbbla emot. Istället börjar han arbeta igen. Han tar ett papper överst på en hög, tittar på en intetsägande nummerkombination och hämtar en pärm som han frenetiskt bläddrar i innan han slutligen sätter in papperet på rätt plats i nummerordning.

På detta vis fortskrider förmiddagen fram tills klockan slår tolv. Då är det nämligen dags för utfodring och arbetsstyrkan vandrar likt zombies till matsalen för att inmundiga en måltid – som för dagen består av bananer och sönderkokt sallad. Xlo känner inte någon större aptit, men han måste ändå äta det som serveras, så är det bestämt, maten är nyttig och alla måste ha energi till att orka arbeta.

Stämningen i matsalen är allt annat än munter och Xlos tankar vandrar åter ut till havet, för att finna lite tröst.

3

När utfodringen äntligen är över skingras de ansamlade åt olika håll – vissa för att samtala medan andra desperat söker skydd mot sociala närmanden. Enligt Xlo gömmer man sig bäst inne på toaletten. Tyvärr finns det bara två stycken på våning tjugoett och det gäller att hinna dit så snabbt som möjligt innan de blir upptagna.

Xlo är på väg för att gömma sig då han till stor förtret finner en baktung kollega en bit framför sig i korridoren. Han tvingas accelerera och hinner precis fram innan kollegan lägger näven på dörrhandtaget. Bryskt tränger han sig före.

Tyvärr, du får ta den andra, säger Xlo.

Men den är ju upptagen!

Då får du väl vänta då…

Nej nej, jag måste verkligen gå. Jag har problem med tarmarna och om jag inte får gå nu kommer det att gå illa, så snälla! ber kollegan desperat.

Ledsen, men jag lider av allvarlig social fobi. Jag måste låsa in mig här en stund för att slippa prata med folk. Du får vänta! säger Xlo och smäller igen dörren bakom sig.

Han låser ordentligt, han vill ju inte veta av några plötsliga påhälsningar medan han sitter där inne och tycker synd om sig själv.

Toaletten luktar illa. I taket hänger en alldeles för stark lampa och under skosulorna klibbar gammal urin. I papperskorgen ligger det papper med bruna fläckar på och fläkten i taket surrar överdrivet högt. Handfatet är smutsigt, nästan helt svart och visar endast minimala antydningar till att en gång ha varit vitt.

Xlo vrider kranen och kupar händerna. Han suger upp det kalla klorförgiftade vattnet i munnen och står gurglande en bra stund för att försöka göra sig kvitt den envisa smaken från lunchen.

Motvilligt sträcker han på sig och beskådar ansiktet i den tummade gamla spegeln. Han kan konstatera att inget särskilt har hänt sedan i morse, det är fortfarande lika frånstötande och främmande. Ett sådant ansikte måste mötas med avsmak. Alla ser på det med äckel, det syns i deras blickar, det är samma typ av blick som nu stirrar mot honom från spegeln, samma blick som han alltid möts av.

Xlo sväljer den bittra saliven, tar ett par kliv bakåt och skakar med underkäken då återstående delar av kroppen långsamt träder fram ur den smutsiga spegelbilden. Buken putar ut och hänger som en död nakenhund över bältet. Hållningen är dålig och tycks inte heller bli bättre då han försöker sträcka på sig.

Han fäller ned det slitna plastlocket över toalettstolen och sätter sig buttert ned. Lemmarna värker, som ännu ett hån mot hans redan hårt prövade existens, och med en klump i halsen förblir han sittande där med huvudet stött mot de ömmande knäna.

4

Utfodringspausen är över för flera minuter sen då Xlo vinglar tillbaka till det överbelamrade skrivbordet. Med ångesten knipande i magen sätter han sig ned och väger den ömma ryggen mot ryggstödet. Han kan i alla fall glatt konstatera att Set för närvarande är frånvarande från sin glasbur, vilket besparar honom ytterligare en utskällning.

Xlo kastar ett öga mot pappershögarna – de har vuxit igen. Det spelar ingen roll hur mycket han jobbar, högarna växer ständigt ändå. Det finns inget slut och förmodligen kommer han att sortera papper fram till sin dödsbädd.

Någon timme senare återvänder Set till glasburen. Men innan hon ankrar vid det tomma skrivbordet kastar hon en irriterad blick åt Xlos håll. Som om hon visste att han bara satt där och surfade på inre vanföreställningar och inte uträttade något som helst praktiskt arbete.

Xlo känner sig tvungen att sätta igång. Pappersarken väger som bly i hans händer. Men han kämpar tappert, medan tiden flyter förbi som tjocka regnmoln på en ständigt grå himmel.

Hallucinationer dansar framför hans blanka ögon. Fyllda med kontorsdemoner som häcklar hans strävan efter att fullgöra plikten fastän han är fullt medveten om att det är totalt meningslöst. Grå smådjävlar tynger på hans allt mer slokande axlar och viskar sattyg i de pinade öronen. Han försöker att inte lyssna, han sätter till och med på sig öronpropparna – men det hjälper inte.

Då klockan klämtar tre är han berättigad till en tio minuter lång paus. I vanliga fall brukar han alltid fly tillbaka till toaletten. Men denna dag orkar han inte. Han känner sig alltför trött och väljer därför att sitta kvar i stolen där han kan blicka ut mot havet.

Medan glittret från vattnet gör piruetter på näthinnan förmörkas hans inre av dystra tankar. Tillvaron på jorden gör honom ont. Den gäckar hans välbefinnande, stryper hans hopp och göder hans hat. Han har förvandlats till en bitter man och en alltigenom hopplös individ. Han bor helt ensam i en trång lägenhet, med ingrodd smuts i kök och badrum, hudavlagringar på tapeterna i sovrummet och stora gulbruna fläckar i taket. Han äcklas av sig själv och av sin omgivning. Han finner ingen ro någonstans. Att städa orkar han inte, det kräver för mycket energi och när han kommer hem från arbetet om kvällarna är han alldeles för medtagen.

Xlo andas långsamt samtidigt som han avlägsnar öronpropparna. Med trötta ögon skådar han arbetskamraterna och konstaterar tyst för sig själv att han nog hatar samtliga sinnen. Till och med synen – i alla fall delvis. Det kanske inte skulle vara helt fördelaktigt att vara blind, men å andra sidan finns det inte särskilt mycket att se i denna gråa och trista stad heller, så det kanske skulle kunna kvitta, tänker han.

Kanske finns det en annan värld någonstans? Där allt är vackert och där ljuset inte sticker i ögonen; som under vattenytan till exempel. Som i de korallrev han sett på bilder i en bok, där små vackra fiskar bekymmersfritt simmar runt i en tillvaro fylld av oändlig frihet.

Men det är bara drömmar. Nu befinner han sig ju dessvärre på torra land, i en färglös och håglös tillvaro utan någon som helst själslig stimulans.

Skulle inte livet på jorden vara till för att njuta av? Eller vad skulle det annars finnas för mening?

Xlo sjunker djupare ned i förtvivlan medan de tio minuterna rinner ifrån honom.

Förbannad vare Nut som tilldelade honom denna usla kropp och detta värdelösa arbete. Varför hade han själv inte fått välja? Det hade kunnat bli bra mycket bättre än så här. Han skulle ha valt en kropp som varit till mindre belastning för honom. En lätt kropp, en kropp som inte gav så stort motstånd, en kropp han inte behövde vårda, en kropp som inte smutsade ned sin omgivning, en kropp med begränsade sinnen och klent förstånd, en kropp som klarade sig på minimalt med föda och inte behövde arbeta för att överleva – en kropp att vara fri i helt enkelt.

Pausens sista sekunder dör samtidigt som en diffus tanke formas någonstans långt inne i Xlos hjärna.

Om han själv skulle ha fått välja skulle han ha valt att bli en fisk.

Tanken ler mot honom.

Klockan är tio minuter över tre och Xlo tvingas återvända till verkligheten och pappershögarna. Han börjar nästan gråta vid tanken på att han måste fortsätta sitt enahanda arbete fram till klockan fem, men som vanligt biter han ihop och kväver sin klagan.

Livet i en mänsklig kropp är alldeles för komplicerat. Alltför många saker kan gå fel. Men för en fisk däremot, vad kan egentligen en fisk ha för problem? Den behöver inte tvaga sin kropp och inte behöver den arbeta heller. Och inte behöver den några långa dyra transporter. Den kan simma vart den vill. En perfekt existens helt enkelt, fri från dofter och störande buller. Det enda som skulle kunna vara ett problem är väl att det ofrånkomligen finns rovfiskar, risken att bli uppäten är ju ganska stor; det är ju ett dilemma att inte tillhöra toppen av näringskedjan.

Med bister min fortsätter Xlo arbetet och förpassar svårmodet allt längre ned i den gyttja av undertryckta frustrationer som pyser ur botten av hans undermedvetna. Han känner sig svag och orkeslös. Han tänker alldeles för mycket. Det går åt kopiösa mängder energi till att hålla hjärnan igång och all den näring han med så stor möda tvingat i sig under lunchen är redan förbrukad.

Men han kan inte låta bli att tänka. Denna gång på Xmo, hans älskade själsfrände. Saknaden efter henne är enorm, så oändligt stor att den ter sig omöjlig att beskriva med ord. Han känner sig ensam och övergiven. Det tär på honom, dag som natt. Den ständiga undran över var hon befinner sig och hur hon mår