Jag kommer aldrig göra dig illa

By Malin Joki

Linn är en utåtriktad tjej som letar efter mannen som kan ta henne med storm. En dag står han där framför henne med de mörkaste och vackraste ögon som hon någonsin sett. Passionen kommer omedelbart och Linn kastas in i en kärleksdans som hela tiden håller henne lite på spänd. Succesivt suddas hennes gränser ut och hon faller djupare och djupare in i mannens grepp. De vackra ögonen som får henne att bli knäsvag blixtrar snabbt till och blir svarta och hotfulla. Innan hon vet ordet av har han tagit över hennes liv och när han inte längre behöver henne lämnar han henne ensam och övergiven i en sunkig lägenhet som hon nu ska kalla för hem. Bit för bit reser hon på sig och när livet ser ut att ljusna faller hon tillbaka till mannen som kommer att avgöra hennes framtid.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Oct 4, 2022
• ISBN: 9789180572200

Malin Joki

Drömmen om att se mitt namn på ryggen av en bok, har länge funnits med mig som en av mina största drömmar. Att jag har gett mig själv möjlighet att äntligen få uppleva drömmen är något som inte varit helt självklart ett enkelt. I mitt alster av avbrutna eller vilande berättelser ligger mängder av sidor som kanske aldrig får en fortsättning. Andra kanske kommer återupplivas med nya ord som till slut får sin sista punkt. Behandlingscentrum är min tredje bok som till skillnad från de andra två böckerna är en spänningsroman.

Book preview

Innehållsförteckning

Prolog

Del 1

Del 2

Del 3

EPILOG

Prolog

JUNI 2021

Långsamt kryper hon fram över golvet. Flera gånger har hon stannat upp och hostat så kraftigt att hon lämnat stora blodfläckar efter sig. Blodfläckar som smetas ut när hennes kropp dras igenom pölarna. Hela kroppen bultar ihållande av den smärta han åsamkat henne. Öronen ringer efter alla de slag hon mottagit från hans kraftfulla arm och näsan känns trasig efter hans bestämda knä.

Desperat famlar hon med händerna efter något som kan rädda henne. En hand, en arm eller ett ben. Hon vet inte hur hon kom hit. Var hon inte i badrummet nyss? Hade hon inte släppt taget om livet? Vem tog tillbaka henne. Lever hon?

I bakgrunden hör hon någon som hostar men hon kan inte avgöra var ljudet kommer ifrån. Är det hon som hostar eller är han som är kvar i lägenheten? Snart känner hon det mjuka tyg som omsluter hennes soffa och försiktigt drar hon sig upp på fötterna. Hon måste komma här ifrån. Ropa på hjälp. Bort från honom. Men när höger fot får tryck på sig faller hon tillbaka ner på knä. Plötsligt minns hon hur han hade hoppat på hennes fötter när hon låg hjälplös i hallen. Det måste ha varit efter hon tog sig ut från toaletten. För visst tog hon sig ut själv?

Hon kommer inte kunna resa på sig utan hjälp. Hon hör hur någon svär från andra sidan av rummet. Han är den enda som är där. Den enda som kan rädda henne. Eller döda henne. Hon kan inte ge upp nu. Hon måste kämpa. Det finns så många i hennes liv som är värda att kämpa för. Hon kryper mot ljudet och när hon når fram till hans byxben vänder hon huvudet. Trots att hennes ögon är svullna kan hon se att han stirrar tillbaka på henne med sina svarta ögon. När hon famlar efter hans byxben sparkar han bort henne som om hon vore ett sjukt djur som söker hjälp. Hans käkar som hon en gång funnit så manliga och vackra, är nu förvridna i ilska och totalt mörker. Men så lutar han sig plötsligt fram och tar tag om hennes axlar och sätter sina armar under hennes armhålor för att drar henne uppåt tills hon tvingas att ställa sig på sina trasiga fötter. Det gör ont i varje del av hennes kropp. Är det nu han hjälper henne? Är det nu han släcker det sista i henne? Hon blundar och känner hur han lutar sig nära hennes ansikte och väser något som hon inte kan tyda. Sedan släpper han greppet om henne och puttar henne ifrån sig tills hon blir ståendes vinglade med halvöppen mun. Flera gånger försöker hon blinka med ögonen i ett försök att fokusera och förstå vad det är som händer, men hon hinner aldrig får in skärpan i blicken. Det lilla hon hann se var inte den man som hon en gång älskade. Det var ett odjur. Ett odjur som tagit allt ifrån henne. Hjärnan hinner tänka flera tankar samtidigt.

Varför berättade hon aldrig för sin familj om vad han hade gjort mot henne? Varför polisanmälde hon honom aldrig? Det hade funnits så många chanser. Nu får hon inte fler. Ingen chans att se sina brorsbarn växa upp. Aldrig mer se sin pappa le samma stora leende som bara han kan. Inte heller skulle hon få chansen att krama om Johan eller få egna barn.

Snart känner hon inte längre sin kropp, endast blodsmaken i munnen vittnar om att hon fortfarande är vid liv. När han tar sats och riktar ett hårt slag mot hennes ansikte faller hon för sista gången ner vid hans fötter. Hon är inte längre vid medvetande när han sätter sig på henne bröst och slår slag efter slag mot huvudet tills det sista av livet i henne långsamt rinner ut. Då reste han på sig. Det är som att han nyktrar till när han snubblar och fattar tag i diskbänken. Han stannar upp och tittar på henne där hon ligger på köksgolvet i sitt eget blod. Hon är inte längre igenkännbar. Ansiktet är svullet och kroppen ligger i en onaturlig blodig hög. Han slår sig i huvudet och skakar det fram och tillbaka. Det kan väl inte vara… Han ser sig omkring i lägenheten och känner igen varje sönderslagen möbel och genast blir han medveten om att det är han som är orsaken till kaoset. Illamående rusar han in på toaletten och tvättar av sina händer i samma handfat som han tidigare slog hennes huvud mot. Han kräks i handfatet och ser hur blodet blandas med det som fanns i hans mage. Innan han går ut från toaletten tar han tag om handduken och stoppar ner den i jackfickan.

Juninatten är lugn. Nätterna har redan blivit varmare men ännu finns känslan av tidiga vårdagar och nätter kvar i luften. Träden står ståtliga, några redan med stora gröna blad, andra med nya ljusgröna blad. För någon minut sedan slog klockan fyra på morgonen. Vid den här tiden är endast tidningsbud och hundägare vakna. Det finns ingen anledning ännu för att några andra att vara vakna. Snart drar sommaren in över Halmstad på riktigt och då fylls gatorna av människor under dygnets alla timmar. Han drar upp kragen under sin svarta jacka och fäller upp huvan över huvudet. Inga ögon möter varandra men för säkerhetsskull håller han ner huvudet när han möter en trött hundägare. Från distans hör han sirener. Han kan inte avgöra om de kommer från polis eller ambulans eller båda och. Det måste ha varit den där grannen som ringt efter dem, hur kan de annars komma så fort? Om det nu är till henne de är på väg. Det kan lika gärna vara någon annan som behöver hjälp. För säkerhets skull ökar han på stegen något, vill inte vara för nära när de kommer. Snart småspringer han över ängen. Det är som att tankarna jagar honom likt skuggorna på marken. Han saktar ner, känner hur hjärtat bultar i huvudet. Han slår sig hårt i tinningarna och försöker mota bort tankarna som vill ta plats. Han måste förtränga, måste glömma. När han ser på sina händer kan han inte känna igen dem. Är det verkligen hans händer som bär på hennes blod? Han stannar upp och tittar bakom sig. Tänk om hon inte är död.

Del 1

September 2020

Från en avlägsen plats ringer en telefon. Under ett berg av täcke och kuddar tittar Linn yrvaket fram och grymtar ogillande när ljuset som lägenheten badar i når hennes ögon. Den kraftiga huvudvärken påminner henne om gårdagskvällens fest. Hon förstår inte varför hon gång på gång utsätter sig för sådana kvällar när hon vet hur dåligt hon kommer att må dagen efter. Party-hjärnan överröstar ständigt tankarna om att det kommer en morgondag, ett måste och ett löfte om något annat. Sällan vinner förnuftet.

Rummet snurrar och värken intensifieras i huvudet som säkert kommer sprängas om hon inte får i sig en huvudvärkstablett och vatten. Desto mer hon rör på sig desto mer stiger illamående i halsen och gör att det vattnas i munnen på henne. Så snabbt hon kan vänder hon sig om på sidan och andas tunga, djupa andetag för att mota bort kräket som vill komma upp. Sedan tar hon sats och rullar av den etthundrasextio centimeter breda sängen. Följden blir att hon genast hamnar på den tjocka mattan på golvet och för första gången är hon glad att hon valde så låga ben på sängen. Med stöd av den låga sängkanten kan hon häva sig upp från golvet men när illamåendet åter gör sig påmind släpper hon taget och rullar ner på golvet igen.

Där blir hon liggandes med armar och ben åt varje väderstreck. Det finns ingen och ingenting som väntar på henne. Jag kan lika gärna ligga kvar, tänker hon.

Fokuset ligger på andningen och ju djupare hon andas desto mer slappnar kroppen av och illamåendet försvinner till förmån för huvudvärken. Med hårda tag masserar hon tinningarna och försöker sluta koncentrera sig på huvudvärken och magen som vill vändas ut och in. När hon känner sig redo för ett nytt försök att komma upp på fötterna, sträcker hon ut hela kroppen och gör sig längre än vad hon redan är. Med sina ben tar hon sats och svingar sig själv upp till sittande ställning och precis som vid den förra häftiga rörelsen behöver hon mota bort illamåendet genom att andas tungt. Musklerna längs nacken stramar och knakar när hon vrider på huvudet fram och tillbaka. Häftiga dansrörelser från gårdagskvällens dansgolv gör sig påmind.

Jag orkar inte, kvider hon och sätter sina händer för ansiktet. Med en lätt gungande ställning trösta hon sig själv. Det var säkert inte så farligt trots allt vill hon minnas. Den där killen från gårdagskvällen uppenbarar sig framför henne. Hon minns hur han i en märklig dans hela tiden återkom till att jucka i takt med musiken. Vad kan han ha varit, fyrtiofem år? Det spelar egentligen ingen roll. Men det syntes i hans ögon och kroppsspråk att han var på jakt efter en ensam natt tillsammans med en kvinna. Han bjöd henne på en drink och en klapp på rumpan samtidigt som han skrattade högt och fånigt. När hon tackade nej till ännu en drink och förklarade för honom att hon inte var intresserad, varken av honom eller hans klapp på rumpan blev han märkbart irriterad. Innan han hade vinglat vidare till nästa tjej sa han adjö till Linn genom att kalla henne för fula ord. Tänk om hon en gång för alla kunde slippa alla dessa hopplösa ragg som ranglar runt på dansgolven. Hon knäpper sina händer som i en bön och tittar upp mot taket.

Min snälla framtida prins. Kom och rädda mig från alla pinsamma män som på allvar tror att ett par drinkar kan köpa ett intresse.

En duns hörs när Stig hoppar ner från sängen. Smygandes kommer han fram och nosar henne på benen innan han stryker sin kropp mot hennes midja. Linn sträcker ut en hand och stryker honom över ryggen och låter sedan handen tungt vila på mattan igen. Med sin nos puttar han henne lite på armen och blottar sin hals för att visa att han vill ha extra uppmärksam het just där. Linn ler och lyfter upp honom i famnen. Förtjust kurrar han av välbehag och sträcker ut sin kropp så att hon kan komma åt att klia honom på fler ställen. Stig är hennes nästan kolsvarta katt. Endast den ena framtassen är vit och får det att se ut som att han har en strumpa på sig. Han kom till henne som en liten bebis då hon hittade honom i hennes pappas trädgård, nedfrusen och hungrig. Snabbt blev han hennes mest trognaste och bästa vän som tröstat henne genom flera tunga sorger. Bland annat när hennes lillebror för tre år sedan tog livet av sig. När de fann honom hade han redan hängt i snaran i flera timmar och det fanns inte längre något de kunde göra för att rädda hans liv. Hans ansikte hade förändrats och i stället för hans ljusa, porslinsliknande hy vad han nu nästan lila.

Senare visade det sig att han hade en större mängd lugnande medel i kroppen. Tobias lämnade ingen förklaring efter sig. Inte ett ord som kunde förklara hans beslut. Inget meddelande som sa att han älskade dem trots hans val att lämna jordelivet. Ett år senare, nästan på dagen efter Tobias självmord, insjuknade Linns mamma i en aggressiv cancer som snabbt tog hennes liv. Hon fick ett halvår på sig att leva och hon dog efter tre månader. Två dödsfall på kort tid. Det var ingen som någonsin hade trott att Tobias skulle ta livet av sig. De säger de flesta som varit i samma situation där den döda inte lämnat efter sig en förklaring. Bara han hade gjort det, då hade de åtminstone fått en förklaring. Nu har de endast sina egna spekulationer där de försöker finna sina egna sanningar på frågor de aldrig kan ställa. Under en tid pratade Linn med en psykolog som försökte få henne att släppa taget om Tobias. Psykologen menade att hon behöver landa i att hon aldrig kommer att få veta varför Tobias tog livet av sig. Linns hjärna kan förklara att Anki dog av en sjukdom men att Tobias dog bara för att han inte ville mer känns så definitivt att tänka på. Ett liv i oändlighet utan några svar. En olycka kan hon acceptera men inte ett självmord.

Psykologen tror att det är bra om hon fokuserar på de familjemedlemmar som finns kvar, kanske kan hon finna stöd tillsammans med dem.

Förutom Linn finns hennes pensionerade pappa Kurt och hennes storebror Mattias med sin fru och två barn. De som tidigare varit en stor familj, är nu nästan halv.

Hon tvingar bort tankarna på hennes lillebrors självmord och gör i stället ett nytt försök att resa sig upp. På skakiga ben lyfter hon upp Stig i famnen och går de få stegen till köket där hon släpper ner katten vid hans matskål. Hon fyller ett glas med vatten som hon med stora ivriga klunkar fort tömmer och snabbt fyller på med nytt vatten.

Huvudvärken gör sig åter påmind efter att kroppen har fått vätska i sig ändå tvingar hon i sig nästa glas innan hon fyller upp glaset på nytt och släpper ner två brustabletter. Hon står kvar med pannan lutande mot köksskåpet och tittar i glaset när tabletterna löser upp sig.

Det skummar och bubblar om vartannat och innan de hunnit lösas upp ordentligt dricker hon ur vilket snabbt får henne att rusa in på toaletten. En besk eftersmak i munnen får henne att vilja kräkas igen och när hon tror att det inte längre finns något kvar i magen kränger hon mödosamt av sig sina trosor och sätter sig ner i hörnet utav duschen och låter vattnets strålar över huvudet mildra huvudvärken och lindrar hennes baksmälla.

En lång stund senare torkar hon av kroppen som omedelbart svarar med att knottra sig. Hon huttrar till och sveper in sig i sin morgonrock. Minnen från gårdagen gör sig åter påminda och innan allt kommer upp på vadrumsmatten kastar hon sig ner på golvet och låter alla besvärande minnen ta plats i botten av toalettstolen.

Det har hunnit bli sen eftermiddag när Linn ligger och sover på soffan. På teven rullar en brittisk kriminalserie och Stig som tidigare låg vid hennes fötter har nu hoppat över till fåtöljen där han sträckt ut sin kropp.

Linn bor i en hyreslägenhet ett stenkast från Halmstads stadskärna. Lägenheten består av ett stort kök, badrum och ett större vardagsrum med en sov-hörna i ena änden av rummet där hennes säng och nattduksbord står. Står man med ryggen mot sängen och tittar åt motsatt håll finns en grå soffa längs den högra väggen och en lika grå fåtölj bredvid. Soffbordet har en skiva av laminat täckt med en film som ser som betong. På väggen mitt emot soffan står hennes långa tevebänk med en teve som hon sällan använder. Under fönstret som tar upp den mesta delen av rummets kortsida, står en gammal brudkista som hon ärvt efter sin mamma. I fönstret hänger tunga beigea gardiner som är fästa i en skena i taket. Dörröppningen in till köket är placerat en bit ifrån soffan. I det fyrkantiga köket står ett matbord med tre stolar under ett fönster. Alldeles bredvid fönstret kommer man ut på balkongen som den mesta av tiden befinner sig dold från solen. Men det är ingenting som stör Linn. Hon är sällan där utan använder den mest som förvaring av tomflaskor annan förvaring som tål att stå ute. Från motsatt sida av balkongen finns en bred men kort hall och det är från denna man kommer in i badrummet. Alla väggar är klädda med samma champagnefärgade tapet vilket ger intryck av att lägenheten känns större än vad den egentligen är.

Det var av en ren slump som hon fick tag i lägenheten. När hon separerade från sin tidigare pojkvän för snart tre år sedan fick hon tillfälligt flytta in i sitt gamla flickrum hemma hos Kurt. Linn och Jens som hade varit tillsammans i sju år bodde i en hyreslägenhet nära havet. Jens stod på kontraktet för att de båda inte skulle förlora sina kö poäng i den kommunala bostadskön och när Linn gjorde slut var det självklart för Jens att han skulle behålla lägenheten och dessutom alla möbler som de hade köpt gemensamt. Han rättfärdigade det hela med att säga att separationen inte skulle påverka honom negativt och nu när Linn ville lämna honom var det inte mer än rätt att hon fick flytta och köpa nya möbler som matchade hennes nya liv. Linn orkade inte bråka och i själva verket var det inte så viktigt för henne att behålla vare sig lägenhet eller möbler som förknippas med det liv hon hade tillsammans med honom. När han undrade varför hon ville lämna honom hade hon ärligt svarat att de drog åt olika håll. Hon vill ha barn men det ville inte han. För honom var det viktigt att kunna leva sitt liv med äventyr, skidåkning, flera månaders semester som han jobbade ihop genom att arbeta extra årets andra månader. Allt som föll honom in ville han göra och då skulle ett barn helt enkelt stå i vägen för honom. Det var förstås inte en överraskning för Linn att Jens inte ville ha barn även om de första åren naivt hade trott att han skulle ändra sig. Men alla är förstås inte förändringsbenägna och det tog henne sju år att komma underfund med det. Nu fyra år senare har han fått barn tillsammans med en kvinna som han träffade en kort tid efter att Linn flyttat ifrån honom och hon fick bittert erfara att det var henne han inte ville ha barn tillsammans med. Hon orkade inte vara bitter, i stället var hon nyfiken på livet och framtiden. Hon skulle få sitt första egna boende där hon fick bestämma allt själv och det var bättre än att bråka med Jens om möbler, lägenheter eller det faktum att han troligen redan innan det tog slut inlett en romans med kvinnan som han senare blev tillsammans med. Problemet var bara att hon inte hade ett eget boende ännu. Men så kom det sig att hennes pappa hade träffat en tidigare klient som berättade att han förvärvat en mindre fastighet någon kilometer från centrum. I huset fanns en lägenhet som han inte fått uthyrd ännu. Visst hade han haft många spekulanter men ingen som han kände tillräckligt förtroende för. För honom är det viktigare att rätt hyresgäst flyttar in än att hyra ut lägenheterna till vem som helst. Han annonserade till exempel inte på de vanliga sidorna på nätet. I stället pratar han med personer han tycker bra om så att de kan i sin tur kan rekommendera en hyresgäst.

Linns pappa hade nämnt Linn och hennes situation och kort därefter hade de träffats och skrivit avtal. Sedan dagen hon fick sin nyckel till lägenheten hade hon varit tacksam för varje del utan den. Det är hennes lägenhet och även om hon saknar någon att krama om, barn och hus så är en egen lägenhet en stor milstolpe i hennes liv. Ända sedan hon flyttade hemifrån har hon delat boende med en kompis eller pojkvän. Nu skulle hon för första gången bo alldeles själv.

Telefonen börja ringa och vibrera och väcker Linn ligger med benen högt upp mot magen. Hon fumlar med handen på soffbordet tills hon känner och kan greppa tag om det ilskna ljudet. Det är Anita som har en förmåga att alltid pricka in vad Linn gör. I hennes meddelande skriver hon att Linn ska masa upp sitt sorgliga arsle från soffan, hoppa i trevlig enfärgad klänning och lägga en diskret makeup och dra några krullar i håret. Ikväll är de bjudna på fest hemma hos Peter, Ankis chef. Anki med sitt eldröda hår och lika röda läppar, vet precis hur hon vill ha det och vem hon vill ha. Hon är bestämd, på gränsen till otrevlig ibland mot dem som inte uppför sig som hon tycker faller inom ramen av vett och etikett. Men hon har ett stort varmt hjärta till dem som står henne nära och hennes bullrande skratt är det mest smittsamma Linn någonsin hört. Till skillnad från blonda Linn som är lång med smala ben, kärlekshandtag och en större byst, är Anki kort med kurvor på vad som skulle anses, rätta ställen. Ända sedan gymnasiet har det varit Linn, Anki och Tina som har hängt ihop i vått och torrt. Tillsammans läste de vård och omsorg och idag är det bara Linn och Tina som arbetar som sköterskor på sjukhuset. Anki tänkte om och läste till ekonomi- och redovisningsassistent. Det fick henne till ett jobb som sekreterare till en VD på ett större Telecom företag med säte i Bryssel.

Linn har inga planer på att lämna soffan mer än att öppna dörren för pizzabudet. Hon hade sett fram emot en kväll hemma med pizza, läsk och chips och flera filmer efter varandra och väljer att ignorera Ankis oförskämda pigga meddelande. I stället drar hon upp filten upp mot ansiktet och stänger ögonen för ett par korta sekunder men skräms snart av att telefonen ringer med en hög, gäll ringsignal. Innan hon svarar noterar hon att det är Anki som ringer och innan hon hinner säga hej har Anki redan börjat övertala henne att följa med på kvällens tillställning.

Det kommer bli tidernas fest. Jag lovar dig.

Linn som har satt sig upp i soffan kliar sig på kinden. Huvudvärken ger sig åter till känna och kroppen är fortfarande trött.

Så det säger du? gäspar hon fram.

Nej det menar jag. Kom igen Linn, jag behöver dig.

Linn kan se framför sig att Anki står fullt redo i hallen och bara väntar på ett ja från Linn så att hon kan gå.

Jag behöver en wing-man.

En wing-man? Heter det så när man är tjej?

Sluta, du vet vad jag menar. Tänk om Peter inte kommer prata med mig. Vad ska jag göra då?

Mödosamt sträcker hon ut kroppen för att känna efter hur den mår. Hon måste medge att det låter spännande med en fest i Peters etagelägenhet. Vad hon har förstått så saknar han inte direkt pengar och den centrala lägenheten är allt annat än gratis. Men hon är rädd för att kräkas i hans guldlaserade toalett, som hon ser framför sig att han har.

Jag vet faktiskt inte om jag orkar, börjar hon och lyckas inte kväva ännu en gäspning. Min plan var en lugn hemmakväll med den ena onyttigheten efter den andra. Jag har varit helt förstörd hela dagen efter festen igår. Hur kan det komma sig att du låter så oförskämt fräsch?

Har varit, du hör ju själv att du är återställd nu. Gör som jag och tar ett par huvudvärkstabletter och sedan är det värsta över. Jag förstår om jag låter desperat nu, men när Peter hörde av sig och skrev att han skulle uppskatta om jag kom till festen ikväll så hoppade mitt hjärta flera extra slag. Snälla Linn, följ med mig. Är du beredd att riskera att missa din framtida man som kanske är på samma fest?

Anki debatterar hårt för sig själv och försöker locka Linn med någon trevlig man.

Undrar du inte varför han hörde av sig så sent? Inte kom han väl på idag att han skulle ha fest?

Linn hör själv hur hon låter. Det finns ingen anledning att tjura på Anki bara för att hon själv är bakfull.

Förlåt, jag menade det inte så. Jag är bara trött. Förlåt. Men har du kollat om Tina vill följa med?

Anki låtsas som att hon inte hörde det första som Linn sa. Åtminstone är det så Linn uppfattar det när Anki endast väljer att svara på frågan om Tina.

Tina jobbar nattpass. Jag föreslog att hon skulle vara med en stund så kunde hon åka därifrån direkt till jobbet.

Vad sa hon då?

Hon lade på luren i mitt öra.

Anki skrattar sitt bubblande skratt som rycker med Linn. Skrattande går hon fram till garderoben och öppnar dörren till den som är längst in. Flera klänningar hänger prydligt på sina galgar. Något av det bästa Linn vet är kläder och speciellt klänningar men det har inte alltid varit så. Under förhållandet med Jens blev hon sjuk i ätstörning. Hon menar inte direkt att det var Jens fel men han var med och pushade henne till att träna mera och oftare. Alla dagar i veckan åt de pastasallad och kyckling eller pastasallad och lax. En dag i månaden fick de äta precis vad de ville hela dagen men Linn lärde sig till slut att det inte var värt det. Dagen efter skulle Jens träna ännu hårdare och om inte Linn följde med kunde han hinta om att hon skulle lägga på sig något kilo annars. Sedan hon lämnade honom har hon arbetat med sig själv och sitt tänkande kring mat och träning. Ett par hälsosamma kilo har lagts på hennes kropp och hon känner sig för första gången på flera år, nöjd med hur hon ser ut. De negativa tankarna kan förstås ändå finna sin väg in ibland, även om de sker mer sällan nu. Men det finns ögonblick när hon blivit ståendes gråtande i ett omklädningsrum med den största storleken på byxor som funnits i butiken. Trots det har det inte gått att knäppa i midjan eller ens få dem över låren. Eller alla skjortor som har glipat mellan brösten och stramat åt så mycket att hon varit rädd att knapparna ska falla av och hon ska bli tvingad att köpa fanskapet ändå. Det är klart att hon har tvivlat på sin rättighet till att ha en kropp som duger som den är. När klädindustrin inte kan producera kläder som passar alla kroppar och som dessutom får ta plats i klädaffärernas galgar, undrar hon om det är hennes kropp det är fel på. Som om det är hennes kropp som måste passa kläderna och inte tvärt om. För att slippa skammen i omklädningsrummet och risken för att ett klädesplagg ska gå sönder när hon provar handlar hon nu för tiden enbart på nätet.

Det ger henne frihet att i lugn och ro testa kläderna hemma utan någon konstig ljussättning som tar fram det sämsta i en. Och för att tala om de trånga utrymmen i provrummen eller de gardiner man ska dra för som hur man än gör ändå glipar i sidorna och visar större delar av kroppen för den som vill kika in. Dessutom finns det större utbudet alltid i nätbutikerna och sällan i butikerna som i mångt och mycket har tagit bort sitt sortiment av större storlekar och nu endast har dem just i nätbutikerna. Som om inte alla personer oavsett storlek egentligen vill kunna gå in i en affär och testa kläderna innan ett köp, oavsett ljussättning och risk för att de ska gå sönder eller man ska blotta sig. Varför finns inte den möjligheten för alla?

Hon bläddrar bland sina klänningar och fastnar för en svart klänning med glittertrådar i sig. Förtjust hänger hon den på garderobsdörren och tar ett steg bakåt för att kunna granska den ordentligt.

Berätta om Peter, ber hon.

Amanda stänger dörren om sig. Trots att hon är sjutton år ser hennes flickrum ut som det alltid har gjort. Rosa kuddar i en rosa säng med vit sänghimmel som inte matchar hennes svarta inre. På väggarna hänger inramade bilder på hennes kompisar, familjen och henne själv när hon rider sin älskade häst Stardust. Men det var längesedan nu i en annan tid. Lusten finns inte längre. Mamma har slutat tjata och åker numera själv till stallet flera gånger i veckan. När hon kommer hem och luktar häst är Amanda oftast inte hemma. Mamma orkar inte tjata mer. Hon menar att det ändå inte går att nå Amanda. Att Amanda stänger inne sig själv. Att hon har byggt en mur som är omöjlig att ta sig igenom.

Skolan hotade med att dra in hennes studiebidrag för ett tag sedan. Amanda kunde inte bry sig mindre. Hon får pengar ändå. Men när de hotade med att skicka sitt beslut till hennes mamma började Amanda visa sig mer på skolan, bara för att slippa tjatet. Men hon bryr sig inte om skolan. Inte som förr när hon älskade att gå till skolan och träffa sina kompisar och lära sig nya spännande saker. Lärarna skakar på huvudet och frågar sig hur det kan ha gått så illa för henne. Ja det är tragiskt att hennes pappa ramlade från en byggnadsställning och bröt nacken. Det kan de visserligen förstå men var det inte för lite mer än ett år sedan nu som olyckan inträffade? Är det inte dags för Amanda att rycka upp sig? Hennes yngre syster har det ju gått bra för och mamman har gått vidare och till och med träffat en ny man som hon är särbo med. Nej, Amanda behöver rycka upp sig. Fortsätta gå till psykologen och komma ur allt det där mörka som om gömmer sig bakom. Amanda hör deras ord bakom ryggen men hon låter dem inte komma in innanför skalet som hon byggt upp. Muren.

I kväll sitter hon på en gunga på en lekplats i ett område nära där hon bor. Långsamt gungar hon fram och tillbaka och drar med sina svarta skor i gruset. Det började skymma för längesedan även om klockan bara är halv åtta på kvällen. Hennes mamma kom hem för en timme sedan och sitter säkert redan till bords med Amandas lillasyster. Snart kommer mammans nya kille hem och vill leka familjeliv. Låt dem göra det, själv är hon inte intresserad.

En bil kommer körandes och riktar sina starka lampor mot henne. Lamporna blinkar två gånger, precis som de kommit överens om. Hon plockar upp sin svarta ryggsäck från marken och hänger den över sin axel, sedan går hon med trötta ben mot den väntande bilen.

Hej, säger han när han öppnar dörren åt henne utan att resa sig från sitt säte. Linn blänger på honom med sina svartsotade ögon. Här, ta den här nu.

Han räcker fram en vit rund tablett till henne och en vattenflaska. Hon stoppar tabletten i munnen och sköljer ner den med den klara drycken som inte är vatten. Hon hostar till och tar snabbt en mun till av drycken. Mannen kör dem till en populär skog med flera vandringsleder. Men så här dags är det ingen som vandrar. Amanda känner hur tabletten börjar värka. Hennes kropp blir tung och lugn. Ångesten lättar och hon känner sig inte längre så tyngd av saknad och längtan efter hennes älskade pappa.

Mannen parkerar bilen, väl dold från vägen. Han knäpper upp sin gylf och blottar sitt stånd. När han tvingar ner Amandas huvud mot sitt stånd blundar hon och tänker på något annat.

När han äntligen är klar med henne drar hon upp sina trasiga trosor och strumpbyxor och drar ner kjolen som sitter uppe vid brösten. Koftan drar hon åt om sitt bara bröst. Det är minusgrader ute. Bilens motorhuv som tidigare var varm är nu kall mot hennes kropp.

Hoppa in så kör jag dig hem, säger han med en snäll röst. Hon lyder honom. Han räcker henne två femhundralappar och en påse med två vita tabletter av samma slag som hon fick tidigare.

Gör inte av med alla pengar på en gång nu, skämtar han när han släpper av henne på samma plats som han plockade upp henne.

Jag lovar.

Hon genar över lekplatsen och över mörka trädgårdar. När hon kommer hem sitter mannen i hennes kök och pratar kärleksfullt med hennes mamma. När han ser henne ger han henne en snabb blinkning och ett stort leende.

Men Amanda, vad roligt att du kan göra oss sällskap ikväll. Har du haft det bra idag?

Amanda sätter sig vid bordet och tittar ut genom fönstret. Mamma kvittrar och frågar om mannens möte hade gått bra.

Det var ett alldeles fantastiskt möte. Alla var nöjda och glada när vi var klara. Vad mer kan man förvänta sig?

Anki pratar på om hur underbar Peter är och hur svårt det är omöjligt för henne att utföra sina arbetsuppgifter när han går förbi och slänger långa blickar åt hennes håll. När han kallar in henne på kontoret för att ge henne arbetsuppgifter som han egentligen vet inte tillhör henne, får hon tunghäfta och förmår sig inte att rätta honom.

Peter är VD på det Telecom-företag som Anki jobbar på. Enligt henne har de flörtat med varandra sedan den dag hon klev in på hans kontor och lämnade in en förstudie gällande vägen till elektromagnetisk kompabilitet. För Linn är Ankis arbete en gåta. Hon förstår ingenting av hennes jobb men hon har förstått så mycket att hon inte arbetar med några ekonomifrågor och nu verkar det dessutom som att hon arbetar med saker som hon egentligen inte ska arbeta med.

Nu har alltså Peter bjudit hem Anki på fest. Eller mingel som han har valt att kalla det. Linn tittar ännu en gång på den svarta klänningen som hänger på garderobsdörren. Det är en väldigt fin klänning och det vore synd om den inte fick visas upp på en pampig societets fest.

Okej, jag följer med. Anki tjuter av förtjusning. Men jag gör ingen helkväll av det. Jag vill vara pigg när jag träffar pappa i morgon.

Två timmar senare kliver Linn över tröskeln till den mest ståtliga hall hon någonsin sett. Lägenheten som är en etagelägenhet, består av minst tre våningsplan och ligger placerad just i utkanten av den innersta stadskärnan. Linn drar efter andan och häpnas över den stora luftiga hallen med sin mörka inredning som trots sina färger inte ger intryck av att hallen är liten. Takhöjden är enorm och gör att hallen blir ännu större än vad den redan är.

Hallen är större än hela min lägenhet, viskar hon tyst för sig själv.

Väggarna omkring henne ger en varm behaglig känsla, som om hela rummet kramar om henne. Det höga taket är dekorerat med storslagna snirkliga mönster målade i samma gräddvita färg som taket självt. Hon drar med händerna över klänningstyget och känner sig nöjd med sitt val. Längst med hennes högra ben kryper en slits längs med kjollängden och i rätt vinkel blottas benet hela vägen upp till den övre delen hennes lår. Klänningen är utmanande och slitsen kanske är lite för hög, men hon vet hur hon ska föra sig i den för att inte blotta mer än vad som anses som smakfullt. På fötterna har hon ett par svarta pumps i sammets som får hennes etthundrasjuttiofem centimeter att bli sex centimeter högre.

Linn står osäkert kvar i hallen och väntar, rädd för att våga gå längre in i lägenheten. Tänk om hon går fel och hamnar i ett sovrum och blir upptäckt, eller värre. Tänk om hon går in utan att någon säger att det är okej att hon går in. Det skulle just se snyggt ut om hon skulle göra något fel som Anki skulle bli generad över. Så hon står kvar och tittar sig omkring. Inga ljud hörs och hon börjar tvivla på om hon har kommit till rätt ställe. Kanske gick hon in genom fel dörr. Hon fnissar till när hon tänker på hur pinsamt det skulle vara om hon är fel. Hon hinner inte fundera längre. En äldre man i svart frack skyndar mot henne för att möta upp henne.

Förlåt fröken att ni har fått vänta. Låt mig ta er kappa.

Linn ler mot mannen som bugar vördnadsfullt åt henne och hänger av sig sin beigea kappa över hans utsträckta arm. Hon ler försiktigt.

Mannen som är i sjuttioårsåldern och som är väldigt propert klädd nickar och ler vänligt. Hans utseende och klädsel får henne att tänka på den där butlern i Batman.

Följ med mig fröken, säger han med en tydlig stämma och vänder sig om. Han går före henne genom den stora hallen som leder in till ett rum med en dörr åt varje håll. Mitt på golvet står ett stort runt bord av ett mörkt träslag. På bordet står en vas med något av den största bukett Linn någonsin har sett. Stolar och små bänkar, alla av olika sort och alla med samma mörka träd som bordet, står utplacerade längst med de gröna tapetklädda väggarna. Stolarnas olikheter i samma färg ger intrycket av en känsla av sammanhang trots dess olikheter. På väggarna hänger tavlor i varierande storlek som ser ut att vara målade av olja eller akryl. Linn kan inte avgöra värdet på dem men hon gissar att de varit kostsamma att köpa in. När hon går över golvet sjunker hennes klackar ner en aning i den tjocka beigea matta som täcker en större del av golvets yta. Innan de lämnar rummet hinner hon tänka att mattan var förvånansvärt ren för att vara en matta i ett rum för genomgång.

Hon följer efter mannen genom flera häpnadsväckande rum för att slutligen slussas igenom två enorma dörrar som leder in till en enorm sal med stora fönster åt två håll. Ena delen av rummet består av en halvmånsliknande utbyggnad där man placerat ut kuddar i olika storlekar i de generösa utrymmena under fönsterna för den som vill sätta sig ner och titta ut på gatan nedanför.

Minglet är i full gång på den andra halva som är en generös yta med plats för ett hundratals personer. Folket står i klungor och samtalar på en normal samtalsnivå, något som Linn inte är van vid när det kommer till festliga tillställningar. I bakgrunden spelas instrumental musik som kan liknas vid musik som spelas i hissar. Hon hinner inte stå ensam länge. Snart har en servitris kommer fram till henne med en bricka full med champagneglas. Linn tackar genom att ge henne ett leende när hon försiktigt tar glaset i sin hand. Servitrisen försvinner snabbt vidare till nästa person och lämnar Linn ensam igen. Hon ser ut över folkhavet och sätter glaset till läpparna. Försiktigt smuttar hon på dess torra men fruktiga innehåll. Ögonen söker efter bekanta ögon men blickarna hon får försvinner snart vidare. Rakt fram sträcker en bar ut sig. Den är inte mer än två, tre meter lång men tillräckligt för sällskapet i den stora salen. Hon fortsätter betrakta folkhavet och när hon inte kan se Anki, dricker hon ur sitt glas och går mot baren. En plötslig känsla av att hon är iakttagen får henne att snabbt snurrar hon runt för att se sig om. Kanske har Anki hittat henne och är på väg mot henne nu. Men när hon inte ser att någon hon känner igen skakar hon av sig känslan av att vara iakttagen och tar de sista stegen fram till baren.

En gin och tonic med mycket is, tack.

Bartendern blandar vant ihop drinken och placera den framför henne på en fyrkantig servettbit. Linn fingrar efter sin plånbok för att betala.

Det är öppen bar, du behöver inte betala.

Rodnande tar hon sitt glas och ställer sig vid ett stå-bord. Det kunde hon väl förstå att en bjudning av denna sort inte kräver betalning av sina gäster.

Linn känner sig vilsen. Hon är inte van vid att befinna sig i ett hav med personer som har koll på den senaste börsinformationen. Irriterat undrar hon var Anki är. Kanske ska hon strunta i allt och gå hem till Stig i stället. Hon kommer överens med sig själv att hon ska dricka upp innan hon tar nästa beslut och sätter därför glaset mot läpparna samtidigt som hon åter tittar runt i rummet. Men så plötsligt drunknar hon i de mörkaste ögon hon någonsin sett. På samma plats framför dörrarna till rummet där hon tidigare stått står nu en man och tittar henne rakt i ögonen. Blicken är så intensiv att Linn får svårt att stå stilla. När hon försöker vända bort blicken är det som om den har frusit fast i mannens mystiska ögon. Musiken tystnar omkring henne och alla gäster har fastnat i deras senaste rörelse. Det är bara hon och mannen på andra sidan golvet. Han med de mörkaste och vackraste ögon som hon någonsin har sett.

Linn?

Någon rycker i hennes arm och skriker i hennes öra. Hon återfår kontrollen över sin kropp och tittar mot personen som rycker i henne.

Anki står alldeles nära och tittar frågande på henne.

Anki, där är du ju, utbrister hon frånvarande. Hon känner sig vimmelkantig av de mörka ögonen och känner genast att hon vill ha mer av honom. Hon letar sig förbi med blicken bort från Anki och mot dörrarna där mannen med de mörka ögonen stod men platsen är tom.

Med snabba rörelser sveper hon runt med ögonen utan att få syn på honom. Tyst svär hon för sig själv. Anki pratar på om någon mindre katastrof som höll på att hända när hon skulle ge sig av. Hon har inte lagt märke till att Linn är disträ och bara lyssnar med ett halvt öra.

Anki avslutar med att det var tur att taxichauffören hade så fint tålamod med henne annars hade hon nog blivit tvingad att gå i regnet.

Var har du husvärden någonstans?

Anki svänger runt med huvudet så snabbt att hennes röda hår rycks med och en liten hårlock fastnar på hennes läppar. Med en snabb hand får hon bort den.

Han är där borta. Hon pekar med handen som hon håller champagneglaset i. Han står och pratar med några vänner. Följ med mig bort, jag vill att du ska träffa honom. Men kom ihåg, han är min!

Hon skrattar sitt bullrande skratt men tittar samtidigt menande på Linn.

Jag lovar dig, svarar Linn som har siktet inställt på mannen med de mörka ögonen.

De går fram till gruppen med män som står och samtalar. Alla är de stiligt klädda i fina kostymer som ser ut att vara figursydda för att passa deras kroppar med precision. Flera av dem är vältränade och de ser nästan ut att vara stöpta i samma form. Tydligt kan man se att tyget i skjortorna stramar något om bröst och överarmar men inte mer än att tyget ser ut att hålla. Linn gissar att de inte handlar sina kläder på samma ställen som hon gör. De har alla samma frisyr.

Bakåtkammat hår som friserats med tålamod för att se lagom stylat ut.

Anki knackar en man på axeln som när han vänder sig om spricker upp i ett stort leende när han får syn på Anki.

Anki, du har hittat din vän. Vad trevligt, säger han utan att ta ögonen från Anki.

Här är hon äntligen, kvittrar Anki. Låt mig presentera min väldigt goda vän sedan flera år tillbaka. Linn.

Linn håller fram handen till Peter som släpper Anki med blicken för att drar Linns hand till sig och ge den en puss.

Angenämt, säger han och ler. Jag hoppas att du får trevligt här i kväll.

Linn medge tyst för sig själv att han ser bra ut med sitt ljusa hår som han dragit bakåt i samma precision som sina vänner. Till sina mörka kostymbyxor bär han en vit skjortan som likt de andra männen, kunde vara sydd direkt på hans kropp. Anki står bredvid och viftar med ögonen. Det går inte att ta miste på hur lycklig hon är. Anki skickar en glittrande blick till Linn när Peter lägger en arm runt hennes midja och drar henne till sig. Linn står kvar i gruppen och pratar en stund med en man som är pinsamt självupptagen. Han för en monolog om hur han som ung osäker kille klättrade inom ett Techföretag. Från botten till toppen, som han själv kallar det för. I dag sitter han tydligen på tronen direkt under verkställande direktör. Linn ler och nickar där hon tycker att det verkar lämpligt och passar samtidigt på att se sig om i rummet efter mannen med de mörka ögonen. Efter en stunds sökande ger hon upp hoppet om att få se dem igen. Festen, eller minglet är inte vad hon vill ha idag. Hon har inte rätt humör för att uppskatta alla uppblåsta kostymklädda börskillar.

Faktum är att hon inte tror att hon någonsin kommer ha humör för den här sortens folk.

Linn ursäktar sig till den självupptagna mannen som verkar förvånad över att hon ska gå mitt i monologen. Han tar tag om hennes midja och drar henne till sig och får henne att lova att hon snart ska komma tillbaka. Hans andedräkt luktar makrill. Hon krånglar sig ur hans grepp och rycker tag i Ankis arm. Väsandes undrar hon var badrummet finns. När Anki pekat henne i rätt riktning smiter hon i väg så snabbt hon bara kan utan att väcka för mycket uppmärksamhet. Hennes plan är att gå på toaletten och sedan till baren för en drink till. Till Anki kommer hon att skylla på huvudvärk och sedan gå hem och skaka av sig all stelhet.

Inne på toaletten stannar hon framför spegeln. Hon lockas av att spola iskallt vatten över hela ansiktet men stoppar sig själv från impulsen när hon påminner sig själv om att hon ska promenera ut från festen. I stället lägger hon en liten touch av läppstiftet över läpparna som gör att de blir lite rödare än vad de redan är. De blonda korta lockarna håller på att ramla isär men det gör henne inget. Snart är hon hemma i sin soffa igen och ingen kommer bry sig om hur hon ser ut. Bara en sista titt i helkroppsspegeln för att konstatera att hon är nöjd med vad hon ser. Klänningen är fantastiskt med sina diskreta glittertrådar och den formar sig väl över hennes kropp. Hon ler stort mot sin spegelbild och kliver ut i festlokalen. Framme i baren lutar hon sig över bardisken och beställer ett glas rosé av en ny servitör. Nöjt noterar hon att han tittar ner i hennes urringning och med en ökad självkänsla vänder hon sig om så att hon har hela folkhavet framför sig. Hon smuttar på glaset och känner rysningar komma krypandes i nacken precis som om någon skulle ha dragit med sin hand hela vägen från hennes svank upp över nacken. Rent reflexmässigt känner hon efter med handen, men det är förstås ingenting där. Hon sneglar mot servitören som i samma stund tittar ner på sina skor. I handen håller han sin telefon som Linn misstänker att han har använt för att ta kort på henne. Det var säkert därför hon fick en rysning, intalar hon sig själv. Hon dricker ur sitt glas och beställer påfyllnad trots att hon tidigare tänk att hon bara skulle dricka ett glas och sedan gå hem. När hon smuttar på det nya glaset börjar plötsligt hennes hjärta bulta snabbare till synes helt utan anledning. Jag börjar nog bli lite berusad, tänker hon och skaka av sig den okända känslan. Hon bestämmer sig för att det är lika bra att avsluta kvällen innan hon blir mer berusad och gör något som Anki senare kommer få ångra. Hon spanar åt samma håll som hon tidigare lämnade Anki utan att se henne eller Peter och hans vänner. Så snart hon hittar Anki tänker hon gå fram och säga att hon har huvudvärk och kommer gå hem. Blicken vandrar åter över golvet och fastnar plötsligt i samma mörka ögon som tidigare. Bara en liten bit ifrån henne står han och betraktar henne med en lysten blick. Några få steg framåt och de skulle stå så nära att de hade kunde ta på varandra. Deras kroppar börjar röra sig mot varandra som i en dans och med en armlängds avstånd stannar de upp och tittar varandra djupt in i ögonen. Trots hennes darriga ben står hon stadigt kvar. Han sträcker sig efter hennes hand och håller den varsamt i sin. Linn huttrar till när samma rysning från tidigare åter kryper över hennes kropp men denna gång behöver hon inte känna efter, nu vet hon att det är han som orsakar rysningarna över hennes kropp. Utan vidare tanke på varför, vänder hon upp sitt ansikte mot honom och fuktar sina läppar samtidigt som han böjer sig ner. Deras läppar möts i en försiktig kyss. Allt runtomkring stannar.

Musiken bli dovare och sorlet från människorna tystas ner. När hans läppar lämna hennes tar han ett halvt kliv tillbaka för att titta på henne, fortfarande med hans hand i hennes.

Hej.

Han har en mörk behaglig röst som vibrerar i hennes öron och ger henne behagliga rysningar. Hon fortsätter att titta honom rakt in i hans mörka ögon utan att vika undan med blicken.

Jag heter Benjamin.

Nu ser hon att de mörka ögonen egentligen är chokladbruna och varma.

Jag heter Linn, säger hon med en lätt darrning på rösten. Han håller kvar hennes händer i sina och lutar sig försiktigt fram och viskar hest i hennes öra.

Kom så går vi.

Golvet gungar under hennes fötter och skorna känns plötsligt på tok för höga. Om Benjamin inte hade hållit i hennes hand hade hon utan tvekat snavat framför hans fötter. Hon andas djupt och återfår kontrollen över sin kropp. Benjamin ser på henne på ett sätt som ingen tidigare har gjort. Han ser igenom