Discover millions of ebooks, audiobooks, and so much more with a free trial

Only $11.99/month after trial. Cancel anytime.

Den ljusnande framtid
Den ljusnande framtid
Den ljusnande framtid
Ebook388 pages5 hours

Den ljusnande framtid

Rating: 0 out of 5 stars

()

Read preview

About this ebook

En resebroschyr uppslagen i fönstret, Frihetsgudinnan talar till henne.

”Kom hit, börja om här, här finns framtiden” Visst, det är dit jag ska. Om det är någonstans jag hör hemma är det där Frihetsgudinnan finns.

Det är mitten på 60-talet, Elin är 19 år, världen pulserar och allt kommer närmare. Kennedy Airport, ett myller av människor och olika nationaliteter. Elin kämpar sig fram i den nya världen – ett avsked från familjen på Long Island, en resa genom några delstater, en pistol som trycks in mellan revbenen. Hon springer, men till vad? Kärleken glöder och saxofonen vibrerar, inom Elin växer en kvinna fram. Blir hon av med mörkret inom sig? Hoppet lämnar henne aldrig. En dag flyger havsörnen ut till havs och den svartklädda kvinnan försvinner.
Hon är Elin, ingenting annat.
LanguageSvenska
Release dateFeb 4, 2016
ISBN9789175693002
Den ljusnande framtid
Author

Annmarie Forsell

Annmarie Forsell upplevde sina barndomsår i Karlstad, därefter några år i Stockholm och New York. Efter att ha läst en annons om lägenhet flyttade hon till Västerås och arbetade som sekreterare. Resor blir till äventyr och utmaningar är någonting att se tillbaka på. Första boken "Den ljusnande framtid" publicerades 2012, 2016 och "Myran" 2021. Ett liv i förändringens tidevarv, vi är alla med.

Related to Den ljusnande framtid

Related ebooks

Related categories

Reviews for Den ljusnande framtid

Rating: 0 out of 5 stars
0 ratings

0 ratings0 reviews

What did you think?

Tap to rate

Review must be at least 10 words

    Book preview

    Den ljusnande framtid - Annmarie Forsell

    tid

    Elin 19 år, efterlyst av FBI

    Kapitel 1

    TAXIN stannar utanför sjukhusporten. Och Elin tar några vingliga steg efter taxichauffören. Han håller journalen från akuten i handen och räcker över den när de kommer fram till receptionen. Elin huttrar, försöker räta på ryggen, släpper ner axlarna, ändå känner hon sig hopsjunken. Det skakar inombords. Hur blir jag av med den här känslan? Hon drar bort det långa håret från sina runda kinder och kikar runt väggarna. I hörnet står en gul pall med tre ben. Hon sjunker ner på den, sjukhusdoften genomsyrad av såpa och desinfektion glider genom näsborrarna. Vecka efter vecka har hon gått genom en mur som omringat henne. Världen utanför har varit hård för hennes hjärta. Elin gömmer ansiktet i händerna.

    Kroppen är tung, tung som bly, hon kämpar krampaktigt för att lyfta blicken. En liten rörelse den tar ännu mer energi från henne. En skymt av receptionisten, hon är ung, brunt lockigt hår som fladdrar till när hon lätt lyfter papper, tittar på dem och lägger dem i en bunt. Hon vänder sig mot sköterskan som kommer fram till henne och deras skratt fyller väntrummet. Hon är i samma ålder som jag, så full av liv. Vart har mitt liv tagit vägen, ska det sluta innan det har börjat. Huvudet ramlar åter ner och hakan nuddar halsen. Elin sitter kvar på pallen. En kraft inom henne säger att där ska hon sitta. Tyst och snäll. Egentligen vill hon lägga sig ner på det kalla blanka golvet, känna hårdheten från golvet sprida sig in i henne och befria henne från alla känslor. Alldeles stilla.

    Elin sitter kvar, huvudet hänger ner. Ingen mer rörelse för att lyfta blicken. Rummet försvinner, till slut är hon ensam, ensam med sig själv och känslorna. Ingen kan hjälpa mig, det här måste jag ta mig igenom. En gnista som fladdrar till i själen får henne att ta ett djupt andetag. Doften av såpa kommer tillbaka, hon tänker på köksgolvet hemma som hon skurade för att det skulle bli fint till studentfesten. Tanken kräver och kväver henne. Det blir mörkt, hon orkar inte mer. Elin sitter kvar på pallen, kraften inifrån säger än en gång att det ska hon göra.

    En varm hand på axeln. Elin rör sig inte. Är det någon i hennes närhet? Hon känner ännu ett tryck, lite hårdare. Lyfter huvudet och ser en kraftig sjuksköterska med en stor vårta på kinden som gör att munnen pekar snett uppåt. Elin kan inte slita loss blicken från hennes ansikte som omformas och blir till en hemsk grimas. En skakning far fram som en tornado genom Elins kropp. Hon blinkar till, sänker huvudet och fäster blicken i golvet. Ofta har hon fått höra att det är fult att titta för mycket på folk.

    Elin, du får träffa läkaren om en stund. Kom, vi går till rummet.

    Elin höjer blicken en aning, kniper med ögonen och nickar. Sköterskan tar Elin under armen och de blå skorna pressas mot golvet. Hon står upp. Elin följer med, snubblar till. Varför bär inte benen? Hon är inne i mottagningsrummet, ett vitt kalt rum. Sköterskan släpper taget om Elin bredvid en röd stol och pekar på den. Hon faller ner på den hårda stolen och stirrar in i den vita väggen. Drar händerna genom det långa ljusa håret och undrar var det blå hårbandet har tagit vägen. Ligger det på golvet? Nej, jag måste ha mitt hårband. Tiden går, ingen läkare kommer in. Jag orkar inte sitta här längre, snart ramlar jag ner på golvet, de får säga vad de vill, ska jag dö vill jag ligga ner. Tröttheten efter flera veckors dålig sömn gör henne slak, en blomma som lagt sig för vinden. Elin får syn på den höga järnsängen som står intill den vita väggen. Reser sig, stegen bär fram till sängen. Trycker händerna hårt i sängkanten. Jag kommer inte upp, försöker en gång till. Tanken för henne upp, hon lyckas sätta sig på sängen, drar upp benen och lägger sig. Hjärtat bankar, dunk, dunk, svetten bryter ut på händerna. Ska jag dö nu, eller? Jag är här och nu, vad som kommer sen vet jag inte. Lugn, lugn, lugn…

    Dörren går upp med ett ryck. Läkaren fyller hela dörröppningen och han lutar huvudet åt sidan när han ser på Elin. Han drar igen dörren med ena handen och går sakta fram mot Elin. Hon följer läkaren med blicken när han närmar sig. Vad tänker han göra med henne, får hon hjälp? Hon är kraftlös, hur hittar hon tillbaka? Tillbaka till livet och kraften.

    Du är trött, en låg mörk stämma och han stryker handen utefter sin kind.

    Elin känner sig ertappad. Får hon ligga på sängen? Magen kurrar. Det är kanske en alldeles för stor frihet hon har tagit sig. Hon har inte bett om lov, men det fanns ingen att fråga. Huvudet sjunker ner på kudden hon sluter ögonen, lyfter sakta ena armen och en svag röst hörs.

    Jag orkar inte längre, blundar och lägger handen över ögonen.

    Hur beskriver hon en känsla, som forsar fram likt en flod som vill spränga hennes dammar. Tillintetgöra henne, få henne på fall. Hon kisar, läkaren böjer sig fram mot henne. Han är mörkhårig, munnen mjuk men bestämd och runt omkring honom svävar omtanke. Elin känner något tryggt gripa tag i henne, ett djupt andetag och sedan blåser hon ut och med luften försvinner lite av det hon kämpar emot.

    Kom ner från sängen vi sätter oss vid bordet och pratar om varför du är här, handen gnuggar än en gång på hans kind.

    Han ser rakt in i mig, hur sjuk är jag? Elin sätter sig upp på sängen. Hon kommer ner på golvet och går med vingliga steg fram till stolen. Läkaren sätter sig mitt emot henne, blicken inbäddad i ett milt sken som når in i hennes själ.

    Jag orkar inte med världen den är hård och brutal. Jag har inget skydd mot den. Allting fastnar i mig, jag är orolig för min kompis.

    Elin sätter handen för pannan, dunkar till två gånger. Om bara känslor och tankar kunde försvinna. Läkaren tar tag i hennes hand och lägger den sakta på bordet.

    Vi hjälper dig. Du kan vila här tills kraften kommer tillbaka. Du ska se att om några veckor mår du mycket bättre.

    Är det sant? Kommer detta hemska att gå över?

    Ett litet pirr i maggropen, en känsla av hopp har fått fäste. Jag blir bra, bara att härda ut klumpen i själen försvinner. Elin blinkar, tröttheten ger inte vika. Läkaren frågar, munnen rör sig på honom, nu hör inte Elin längre. En sköterska kommer in i rummet, lägger armen om hennes axlar. Hon står upp, benen rör sig framåt, ett steg - hjärtat bankar, ännu ett steg - hjärtat dunkar, dunk, dunk, det spänner över bröstet. Elin kikar ner på blusen, den rör sig för varje hjärtslag. Hon fäster blicken på sköterskan, de går jämsides uppför en grå trappa och in i en lång korridor. Sköterskan stannar utanför en sal med två sängar. Elin sätter sig på sängen nära fönstret som står på glänt. Utanför står en grön björk och ljudet av en gräsklippare hörs på avstånd. Bladen vajar lugnt och doften av nyklippt gräs sveper in i rummet. En suck lämnar Elins läppar, hon lägger sig ner och den mjuka kudden bäddar in hennes huvud. Här får jag vara, stäng av världen utanför. Hon vänder sakta ansiktet mot kvinnan i sängen bredvid. Kvinnan har tagit av sig tröjan och ligger i BH och trosor. Hon viftar med Aftonbladet framför sig och säger.

    Vilken fruktansvärd värme. Jag har en depression.

    Vad tjock hon är, hon behöver banta, en nästan omärkbar avsmak sköljer över Elin. Vänder blicken och försöker lyfta armen högt upp i luften. En liten rörelse upp, sedan ner på det tunna ljusbruna överkastet. Elin vill gärna säga några ord, bestämmer sig för att inte försöka. Hon känner sig svettig under armarna och börjar knäppa upp knapparna på den blå mohairtröjan, drar den åt sidan och tittar på sina grå elastabyxor. De är sköna på och passar ihop med tröjan. Ett leende i all trötthet. Kvinnan sätter sig upp på sängkanten, valkarna runt midjan hänger rakt ner. Hon har inga hämningar, hon visar sig i all sin nakenhet. Det är så det är på sjukhuset, här är vi nakna, utlämnade och ingen egen vilja, tänker Elin.

    Jag brukar åka hit och vila mig en vecka då och då vill du läsa? säger kvinnan och slänger tidningen till Elin.

    Elin spärrar upp ögonen, är det bara att åka hit och vila upp sig när tröttheten dyker in i själen. Ett ställe att vila på. Ett ställe där yttervärlden är långt borta. Elin fäster blicken i den vita väggen. Hjärtat dunkar. Med kraften som finns kvar vänder hon sig åter mot fönstret. Molnen i skyn rör sig, försvinner bakom husknuten och nya kommer fram. Vad finns bakom molnen, kanske en vacker tavla? Elin försvinner in i en mjuk och lätt slummer.

    Du måste komma och äta Elin, vi saknar dig, säger sköterskan mjukt.

    Hon rycker henne lätt i armen, lägger huvudet på sned och ler. Mat, det är det sista Elin tänker på. Hur ska hon få ner maten i magen? Bara tanken gör att det bubblar till. Sköterskan står kvar bredvid sängen, den vita rocken påminner Elin om att hon är på sjukhuset.

    Kom nu Elin, de har börjat dela ut maten redan, hon kramar Elins hand.

    Sköterskan pratar mjukt och småskrattar när hon ser på Elin. Elin blinkar, försöker med ett leende. Varför är hon här och inte hemma? Var är alla vännerna? De kommer och hälsar på när jag är starkare, tänker Elin och sätter sig upp. Sköterskan går före ut ur rummet. Rocken är ett nummer för litet, slutar vid knäna och ett par vita knästrumpor försvinner in i ett par träskor. Elin följer efter, stegen släpar sig fram. Det skramlar i köket och kaffedoften sprider sig i korridoren. I dörröppningen till matsalen stannar Elin. Sköterskan sätter en bricka med mat i hennes händer, pekar mot borden.

    Du får sätta dig var du vill, Elin.

    Hon slänger en snabb blick runt borden, nickar till patienterna. Inget gensvar. Ansiktena, bleka utan rörelser märker henne knappt. Så här får det inte vara, nej, nej, nej en liten gnista öppnar en väg i hennes dystra tankar. Helst av allt vill hon springa därifrån. Springa bland blommorna, titta på fjärilar och känna doften av rosor. Krama om en pojkvän. Skratta åt hans roliga historier från studentbalen. Sitta tillsammans med sina systrar och äta en jätteäcklig bakelse. De ska skratta och ta bussen till staden för att köpa något som är godare. Deras kjolar ska svaja för vinden och håret ska smeka deras ansikten. Ögonen ska gnistra och livet ligga framför dem som något härligt, underbart.

    Små fyrkantiga bord står utspridda i den kala matsalen. Vid ena väggen står bröd och smör uppdukat. Elin går sakta fram, ställer ner brickan och plockar till sig smörgås och kaffe. Vid ett av borden sitter en flicka i samma ålder, hon har en kort veckad kjol som slutar ovanför knäet. Hon nickar häftigt mot Elin och det bruna håret fastnar i hennes mun. Vilken kort kjol, vad fin hon är, varför är hon här? tänker Elin. Hon går fram till bordet och drar ut stolen. De sitter tysta och kikar på varandra. Flickan slår ner blicken i bordet. Elin gör likadant. Varför är vi här, vad har vi gjort för ont i livet. Jag har tagit studenten, riktigt bra gick det i skolan sen ramlade hela tillvaron över mig. Det här är inte rättvist, på något sätt ska jag ut härifrån. Två killar hasar sig fram till bordet bredvid utan att se sig omkring. En kvinna i gul sommarklänning tränger sig förbi en skäggig man, tar några snabba steg och ställer ner brickan med en smäll. En böjd man med käpp går fram till Elins bord och ställer ner sin bricka. Han muttrar hela tiden. Fisksoppa är inte något han längtar efter. Hu, vad sjuk han ser ut, Elin vänder snabbt bort huvudet. Hjärtat bultar, dunk, dunk. Hon sveper med blicken över rummet, hajar till, blicken fastnar på en ljus man med veka drag vid bordet nära fönstret. Han är smal, har en grön mjuk tröja på sig och ganska lång. Vilken fin kille. En äldre kvinna i sjukhusrock som sitter till höger om Elin böjer sig fram mot henne och viskar.

    Han är läkare men patient.

    Kvinnan snörper med munnen och sedan blir det tyst runt bordet. Vad är det för konstigt med det, tänker Elin och stirrar på kvinnan. Tanken far förbi. Den här sjukdomen har ingenting med intelligens att göra. Vem som helst kan bli sjuk.

    Elin tar ett djupt andetag och säger rakt ut i luften.

    Nu är jag här.

    Hon stoppar snabbt in skinksmörgåsen i munnen och tar en stor tugga. Flickan med det lockiga bruna håret och ögonen som inte kan fästa blicken lutar sig mot henne.

    Jag också vad har hänt dig? Hon sänker blicken och stirrar i bordet.

    Elin nickar och ställer ner kaffekoppen, det klirrar till och några droppar hamnar på fatet.

    Hon sträcker sig efter en grön servett som ligger på den lilla duken, lyfter kaffekoppen och torkar med små rörelser, nickar till de andra vid bordet.

    Vad jag ställer till? Nu luktar det kaffe om oss allihop.

    Killen bredvid Elin rycker till, vaknar till, ett försiktigt leende och drar i skjortan.

    Bättre doft än sjukhusdoften, vi gör likadant. Han häller sakta kaffet på fatet.

    Jag gör samma sak, säger kvinnan mitt emot Elin och skvätter ner det som finns kvar i hennes kopp på fatet. Det glimmar till i hennes ögon.

    En liten uppstickare i Elin tar sig förbi skakningarna inombords och den förlamande tröttheten, hon för fatet fullt med kaffe till munnen.

    Nu sätter vi igång, killen lyfter fatet formar läpparna och pekar med långfingret rakt ut i luften.

    De sörplar högt och ljudligt vid Elins bord. Ett litet uppehåll, sedan börjar de igen. Patienterna vid de andra borden börjar vrida på sig. De få rösterna som hörs i rummet tystnar. Lite skrammel med koppar. Sörplandet stiger till en hög nivå. Hela matsalen sörplar. Tyst. Ett pekfinger i luften, de sörplar, hämtar andan, skrattar och sörplar på nytt.

    Härligt, ropar killen vid fönstret, ställer sig upp och viftar med fatet.

    Kul, vi fick liv i honom. Elin höjer fatet, fäster blicken på killen och rör fatet i takt med den unga killens. En sköterska rusar in och ställer sig i dörröppningen, hytter med armen. Tystnaden intar rummet. Elin skakar på huvudet så att det långa håret flyger. Vänder sig till den unga flickan, lägger tonen lägre än vanligt och säger lugnt.

    Jag försökte hjälpa en flicka i skolan hon mådde pyton under hela vårterminen. Jag försökte men ingen förstod vad jag menade. Det var mig det var fel på. Jag förstorar upp allt, sa skolsköterskan. På sista tiden har jag inte sovit, för mycket tankar som snurrar i huvudet.

    Jobbigt när tankarna snurrar. Jag smällde in i en långtradare med chefens bil. Första gången jag fick låna den. Det bara smällde till i huvudet, katastrof, hon dunkar med handen mot pannan.

    Elin skjuter undan oron som härjar runt och jagar henne, försöker få in den fina flickan i sitt sinne och hon förstår. Om hon hade lånat bilen av chefen och krockat, hade världen ramlat över henne också.

    Blev han arg? Blev du av med jobbet eller vad gjorde han?

    Flickan trycker ihop sina händer, öppnar och sluter dem. Sträcker fram handen som skakar och lyfter glaset med juice och tar en mun.

    När jag vaknade var jag här. En kollaps, sa läkaren.

    Elin ser en silvergrå BMW framför sig som är helt tillbucklad. Utanför de här väggarna finns många människor som inte klarar allt. Hon är inte ensam om att känna smärta och ensamhet. Elin lägger sin hand över flickans hand som snabbt drar undan den.

    Jag är trött, jag går in på salen, flickan tar brickan och lämnar rummet.

    Elin tittar efter henne, en ung vacker finlemmad flicka i kort kjol och blommig blus försvinner ut i korridoren.

    Elin sitter på sängen och stirrar ut genom fönstret. Det här är inte första gången hon ligger på sjukhus. Hur gammal var hon den gången? Inte mer än tio år. Det knyter sig i hjärtat, det drar ihop sig. Känslorna när hon låg i sängen, alla barnen runt omkring henne i sängarna, sjukdomarna som luktade avföring, deras skrik och flera barn som inte kunde äta själva. När sköterskorna pratade, uppfattade Elin att många av barnen var opererade i magen. Avföringen kom ut i en påse på magen. Den stickande lukten lämnade aldrig salen. Elin höll handen för munnen, efter ett tag bytte hon och höll för näsan. Hon ville hem.

    Elin reser sig från sängen, usch vad det luktar illa här inne, tar bort handen för näsan och slår upp fönstret på vid gavel. Björkdoften sveper in i rummet och rensar minnet. Hon vickar lätt på huvudet och går tillbaka till sängen.

    Hur hade hon hamnat på sjukhuset, när hon var liten?

    Pappa hade kört henne till sjukhuset för att hon hade ont i magen. Hon skulle vara där. Läkaren som kom in i rummet och drog ner hennes byxor och klämde på magen. Hon skämdes, ville inte visa sig naken och att hon redan började bli en tonåring. För tidigt, inte beredd, hon var fortfarande ett barn. Ingen hade pratat med henne om hur det är att utvecklas till kvinna, hon var för ung för att få veta. Hennes kropp och känslor pratade de inte om. För mamma var det tabu att prata om kroppen, hon var rädd för sjukdomar och läkare. En händelse i hennes barndom hade satt djupa spår, bäst att inte säga något, enligt mamma. Hennes rädsla uppfattade Elin, men själv var hon inte rädd, hon var ledsen och ensam.

    Elin lyssnade på barnen, hörde deras förtvivlan, deras gråt och önskningar. De fick besök, mammorna och papporna kom och hälsade på. De hade med sig frukt, bananer och choklad. Elin kände glädje med barnen när de kunde gå ur sängen och gå bort till lekrummet. Hon låg och tänkte att alla barnen skulle bli friska. Själv gick hon aldrig till lekrummet.

    Elin väntade på besök. Hon ville ha godis och en banan som de andra barnen. Det kom inget besök. Hon tittade mot dörren och väntade på mamma varje besökstid. Hon längtade hem, hem till sin egen säng och ett rum som doftade av nytvättade lakan. Ingen talade om när.

    En dag kom mamma in genom dörren. Hon stannade och for med blicken över salen, tog ett steg bakåt, stod åter stilla och såg på Elin. Det ryckte till i mammas mungipor. Tänker hon inte komma fram till mig, tänkte Elin och drog upp lakanet över ansiktet. Mamma drog bort lakanet, Elin såg en brun hårtest som ramlat ner över hennes vänstra öga, det högra ögat vandrade fram och tillbaka. Alla känslorna svämmade över Elin, hur hon hade väntat. Hon slog armarna runt mamma. Vem av dem behövde tröst?

    Hon fick besök, men hon fick ingen påse med godis. Läkaren hade sagt att hon inte fick äta något om det blev en operation. Blindtarmen, sa mamma. Hungern skrek i hennes mage, hon längtade efter en banan, tanken att få hålla en i handen, känna den söta smaken. Magen skulle känna sig lugn och hon skulle må mycket bättre. Mamma satt bredvid sängen och Elin grät. Gråten kunde inte ta slut. Hon såg och hörde allt omkring sig, men ingen pratade med henne. Hon var ingen.

    Mamma kom inte på besök efter den händelsen. Den dagen hon skulle åka hem, kom mamma tillbaka. Då hade Elin nästan gett upp hoppet, ingen som pratade eller hörde av sig. Hon frågade mamma varför hon aldrig kom och fick till svar att Elin blev så ledsen när hon kom, det var bättre att hon inte besökte henne. Elin hade svalt hårt och tittat upp på mammas ansikte. Den gången förstod hon att känslor inte är riktigt okej, hon skulle inte ha visat att hon var ledsen. Hade hon inte gjort det, hade hon fått besök.

    Hon gömde insikten längst ner i sitt innersta och glömde.

    Kapitel 2

    Blir jag beroende?

    Läkaren med sina mörka glittriga ögon sitter mitt emot Elin vid det avlånga bordet. Hon stirrar på burken och sedan på den skrynkliga vita läkarrocken, höjer blicken, sväljer hårt.

    Jag vill inte ha medicin. Vad gör medicinen med mig? Blir jag annorlunda? Jag vill vara den jag är. Illamåendet i magen stiger uppåt. Utanför dörren klirrar kärl och vatten brusar, glada ljusa röster, klirret tystnar.

    Var försiktig med desinfektionsmedlet, det ska räcka till alla kärlen. Förresten nattsköterskan kan använda samma kärl till patienterna, skratt rullar i korridoren.

    De skojar. Elin kikar mot dörrspringan, den starka kväljande lukten smyger in i rummet, fastnar i näsborrarna. Hon drar snabbt fram håret framför näsan och känner lukten av schampo, kväljningarna försvinner sakta. Hon reser sig upp, skakar på kroppen och dimper ner på stolen.

    Blir jag annorlunda? Elin kniper med ögonen, suckar.

    En frossa drar genom kropp och själ, hon tar tag i tröjan och drar den tätare runt kroppen för att skydda sig. Det hjälper. Hela tiden håller hon blicken stadig och kikar på läkaren. Läkaren lutar huvudet åt sidan och säger milt.

    Nej, de hjälper dig att må bra. Han skjuter fram burken mot Elin. Sköterskan delar ut den till dig varje morgon.

    Inte den medicinen - aldrig! Den är inte bra. Jag tycker inte om medicin, rösten går upp i falsett.

    Du behöver medicinen. De som har diabetes behöver också ta medicin. Det här är ungefär samma sak.

    En stor smäll i hjärnan, Elin hoppar till på stolen. Den medicinen är inte för mig. Tar jag den, kommer jag att bli ännu sjukare.

    Vi har diabetes i släkten, säger Elin sakta.

    Saknas det ett ämne i min kropp, hon försöker se svaret i läkarens ansikte.

    Läkaren ser tillbaka på Elin utan att röra en min i ansiktet. Inte ett spår syns av vad han menar och varför. Vissa saker bör jag inte veta, det är inte bra för mig. Elin sänker huvudet och tittar ner på sina händer. Det pirrar i magen och tankarna vandrar. Hon behöver alltså ett ämne som saknas i henne. Blir hon för känslig utan medicin? Ja, det är det läkarna tror, det är inte bra att vara känslig.

    Är det här en variant av diabetes?

    Inte riktigt, men det är inte konstigare än att ha diabetes.

    Hon lyssnar på sin inre röst, den vet. Hon förstår inte varför, det som kommer inifrån verkar veta mer än hon.

    Läkaren delar ut medicin, jag vill prata, inom mig finns något som vill ut.

    Jag vill prata med en psykolog, Elin kniper med ögonen.

    En psykolog är säkert bra för henne, egentligen vet hon inte skillnaden på utbildningen, hon har bara hört skvaller i korridorerna om terapi.

    Du behöver ingen psykolog. Vilken medicin vill du ha? Han räknar upp namnen på några stycken.

    Den mörka rösten tränger ner i Elin, hon lyssnar. Ett av namnen fastnar och sitter kvar inom henne. Trycket över bröstet och styrkan från läkaren sprider sig in i henne, han vet vad som är bäst för henne. Tar hon medicinen blir hon frisk. Elin stoppar ner handen i fickan, känner en gummisnodd, drar håret bakåt och virar snodden flera varv, hästsvansen svajar.

    Jag tar den tredje medicinen du nämnde, är det okey?

    Kroppen slappnar av, värmen från läkaren når in, förbi de hemska tankarna att hon är värdelös och inte duger något till. Han tänker hjälpa henne och han tycker om henne. Hon är inget monster utan en flicka som mår dåligt. Stannar hon på sjukhuset kommer hon att bli bra.

    Berätta vad som har hänt och vad du mår dåligt av? Läkaren kikar på henne med huvudet på sned, de mörka ögonen blixtrar till av vänlighet.

    Elin sitter stum, vad ska hon berätta? Att hon är orolig för Moa, det blir hon inte sjuk av. Att hon blir tröttare och tröttare, ingen anledning heller. Känslor, det är sjukt. I alla fall i hennes person. Hon reagerar på omvärlden på ett sätt som inte hennes systrar gör. De verkar så starka eller har hon fel. Mona, äldre systern är alltid ensam. Varför?

    När Elin inte svarar fortsätter läkaren.

    Vad hände i skolan? Du klarade studenten har jag hört.

    Min vän Moa blev sjuk jag är mycket orolig för henne. Hon kom inte till avslutningen. Varför hämtade jag henne inte? Vi kunde ha gått tillsammans till muntan. Jag var trött orkade inte tänka längre.

    Pratade du med skolsköterskan? Hon är till för att hjälpa, läkaren knackar med handen på bordet.

    Hon förstod inte riktigt hur orolig jag var. Hon magrade, ansiktet blev så smalt.

    Rösten orkar inte riktigt med längre. Elin tar ett djupt andetag och lägger armarna på bordet för att hålla sig kvar på stolen.

    Jag var helt maktlös. Jag har övergivit henne. Jag vet hur det känns.

    Har någon dött i din familj eller någonting annat som har betydelse för dig? Läkaren ser intensivt på Elin, en rynka mellan ögonbrynen träder fram.

    Nej, ingenting. Vi är en vanlig familj, bil radhus och två systrar. En idyll har jag hört från mina föräldrars vänner. Tre fina flickor där ingenting kan gå fel. Vad katten är det för fel!

    Har du haft influensa nyligen? Blodtrycket är för högt, säger han med samma lugna röst.

    Det värker i magen. Nu får det vara nog med allt elände, jag vill bli frisk. Vad har jag gjort för fel? Hon skakar huvudet fram och tillbaka.

    Elin stirrar upp i taket, söker efter ett svar. Längst inifrån, en barriär bryts och Elin uppfattar svagt.

    Någonstans, jag vet inte var eller när, men en dag kommer jag att få veta svaret.

    Tanken och känslan vävs samman, försvinner.

    Elin försöker tänka klart, visst hon har känt sig otroligt trött på sista tiden och att hjärtat håller på att brista det känner hon. Hon kämpar, ögonen sluter sig, öppnar sig och sluter sig igen.

    Du får vila nu vi fortsätter samtalet i morgon. Jag finns här när du vill prata.

    Läkaren slår igen pärmen, går fram till Elin och lägger armen runt hennes axlar, för henne fram till dörren, öppnar. Släpper taget om hennes axlar, lämnar ett varmt tryck kvar. Den vita halvlånga rocken fladdrar om benen när han försvinner ner i korridoren.

    Kinderna på Elin glöder när hon går mot rummet. Hon kan inte förstå allt, känslorna rumlar runt inombords, de går inte att särskilja från varandra.

    Elin sätter sig på stolen bredvid sängen, får syn på hårbandet. Hon böjer sig fram mot bordet och tar tag i det blå hårbandet, virar det mellan fingrarna och hör Moas röst, en röst som ropar på hjälp.

    Det rycker till inne i Elin, vågorna inombords kommer och går. Hur är det med Moa idag? De har följt varandra från det de var små, även om de aldrig gått i samma klass. Lite på avstånd ibland, men ändå nära. Promenaden före studenten, då Moa sökte hennes hjälp. Varför kunde hon inte hjälpa?

    Moa hade stannat mitt på trottoaren och sagt Jag orkar inte mer. Hon hade satt sig på gräset, dragit upp knäna och virat armarna runt benen. De var på väg hem från Sundsta läroverk, på höger sida låg den stora tjärnen där de brukade bada. Ungdomar och barn, deras glada skratt brukade fylla luften under sommaren. Den dagen låg ett mörkt, svävande, ilsket, sökande, skrik över sjön. Det rusade fram och stängde in dem. Varför orkar du inte, hade Elin frågat och sparkat med sandaletten i sanden för att få bort oron som börjat gnaga i henne.

    Moa satte händerna för ansiktet. De trötta linjerna från hennes unga ansikte lyste igenom fingrarna. Hennes blå klänning med de svarta prickarna hängde löst på hennes unga kropp. Under våren när allt spirade och slog ut hade Moa istället sjunkit ihop. Gräset runt omkring Moa var saftigt grönt och böljande.

    Rösten var en tonart lägre, djupare och svagare. Elin hade tagit tag i Moas hand och dragit upp henne från marken. De gick bredvid varandra utan att fortsätta samtalet. Moas rygg böjde sig mot marken, hon såg kortare ut än hon var van vid. Skräcken hade börjat sprida sig ner i tårna på Elin. Hjärtat var som en stor boll. Ändå hade promenaden gått ganska bra, hon hade småpratat med Moa om studenten som närmade sig. När de hade kommit fram till EPA, gick de in, Moa köpte ett rosa och Elin ett blått hårband. Moa försökte visa glädje, men armarna hängde utefter sidorna och stegen hängde inte riktigt med i takten som Elin hade.

    På kvällen hade Elin legat och tittat i taket, skuggorna hade rört sig i den blåblommiga tapeten. Hon hade stigit upp och dragit ner den svarta rullgardinen för fönstret. Vad skall jag göra för Moa? Jag får inte överge henne hon behöver stöd. Hela vårterminen hade gått, Moa blev bara magrare och skuggorna under ögonen allt svartare. Oron som härjade i Elins kropp betydde att något var fel.

    Nattmörkret hade svept in i sovrummet. Elin hade legat och vänt sig från den ena sidan till den andra. Moas sorgsna ansikte hade flimrat förbi, ibland på skolgården, i trappan, i cafeterian. Slumrat in och vaknat dyblöt. Hon hade försökt röra armarna, men hade inte fått upp dem på täcket. Lakanet hade snurrat sig fast runt henne. Elin hade slitit i lakanet, ett tunt ställe och lakanet var i bitar. Det ena benet hade hittat ett hål, hon hade satt ner foten på golvet. Resten av det vita lakanet på golvet, hon hade böjt sig ner, tagit lakanet och slängt det i hörnet nära byrån. Slagit med handen i pannan, fallit ner på underlakanet och tänkt.

    Det här får inte fortsätta. I skolan finns hjälpen jag vänder mig till skolsköterskan. Hon hjälper Moa.

    Elin slänger ifrån sig hårbandet. Hon stirrar på det blå hårbandet som landar på golvet.

    Jag vill inte, kan inte, orkar inte, jag vill sova.

    Utanför dörren till salen står två små stolar och ett litet

    Enjoying the preview?
    Page 1 of 1