Udda & Utsatt

By Pauline Wågström

Aaron, 14 och Jimmy, 17, bor ensamma med sin alkoholiserade och oberäkneliga pappa. De lyder hans minsta vink för att undvika problem, och de försöker hålla sig hemifrån så ofta de kan. Sommaren är slut och Aaron och Jimmy ska tillbaks till skolan. Aaron ska börja i en ny klass, fast besluten om att denna gång inte mista sin stora chans till kompisar och Jimmy ska börja i gymnasiet. Det dröjer inte länge förrän de båda stöter på nya bekantskaper och personer som på kort tid kommer att förändra hela deras liv, både på gott och ont.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Mar 5, 2020
• ISBN: 9789178512782

Pauline Wågström

Pauline Wågström, 28, är en författare från Nässjö som skriver självbiografier och ungdomsböcker.

Book preview

Udda & Utsatt

Prolog

Kapitel ett, fem år senare. Aaron och verklighetsflykt.

Oliver, kompisar och kärlekstankar.

Kapitel två, Jimmy och grubblerier.

Oliver och flörten.

Jimmy och flashbacken.

Kapitel tre, Aaron och skolnervositet.

Oliver och peppningar.

Kapitel fyra, Aaron och ursäkten.

Jimmy, läsk och härligheter.

Aaron, stök och sjukdomssnack.

Kapitel sex. Oliver, väntan och förolämpning.

Aaron och jobbiga tankar.

Oliver och gravbesöket.

Kapitel sju, Jimmy och ny bekantskap.

Oliver och Denise reder ut.

Aaron och misstaget.

Kapitel åtta, Oliver och blåmärket.

Jimmy och straffet.

Kapitel nio, Jimmy och frisk luft.

Aaron och hämnden.

Jimmy och mamma.

Kapitel nio, Oliver och tjafs.

Aaron, pizza och undanflykt.

Oliver och utekväll.

Kapitel tolv. Jimmy, Aaron och mammamys.

Aaron och sorgen.

Kapitel tretton, Oliver reder ut.

Aaron, hånskratt och dåligt självförtroende.

Jimmy, ensamhet och frustration.

Kapitel fjorton. Aaron, utflykt och egen kompis.

Oliver bjuder hem Denise.

Kapitel femton. Jimmy, klasskompis och hopp.

© 2020 Pauline Wågström

Impressum

Prolog

Titta bort nu, läsare, för jag inser att slutet är nära.

Min storebror kommer att dö! Pappa håller ett hårt struptag kring Jimmys hals, och jag ser hur Jimmys ben viker sig medan han förtvivlat drar och sliter i pappas händer för att få honom att släppa taget. Jimmys läppar har långsamt börjat skifta och blivit svagt blåaktiga och hans och pappas gestalter tornar upp sig framför mig som två jättar. Rädslan har satt sig hårt, hårt i mitt bröst. Jag måste göra något! Det är som om någon gör tusen nålar över hela min kropp, det sticker. Precis som om miljontals myror irrar omkring i mig. Jag hör hur Jimmy kippar efter luft och hans händer börjar förlora greppet om pappas. Han sneglar åt mitt håll, ger mig en panikslagen blick innan han viker undan och hans ögon är på väg att slutas. Han hänger som en slapp trasdocka i pappas hårdhänta grepp. Pappa försöker strypa Jimmy, man dör om någon gör så. Jag måste säga till honom att sluta! Jag är som fastfrusen, men gör ändå ett försök.

Rummet skakar till när jag far upp från golvet. Parkettgolvet är svalt, men smått klibbigt av intorkad alkohol. Jag börjar rycka och dra i min pappas byxben. Ingen reaktion. Han måste släppa! Jag rätar på mig och mina muskler får arbeta mer än vad de någonsin gjort förut. Ganska snart känner jag att mina armar börjar värka. Mitt slit ger inte resultat.

Släpp honom!, skriker jag. Snälla pappa, han dör. Du dödar honom! Släpp honom! Släpp ...

Först en brännande smärta i ansiktet och därefter i ryggen. Slaget med öppen handflata får mig att falla baklänges och slå i ett av tevebordets vassa hörn. Skräcken och smärtan sprider sig till varenda vrå i min kropp. Jimmy har hamnat i jämnhöjd med mig, liggande på sidan en bit bort. Jag tycker att han andas konstigt, liksom väsande, läskigt. Han ligger smått framåtlutad med huvudet, håller sin högra handflata framför halsen och hostar för allt han är värd.

Du säger inte åt mig vad jag ska göra, Aaron. Fattar du det!, ryter pappa. Fattar du?! Jag kryper ihop bland golvets dammtussar. Det blir blött och varmt på mina kinder när jag börjar snyfta. Nu låter pappa så där igen, jag är rädd! Om jag ligger helt still och är lydig så kanske han blir snäll igen.

En liten stund av rädsla passerar innan Jimmy hasar över golvet fram till mig. Han lyckas sätta sig upp på golvet och han lägger sina armar hårt kring min darrande kropp. Jag tycker det är obehagligt att inte kunna ha kontroll över mina rörelser.

Åh, nej! Ser du? Nu dricker pappa av den där drickan igen som gör honom så arg och farlig! Kommer han aldrig bli snäll igen?

Kapitel ett, fem år senare. Aaron och verklighetsflykt.

Fort fram med rakhyveln, ångesten måste bort direkt! Ja, läsare, jag vet att du är där och att du bevakar varenda steg jag tar, men vet du vad? Jag bryr mig inte. Jag måste göra det här, det finns ingen annan utväg.

Två dödsbleka armar täcka av skärsår. Ångesten i mitt bröst är så hög att det känns som om jag ska drunkna i den. Luften får inte plats, jag är övertygad om att jag är på väg att kvävas. Jag försöker andas in så mycket jag kan men det tar stopp. Hela bröstet känns igentäppt som en ballong med för mycket luft. Det känns som om jag ska sprängas. Men bara nästan. Bröstet är fyllt med ångest ända upp till ytan och precis som att en ballong inte kan spricka utan ett nålstick så kan mitt bröst inte det heller. Armarna måste snittas sönder mer om jag ska kunna få någon ro. Jag måste andas, men det är så svårt. Jag får panik! Hjälp mig, läsare, snälla hjälp mig bara ...

Några tappra försök till inandning. I ett desperat försök att lugna ner mig går jag runt runt inne på toan, och slutligen snurrar det så mycket i huvudet för mig att de vita kakelväggarna med starkt svarta konturer blir synliga åt vilket håll jag än vänder blicken. De stänger in mig i ett luftfattigt vakuum och omringar mig.

Att skära sig ger samma känsla för mig som för en ballong som bitvis blir tappad på luft. Påsen som är fylld med mina livräddare, rakhyvlarna, känns saligt mjuk mot handen när jag greppar den. Badrumsskåpet åker igen med en dov smäll inne på den svagt upplysta toaletten. Jag försöker förtvivlat fiffla fram en skarp och oanvänd rakhyvel. Pappa kan omöjligt märka att jag använder en av dem, bara jag är noga med att tvätta den och sätta tillbaks plasthylsan igen. Plasthylsan som ger skydd åt de härligt vassa rakbladen. Det går fort att avlägsna den. Rakbladspåsen kastar jag omilt ifrån mig intill den gamla vita tvättkorgen, som ger plats i ett av badrummets mest smutsiga och ostädade hörn. Jag sätter sig tillrätta på det hårda golvet bland smutsen där jag känner att jag hör hemma. Jag är så misslyckad.

Med duschkabinen tätt intill mig kan jag känna gåshuden sprida sig på min högerarm, jag rullar tröjärmen så högt upp jag kan, tills tröjans tyg börjar strama åt kring min hud, och gör liknelsen av att en anakonda är i full gång med att täppa till hela min blodtillförsel. Med vänsterhanden ska jag sarga handleden och resten av armen. Stöttande mot mitt högerben placerar jag högerarmen med handleden uppåt. Allt är klart. Det enda som saknas är lite mod. Det känns svalt, rakbladet vilar varsamt mot min hud.

Det kommer att svida, det kommer göra ont som fan. Men jag måste! Eller gör jag det? Jag hatar att det gör så ont, men jag klarar inte detta. Jag kan ju för fan inte andas! Jävla ångest, nu skär jag!

Såren på min handled som inte har hunnit läka ska få sig ännu en omgång. För bästa effekt bestämmer jag att jag ska karva ett nytt sår rakt över dem. Utbrottet i mitt inre måste få ett stopp. Nu gör jag det bara. Palla bry sig om det gör ont, hela mitt liv gör ont. Jag orkar inte bry mig. Jag förtjänar smärtan, jag är äcklig, oönskad och värdelös.

Snabbt och skoningslöst. Jag har varken kontroll över min nyss uppskurna handled eller resten av min kropp. Handleden pulserar utan uppehåll och det sprider sig likt rekordsnabba cancertumörer från topp till tå. Det bränner. Långsamt, som en slingrande orm letar sig blodet längs med resten av min arm innan det slutligen drar sig nedåt. Sårskorporna som så duktigt har täckt över det gamla såret har åter fläkts upp. Blodet slingrar sig inte längre, det skvalpar fram. Det nygjorda såret är nu placerat tvärs över det förra och skårorna liknar ett kryss. Ett rött sådant.

Högerarmen ut, vinklad bort från kläderna. Allt det svarta omsluter mig igen. Drömtillvaron som jag just har försatt mig i är underbar och jag låter mig väl njuta av det eftertraktade tillfället. Medveten om att ångesten redan är på väg, hur den kommer sätta sig fast som en enorm, orörlig klump i bröstet. Jag klarar det inte! Vart ska jag ta vägen? Jag är fast, jag kan inte fly!

Att jag snart inte kommer kunna ta ett enda befriande andetag utan att ångesten gör sig påmind om att den finns där känns hemskt. Vedervärdigt.

Det plötsliga bankandet på dörren konstaterar att stunden av avkoppling är över. Smärtan förflyttar sig till magen, en tsunami av känslor försöker nu enas om en plats. Allt går runt. Illamåendet för mina tankar till attraktionen Fritt Fall på Gröna Lund. Trots att aldrig har åkt karusellen så kan jag tänka mig att det är så här det känns när man börjar falla. Nedåt i en svindlande fart.

Aaron? Kommer du inte ut nu så får du fan ingen mat! Fattar du det?!

Stel som en frusen glasspinne sitter jag där på golvet, och nedblodad på golvet skymtar rakhyveln.

Jag kommer snart, säger jag.

Jag måste skynda mig, jag måste skynda mig. Han får bara inte ställa in maten, jag är hungrig, jag måste ha frukost.

Det klingar till och varmvattnet börjar forsa ner över rakhyveln, vilket får det kritvita handfatet att gradvis färgas mörkrött. Från badrumsskåpet tar jag fram den väl använda sårtejpen. Jag tar lite toapapper som jag virar några varv kring min blödande handled. Sårtejpen placerar jag runt om så att det inte ska lossna. Ner med den täckande tröjärmen, tillbaks med plasthylsan på rakhyveln, en snabb spolning i toaletten.

Ett ljusblont och kortklippt yrväder där hårtesterna står åt alla håll. Jag synar de mörka ringarna som skymtar fram under mina ljust bruna ögon, men gör mitt bästa för att ignorera den magra och bleka gestalten som ska föreställa min spegelbild. Hur kan jag vara såhär jävla ful? Ingen kommer någonsin vilja ha mig, jag är så äcklig! Mina ögonbryn är nätta och ljusa, nästan osynliga och jag har en mun smal som ett streck. Om mitt utseende hade utplånats genom att jag krossade sönder min spegelbild så hade jag gjort det, lätt.

För jag hatar mig själv.

Vid det långsmala köksbordet i oljat trä sitter pappa och Jimmy, frukosten står redan framplockad. Smålandstidningen ligger uppslagen. Jag går bort mot köksbordet, medan jag håller ögonen på mina steg.

Inte ett ljud når mina öron när jag intar min plats. Två brödskivor ligger på bordet framför mig och jag brer dem med smör och börjar äta. Pappa har läst klart tidningen. Han lutar sig bak på stolen, lägger armarna i kors över bröstet och synar mig med sin skarpa blick. Jag skjuter ihop axlarna, tuggar långsamt och tyst. Min fot letar sig fram under bordet tills den snuddar vid Jimmys. Jimmy sitter mittemot mig. Ett par, likt mina egna ljusbruna ögon möter min blick som är fylld av skräck. Jimmys armar hänger slappt utmed sidorna medan han tuggar på sin mat. Han viker inte undan med blicken för en sekund. Jag märker på honom att han är lättad över att inte längre behöva vara ensam vid köksbordet med pappa.

Just som jag sträcker mig efter mitt glas med juice bultar det till i handleden där jag skurit mig. Jag stannar till med armen mitt i rörelsen och i samma stund gör jag en ofrivillig grimas till följd av smärtan. Jimmy höjer frågande på ögonbrynen, och tittar sedan ner på min vänsterarm. Jag ignorerar hans blick och gör återigen ett försök att sträcka mig efter glaset. Den här gången lyckas jag se normal ut i ansiktet trots att det känns som om någon skär mig hårt med en osthyvel längs med handleden.

Skynda dig att äta nu, Aaron!, påpekar pappa irriterat. Och bara så ni vet det, kommer ni hem innan klockan sex ikväll så får ni så mycket stryk att inte ens eran mamma skulle känna igen er efteråt. Jag ska nämligen få besök. Han viker ihop tidningen och jag försöker svälja ner lite juice. Jag kan se min pappas ovårdade skäggstubb och mörka blick i ögonvrån, men håller hela tiden blicken på min smörgås. I hopp om att dölja synen av min pappa för en stund så lutar jag min vänstra armbåge mot bordsskivan och döljer ena sidan av mitt ansikte med handflatan. Ser du hur arg han ser ut? Honom vill man inte ha att göra med i första taket så det är alltid bäst att tiga hur förolämpad man än blir.

Har ni förstått?! En glasskarp blick riktad mot Jimmy. Jag kan riktigt se hur rädd han känner sig, hans hals ger ifrån sig ljudliga kluckande då han sväljer.