I regnet fanns du

By Isabella Lundberg

"I regnet fanns du" är en gripande feelgood-roman om att våga lämna det som varit och ge livet en ny chans.När Ellie drabbas av sitt tredje missfall innebär det början på slutet för hennes äktenskap med Johan. Han blir ännu mer våldsam än tidigare och när Ellie inser att situationen inte kommer förbättras väljer hon att fly. Med hjälp av en gammal vän tar hon sig till det lilla samhället Rosefors i Blekinge där hon tas in av Britha, en äldre dam som har en stuga ledig för sådana här tillfällen.Med hjälp av Britha och den brådmogna och sprudlande tonåringen Meja börjar Ellie sakta men säkert bygga upp ett nytt liv för sig själv. När hon lär känna Kristoffer kastas känslorna dock om igen. Ska hon våga ge sitt hjärta till någon efter det hon har varit med om? Och kommer de nyfunna relationerna överleva efterskalven från det förflutna?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 17, 2023
• ISBN: 9788727062914

Book preview

Isabella Lundberg

I regnet fanns du

SAGA Egmont

I regnet fanns du

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Isabella Lundberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727062914

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

De flesta vi möter går igenom saker vi inte vet någonting om.

Den här boken är en påminnelse om det,

men också ett försök till att visa alla som har det svårt

att en ljusare morgondag väntar på att få möta er.

ETT

Det sega låset på insidan av toalettdörren vägrade snurra runt. Jag slet i handtaget för säkert fjärde gången samtidigt som jag pressade ovansidan av metallvredet åt vänster. Hörde Johans tunga steg närma sig hallen och insåg att min hastiga flykt kanske verkat lite väl suspekt. Slet ännu hårdare i handtaget, utan att våga andas, och ruckade på låset som till slut gav med sig och gled in i den förbaskade skåran i dörrkarmen.

Vad håller du på med? Jag hoppas att du inte tänkt smita ifrån disken. Du vet att det är ditt jobb, sa Johan med ett tonläge som lyckligtvis lät mer missnöjt än misstänksamt.

Nej då, jag ska ta hand om den snart. Jag blev bara akut kissnödig, ljög jag medan jag stirrade blint framför mig.

Att säga någonting annat vore alldeles för riskabelt. Den verkliga anledningen till att jag sprungit i väg skulle få ligga begravd inuti mig ett bra tag till. Om jag yppade någonting om mina misstankar redan nu skulle det vara kört. Om jag sa orden högt skulle de bli verkliga och när de var det skulle han garanterat agera.

Det gjorde han alltid.

Ännu fanns det dessutom en chans att jag hade fel. Det var kanske inte så som jag befarade. Kanske hade jag inbillat mig alltihop. Mina tidigare erfarenheter hade trots allt gjort mig mer paranoid än realistisk.

Du och ditt kissande, muttrade Johan innan han försvann tillbaka in i köket där han plockade ut ännu en starköl ur kylen så häftigt att glaset klirrade mot några av de andra flaskorna.

Själv vände jag mig om, lutade ryggen mot dörren, tog ett djupt andetag och pressade handflatorna mot ansiktet. I huvudet spelades de senaste minuterna upp i form av korta, men detaljrika, minnesfragment. Middagen som varit ovanligt trevlig, men sedan avbrutits abrupt av känslan av någonting som runnit ut i trosorna. Andetaget som fastnat i halsen. Hettan som krupit under huden och stortån som slagit i halltröskeln.

Snälla säg att jag har fel, mumlade jag uppgivet och sjönk till golvet samtidigt som en ensam tår rann nerför min kind.

TVÅ

Är du inte klar snart? Johans skarpa röst skar genom väggen och skingrade bruset i mitt huvud.

Jo, snart. Fick inte upp skärpet bara, sa jag och reste mig upp på skakiga ben samtidigt som Johan svor åt mig och klampade uppför trappan till ovanvåningen.

Tacksam över att han inte kommit ihåg att jag inte haft något skärp på mig lirkade jag av mig de svarta jeansen, drog ner de ljusa trosorna och sjönk ihop på toalettstolen.

Blod. Igen.

Varför kunde jag aldrig få behålla en graviditet?

Jag försökte, men lyckades inte hålla tillbaka tårarna. Sträckte mig efter kranen och drog i gång vattnet för att dölja ljudet av mina hulkningar. Grät in i mina darrande händer för att begrava lätena ytterligare.

Visserligen antog jag att Johan satt sig vid datorn och tagit på sig headsetet, precis som han gjorde nästan varje kväll numera, men jag vågade inte riskera att han skulle höra mig. Ville inte att han skulle få reda på att min kropp var på väg att svika honom ännu en gång. Speciellt inte när han hade druckit.

Återigen satt jag därför ensam och såg blod droppa ner i toalettstolen. Yrseln var påtaglig så jag släppte taget om ansiktet, mina händer slöt sig kring den tunna plastringen jag satt på och greppet hårdnade.

När jag förlorat vårt första barn hade jag sökt tröst hos Johan, men det hade varit ett enormt misstag. När det kom till mina missfall hade det aldrig funnits något stöttande bemötande att hitta hos honom. I stället hade en öppen handflata träffat min kind den där första gången alla våra förhoppningar rasat samman. En öppen handflata som redan efter ett par dagar slutits och lämnat allt tydligare spår efter sig.

Hur hade det kunnat bli så här? Vi som skulle blivit så bra föräldrar. Det hade varit planen hela tiden. Att vi skulle uppfostra minst tre barn i huset Johan vuxit upp i.

Tanken hade förstås också varit att det huset skulle ha sett väldigt annorlunda ut vid det här laget. Vi skulle ha slagit ner ett par väggar, ljusnat upp alla mörka ytor och gjort oss av med alla skavanker som orsakats av både människor och djur.

Men så hade det inte blivit.

Huset hade snarare blivit allt mer instängt, mörkt och nergånget för varje år som gått. Det fanns helt enkelt ingen ork över till renoveringar mitt i all den sorg vi levde i. Dessutom kom ingen hit och hälsade på längre så vad spelade det för roll att huset inte såg ut så som vi önskade? Ingen såg ändå hur vi egentligen hade det innanför de där perfekta ytterväggarna som hunnit målas vita innan vår värld raserades.

Jag är sugen på någonting sött, sa Johan och sparkade till toalettdörren så att den skallrade mot karmen.

Det oväntade ljudet fick mig att bokstavligt talat hoppa upp från toalettstolen och dra på mig både byxor och trosor i en enda rörelse.

Det finns choklad i skafferiet, sa jag och vände mig mot det låga handfatet.

I skafferiet? Du vet att jag vill ha den kyld!

Förlåt, jag …

Inte ens det kan du göra rätt! utbrast han och slet i toaletthandtaget. Öppna! Jag behöver pissa!

Snart, jag ska bara tvätta mig först.

För att inte råka skvätta ner golvet lutade jag mig framåt och påbörjade arbetet med att tvätta bort sminket som kletats ut i ansiktet. En gammal skada som Johan åsamkat mig sved inuti nacken när jag stod där och skrubbade huden med hjälp av min sminkborttagningssvamp, men det kunde inte hjälpas. Om han upptäckte att jag varit oförsiktig och blött ner badrumsmattan med vatten skulle det inte vara det enda som gjorde ont på mig. Dessutom behövde jag någonting att skylla mina röda ögon på – om han skulle få för sig att titta på mig länge nog för att lägga märke till dem – och då var tvål som hamnat fel en perfekt ursäkt.

Medan jag torkade ansiktet med min rosa handduk rann så pass mycket blod ut ur mig att jag instinktivt pressade ihop låren i ett försök att få stopp på det. När känslan passerat ryckte jag loss en stor bunt papper från toalettrullen och tryckte ner den i trosorna. Att ta en binda från det oöppnade paketet bakom spegeln kändes alldeles för riskabelt. Om det var någonting Johan höll koll på så var det nämligen det paketet och så länge det var orört skulle jag nog kunna låtsas att jag inte börjat blöda än.

Hör du illa eller? sa Johan och slet i dörrhandtaget ännu en gång.

Nej då, jag är klar nu.

Jag klistrade på ett vänligt ansiktsuttryck, slappnade av i axlarna och vred om låset. Innan jag hann ta tag i handtaget slet Johan upp dörren och stormade in i det trånga rummet. För att undvika att stöta i hans kropp vek jag åt sidan och hamnade precis intill väggen, framför toaletten, medan han öppnade gylfen och drog fram könet.

Utan att säga någonting smet jag ut genom den vidöppna dörren och vidare fram till skafferiet. Chokladkakan låg på översta hyllan – där Johan bett mig lägga den eftersom han ändå inte tänkt äta den förrän på lördag – men det mindes han förstås inte nu.

Vad gör du? Johans röst var inte hård den här gången, utan mjuk och välkomnande.

Kanske hade han glömt bort chokladen? Jag sänkte armarna och lät den gula, oöppnade förpackningen ligga kvar på hyllan.

Fixade lite bara.

Jag tänkte vi kunde umgås lite. Johan kom upp bakom mig, svepte mitt långa, ljusa hår över min högra axel och kysste min hals samtidigt som han lade armarna om mig.

Beröringen, som en gång i tiden fått mig att rysa av välbehag, fick numera mitt kroppshår att resa sig av en helt annan anledning. Instinktivt försökte jag ta mig ur hans grepp, men misslyckades.

Jag skulle ju ta hand om disken.

Den kan vänta.

Johan snurrade mig ett halvt varv, lyfte upp mig så att jag hängde över honom, med magen tryckt mot hans axel, och bar mig uppför den branta trappan. På väggen ovanför det mörka, kattrivna räcket fanns en handfull av alla de bilder som tagits på oss innan vi – för över två år sedan – börjat försöka skaffa barn.

Mitt leende var så brett på varenda bild förutom de där min mun pressades mot Johans och mina ögon … När jag såg in i de tindrande ögonen på bilderna kunde jag nästan inte känna igen dem. Hur hade det varit att vara så där lycklig?

Ett dovt, knakande ljud bekräftade att vi nått toppen av trappan och jag gav mig på ännu ett bortkastat försök att lirka mig ur min mans grepp. Jag mår illa, kan vi inte …

Du kommer inte tänka på det snart, ska du se.

Några få steg till och vi var framme i vårt dunkla sovrum där mörkläggningsgardinen numera ständigt täckte fönstret eftersom Johan klagade på att hans huvudvärk förvärrades av ljuset. Min blick sökte efter den lilla, strimma solsken som brukade leta sig in på den ena sidan av gardinen, men kvällen tycktes vara för sen.

Johan lade varsamt ner mig på den obäddade sängen och kröp upp intill mig. Jag vände blicken mot honom eftersom jag antog att det var det jag förväntades göra.

Förlåt för att jag har varit så hård mot dig på sistone. Den här resan har varit så påfrestande för mig. Han smekte min mage och lät handen glida ner mot byxkanten. Lutade sig över mig och närmade sig mitt ansikte med sitt. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, men valde att besvara kyssen när hans läppar nådde mina.

Jag orkar inte i kväll, sa jag sedan och vände bort ansiktet.

Johan, som varit i färd med att öppna min gylf, pausade och såg på mig med irriterad blick. Kan du inte ställa upp för min skull? sa han och öppnade knappen på mina byxor trots att jag försökte mota bort hans hand från området.

Kan vi inte ta det i morgon i stället? sa jag och hävde mig upp till sittande ställning så att Johan inte skulle kunna få av mig byxorna och på så vis upptäcka det blodiga pappret som låg nedtryckt i trosorna.

"Vi kan göra det i morgon också", sa han och tog ett stadigt tag om mina byxor och drog dem neråt med sådan kraft att jag gled ner på rygg och byxorna åkte halvvägs nerför skinkorna.

Nej! utbrast jag och försökte hålla byxorna uppe medan han slet allt hårdare i dem.

Varför leker du så svår? Johan granskade mig med blicken. Du har gråtit. Säg inte att din värdelösa kropp håller på att stöta bort mitt barn igen?

Mitt hjärta brast och ut ur såret sipprade alla de känslor, minnen och familjedrömmar jag försökt hålla fast vid. Var jag verkligen ingenting mer än en bebismaskin för honom? Såg han inte hur mycket jag också längtade efter det här barnet? Hur mycket jag också önskade att få bli förälder?

Vårt …, mumlade jag medan vätska återigen samlades ovanpå mina ögon och fick dem att svida.

Vad? Johan skrynklade ihop ansiktet och minen han på så sätt fick till – tillsammans med frågan han ställde – fick skåran i hjärtats mitt att fläkas upp ytterligare.

Det är vårt barn, inte ditt.

Ja, hade jag kunnat göra allt själv hade jag minsann sett till att inte döda barnen i alla fall. Hur bär du dig åt egentligen? Ingen kvinna kan väl vara så kass på att bygga barn som du är? Johan reste sig och slet med mig upp på fötter. Jag orkade inte spjärna emot och for in med höften i den bastanta byrån. Förstår du inte att folk kommer tro att det är något fel på mig snart?

Och vad gör dig så säker på att det inte är det?

Johans blick svartnade. Jag visste att jag borde behållit de orden för mig själv, men var för matt för att orka bry mig. Han tog tag om min hals och pressade in fingrarna i huden. Jag kippade efter luft, men kom inte åt någon. Slog med mina knutna nävar mot hans bröstkorg, men händerna bara studsade mot den som om den vore gjord av hårt gummi.

Så släppte han taget om halsen och jag kastade mig framåt, tog mig ut i den långsmala hallen och skyndade mot trappan.

Och vart tror du att du är på väg? Johans grova, klibbiga hand slöt sig kring min handled och stramade åt. Jag ryckte och slet allt vad jag kunde, medan tårarna forsade, men han släppte inte taget.

Om du hatar mig så mycket kan du väl låta mig gå? sa jag med hjälp av en röst som knappt bar.

Förstår du inte? Vi är gifta. Du är mitt ansvar. Du ska inte gå någonstans!

Du skadar mig, flämtade jag och stirrade ner på min pulserande arm. Snälla Johan, låt mig gå …

En öppen handflata träffade min kind och fick huden att brinna. Mitt huvud kastades åt sidan och jag for in i väggen vars tunna ytskikt gav vika och sprack upp.

Efter kollisionen med väggen hamnade jag på golvet och Johan satte sig gränsle ovanpå mig. Svett droppade från hans ljusa hårslingor och ner på mitt ansikte. Den sötsyrliga andedräkten från hans öppna, flåsande mun kastades mot mig. Hans händer närmade sig min hals och jag stretade emot.

Hur mycket jag än försökte vrida och vända på mig var jag fast och jag insåg att jag skulle behöva ändra taktik om jag skulle ha en chans att ta mig ur situationen.

Förlåt, sa jag därför och avbröt alla fysiska försök till att ta mig loss.

Säg det! spottade han ur sig utan att lätta det minsta på trycket hans kropp lade mot mitt magparti.

Jag kan knappt andas.

Nå? sa han efter att ha ställt sig på alla fyra, vilket gjorde att jag kunde ta ett par obehindrade andetag utan att han behövde vika undan från sin maktposition.

Tankarna snurrade om vartannat. Skulle jag ge honom det han bad om? Kanske skulle han lugna ner sig, bara jag sa de rätta orden? Å andra sidan fungerade inte smicker speciellt bra längre. Oftast gav han inte upp förrän all ilska runnit av honom och blivit till långvariga, ömmande märken på min kropp. Kanske var det här min chans. Om mitt knä träffade honom mellan benen med tillräcklig kraft skulle jag kanske kunna …

Innan jag tänkt klart tanken vrålade Johan högt. Jag hade gjort det. Men nu då? I stället för att skapa en flyktväg var jag nu återigen fastklämd under mannen jag försökt komma ifrån. Hans fokus var dock inte riktat mot mig. Kanske skulle han inte vara beredd på ett kraftfullt flyktförsök just precis nu?

På något sätt lyckades jag få bort honom från mig, hasa mig bakåt och resa mig upp. När jag skulle svänga runt och ta tag i trappräcket fick han tag i min arm och jag snubblade, tumlade nerför de hårda trappstegen – tillsammans med honom – och störtade in i väggen.

Hela rummet snurrade och Johans kropp kilade fast mina ben intill väggen. Blod sipprade ut från hans näsborrar och nerför hans vänstra kind.

Andades han?

Jag hyperventilerade medan jag, millimeter för millimeter, lirkade mig bakåt längs med den kalla väggen samtidigt som jag försökte knuffa bort Johans lealösa kropp. Efter vad som kändes som evigheter var jag äntligen fri och jag kunde ställa mig upp.

Vad skulle jag göra nu? Kunde jag verkligen lämna honom så här? Tänk om han var död. Skulle jag då bli anklagad för mord? Skulle jag kunna bevisa att jag bara försökt komma undan hans raseri eller skulle jag bli den de valde att straffa?

Jag tyckte mig se Johans fingrar röra på sig och fick fart på fötterna. Sprang på stapplande ben mot ytterdörren, stack fötterna i mina slitna, gamla gympaskor och låste upp precis innan jag hörde honom jämra sig.

TRE

Första gången jag knappade in portkoden lyste lampan rött. Jag såg mig om för att försäkra mig om att Johan inte var där. Att han inte hunnit ifatt mig på något sätt. Sedan tryckte jag in de fem siffrorna ännu en gång. Hoppades på att jag tryckt fel den första gången och att den röda lampan inte betytt att koden bytts ut.

Det kändes som att tiden stod stilla fram till dess att lampan lyste upp i grönt och låset knäppte till. Genast ryckte jag upp dörren och sprang uppför trapporna till tredje våningen. Äntligen kände jag mig lite säkrare. Johan hade aldrig följt med mig hit. Han kunde inte koden och skulle inte kunna gissa sig till att jag sprungit till just det här lägenhetshuset.

Jag visste knappt själv varför jag gjort det. Jag var inte längre vän med personen som bodde innanför den plana trädörren som jag nu stannat framför. Ändå var det hit mina fötter burit mig och visst hade det nog varit klokt ändå?

Kattis hade arbetat extra för kvinnojouren tidigare och jag visste att hon hjälpt kvinnor på flykt förut. Inte för att hon någonsin berättat om något fall för mig – vi var som sagt inte vänner längre – men hon använde sig ofta av sina sociala medier för att sprida kunskap om hur illa mäns våld mot kvinnor kunde sluta.

Frågan var bara om hon skulle vilja hjälpa mig? Förtjänade jag hennes hjälp?

Trots min osäkerhet bultade jag med mina knutna nävar mot dörren och slutade inte förrän Kattis öppnade. Hon stod iklädd ett par svarta cykelbyxor, som slutade strax ovanför knäna, och en stor, vit T-shirt. Bakom henne, nära vardagsrummet, skymtade jag en lättklädd kvinna och mot oss skyndade en liten, långhårig hund.

Vad gör du här? viskade hon och drog igen dörren bakom sig. Vad har hänt med dig?

Johan … Min röst sprack upp och hulkningarna tog vid.

Är det han som har skadat dig?

Jag nickade. Jag måste ta mig bort från honom.

Kattis sneglade mot dörren och såg ut att tveka, men nickade snart hon också. Vänta här, så kommer jag alldeles strax.

Tack, sa jag trots att ordet inte hann släppa taget om mina läppar förrän dörren stängts igen och jag stod ensam kvar i det kliniskt rena trapphuset.

Den Kattis som mötte mig nästa gång dörren öppnades var lika lugn och metodisk som hon varit när vi var vänner. Först räckte hon mig en svart hoodie och bad mig klä på mig den och när vi gått ut och satt oss i hennes klarröda Seat plockade hon upp en påse med is, lindade in den i en tunn handduk och såg menande på min panna.

Jag skakade på huvudet och spände fast säkerhetsbältet. Det behövs inte.

Behövs inte? Ditt ansikte är helt blåslaget. Kattis drog ner solskyddet framför mitt huvud och förde undan den lilla grå luckan som täckte spegeln.

Jag mötte min egen blick och fastnade sedan med den vid den största bulan i pannan. Jag trodde inte att det var så illa.

Adrenalinet måste ha dämpat smärtan.

Jag nickade sakta. Jag antar det.

Tror du att Johan kommer försöka hitta dig?

Jag nickade igen. Han letar nog redan. Jag såg honom öppna ytterdörren strax innan jag svängde in på gatan som ligger strax intill vår.

Då borde jag köra dig till polisen. De kan hjälpa dig …

Johans syster arbetar där. Hon kommer inte förstå. Hon avgudar sin lillebror.

Då kör jag dig till en av kvinnojourens lägenheter. Jag vet fortfarande var ett par av dem ligger.

Jag vill inte dit.

Kattis stirrade storögt på mig.

Jag kan inte leva så. Vill inte sitta inlåst och rädd bland en massa okända kvinnor hela dagarna …

Kattis svor tyst och tittade stint rakt fram i ett par sekunder innan hon fortsatte: Tro mig. Du kommer inte vara mindre rädd om du är ensam.

Innerst inne förstod jag att hon hade rätt, men efter att ha varit nästan helt isolerad från omgivningen de senaste åren visste jag inte ifall jag skulle klara av att ständigt omges av andra människor.

Finns det inga andra alternativ? sa jag därför med dämpat tonläge.

Det beror på vad det är för alternativ du söker.

Jag vill bara få vara för mig själv.

Jag förstår. Vänta här så ska jag se vad jag kan göra, sa Kattis och plockade upp sin mobil från knät.

Vem ska du ringa? sa jag och sneglade mot displayen trots att jag inte kunde se någonting på den.

Kvinnojouren.

Men …

Om vi har tur kan de erbjuda dig ett hem som passar dina önskemål. Oavsett behöver jag rådgöra med dem.

Kattis lyfte mobilen till örat och försvann ut ur bilen. Förardörren slogs igen och jag lämnades ensam kvar i det tysta. Hon gick fram och tillbaka längs med sidan på bilen och sparkade till en och annan sten som studsade fram över asfalten. Hennes läppar rörde på sig och hon sneglade mot mig lite då och då. Det var alla ledtrådar jag fick som kunde ge någon hint om vad som sades.

Själv hade jag svårt för att sitta still trots att det rann blod ur mig varje gång jag rörde på mig.

Orolig över att blöda igenom kläderna och fläcka ner sätet böjde jag mig framåt och plockade upp en plastpåse som låg hopknuten på golvet framför mina fötter. Med den fastkilad under rumpan hade jag åtminstone en sak mindre att oroa mig över.

Efter vad som kändes som evigheter sänkte Kattis mobilen och jag antog att samtalet var över, men så lyfte hon den till örat igen.

Den här gången stod hon stilla medan hon pratade och ansiktet var vänt bort från mig. Om det var de detaljerna som fick det att krypa i kroppen eller om det var stressen över att Johan när som helst skulle kunna hitta oss som låg bakom känslan var jag osäker på. Men någonting var det som hände inuti min kropp.

För ett ögonblick övervägde jag att kasta upp bildörren och springa i väg. Innan jag hann göra mer än att knäppa upp bältet öppnades dock förardörren och jag valde att sitta kvar.

Räck mig din telefon, sa Kattis och såg sakligt på mig.

Jag förde handen mot bakfickan, men den var tom. Jag fick inte med mig den.

Vad bra, då kan Johan inte kontakta dig och han har ingen möjlighet att spåra dig hit om det skulle vara så att han har kopplat någon form av sökare till den. Du kommer att få låna en telefon när vi kommer fram. Spänn fast säkerhetsbältet nu, vi har några timmars bilfärd framför oss.

Vart ska vi?

Till Blekinge. Om du vill kunna leva mindre instängt och utan rumskompisar är det dit vi måste åka. Där finns en äldre dam som är beredd att låta dig bo i hennes stuga.

Tack …, sa jag. Men jag kan ta bussen så du slipper offra din fredagskväll på att köra mig.

"Absolut inte. Det är för riskfyllt. Dessutom är det som hänt inte ditt fel. Om någon bär skulden för att