Socker

By Agneta Alarik

Socker är en kriminalroman med både spänning och humor. Man får följa Emma som blir frihetsberövad när livet känns nattsvart. Detta blir en vändning för Emma, och hon känner sig snart närmare sina kidnappare än sina medfångar...

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Feb 21, 2014
• ISBN: 9789174632781

Book preview

var:

Dag 1

Jag blängde ilsket efter exmakens gråa skalle när han snorkigt seglade ut genom ytterdörren.

Joakim tog upp sin bag och slängde den över axeln. Hej då morsan, ses på sönda. Han gav mig en lätt förebrående blick.

Jag rufsade hans blonderade lugg och fick en mjuk kram till svar innan han traskade efter sin far med stora kliv.

Måste ni alltid tjafsa? Sara gav mig en hastig kram.

Jag svarade hennes svarta lockar: Erik ska alltid bestä…

Ja ja, mamma. Han är som han är. Sara suckade och klampade iväg mot bilen där Erik och Anna väntade otåligt.

Jag drog igen dörren för att slippa se lyckliga familjen åka iväg i den splitternya Volvon, och gick ut till mitt trånga kök. Jag slog mig ner vid köksbordet och granskade de nakna björkarna utanför fönstret.

En hel vecka i ensamheten hade jag framför mig igen. Och Erik hade redan tagit upp att de ville ha med sig barnen till deras stuga över julhelgen i år igen. Att sitta ensam ännu en julafton var inget jag såg fram emot.

Jag suckade djupt när blicken gick till den översvämmade diskbänken.

Jag skulle ta hand om disk och tvätt, men inte nu. Jag ville ha frisk luft och en chokladkaka först.

Jag letade reda på min allt för tunna plånbok och drog på mig de svarta gympaskorna. Efter snabb överläggning beslöt jag mig för att ta den röda jackan som var fodrad. Jag fick med cigarettpaketet och tändaren innan jag gick ut i oktoberkylan.

Det var tre kilometer till kiosken nere i samhället och jag hade den längsta biten för mig själv genom skogen. Efter en kilometer passerade jag min enda granne Edit, som jag såg hade fullt upp med veckobaket.

Jag funderade på hur jag skulle få veckan att gå. Ingenting var inbokat förutom på fredagen då jag skulle till arbetsförmedlingen. Det var söndag, så jag hade fyra händelselösa dagar framför mig. Och pengarna var som vanligt redan slut så någon tur till stan var inte att tänka på.

En lätt dimma låg nära marken och små regndroppar föll tyst. Lite längre fram på den asfalterade skogsvägen gick ett rådjur sakta från skogsbrynet över vägen. Med ett litet skutt hoppade den ner i diket och försvann in bland träden.

Tankarna vandrade kring min ofrivilliga arbetslöshet. Jag hade varit utan arbete i snart två år och vi skulle snart bli tvungna att sälja stugan och flytta in till Örebro. Nog för att Joakim med sina 16 år och Sara som var ett år yngre, redan gick i skolan där. Men att bo i en lägenhet…

Jag sköt tankarna åt sidan för jag närmade mig platsen där rådjuret hoppat ner. Nyfiket kikade jag i gläntan i hopp om att få se den vackra varelsen.

Det stod lugnt och tuggade på något grönt och brydde sig inte om mig fast jag stannade. Men så lyfte det plötsligt på huvudet och stirrade alldeles stilla med öronen på skaft innan det snabbt vände sin vita rumpa åt mig och flydde in i skogen.

I ögonvrån såg jag en svart van komma upp bredvid mig, så jag vred lite på huvudet för att se om det var någon som behövde hjälp med att hitta vägen.

Innan jag ens hunnit uppfatta att jag inte längre stod kvar på vägen hade jag grova händer runt armarna som höll mig kvar mot bilgolvet. Jag försökte resa mig men blev genast nedtryckt igen. Hjärnan började fungera igen och jag skrek för full hals: Vad fan gör ni?! Släpp mig!

En svartklädd gestalt drog igen sidodörren på vanen och chauffören gasade på.

Jag sparkade och försökte slåss medan jag gormade: Ge fan i mig era förbannade skitar! Släpp för helvete era jävla förba… En hand täppte till truten på mig.

Gestalten som stängt sidodörren ställde sig på huk framför mig och jag upptäckte att huvudet var prytt med en svart rånarluva. Luvan hade en springa där jag i dunklet kunde urskilja två mörkblåa ögon som glodde på mig. Ta det lugnt, tjejen! Vi tänker inte göra dig illa. Håll dig lugn bara så går det bra.

Jag måttade in en hård spark och träffade hans smalben.

Satans, grymtade han och backade lite.

Jag höll mig still och greppen kring armarna lättade något.

En liten taklampa lyste svagt upp bilens inre och jag såg att de var tre stycken. De var klädda i svarta jackor och byxor, som såg ut att vara någon typ av arbetskläder, och samtliga var maskerade med rånarluvor.

Handen på min mun försvann. Vad vill ni mig?! Det var inte alls meningen att låta så panikslagen, men jag var panikslagen.

Det får du veta så småningom. Blåöga började tafsa på mig. Jag ska bara söka igenom dina fickor.

Jag försökte åla mig men kom inte särskilt långt med det.

Äter du nån medicin?

Jag stirrade dumt på honom. Neej.

Vad heter du?

Skit på dig, tyckte jag.

Greppet hårdnade runt min högerarm. Det var orginellt.

Jag blängde ilsket in i ett par nötbruna ögon.

En grötig skånska bubblade i mitt vänstra öra: Ta det bara lugnt nu tösen, Bamse ska ta hand om dig.

De andra två skrattade roat.

Är det här nåt jävla skämt eller?! Jag började faktiskt tro det.

Tyvärr inte. Blåöga fick fram min plånbok och fiskade upp körkortet.

Emma Bergqvist, minsann. Körkortet försvann ner i en ficka på hans jacka innan han öppnade sidodörren och kastade ut plånboken. Mina nycklar for strax samma väg.

Inte dem! joddlade jag när han tänkte kasta ut ciggen.

Han räckte mig paketet och tändaren, och jag ruskade mig loss från mina båda grepp och slet snabbt åt mig dem. Jag tände genast en cigg och blåste ilsket ut röken i de mörkblå ögonen.

Muskelpaketen bredvid mig började förstå att jag inte tänkte göra mycket mer än att röka, så de lämnade mig ifred och jag kom ner på rumpan.

Blåöga insåg också att jag lugnat mig så han satte sig i hörnet bredvid sidodörren.

Medan jag satt och bolmade ilsket såg jag att männen hade vapen framför sig på bilgolvet. Vilken typ av vapen visste jag inte, men att det inte var några ofarliga luftgevär insåg jag genast. Jag förstod att jag faktiskt svävade i fara och fimpade ciggen med darrig hand mot bilgolvet.

Den som kallat sig Bamse insåg snart att jag mådde dåligt och satte sig bredvid mig. Ett par gröna ögon tittade ner på mig och han la sin arm om mig.

Mina tankar och känslor gjorde mig spyfärdig men värmen från Bamse fick mig så småningom att lugna mig lite. Han hade hela tiden armen kvar runt mig och det måste ha gjort ont som sjutton i den till slut. Men det gav jag faktiskt fullständigt fan i.

Färden hade varit både ryckig och krängig men efter vad jag tyckte kändes som en hel evighet saktade bilen in och svängde. Att vi åkte på en krokig och guppig grusväg gick inte att ta miste på. Kan vi inte stanna snart? gnällde jag.

Pinknödig? Brunöga lät road och jag blängde ilsket på honom.

Vi är strax framme, sa Blåöga, som försökte sträcka på sig borta i sitt hörn fast det var för lågt till tak.

Så äntligen var den hoppiga och gungiga färden slut. Männen fick upp sina vapen och gjorde sig redo att kliva ur. Brunöga tog ett fast grepp om min arm när dörren åkte upp och skurk nummer fyra gjorde entré. Ett par ljusblå ögon tittade in på mig. Välkommen till hotell Skogsgläntan!

Brunöga lotsade mig oförsiktigt ner på en grusplan. Jag såg inte att det var grus för det var kolsvart ute, men knastret under våra fötter skvallrade om det.

Det regnade och männen förde mig snabbt till ett stort hus och öppnade dörren. I ett nafs var en lampa tänd och det sved till i ögonen av ljuset.

Det fanns ett kök till vänster om mig och en stängd dörr till höger. Längre fram i hallen fanns två dörrar till och en trappa.

Blåöga tog över greppet kring min arm och visade mig till dörren mellan köket och trappan. Lås inte och när du gjort det du ska hoppar du i kläderna som hänger därinne.

Jag stirrade oförstående på honom medan jag gick in i badrummet och stängde om mig.

Därinne fanns ett gammalt badkar och bredvid det en rad krokar där en svart overall hängde. Vid fotändan på badkaret fanns en pall som det låg en hög med vita badlakan på. Ovanför handfatet fanns en hylla som var full med muggar, tandborstar och fyra tandkrämstuber.

Overallen var för stor, jag fick vika upp både ärmarna och benen. Jag knöt darrande på mig gympaskorna, vek ihop jackan, jeansen och luvtröjan. Med kläderna i famnen öppnade jag försiktigt dörren och fick genast en hand runt min arm. Blåöga förde mig till rummet som låg mittemot köket och visade med handen att jag skulle gå in. Jag vågade inte annat så jag klev över tröskeln.

Du ska snart få mat. Han stängde dörren och låste bakom mig.

Rummet var ganska stort. Jag hade en soffgavel framför mig och ovanför soffan fanns ett förspikat fönster. Till vänster fanns en tv och mittemot den en bäddad säng. Intill sängen stod ett litet bord med en lampa som spred ett lugnande sken. På bordet fanns också en trave veckotidningar.

Jag satte mig i soffan och tände en cigg med blicken på de vita och kala väggarna. Varför händer det här mig? tänkte jag. Deras motiv kunde inte vara pengar. Det fanns inte en chans att någon skulle betala lösen för mig. Ville de ha mig av sexuella skäl? Nej, då skulle de ha nappat någon yngre och snyggare. Kunde det trots allt vara ett skämt? Absolut inte, min bekantskapskrets var begränsad till Edit, min granne. Kunde det vara ett stort misstag? Hade de förväxlat mig med någon annan? Jag letade i huvudet. Neej, det fanns inga rika familjer i våra trakter.

Jag tittade mig omkring men hittade inget att aska i, så jag reste mig och knackade på dörren. Någon vred om låset på utsidan och jag fick backa lite så dörren skulle gå att öppna. De ljusblå ögonen sa mig att det var Chaffisen som stod i dörrhålet.

Askkopp? Jag viftade med ciggen.

Nej, nej! Han tog ciggen och fimpade den snabbt med en kängklädd fot. Tändaren tack.

Va, faan. Jag suckade djupt och lämnade över tändaren.

Röker gör vi ute. Hela kåken är proppad med brandvarnare. Tjuter av bara helvete.

Det passar mig utmärkt, fräste jag. Då kanske nån kan höra mig!

Han skrattade där under luvan: Det krävs bra mycket mer än nåra brandvarnare för att du ska hö…

Jag slängde igen dörren framför näsan på honom.

Dörren öppnades efter en stund och Blåöga kikade på mig genom springan på luvan. Du ska få mat nu tjejen, men tyvärr måste jag binda för dina ögon. Han tog upp en svart bindel ur fickan.

Jag var för hungrig för att säga emot så jag reste mig och lät honom göra det. Han förde mig sedan varsamt men bestämt de få stegen till köket där jag hörde det var fler vid bordet. Han placerade mig på en kall stol, och jag fick kniv och gaffel i handen innan han visade mig var på bordet jag kunde hitta tallriken.

Det var för mig en ny upplevelse att äta köttbullar och potatismos utan att se något. Hade jag tur prickade jag munnen, handen darrade så kraftigt att jag mest träffade kinden. Men någon vid bordet upptäckte snart mina svårigheter och tog gaffeln ifrån mig och började mata mig istället.

Det var pinsamt att bli matad utan att ha en aning om hur många som glodde på mig. Rodnaden hettade på kinderna.

Maten tog slut och jag tackade lågt. En kopp placerades i handen som det doftade kaffe om. Jag hittade munnen och tog en klunk.

Mina bordskamrater började röra på sig och snart satt jag där i mörkret och undrade om alla hade gått.

Du…

Han skrämde mig så jag hoppade högt och kaffet skvimpade ut över fingrarna. En rörelse och han tog koppen och torkade av fingrarna med en bit papper. Förlåt, det var inte meningen att skrämmas, sa han och jag kände igen Blåögas röst.

"Nej, ni har ju inte alls skrämts nånting de senaste timmarna!"

Jag kunde inte undgå att höra att karlfan höll sig för skratt.

Han satte tillbaka koppen i min hand och sa med mild röst: Du behöver inte vara rädd, tjejen. Tyvärr kan jag i nuläget inte säga dig exakt vad det rör sig om, men du kommer att vara här hos oss ett tag. Inatt sover du själv, men mår du dåligt kan nån av oss hålla dig sällskap.

Tack, vad snällt! Dela rum med någon av dessa machomännen lät ju himla lockande!

Du kommer att få rumskamrater med start under dan imorron. Du har bara att knacka på dörren om du vill på toa, duscha eller röka. Blåöga tog min kopp och jag hörde att han reste sig. Vill du röka innan det är läggdags?

Ja, det ville jag verkligen.

Han hjälpte mig upp och jag stapplade med hans händer runt mina armar ut på gårdsplanen. Där fumlade jag i mitt mörker och hittade paketet i en av overallfickorna. Så lyckades jag fiska upp en cigg som jag placerade mellan läpparna. Han jobbade ett tag innan han fick igång en tändare.

Om det var min hade jag ingen aning om.

Han hjälpte mig att hitta lågan och jag drog några djupa bloss. Men jag måste stilla min nyfikenhet så jag frågade till slut: Ni tror väl inte att jag är värd några pengar?

Du kanske tror att vi har begått ett misstag eller att vi planerar att skada dig på nåt sätt, sa han. "Men vi har inte tagit fel och vi tänker inte skada dig. Så länge du inte försöker skada oss, förstås", tillade han.

Någonting i hans lugna röst fick mig att tro på det han sa.

Jag tog några bloss till innan han lotsade mig in i värmen och när han stängt och låst dörren bakom mig tog jag av mig bindeln. Så stod jag bara där rätt upp och ner en stund och tänkte. Men jag var väldigt trött och kroppen värkte efter den obekväma resan, så jag gick bort till sängen där jag tog av skorna och virade in mig i täcket. Jag hasade upp i hörnet så jag fick lite ryggstöd och med huvudet mot knäna kramade jag benen hårt med armarna.

Det kom musik ifrån övervåningen någonstans, och jag log bittert när jag hörde vad som spelades. You, who stole my solitude med The Ark.

Tankarna gick till Sara och Joakim. Hade de det bra hos Erik och Anna? På söndag skulle de komma hem igen. Skulle jag vara hemma till dess? Så gick sanningen upp för mig; Ingen skulle sakna mig förrän om en vecka.

Dag 2

Jag vaknade och undrade först var jag var, men så kom minnet tillbaka och tårarna brände i ögonen. Jag ville hem. Hem till tvätten och disken.

Hem till ensamheten och saknaden efter Sara och Joakim. Varför i helsike hade jag gått ut igår? Kunde jag inte ha struntat i den där förbaskade chokladkakan och stannat hemma istället? Då hade jag inte varit där inlåst och rädd, utan sovit skönt i min säng.

Ryggen värkte efter natten då jag suttit ihopkrupen på sängen så jag torkade tårarna och sträckte på benen. Jag hade ingen aning om hur mycket klockan var men brydde mig inte om att slå på teven för att kolla.

Jag måste till toan, så jag hasade ur sängen och gick bort till dörren. Det var i alla fall någon vaken, jag hörde ljud där utanför.

Jag knackade och väntade. Efter ett ögonblick vreds nyckeln om och ett par ljusblå ögon kikade in. Chaffisen, konstaterade jag.

Kissnödig, sa jag bara, och han lät mig gå till badrummet utan att ta grepp om min arm.

Jag såg från porslinstronen att någon ställt fram schampo och duschtvål i hörnet på badkarskanten under natten. Jag blev trots situationen sugen på att ta en värmande dusch, så jag frågade genom dörren om det gick bra. Ett okej hördes så jag låste om mig och duschade länge.

När jag skulle till att klä på mig insåg jag att jag inte hade några rena underkläder. Jag tassade fram till dörren och frågade igenom den: Underkläder?

Det får du klara dig utan. Chaffisen var tydligen kvar.

Jag suckade och drog på mig overallen. Tänkte titta mig i spegeln och upptäckte att det faktiskt inte fanns någon. Jag drog fingrarna genom mitt mörkbruna hår och det var jättetrassligt. Finns det nån borste? frågade jag dörren.

Chaffisen var alldeles tyst, antagligen grubblade han för jag fick snart ett fan också tillbaka. Det rörde på sig där ute så blev det tyst.

Jag stod som ett fån och lyssnade och plötsligt hördes steg och en knackning på dörren. Jag låste upp och började öppna dörren när en hand stack fram en svart kam.

Spegel? undrade jag och tog kammen.

Glöm det.

Dörren stängdes och jag satte mig på toalettlocket och försökte reda ut mina långa, blöta lockar. Jag var fundersam på detta med spegel och kikade upp på den plats över handfatet där den borde ha suttit. Det hade funnits en spegel, det fanns märken i väggen som berättade det. Varför i hela friden hade de tagit bort den för? Jag slet ut en tova och kom på det; Trasiga speglar är vassa och kan användas som vapen.

Kunde jag skada någon med kammen? Jag tittade på den och funderade.

Den var av plast och inte speciellt vass på tänderna. Nej, det kunde jag glömma.

Av någon anledning hade det känts bättre att låsa in sig än att bli inlåst.

Men nu fanns det ingen tova kvar så det var dags att lämna min lilla fristad. Med smutsiga underkläder och strumpor i handen blev jag flyttad in till rummet igen.

Jag vill ha alla dina kläder, sa Chaffisen.

Jag visade honom högen som låg på soffan.

Chaffisen tog klädhögen och gav mig en road blick när han lirkade resten ur min hand. Dörren gick igen, låstes och jag var ensam.

Någon hade ställt en liten dunk med vatten på golvet vid soffan och jag såg att Chaffisen i alla fall hade lämnat kvar mina skor.

Jag tog på mig dem för att slippa bli kall om fötterna, så kom jag ner i soffan och stirrade på fötterna som jag vickade på. Allt jag äger är ett par skor, muttrade jag bittert.

Det knackade på dörren och Blåöga, maskerad och fin, kom in i rummet med en stor kopp i ena handen och ett par smörgåsar i den andra. Någon stängde dörren efter honom. Go morron, tjejen. Sovit gott?

Jag fick koppen och smörgåsarna i händerna innan han slog sig ner bredvid mig i soffan.

Sova, vad är det för nåt? grymtade jag och tog en tugga.

På det viset, konstaterade han.

Jag gav honom en vass blick.

Han studerade mig med de mörkblå medan jag trotsigt tuggade på smörgåsarna och sörplade på kaffet.

Du måste ställa in dig på att du faktiskt kommer att vara här ett tag, Emma, sa han efter en stund. Försök behålla lugnet och gör som vi säger så kommer allt att gå bra.

Jag svarade inte för munnen var full.

Du har en förmån som du ska vara glad över, nämligen att vara talesman för den grupp som håller på att bildas.

Jag svalde. Och det innebär?

Att du framför saker från gruppen. Säger till om nåt behövs, har möten med mig, håller lite koll på gruppen och kallar på oss om det är nåt.

Bra. Då vill jag framföra att jag vill åka hem, muttrade jag.

Blåöga skrattade lågt. Hem kommer du inte på ett tag, men en rök kan du få.

Det var nästan lika bra som att komma hem, så jag reste mig för att visa att jag godtog hans förslag. Blåöga reste sig han också och visade mig till dörren. Jag traskade efter honom ut där jag fick eld till ciggen.

I dagsljuset kunde jag se huset ordentligt. Träpanelen var ljusgul och det fanns två stora fönster på övervåningen. Det borde finnas, jag överlade i huvudet, minst fem sex rum i huset.

Det fanns bara ett ensamt trappsteg utanför ytterdörren. Gårdsplanen var tom och endast en smal grusväg gick ifrån den rundkantade grusplanen. Sen fanns det tydligen bara skog.

Jag upptäckte att Blåöga inte hade något synligt vapen och det ryckte till i benen.

Glöm det, sa han.

Jag suckade djupt och rökte det sista på fimpen innan jag blev visad tillbaka till mitt nya hem.

Det blev ganska tråkigt att bara sitta rätt upp och ner med mina tankar så jag slog på teven och såg en stund på en såpa. Men huvudet var för fullt för att orka engagera sig, så efter ett tag stängde jag av och virade in mig i täcket och la mig på sängen. Därute hördes aktiviteter men jag kunde inte fantisera om vad de hade för sig.

Jag sökte i mitt minne efter barnens ansikten och bara kände dem en stund i mitt hjärta. Tårarna började sakta rinna och till slut måste jag ha somnat.

Bananerna såg goda ut. Jag blinkade till och vaknade. Det var bananer.

Någon hade tydligen ställt en plastskål med bananer och äpplen på teven när jag sov.

Jag tog mig ur täcket och sträckte mig efter en banan som jag snabbt skalade och åt upp. Jag var jättehungrig. Jag skalade en till och slog sedan på teven i hopp om att det var något sevärt. Det var nyheter på fyran och där babblades det om än det ena och än det andra. Jag fick snart en konstig känsla i magen av kontakten med världen. Eller var det kanske av bananerna? Hur som helst, nödig blev jag i alla fall.

Jag la bananskalen på golvet och gick till dörren. Knack, knack. Chaffisen vakade mig medan jag hastade till badrummet. Jag låste, fick snabbt upp overallen, satte mig och bajsade vatten. Jag insåg att Chaffisen hörde det, men vad gör man?

När magen var tom blev jag lotsad tillbaka till rummet. Utmattad och generad la jag mig i sängen och glodde på tråkprogram efter tråkprogram.

Hungern och röksuget blev allt mer akut så till artonnyheterna gav jag upp och gick till dörren. Jag ropade ganska högt så de skulle höra: Finns det nåt att käka här, eller?!

Dörren öppnades genast, vilket fick mig att hoppa till. I dunklet kunde jag urskilja att det var Blåöga som kom.

Han tog mig lätt i armen och förde mig ut i köket där han placerade mig på en stol och gick fram till ett kylskåp. Det stod bredvid ett dörrhål som vätte till ett rum bakom köket. Det var släckt där så jag såg inte vad som fanns där inne.

Blåöga plockade fram en tallrik och placerade den i en mikro som stod på bänken mellan kylen och spisen. Han tryckte på några knappar och den började brumma.

Jag kikade mig omkring och såg att det fanns två fönster. Ett bakom mig och ett till vänster. De var inte förspikade.

Framför mig fanns förutom bordet och sex stolar en diskbänk som var överfull med disk. En röd kaffebryggare stod ensam på bänken mellan diskbänken och spisen. I hörnet mellan fönstret och det släckta rummet stod ett solkigt hörnskåp som var belamrat med fyllda plastkassar.

Ett pling talade om att maten var klar. Blåöga lyfte ur tallriken som tydligen var varm, för han flyttade den snabbt mellan händerna. Jag fick tallriken framför mig och såg att det var torr hemlagad pyttipanna. En kniv, en gaffel, en flaska ketchup och ett glas vatten dök upp bredvid tallriken.

Blåöga vände mig ryggen och började fixa kaffe och jag studerade hans ryggtavla. Han var ganska lång, säkert runt en och nittio. Han hade en svart t-shirt på sig och den stadiga kroppshyddan skvallrade om god fysik. Något vapen syntes inte till nu heller men tanken på att rymma i kvällsmörkret slog jag bort.

Jag tittade ner igen på den torra pytten och tog upp gaffeln. Det var inte speciellt gott men jag försökte peta i mig lite i alla fall.

Blåöga slog sig ner mittemot och studerade mig ingående genom springan på luvan medan jag försökte få i mig maten. Efter en stund undrade han: Är du bättre i magen nu?

Jag rodnade häftigt.

Helt okej. Alla råkar ut för sånt ibland.

Jag rodnade ännu mer av hans kommentar. Stod hela kompaniet utanför dörrfan, eller? muttrade jag.

Han skrattade till under luvan. Nej, det är lugnt. Vi rapporterar bara till varann.

Jag tvingade ner några tuggor till. Det var verkligen inte gott.

Kaffebryggaren tystnade så han reste sig och hämtade en kopp i köksskåpet. Du vill väl ha? undrade han.

Ja tack, en liten skvätt törs jag nog prova.

Blåöga hällde upp kaffe och räckte mig koppen över bordet innan han slog sig ner igen. Jag flyttade lite på den halvtomma tallriken för att få plats med koppen.

Har du några barn? undrade han.

Två.

Hur gamla?

Femton och sexton. Det gjorde ont när jag pratade om dem.

Vilken sort?

En av varje.

Vad heter de?

Sara och Joakim, rösten svek mig och tårarna brände i ögonen.

Du kommer att se dem igen, det kan jag lova dig. Såvida du inte hittar på några dumheter, förstås, tillade han.

Det hördes konstiga plip plip från rummet bakom köket och Blåöga reste sig med ett sitt kvar och försvann in i rummet. Jag smuttade frågande på kaffet men strax var han tillbaka med en luvad gestalt efter sig som hade sitt vapen hängande på ena axeln. Nykomlingen som var någon decimeter kortare än Blåöga sa go middag med trött röst när han slog sig ner på närmaste stol.

Go kväll, Chaffisen, sa jag.

Chaffisen? sa de i munnen på varandra.

"Ja, ni har ju inte precis presenterat er", sa jag syrligt.

Och vad heter jag då? undrade Blåöga roat.

Skitstöveln. Jag ångrade mig snabbt, blicken han gav mig sa att det var lugnast så. Chefen? provade jag istället.

Det var tydligen godkänt. Den blåögde Chefen gjorde en gest att jag skulle resa mig upp. Vi får sällskap om ett par timmar så vill du ut i kylan och röka får du passa på nu. Han själv försvann in i rummet bakom köket och Chaffisen reste sig suckande upp på den tysta ordern. Han gick med trötta steg efter mig ut i mörkret.

Jag hade redan fiskat upp ciggen och väntade på eld när han kom lunkande ner för trappsteget. Han måste vara riktigt borta, tänkte jag, då han bara stod där rätt upp och ner.

Hallå, eld. Jag viftade med ciggen.

Visst fan, suckade han och fick fram en tändare efter ett visst bök med vapnet.

Jag började traska rastlöst fram och tillbaka runt den mörka grusplanen och sög friskt på ciggen. Chaffisen lunkade efter med tunga steg. Jag stannade en bit bort från huset och drog mina sista bloss innan fimpen fick dala till backen. Jag behövde plötsligt till toan så jag började gå med snabba steg mot huset. Ett märkligt ljud hördes bakom mig och ett låg stön.

Jag stannade till och vände mig om.

Chaffisen låg raklång på marken. Han hade tydligen snubblat på sina egna fötter.

Tappat nåt? Jag kunde inte låta bli.

Han kravlade sig upp och försökte få ordning på vapnet. Och jag kutade in i huset.

När magen var tom igen kom jag på att jag inte borstat tänderna på ett och ett halvt dygn. Jag tittade på hyllan ovanför handfatet. Det fanns tio muggar med en tandborste i varje. De var alla i olika färger, praktiskt tänkt, och jag valde en röd.

Med fräsch mun traskade jag sedan otåligt av och an i rummet. Knäppte på teven. Stängde av teven. Traskade runt igen. Jag hade skittråkigt. Jag slängde mig ner i soffan och glodde på de tråkiga väggarna. Det var så tråkigt att jag inte ens tyckte synd om mig själv.

Jag följde sprickorna i taket med ögonen. I taket fanns inte bara en, utan två brandvarnare. Det gick små sladdar från dem vidare ut genom dörren. Lite att ta i, tänkte jag, vid tanken på att rummet inte var större än runt kanske femton kvadrat.

Jag reste mig och gick runt igen. Slet åt mig en tidning från bordet och satte mig på sängen. Bläddrade lite i den. Hade jag läst. Tog en ny, den hade jag inte läst. Bläddrade i hopp om att hitta något kul att läsa. Det fanns det inte. Men det fanns några korsord, dem kunde jag lösa!

Jag letade efter en penna men hittade ingen. Jag gick till dörren och ropade: Kan jag få låna en penna?

Chefens röst svarade: Glöm det.

Jag skickade en spark mot dörren. Jäkla tråkställe! Jag damp ner i sängen och kände mig jättegrinig. Sova kunde jag inte, jag hade ju sovit halva dagen. Började nynna på en gammal slagdänga. Inte ens det var något roligt så jag tystnade. Jag la mig i sängen och bara hade det tråkigt.

Efter kanske en timme dök min första medfånge upp. Eller snarare flög in. Han landade raklång på golvet mellan fotändan på sängen och soffan.

Han hade gjort ordentligt motstånd; Brunögas luva hängde på trekvart och svarta lockar kikade fram och ena ögat var försvunnet i luvan.

Helvetes jävlar! Brunöga drog igen dörren med ett brak.

Mannen reste sig under en lång svordomsramsa. Han rättade till sin mörkgråa kavaj och drog slipsen på plats. Brunt hår spretade efter striden med Brunöga. Han tittade på mig med dumma ögon. Och vem fan är du då?

Hela hans väsen fick mig att må illa.

Emma. Välkommen till hotell Skogsgläntan.

Hotell vadå? Han stirrade på mig som om jag var ett ufo.

Du får ta soffan. God natt. Jag var väldigt irriterad.

Han stirrade fram och tillbaka mellan sin kropp, som gott och väl var över en och nittio, och på soffan. Han muttrade något ohörbart och satt sig ner i soffan.

Jag vände honom ryggen och sa: "Och den röda tandborsten är min."

Dag 3

Vi fick in frukosten till rummet och åt först under tystnad, men slutligen tog nykomlingen mod till sig och frågade: Var det Emma du hette?

Jag nickade.

Lars. Lars Göransson. Han sträckte fram en lång hand.

Jag skakade handen. Emma Bergqvist.

Var tog de dig då?

Från en liten håla utanför Örebro. Och dig?

Mitt i Stockholm under lunchrusningen.

Det lät lite vågat i mina öron.

Vet du vad de vill?

Jag ruskade på huvudet.

Det verkar som att de väljer ut folk på måfå, eller vad tror du?

Den tanken hade just slagit mig. Att de hade tagit mig kunde förklaras med att jag gick helt ensam på vägen genom skogen utan något vittne.

Men Lars hade de tagit mitt på öppna gatan. Tanken slog