Vi är inte vänner

By Boel Werner

Bella hade det jättebra när hon bodde inne i stan. Hon hade en bästis, hon spelade innebandy i ett jättebra lag, och hennes kusiner bodde bara några kvarter bort. I Göteborg fanns allt.

Men så bestämde sig mamma och pappa för att köpa nåt gammalt ruckel bara för att det var billigt. Och nu bor de här, långt ute på landet.

Deras enda grannhus är en stor herrgård där det bor en pappa och en mamma som verkar helt knäppa och så Nippe – den där retsamma killen som åker rullstol fast han kan gå. Honom tänker Bella definitivt inte bli kompis med!

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 23, 2020
• ISBN: 9788726598209

Book preview

författaren.

1. Kliv aldrig in i en främlings bil

Det började med punka. Mitt nya liv.

Jag gav cykeln en välförtjänt spark. Sen sparkade jag för säkerhets skull till huset också. En plåthink stod i vägen när jag ilsket tågade nerför trädgårdsgången. Tjong. Jag fortsatte ut genom grindhålet och började gå längs vägen. Den tysta, ödsliga byvägen.

Då visste jag ännu inte att jag inom bara några få minuter skulle stå öga mot öga med två kompletta galningar och möjligtvis blodtörstiga mördare.

Detta var en tidig morgon i augusti. Solen hade gått upp men den värmde inte på det där sommaraktiga viset längre. Gräset var fullt med spindelnät som lyste vita av fukt. I en hage bredvid vägen gick några svankiga hästar. Jag ville ge dem gräs men skyndade mig förbi. Jag skulle säkert komma för sent nu. Första dagen i nya skolan.

Plötsligt kom skolbussen dundrande, det var nära att jag blåste ner i diket. Bussen var full med ungar som vände på skallarna och glodde på mig när de for förbi. Och innan jag hann hejda mig själv hade armen åkt upp i vädret med långfingret sträckt. Jag såg hur munnarna på ungarna längst bak öppnade sig som fågelholkar. Arrh! Varför gjorde jag så? Därför att det var orättvist. Det hade visat sig att jag bodde för nära skolan för att få skolskjuts. Typ tre meter för nära. Så alla de där gloende ungarna kunde sitta i bussen och slöa, medan jag var tvungen att traska vägen fram, ensam och övergiven. Jag körde ner handen i fickan på huvjackan och fortsatte att gå. Långt, långt borta kunde jag se ett kyrktorn som stack upp. Där låg stan. Eller köpingen. Byhålan. Ända dit måste jag gå. Det var där skolan skulle finnas. Jag undrade hur jag skulle hitta den, hur jag skulle hitta mitt klassrum. Jag undrade vad det var för ett liv som väntade mig nu. Jag ville sätta mig på en sten och fundera på saken. Men jag måste skynda mig.

Då tutade en bil. Jag hoppade till. En rostig Mercedes saktade in och stannade en halvmeter från mina tåspetsar. En dörr öppnades. En mörkhårig skalle stacks ut genom dörren, och en röst sa:

– Åk med oss! Du är ju sjukt sen!

– Nej tack! sa jag och beredde mig på att traska vidare.

– Vi ska gå i samma klass, sa den mörkhårige killen otåligt. Farsan släpper av oss vid skolan.

– Vadå, hur vet du vilken klass jag går i?

– Var inte så misstänksam! Jag vet. Hoppa in nu!

Det är lite typiskt mig att jag gjorde som han sa. Det händer att jag gör saker som jag vet att man inte ska. Och man ska inte kliva in i främlingars bilar, det vet väl alla. Men jag var verkligen väldigt sen.

Mot bättre vetande hoppade jag alltså in i baksätet på Mercan, som rivstartade och fräste iväg med galen fart. Jag trycktes bakåt mot ryggstödet, och blev i samma stund attackerad av en lurvig liten hund som slickade mig i ansiktet och viftade på svansen så det dammade om ryggstödet. Jag gillar inte hundar överdrivet mycket. Jag har en kusin som har en galen tax. Blodtörstig. På riktigt. Man liksom ser i ögonen på den att det enda den vill är att flyga på en och hugga en i strupen. Och en gång blev jag jagad av en schäfer i Slottsskogen i Göteborg. Ägaren sa att den bara ville hälsa! När jag stod tryckt mot ett träd och bara grät! Så jag gjorde mitt bästa för att putta undan det lurviga monstret.

– Sluta! sa den mörkhårige. Åt hunden tror jag.

Sen vred han skallen ett halvt varv och log mot mig.

– Hej! sa killen.

– Eh. Hej, sa jag.

Han sa inget mer men från han som körde bilen kom ett skratt som från ett bräkande får. Det var en lång man i grön overall med en keps på huvudet. Såg ut som en tvättäkta bonne. Han glodde på mig med stora ögon i backspegeln. Sen bräkte han lite till. Jag rynkade på näsan. Det luktade starkt i bilen. Hund förstås. Men också en massa lukter som jag inte kände igen och inte tyckte om. Nån sorts skit? Och smörjolja? Plus en sötaktig stank som verkade komma från en bunt doftgranar som hängde från backspegeln.

– Du får ursäkta hundarna! sa mannen som körde, och jag hörde ett gläfsande bakom mig.

Jag vred snabbt på huvudet och tittade mot det stora utrymmet baktill i kombin. Där satt en stor hund av obekant ras. Den glodde på mig och dreglade. Långa strängar av löddrig saliv hängde från dess käft. För övrigt var bakdelen av bilen full med saker: En stor slägga. Något som såg ut som en överkörd cykel. Ett par motorsågar och så några avsågade ben. Människoben. Med fötter.

2. Och läs aldrig husannonser!

Så här var det: Vi bodde i stan. Jag hade en bästis och jag spelade innebandy i ett jäkligt bra lag. Mina kusiner bodde tre kvarter bort och det fanns ett jättestort köpcentrum i närheten. Och ett nöjesfält. Allt man kan önska sig alltså. Även om lägenheten var väldigt liten. Men så upptäckte mamma vilka otroligt billiga hus man kunde hitta, bara man letade långt ute på landet, i utkanten av byhålor där ingen ville bo. Och pappa bara:

– Kolla! Den där kåken är ju nästan gratis! Och vilket garage!

– Titta på tomten! sa mamma. Så stor!

Och fastän jag protesterade dröjde det inte länge förrän de hade köpt ett ruckel vid en byväg, och mamma hade fått jobb på en hundmatsfabrik och pappa skulle pendla. Och så skulle de renovera. Jag fick ett vindsrum med omålade träväggar. Faktiskt ett väldigt fint vindsrum. Med fönsterkupor där man kunde sitta och titta ut på hästarna och åkrarna och ån som rann förbi. Utanför huset löpte vägen. Den var asfalterad men väldigt smal. Så smal att det här och där fanns bredare ställen som var utmärkta med ett vitt M på en blå skylt. Mötesplats. Inget av detta var särskilt intressant. Men på andra sidan vägen fanns något som drog till sig min uppmärksamhet. Det var ett slott. Eller nåt. En herrgård kanske. Ett jättehus med massor av fönster, högt, brant tak, jättestora träd runtom, enorma gräsmattor och en lång väg som ledde från ett par snirkliga grindar fram till huset.

Pappa kollade på nätet och sa:

– Där bor en familj Windman. Han är visst greve.

– Greeeve! Fint värre! sa mamma, som höll på att riva en vägg och stod upp till knäna i gammalt sågspån.

Det här var några dagar innan skolan började. Jag satt om kvällarna i mitt fönster och såg när de tände lamporna inne i herrgården. Kristallkronor såg det ut som. Jag föreställde mig att det gick omkring folk därinne i fina, gammaldags kläder. Att en massa människor åt middag vid ett långt bord fullt med mat och ljus och blommor. Kanske dansade de efteråt? Fast det var sällan jag såg någon gå ut eller in. Bara en kväll såg jag en ensam figur i en rullstol, som kämpade sig uppför en ganska brant ramp vid husets yttertrappa, öppnade den höga dörren och försvann in i huset.

Det spelade ingen roll att man kunde se så mycket vackert genom fönstret. Jag hatade alltihop ändå. Rummet, huset, landet. Jag ville ha tillbaka mitt gamla liv.

3. Nippe Windman. Kan man också heta

– Framme! ropade bilföraren och bromsade in framför skolan så det skramlade bland grejorna där bak. Jag slappnade av lite. Eventuellt skulle jag komma att överleva detta.

Föraren hoppade ur bilen, flängde upp bakluckan, röt åt hunden att stanna kvar och rev ut den överkörda cykeln som låg där. Men en enda rörelse hade han förvandlat den till en rullstol som han körde fram till den mörkhårige killen som klivit ur framsätet och nu stod och höll sig i dörrhandtaget.

– Vi slutar klockan tre, sa killen.

– Okej, sa mannen, jag kommer då.

Han vände sig till mig.

– Torsten Windman! sa han och räckte fram en hand som han höll sträckt som bladet på en spade.

Jag tog den tveksamt.

– Bella Hellman.

Torsten klämde till.

– Trevligt, trevligt! sa han. Får jag presentera min son, Nils-Peter!

Jag tittade på killen, som som nu stod och höll sig i rullstolens handtag. Han vinkade lite och log mot mig. Han hade stora vita tänder som gnistrade i solskenet. Ögonen var blå och snälla. Håret var ganska långt,