Havshotellet

By Ulf Ahlner

Björn Renkvist är pank. Hans senaste projekt har gått i stöpet och nu är han ute efter ett nytt. Så kommer det sig att han söker upp sin rike gamle skolkamrat Hampus. Nära Hampus hem på Fogdösund, en liten plats på östkusten med stor sommarturism och nära till Ålandsfärjan, får Björn upp ögonen för ett nedgånget havshotell. Hampus vill lägga ett skambud, men Björn ser potentialen för en sann liten guldgruva. Här skulle han kunna tjäna en riktig hacka, om det inte vore för det här med att behöva betala skatt ... Genom charm, list, en smula arbete och en hel del skattebedrägeri lyckas Björn överta och få spinn på havshotellet, men inte utan ett och annat snedsprång på vägen. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 19, 2022
• ISBN: 9788726893991

Book preview

Ulf Ahlner

Havshotellet

SAGA Egmont

Havshotellet

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2009, 2021 Ulf Ahlner och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726893991

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Kent Roger Malmberg.

Vän och historieberättare.

Havshotellet

En röst från mörkret och ett oväntat möte

D et var när jag vände mig om i sängen som jag fick syn på plånboken på nattduksbordet. En lång stund stirrade jag på den, innan jag vågade sträcka ut handen. Det var värre än jag trodde. Det enda som fanns kvar var tre femhundralappar och en femtiokronorssedel som låg hopvikta tillsammans med en bunt kontokort som alla var spärrade.

Jag glodde på pengarna.

Detta var alltså allt jag ägde. Ja, bortsett från en begagnad och nerkörd Volvo som stod parkerad nere på gatan och som troligtvis fått en parkeringslapp under natten.

I övrigt var jag pank. Totalt pank. Vilket, som ni förstår, inte är särskilt hälsosamt för en fyrtitvåårig egenföretagare som just gjort sig av med sin rörelse.

Mödosamt satte jag mig på sängkanten och försökte fundera, så gott det nu gick efter gårdagen. Hur fan bar man sig åt för att skaffa nytt och friskt kapital en klibbvarm söndag i mitten av juli när alla med tillgång till cash för länge sedan lämnat stan? Att det skulle bli knepigt, förstod jag. Till och med förbannat knepigt.

Det var då jag kom att tänka på Hampus Berghamn.

I sex år hade vi gått i samma klass, Hampus Berghamn och jag. Att Hampus familj redan då var förmögen, rådde det aldrig något tvivel om. Pappan var ensam ägare till en välkänd skrotfirma i Ulvsunda och dessutom metallhandlare, vilket tydligen givit en del extra slantar i fickan. Inte för att Hampus hade mer pengar att röra sig med än vi andra i plugget, men familjens villa i Stocksund och pappans bilar talade sitt tydliga språk.

Vi lyckades hålla kontakten genom åren och när jag så småningom öppnade egen reklamfirma, blev Hampus en av mina första kunder.

När Hampus övertog skrotfirman efter pappans död, ärvde han också en stor obebyggd tomt i Fogdösund i norra Roslagen. Där lät han bygga en jättekåk längst ut på de röda granitklipporna ett femtiotal meter från stranden. Hans utsikt från de stora panoramafönstren ut över Ålands jäsande hav var milsvidd.

Det var dit jag den här förmiddagen hade bestämt mig för att åka.

Väl framme i Fogdösund parkerade jag bilen nere vid hamnplan och började gå den grusade vägen bort mot Hampus Berghamns hus. Gårdagsnattens hårda övningar gav sig nu tillkänna med full kraft. Svetten trängde fram i pannan och min tunga svullnade. När jag kom fram till Havshotellets pub sköt jag därför upp dörren och steg in. En kort stund blev jag stående i dörröppningen. Jag lovar att mörkret därinne var lika svart som en bibelpärm på ett hotellrum.

Puben låg ett hundratal meter från själva hotellet. Den var inhyst i en gul sekelskiftesbyggnad med en tornlikňande tillbyggnad som högst upp innehöll en lägenhet på två rum och kök. Det skulle senare visa sig att lägenheten fritt kunde disponeras av den som för tillfället arrenderade puben i entréplanet.

Men nu verkade puben övergiven. På borden stod odiskade glas tillsammans med tomma ölflaskor och kladdig tallrikar. Det luktade fränt och instängt.

Jag tog ytterligare ett steg in i rummet.

– Vad önskas?

Rösten kom bortifrån ett ännu svartare mörker bakom bardisken.

– Är det öppet?

– Det är klart det är öppet. Vad vill du ha?

Jag tog ännu ett steg framåt och anade konturerna av en sittande man.

– En stor stark.

Skuggan där framme skakade på huvudet.

– Tyvärr, sa rösten. Det går inte.

– Inte. Varför då?

– Det finns inga rena glas. Diskerskan har stuckit och jag har ingen lust att ta över hennes skitjobb. Vill du ha en öl får du diska själv. Vasken har du därinne.

Skuggan pekade mot en öppen dörr in mot köket. Eftersom jag mådde taskigt och verkligen var i behov av en öl, tog jag ett av glasen och gick fram till diskhon. Det hängde en handduk på en krok intill och när jag sköljt glaset torkade jag det omsorgsfullt. Så gick jag tillbaks till Skuggan.

– En stor stark, sa jag och ställde ner glaset på bardisken.

– Femti spänn, sa Skuggan.

Jag la femtiolappen på disken och grep ölglaset som nu hade fått en vacker krona av vitt skum.

Det blev en stunds tystnad. Den blev till slut så besvärande att jag kände mig tvungen att säga något.

– Har du ont om personal? frågade jag.

– Söker du jobb?

– Nej, inte direkt. Jag bara undrade. Jag är här för att hälsa på en god vän. Hampus Berghamn. Känner du honom?

– Hampus. Här känner alla Hampus. Trevlig kille.

– Vi gick i samma klass. I Långängsskolan.

– Grattis. Han verkar ha det gott ställt. Kåken han byggt nere vid havet måste ha kostat en förmögenhet.

Återigen blev det en sån där besvärande tystnad. Till slut reste sig Skuggan från stolen och sträckte fram handen.

– Håkan, sa han. Jag jobbar här. Men jag äger inte stället.

Nu var det min tur att slänga fram näven.

– Björn, sa jag. Men dom flesta kallar mig Björne.

Nu gjorde fru Christiansson entré. Jag måste erkänna att jag blev ganska paff när en starkt blonderad kvinna i övre medelåldern plötsligt och oväntat gled in i lokalen. Dessutom var hon endast iklädd en mycket smal och cerisfärgad bikini. Kanske inte så märkvärdigt eftersom sommardagen var het och svettig, men den där mikroskopiska klädseln gjorde det onekligen svårt att slita ögonen från henne. För trots åldern så såg man ju att damen var en riktig pärla. Hon höll en nyss tänd cigarrett mellan pek - och långfingret och stirrade på mig.

– Och vem är ni?

– Jag hjälper Håkan diska glas, sa jag. Han tycker nämligen inte om att städa. Han är fullt upptagen med att sköta kassaapparaten.

Hon såg inte ens åt Håkans håll. Hon behandlade honom som luft.

– Jag vet, sa hon och drog ett bloss på cigarretten. Han tycker inte om kunder heller. Jag har förstått att alla kunder som kommer hit, stör honom.

– Är det din pub?

– Jag arrenderar den. Sommaren ut. Sen drar jag in till stan igen, fort som fan. Jag har fått nog av vischan och knäppa medhjälpare.

– Behöver du nån hjälp?

– Vaddå hjälp?

– Här så klart. Jag kanske kan få ordning på den här syltan.

– Sällan grabben. Jag har inte råd att anställa någon. Jag vill härifrån.

– Jag kan ta över kontraktet, om du vill.

Kvinnan tystnade. Hon såg på mig och log. Sedan tog hon ett djupt bloss på cigarretten, innan hon fimpade den i en odiskad kaffekopp.

– Att ta över kontraktet kostar mycket pengar, sa hon milt. Och ska jag vara ärlig ser du inte särskilt rik ut.

– Det fixar sig, sa jag.

– Gör det?

– Det fixar sig alltid.

Den blonderade kvinnan försvann uppför trätrappan till våningen ovanför utan att säga ett ord till Håkan.

– Jaha, sa Håkan som fortfarande satt kvar i mörkret. Nu har du alltså mött fru Christiansson. Arrendator till detta nobla etablissemang.

– Snygg tant, sa jag. Trots åldern.

– Fru Christiansson tycker om eldiga herrar. Du kanske ska flytta en trappa upp.

Jag flinade till.

– Nej, svarade jag. Jag har helt andra planer.

Håkan böjde sig ner och tog fram en flaska whisky och två glas.

– On the house, sa han och hällde upp.

Vi drack. När Håkan ställde ner glaset, var glaset tomt. Mitt var fortfarande halvfullt.

– En kort fråga, sa jag. Vem är det som äger den här kåken? Vem är det som arrenderar ut den?

Håkan fyllde på de två glasen.

– Fru Lundgren, sa han. Hon äger Havshotellet. Seg tant. Snart åttio, men still going strong.

– Vet du om hon vill sälja?

– Inte en aning.

Jag tog en zip på den nya drinken.

– Det måste gå att driva det här stället med vinst, sa jag.

– Det här rucklet. Inte en chans.

Vi stjälpte i oss det sista i glasen.

– Jag funderar på att lägga ett bud, sa jag.

Håkan gav mig en lång blick.

– Har du några pengar?

– Nej.

Håkan reste sig från stolen. Böjde sig ner och ställde tillbaks whiskyflaskan på hyllan under bardisken.

– I så fall är du inte riktigt klok, sa han.

Affärslivets hemligheter

T ill slut tyckte jag det blev dags att lämna pubmörkret och gå ut i friska luften. Jag kände mig faktiskt en smula upprymd efter mötet med Håkan och fru Christiansson. Men framför allt var det den sunkiga puben som upptog mina tankar. Att där låg en oslipad diamant och väntade på att bli upplockad, kände jag ända in i ryggmärgen. Men… för att fixa till stället krävdes en del stålar. Dessutom gällde det att snabbt komma överens med gumman Lundgren och lösa fru Christiansson från kontraktet.

Hur nu det skulle gå till?

Dröjande drog jag mig ner mot färjeterminalen där båtarna till Aland gick. Efter att ha köpt en varm korv med bröd och senap, men utan ketchup, bestämde jag mig för att ta tjuren vid hornen. Ja, inte tjuren direkt, utan fru Lundgren. Jag hade ju egentligen ingenting att förlora på att presentera mig och mina idéer för gumman.

Sagt och gjort. Jag tog mig fram till Havshotellets entré via en brant och stenig stig som Håkan pekat ut som genväg. Inne vid hotellreceptionen frågade jag artigt efter fru Lundgren. En tuggummituggande tonårig flicka lämnade motvilligt sin plats bakom disken och försvann bakom ett grönt draperi.

Eftersom jag var ensam, såg jag mig omkring. Hotellet var slitet, det syntes, men inte så nergånget att det behövde totalrenoveras. Målade man om väggar och tak invändigt skulle det antagligen räcka…

Längre än så hann jag inte i mina funderingar förrän det gröna draperiet drogs åt sidan och en liten och krökt gumma helt klädd i svart blev synlig.

– Det här är mannen som söker fru Lundgren, sa receptionisten och pekade på mig.

Gumman gav mig ett långt och granskande ögonkast.

– Vad vill ni? gläfste hon.

– Mitt namn är Björn Renkvist, sa jag med hög röst. Jag skulle gärna vilja tala med fru Lundgren i enrum. Om det passar sig.

– I enrum. Varför då? Är ni försäljare kan ni ge er iväg med en gång. Jag ska inte ha nånting. Hör ni det. Inte nånting.

Jag kände att mitt självförtroende på ett påfallande sätt hade stärkts av de två glasen whisky kombinerat med starkölen.

– Ser jag ut som en försäljare, mullrade jag. Inget kan vara felaktigare. Mitt ärende är det motsatta. Jag är här för att göra affärer med fru Lundgren. Stora affärer.

Jag viftade med händerna i luften. Varför vet jag inte.

Jag såg att aningen av ett leende drog över fru Lundgrens ansikte och att ögonen plirade och roat iakttog mig på andra sidan disken. Så vinkade hon åt mig med handen.

– Kom in så får vi språkas vid, sa hon. Kanske har han något att komma med i alla fall. Rädd verkar han i alla fall inte vara.

Receptionisten fällde upp en skiva i bänken och jag trängde mig snabbt förbi. I hälarna på fru Lundgren försvann jag sen bakom det gröna draperiet. En svag doft av fru Lundgrens rosenvatten följde mig genom hela korridoren.

Nog för att jag har sett en hel del bisarra kontor i mina dar, men det här slog alla rekord. Rummet var från golv till tak belamrat med papper. Mappar, böcker, brev, fakturor och följesedlar låg spridda överallt och hyllorna som täckte väggarna var fullproppade med pärmar. Till och med sätena i de två skinnfåtöljerna som stod framför skrivbordet var travade med dokument.

– Så här ser ut, sa fru Lundgren och såg sig förvånat omkring. Jag har visserligen förbjudit städpersonalen att gå in här, men… föresten, var så god och sitt, herr Renkvist. Papperna i stolen kan ni lägga på golvet så länge. Får jag nu höra ert ärende.

Snabbt satte jag mig ner. Olyckligtvis gav skinnfåtöljen ifrån sig ett pysande läte som direkt påminde om en fjärt. Tystnaden efteråt blev synnerligen pinsam, det kan jag försäkra. En kort stund satt jag mol tyst och såg ut genom fönstret och havsviken utanför, eftersom jag inte visste vad jag skulle säga. Men så böjde jag mig fram mot fru Lundgren. Jag ville få henne tro att det jag skulle anförtro henne var av sådan vikt att det under inga omständigheter fick komma till någon utomståendes kännedom.

– Det gäller serveringen nere vid lusthuset, sa jag och gjorde rösten så hemlighetsfull och lågmäld som möjligt. Den så kallade puben.

– Jaha. Vad är det med den?

– Jag talade för en stund sedan med den charmanta damen som arrenderar puben…

– Fru Christiansson.

– Ja, så kanske hon heter. I vilket fall som helst lät hon antyda att hon inte önskar förlänga kontraktet. Ja, jag fick till och med intrycket att hon var villig att överlåta det med omedelbar verkan.

– Och vad vill herr Renkvist ha sagt med det?

Nu lutade jag mig långsamt tillbaks i fåtöljen. Sakta lät jag blicken försvinna upp i taket.

– Helt enkelt att jag är den rätta personen att överta kontraktet. Naturligtvis med fru Lundgrens goda samtycke.

Återigen knep gumman ihop ögonen så att endast två smala springor blev synliga.

– Bäste herr Renkvist. Ge mig ett enda skäl till att jag skulle bryta överenskommelsen med fru Christiansson och låta er överta Lusthuset.

Nu reste jag mig hastigt upp. Än en gång pyste fåtöljen, vilket jag den här gången inte brydde mig om. Och återigen viftade jag med armarna utan att veta varför.

– Pengar, fru Lundgren. Pengar! ropade jag.

Hennes ögonspringor vidgades.

– Ja se pengar har jag alltid varit intresserad av.

– Då har vi en gemensam hobby, fru Lundgren. Jag är nämligen intresserad av att teckna ett helårskontrakt på Lusthuset. Ett kontrakt som skulle ge både er och mig en del pengar. Förhoppningsvis mycket pengar.

Det blev helt tyst i rummet så när som på det avlägsna dunket av en fiskebåt på väg ut från hamnen. Genom fönstret kunde jag se hur masten gungade och att topplanternan var tänd, trots att klockan inte kunde vara mer än tre på eftermiddagen. Efter en lång stund av stillhet bröt fru Lundgren tystnaden.

– Kan ni komma tillbaks i morgon, sa hon eftertänksamt. Jag måste få tänka över det här i lugn och ro. Och så måste jag förstås tala med fru Christiansson.

Jag har en känsla av att det var med långa och bestämda steg som jag en stund senare lämnade Havshotellet. Men innan dess hade jag passat på att diskret se mig omkring i hotellets matsal och lobby. Efter en viss tvekan hade jag också stigit in i baren. Där hade jag blivit serverad ytterligare en whisky med is av en håglös och ointresserad bartender som motvilligt dykt upp efter det att jag tre gånger ilsket slagit till en bordsklocka med texten Betjäning. Efter att ha satt mig i en stol med utsikt över hamnen, noterade jag förvånad att hotellet verkade tomt på gäster. Det hade visserligen suttit två män i matsalen, men av klädseln att döma tillhörde de ortsbefolkningen.

Det var nu jag började bli bekymrad. Konstigt nog var det inte bristen på pengar som bekymrade mig. Nej, den saken skulle säkert ordna sig. Jag är van att offerera och köpa både det ena och andra utan att äga ett öre och vet att det alltid dyker upp någon överlikvid person i slutänden som är beredd att satsa de pengar som behövs. Om betet är tillräckligt lockande, förstås. Det enda som då behövs är en mobil och