Bitter Campari

By Ulf Ahlner

Efter att arkitekten Harald Wiik-Forselius tackar nej till ett samarbete med affärsmannen Kristian Fahlander går allting plötsligt utför. Byråns ekonomi är en katastrof och Harald förstår att det är Fahlander som ligger bakom allting. Han är på botten av tillvaron när vännen och galleriägaren Mats Lagerlöf berättar att han med hjälp av förfalskade dokument haussat upp en påhittad konstnär, och att han nu vill att Harald ska måla alla tavlor som sedan ska säljas för miljonbelopp på Stockholms auktionshus. Harald är chockad över vännens skamlösa idé, men inser samtidigt att han inte har någonting att förlora. Dessutom lockas han av att få hela konstetablissemanget ner på knä. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 2, 2021
• ISBN: 9788726894004

Book preview

Roth.

Med utsikt över vattnet

D etvar en av de där blåsiga dagarna i mitten av april. All snö hade för länge sedan smält, men längs trottoarkanter och rännstenar låg ännu hopsjunkna drivor av knastrande och nästan svart sand. Luften kändes klar och kylig. På den höga himlen ovanför Strömparterren drev oroliga klungor av söndertrasade molntappar, och vid kajen nedanför Grand Hôtel gungade åter nyskurade sightseeingpråmar intill flagnande Waxholmsbåtar. Från skorstenarna med sina gula band bolmade röken fet och koldoftande och uppifrån Norrbro kom flockar med skrikande måsar.

Det kändes att vintern äntligen var över.

På Skeppsbron, alldeles intill sockeln till Gustav III:s staty, stod denna vindfyllda förmiddag en man i fyrtioårsåldern och väntade. Han var klädd i en tunn poplinrock och det syntes att han frös. Händerna var djupt nerkörda i rockfickorna och kragen var uppfälld och knäppt i halsen. Noggrant betraktade han bilarna som for förbi.

Den han väntade på var tydligen försenad.

Det blev rött ljus vid Slottsbacken och en gnisslande SL-buss blev stående framför honom. I bussfönstret kunde han se sin egen spegelbild och mekaniskt drog han handen genom det kortklippta håret. Ansiktet verkade suddigt och främmande. Den ljusa mustaschen syntes knappt, och ögonhålorna blev mörka och djupa. Det var som om ansiktet tillhörde en annan, tänkte han. Någon han inte kände.

Bussen dånade till, spydde ut ett moln av dieselavgaser och försvann. Otåligt såg han på sin armbandsklocka.

Så stannade äntligen en taxi. Dörren öppnades och mannen som klev ur sträckte snabbt fram handen. Han log hela tiden medan han talade.

– Arkitekt Harald Wiik-Forselius, förmodar jag. Det är jag som är Kristian Fahlander. Jag hoppas ni inte fått vänta alltför länge?

Harald Wiik-Forselius tog den framsträckta handen och skakade den. Också han log.

– Ingen fara, svarade han. Fint väder i dag. Vår i luften.

Egentligen hade mannen som presenterat sig som Kristian Fahlander aldrig behövt säga sitt namn. Därtill var han alltför känd. Både till utseende och gärning.

Berättelsen om hans levnadsöde hade länge varit en följetong i skvallerpressen. Den innehöll nämligen allt man kunde begära. Född av fattiga föräldrar någonstans i Småland hade Fahlander efter gymnasiestudier flyttat upp till Stockholm och skrivit in sig på Handelshögskolan. Till skillnad från sina kurskamrater hade han aldrig tagit några lån. I stället hade han under lediga kvällar och helger arbetat extra som garderobiär, taxichaufför och bartender. För pengarna han tjänade köpte han aktier som snabbt steg i värde. Ryktet om hans framgångar spred sig. När han efter några år utexaminerades var han redan en rik och berömd person. Under de år som följde växte hans förmögenhet lavinartat. Bland vänner och ovänner fick han smeknamnet Midas. Allt han snuddade vid tycktes förvandlas till guld.

Pengarna som strömmade in placerades snabbt i fastigheter, och det dröjde inte länge förrän Fahlander blivit en av de största husägarna i Stockholm. Samtidigt började han metodiskt köpa upp företag som av en eller annan anledning befann sig i utförsbacke. Direktörer och styrelser byttes ut och ersattes med handplockade och hungriga krafter som snabbt lyckades ersätta de röda bokslutssiffrorna med svarta. Hur många bolag som Fahlander på så sätt direkt eller indirekt kom att behärska var det få som visste. Men ryktet växte. Historierna om hans affärer blev allt märkligare.

Till skillnad från många andra framgångsrika företagsledare önskade Kristian Fahlander inte verka i det fördolda. Han yttrade sig tvärtom gärna i press och TV och syntes ofta på teaterpremiärer och galamiddagar. Personer som påstod sig känna honom väl uttalade sig därtill beredvilligt om hans oanade sällskapstalanger. En middag med Fahlander var alltid någonting extra.

Hans privatliv var annars inte särskilt uppseendeväckande. Han bodde tillsammans med sin hustru och två tonårsdöttrar i en gul tegelvilla vid Långängsvägen i Stocksund. Tomten var egentligen det enda som var märkvärdigt. Stor och vildvuxen med tunga granar och höga tallstammar liknade den inte någon annan i det välskötta villasamhället. Mörk och dyster sträckte den sig fram mot vattnet till Lilla Värtan. Ingen kunde förstå varför Fahlander inte lät fälla träden för att ge plats åt ljus och luft. Och varför anlade han inte en gräsmatta? Som det nu såg ut var tomten en skam för området.

Och olyckskorparna kraxade.

Imperiet var förstås en enda stor bluff, ett korthus som snart skulle rasa och äntligen avslöja den skändlige bedragaren. Naturligtvis skulle han också visa sig vara feg. Aldrig skulle han ha modet att som den store Ivar Kreuger skjuta sig ett skott för pannan.

Men åren gick och ingenting hände. Annat än att Kristian Fahlanders makt och förmögenhet växte.

En sak som ständigt återkom i alla intervjuer med Kristian Fahlander var hans konstintresse. Redan under tiden på Handelshögskolan hade han börjat köpa målningar och skulpturer av yngre svenska konstnärer. Det visade sig snart att han även där hade en märklig förmåga att välja det som senare skulle komma att bli både dyrt och omtalat. När pengarna efter några år började strömma in i större skala till hans företag, försköts hans intresse alltmer mot det internationella avantgardet. Men – och det betonade han alltid i sina intervjuer – det var den svenska konsten som låg honom varmast om hjärtat.

Hans samling blev snart berömd. Till och med så berömd att han en gång blev ombedd att visa den i det Östra Galleriet på Moderna Museet.

Om kvaliteten var alla ense. Den var förvånansvärt hög. Så hög att den i vissa delar överglänste museets egna samlingar.

Men om motivet till Kristian Fahlanders samlarvurm var man långt ifrån ense. Belackarna var förstås de som bäst kunde ge besked. Det var naturligtvis penninghunger även där. Den förbannade Fahlander korrumperade konsten genom sina listiga inköp. Vad visste han – en börssvindlare – om konst? Ingenting. Inte ett förbannat dugg. Men vänta bara. Snart skulle han bli avslöjad. Det var verkligen inte svårt att räkna ut att han vilken dag som helst skulle sälja sin samling och stoppa pengarna i egen ficka.

Men det hördes också andra röster. Röster som med bestämdhet påstod att Fahlander var en av de mest kunniga samlarna i landet. En man med häpnadsväckande kunskaper om svenskt och internationellt avantgarde. En man som alltid köpte det han tyckte om utan att någonsin lägga ekonomiska aspekter på det han förvärvade.

Allt detta visste naturligtvis arkitekten Harald Wiik-Forselius när han den här blåsiga förmiddagen i april skakade hand med Kristian Fahlander nedanför Gustav III:s staty på Skeppsbron. Men varför hade Fahlander kontaktat honom? Det förstod han inte. De kände ju inte ens varandra. Och Wiik-Forselius arkitektkontor med sina fem anställda var alldeles för litet för att kunna intressera Fahlander. Dessutom arbetade de huvudsakligen med att rita bostäder åt de kommunala fastighetsbolagen i Stockholm. Nej, Harald förstod det inte. Men han anade att det någonstans låg en hund begraven.

Men nu stod han här med Fahlander framför sig. Det var första gången de möttes och Harald Wiik-Forselius blev förvånad över att Fahlander var så pass högväxt. Han hade väntat sig en person något över medellängd, men Fahlander var säkert över en och nittio. Ansiktet var sig däremot likt från tidningsfotografierna. Ett runt och kerubliknande ansikte som utstrålade välvilja och naivitet. Ett godmodigt ansikte som många hade misstagit sig på.

Trafiken dånade. Fahlander blev tvungen att höja rösten för att göra sig hörd.

– Jag vill gärna bjuda på lunch, nästan skrek han. Finns det något ställe här i Gamla Stan som det går att äta på? Jag antar att ni vet bäst eftersom ni har kontoret här.

Harald Wiik-Forselius tänkte efter. Huvudet kändes plötsligt tomt. Nog fan måste det finnas någon krog som…

– Reisen, skrek Fahlander. Kan man äta på Reisen, eller är det enbart en matbespisning nu för tiden.

Harald Wiik-Forselius såg lättad ut.

– Matsalen en trappa upp brukar vara bra, sa han och log. Men det är ett tag sedan jag var där.

– Låt oss göra ett försök, fastslog Fahlander.

Så fort det blev grönt ljus vid övergångsstället korsade de Skeppsbron och steg in i den trånga men ombonade hotellvestibulen. I matsalen såg hovmästaren till att de fick ett bord vid ett av de stora fönstren. Bugande svansade han sedan omkring och frågade om allt var till belåtenhet.

De åt räkor som förrätt. Harald Wiik-Forselius beställde en flaska Urquell och Fahlander en Ramlösa. Fahlander suckade.

– Det är hopplöst, sa han medan han yvigt bredde ett tjockt lager med smör på det nyrostade brödet. Men jag kan knappt dricka någonting längre. Till och med lättöl gör mig sömnig. Och sprit skall vi bara inte tala om.

Han skrattade till. Ett dovt, skrockande skratt som egendomligt nog lät både snällt och godmodigt. Wiik-Forselius gav honom en snabb blick. Han blev inte klok på karln. Det gick helt enkelt inte att placera honom. Han var en dubbelnatur med lika mycket charm som kyla. Det barnsliga och värnlösa ansiktet förstärkte dessutom det förvirrande intrycket.

Wiik-Forselius tog en klunk av ölet. Han var nästan säker på att han kunde höra mineralvattnet brusa i Fahlanders glas.

– Man har sagt mig att ni är både intelligent och duktig, sa Fahlander och grep efter räkskålen.

Wiik-Forselius såg förvånat på honom.

– Jag visste inte att vi hade gemensamma bekanta.

Fahlander vinkade avvärjande med handen.

– Senare, sa han. Senare. Låt oss först äta i lugn och ro.

Det blev en stunds tystnad. Wiik-Forselius såg återigen ut genom fönstret. Vattnet glittrade i solljuset. Bländade honom. Och vid stranden snett över, Af Chapmans vita skrov. Och nedanför i vattubrynet – en skog av gungande master med fladdrande vimplar. Glänsande vågor. Ett flimmer från den ljusa grönskan. Och i den violetta skuggan av den upp och nervända mörkbruna kölen…

– – – Stolta stad!

segelstinn, – – –

går snart in – – –

i Cadiz och Dublin. – – –

Han trummade takten med fingrarna på bordsduken. Fahlander såg undrande upp från räkfatet. Ögonen verkade ha samma färg som vattnet i Strömmen utanför.

– I andra tankar? Jag hoppas mitt sällskap inte tråkar ut er?

Wiik-Forselius grep efter ölglaset.

– Inte alls. Harald gav honom ett brett leende. Jag blev bara förtrollad av utsikten.

Handen lämnade ölglaset och svepte i luften för att visa panoramat. Fahlander såg ut genom fönstret.

– Förbannat stiligt, sa han. Jag har alltid tyckt att Stockholm är en av Europas vackraste städer.

Wiik-Forselius hand återvände till ölglaset.

– Om bara politikerna låtit den vara, sa han. Dom lyckades förstöra praktiskt taget hela stadskärnan med sitt rivningsraseri.

Fahlander skrattade till. Högen med räkskal på assietten växte.

– Nåja, kluckade han. En del får man väl skylla på dina kollegor. Hade dom bara varit tillräckligt begåvade, hade det säkert inte varit så farligt.

Harald Wiik-Forselius sköt undan tallriken och doppade ner fingrarna i sköljkoppen med den delade citronskivan. Han visste vad som skulle komma. Han hade hört det hundratals gånger förut.

– Att skylla på arkitekterna är att göra det alltför enkelt, sa han torrt. Man får inte glömma bort att beslutsprocesserna, ja hela samhällsstrukturen var annorlunda, och att…

– Struntprat!

– Förlåt?

– Struntprat. Ni sitter här och försvarar den mest korrumperade yrkeskår jag känner. Inklusive de politiska lymlarna.

Förvåningen speglade sig i Wiik-Forselius ansikte. Angreppet hade kommit snabbt och oväntat. Han visste plötsligt inte vad han skulle svara.

– Det var väl ändå att ta i, sa han lamt. Jag menar… arkitekter har väl inte större samhällsansvar än andra…

– Inte?

Äntligen såg Harald sin chans.

– Även om så vore, sa han, och nu böjde han sig fram över bordet för att ge eftertryck åt sina ord, tror ni verkligen att en ensam arkitekt skulle ha någon som helst möjlighet att påverka utvecklingen? Tror ni att han skulle ha minsta chans om han satte sig upp mot byggherrarnas planer? Nej! Han är förlorad. Man byter helt enkelt ut honom.

– Det är det jag säger. Ni är köpta av kapitalet. Ni är kapitalets betalda drängar.

Harald Wiik-Forselius stirrade på mannen som satt stilla mitt emot honom. Drev han med honom? Eller försökte han bara göra sig lustig?

– Köpta av kapitalet… det hade jag inte väntat att få höra ifrån er.

Åter viftade Fahlander avvärjande med handen.

– Gör er inte dummare än ni är. Bara för att jag har pengar tror ni väl inte att jag är likadan som alla andra som av en eller annan anledning blivit förmögna. Tänker ni efter förstår ni att det förhåller sig precis tvärt om. Det är genom att lämna de inkörda spåren som jag blivit framgångsrik. Det är genom att bryta dom gamla mönstren som jag lyckats med det mesta som jag företagit mig. Färdiga åsikter får gärna andra ha. Men inte jag.

En servitör kom fram för att duka av förrätten. Det uppstod en stunds tystnad. När mannen försvunnit, fortsatte Fahlander:

– Låt mig berätta en historia om vårt lands mest berömde arkitekt; Nicodemus Tessin den yngre. Det sägs att han blev rasande när man vid slutbesiktningen av hans storverk, Kungliga slottet, påpekade att där inte fanns ett enda litet utrymme, inte ens en skrubb, som var avsedd som toalett. Högröd i ansiktet av ilska lär han skrikande ha svarat sina kritiker: Mina herrar, jag ritar slott. Jag ritar inte skithus.

Harald Wiik-Forselius skrattade till. Han hade visserligen hört historien tidigare men fann den ändå roande. Fahlander såg honom hela tiden i ögonen.

– Ni tycker att det jag har berättat är en rolig historia? En historia som visserligen handlar om en arkitekt, men som annars inte har några beröringspunkter med er eller er verksamhet? I så fall har ni inte förstått någonting.

Servitören kom fram med varmrätten. Det var bräckt oxbringa med stuvad potatis. Harald sköt över karotten mot Fahlander.

– Ni menar att jag som arkitekt borde stå helt fri.

– Självklart. Ni skall be både beställare, medhjälpare, leverantörer och andra att dra åt helvete.

– Det är omöjligt.

– Struntprat. I andra sammanhang är ni arkitekter minsann noga med att påpeka att ni är konstnärer. Men när det kommer till kritan är ni bara rövslickare. Ni ritar de hus som beställaren bestämmer. När hörde man talas om en konstnär som så lätt gav upp sin integritet för att vara till lags?

– Jämförelsen haltar. Det är inte samma sak.

– Visst är det det! Om byggindustrin och markägarna påstår att takhöjden skall vara två och fyrtio bara för att det passar deras intressen skall ni naturligtvis be dom fara och flyga. Men i stället bugar ni er.

– Och vad skulle vi kunna sätta emot? Vem skulle beställa ett hus som kanske blir fem gånger så dyrt som ett annat?

– Jag ritar slott. Jag ritar inte skithus. Glöm inte det.

– Med den inställningen skulle jag inte få många uppdrag.

– Det skulle ni visst det. Ni skulle till och med bli berömd. Varför sparkar ni inte alla normgivare och byråkrater i röven? Gå er egen väg!

För Harald blev samtalet allt obegripligare. Varför satt Fahlander här och var oförskämd? Vad ville han egentligen? Inte hade de träffats för att diskutera yrkesetik, det var i alla fall ett som var säkert.

Egendomligt nog kunde han inte låta bli att känna en viss sympati för mannen mitt emot. Det var sällan någon angrep honom så uppriktigt som Fahlander. Annars var det mest förstulna anspelningar och skvaller. Dessutom måste han motvilligt medge att det fanns ett visst fog för kritiken. Hur många gånger hade han inte själv släppt ifrån sig ritningar som i mångt och mycket varit anpassade och utslätade? Alltför många. Det var han tvungen att erkänna.

Fahlander