Brickan i spelet: Nepalsviten, #2

By Hanna Wesslén

I en avlägsen by i Nepal har en forskare gjort en banbrytande medicinsk upptäckt som lockar till sig skrupelfria aktörer. När juristen som var inblandad i medicinens distribution hittas död i en dunkel gångtunnel utanför Stockholm dras Emelie Ekbergs och Markus Ivarssons nystartade detektivbyrå in i en farlig utredning. Spåren leder från Nepals dramatiska bergssluttningar till en skuggsida av läkemedelsindustrin.

 

Emelie kämpar samtidigt med att lösa mysteriet kring sin pappas försvinnande under en forskningsresa till Nepal. Finns det ett samband med utredningen? Sökandet tar dem djupare in i nätet av skoningslösa konspirationer. I jakten på sanningen ställs de inför en ljusskygg värld där varje ledtråd kan vara avgörande och där felsteg får ödesdigra konsekvenser.

 

Brickan i spelet är den andra spänningsromanen i trilogin Nepalsviten, om karatemästaren Emelie Ekberg och journalisten Markus Ivarsson.

• Language: Svenska
• Publisher: Hanna Wesslén
• Release date: Nov 22, 2023
• ISBN: 9789198799842

Book preview

BRICKAN I SPELET

Spänningsroman

HANNA WESSLÉN

image-placeholder

Av Hanna Wesslén har tidigare utgivits:

Sprickan i fasaden (2022)

Glimmerdjup (2023)

Denna e-bok tillgängliggörs och återges oförändrat i förhållande till bokens utgivning i tryckt bokformat. Det innebär att denna e-bok utgör en bilaga till den tryckta boken i enlighet med 1 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen.

Brickan i spelet är en fiktiv berättelse. Eventuella likheter med befintliga företag, personer och liknande medicinska upptäckter är tillfälligheter.

Copyright © Hanna Wesslén 2023

Utgiven av Haweby förlag 2023

Grafisk formgivning omslag: Mia Fallby, m-Dsign.com

ISBN: 978-91-987998-3-5

www.haweby.se

Första delen

KONTRAKTET

Nepal

April 2003

Katmandu var som en tryckkokare den här våren. Allt såg lugnt ut men under ytan höll det på att explodera.

Maoistrebellerna och regimen, med kungahuset i spetsen, hade ingått en skakig vapenvila i januari. Den skulle inte hålla året ut.

image-placeholder

En man, klädd i en rubinröd kaftan, promenerade in på en resebyrå i Bagbazar i hjärtat av Katmandu. Tunna strålar av dagsljus filtrerades genom nerdragna träjalusier, lekte på dammpartiklarna i luften och skapade ett färgskiftande skådespel i det annars skumma utrymmet. Fläktar surrade som hypnotiserade insekter i taket och gav en behaglig svalka. Mannen slog sig ner i en läderklädd stol och bokade en flygbiljett till Stockholm.

Kvinnan som förestod resebyrån, en mager dam med grå hårslingor, höjde diskret på ögonen vid åsynen av mannens klädsel i kombination med den ovanliga destinationen. Hans handsydda kaftan andades kvalitet och indikerade att denna kund borde behandlas med den största respekt. Han rökte en lång cigarett och den hårda blicken riktades mot en strandbild på väggen.

När vill ni resa? frågade hon.

I slutet av maj.

Och hur var namnet?

Ved Rai.

Kvinnan skrev ner namnet.

Vill ni boka en återresa?

Mannen tog ett bloss på cigaretten och blåste ut en rökring.

Jag reser tillbaka via London.

Ved Rai klev ut på gatan med de utskrivna biljetterna nedstoppade i innerfickan. I resebyråns trånga utrymme, bland surrande fläktar och svävande tobaksrök, hängde stämningen kvar. Lika tung och oförutsägbar som en kommande storm. Hans svarta Mercedes väntade intill. En tät ström av människor passerade förbi och rop hördes från de närliggande butikernas försäljare. Chauffören skyndade sig ur och öppnade bakdörren.

Ved Rai stod rak i ryggen till dess att dörren var öppnad. Människor vek av och lämnade en tom cirkel runt honom. De som kände igen honom visste bättre än att komma i hans väg. Och de som inte visste vem han var förstod ändå.

Han hade ägnat hela livet åt att bygga ett skräckinjagande rykte och imperiet kring honom växte allt starkare ju svagare landets regim blev. Inbördeskriget hade gynnat Ved Rai. Konflikten skulle pågå ännu ett tag, men det var dags att tänka framåt och bygga internationellt. Han behövde inte längre frukta att allt hårt arbete han lagt ner skulle raseras. Ändå var det just den rädslan som aldrig släppte. Ju mer makt och pengar han kom i besittning av, desto större växte sig monstret inom honom som viskade att allt kunde försvinna i en blinkning.

Resan till Europa var startskottet till något nytt. De senaste årens forskning hade gett resultat och nu satt han på den viktigaste medicinska upptäckten sedan penicillinet. I maj skulle distributionskontraktet signeras och allt offentliggöras. Han hade alltså drygt en och en halv månad att ägna åt de sista förberedelserna. Muta rätt personer för att få igenom godkännandena från läkemedelsverk runt om i världen och köpa all mark där råvaran växte. Den mark som inte var till salu tänkte han ta över på annat sätt.

Det gällde i synnerhet Tigerpalatset. Ända sedan barnsben hade han hört historier om hur den andra grenen av familjen Rai hade myglat till sig palatset. Egendomen borde ha tillhört hans far, och numera honom. Äntligen hade tiden kommit för att rätta till det missförhållandet.

1

Bergshamra, Solna

Onsdag 28 maj 2003

Vattnet utanför restaurang Bockholmen i Bergshamra låg som en blank spegel i den ljumna försommarkvällen. På andra sidan skymtade Tranholmen och Lidingö. Solnedgången målade himlen i rosa och orange toner, återspeglade i den stilla viken. Vattnet lockade och drog advokat Sten Hammarström mot strandkanten.

Försiktigt klev han ut på en sten, fortfarande fuktig efter dagens kluckande vågor. Han förnam kallt vatten under skosulorna och stack ner en hand för att känna av temperaturen. Helt klart badbart, om än svalt. Hade tillfället varit bättre hade han gärna dragit av sig kläderna och hoppat i. En sällsam känsla av ro infann sig, och han stod där en stund och lät sig uppslukas av lugnet och naturen omkring sig.

Högljudda röster närmade sig på avstånd. Han betraktade spektaklet borta vid restaurangen och suckade. Det var slut på pausen, dags att återvända till verkligheten. Sten vände sig om för att gå tillbaka, trampade snett och halkade. Han skrek till och flaxade med armarna. Ena knät hamnade i gräset, men han kom snabbt på fötter. Borstade av byxorna. Han rättade till slipsen och harklade sig för att återfå sin självbild. Sten hoppades innerligt att ingen hade noterat hans fadäs. Han hade ett behov av att upprätthålla fasaden, särskilt i kväll. Helst hade han velat slippa delta i eländet, men nu var det för sent. Han var tvungen att stå ut med företagsfesten och göra det bästa av situationen.

Sten klev in i orangeriet där en påtaglig nervositet fladdrade bland gästerna. Någon klirrade med en gaffel mot glaset. Det var dags för talet. Företagets verkställande direktör, Carl-Johan Lindeborn, stod på en provisorisk scen längst fram i lokalen. Sten kunde inte undgå att notera att Carl-Johan svajade fram och tillbaka. Förhoppningsvis la ingen annan märke till det, för Carl-Johans skull.

Kära medarbetare, sa Carl-Johan med sin engagerande föreläsarröst. Jag vill tacka er alla för att ni är här i kväll på vår årliga sommarfest. Jag vill också tacka för era fantastiska insatser under det svåra år vi har bakom oss.

Sorlet i salen hade upphört så snart han började tala. Alla höll förmodligen andan i väntan på hur Carl-Johan skulle beskriva det mardrömslika år den anrika koncernen hade uthärdat. Skandalerna hade avlöst varandra. Sten visste inte vilket som tog priset. En mördad ekonomichef eller anklagelserna om insiderbrott och vapen- smuggling. Han rös till och en obehagskänsla spred sig i kroppen. En kypare med champagneglas passerade och Sten försåg sig med ett glas i farten.

Carl-Johan fortsatte talet:

Vi har fortfarande mycket hårt arbete framför oss, men tillsammans kommer vi att återupprätta förtroendet för Lindebornkoncernen. Vi har storslagna planer och nya kontrakt i läkemedelssegmentet som kommer sätta oss i rampljuset på ett betydligt mer positivt sätt än senaste året. Med mig här idag har jag dessutom vår nya ekonomichef, Gustav Lindeborn.

De anställda applåderade artigt. Sten stämde tyst in genom att klappa med den fria handen på ovansidan av den andra, för att undvika att spilla champagne.

Gustav Lindeborn, systerson till Carl-Johan, bugade sig och sa några floskelaktiga meningar. Sten slutade lyssna och smakade på champagnen. Han gick igenom det nya kontraktet i huvudet. Kunde han ha förbisett någon detalj vid utformningen av paragraferna? Skulle planen för läkemedelsbolaget fungera?

Idén var moraliskt förkastlig, den saken var klar. Men rent juridiskt borde kontraktet hålla.

Varken Carl-Johan eller någon annan på företaget anade att en skugga stod redo att sluka Lindebornkoncernen. Det nya kontraktet skulle hjälpa till med den saken. Carl-Johan litade fullständigt på Sten, företagets förtroendeingivande jurist. Sten lämnade rekommendationer kring alla affärsmässiga och juridiska frågor. Vad Carl-Johan inte visste var att Sten hade blivit rikligt betald för att se till att hans verkliga uppdragsgivare gick segrande ur affären.

Med de pengarna skulle Sten äntligen kunna dra sig tillbaka med stil trots att exhustrun hade skinnat honom vid skilsmässan.

En till synes oskyldig paragraf hade smugits in i sista versionen av kontraktet. Carl-Johan skulle aldrig märka att ansvarsfrågan förändrats, men hur var det med den tredje parten – en affärsman från Nepal vid namn Ved Rai? Enligt Stens källor hade mannen kopplingar till den undre världen i Indien och till en rebellgrupp i Katmandu. Ingen han ville göra affärer med. Men nepalesen kontrollerade tillgången till den viktigaste råvaran och utan honom blev det ingen affär.

Sten hade inte dåligt samvete. Senaste årets händelser visade att Carl-Johan gärna spelade fult och då fick man vara beredd på konsekvenserna. Lindeborns storhetstid var förbi. Deras fall var oundvikligt.

Sten svepte glaset och torkade sig diskret om munnen.

Carl-Johan trodde tydligen att sommarfesten och ett sektliknande tal på den nyöppnade restaurang Bockholmen strax utanför stan var tillräckligt för att hindra personalflykten. De flesta på företaget såg sig om efter andra jobb efter alla skandalerna och under våren hade den ena nyckelpersonen efter den andra slutat. Det hade till och med gått så långt att Carl-Johan rekryterat sin oduglige systerson som ekonomichef. Det var väl ingen annan som ville ha jobbet, efter vad som hänt med de två senaste innehavarna av den positionen. En var mördad och den andra befann sig i landsflykt.

Publiken applåderade länge och entusiastiskt efter anförandet. Carl-Johan var trots allt en fantastisk talare. Det måste man ge honom. Kanske kunde Sten slinka ut obemärkt nu när talet och middagen var avklarade?

Lindeborns sekreterare dök upp framför honom och fångade honom med en intensiv blick. Trots att hon var en av de vackraste kvinnorna han sett fanns en viss hårdhet i hennes drag.

Sten, där är du. Carl-Johan letar efter dig. Hon räckte honom ett nytt champagneglas och föste honom med sig mot scenen.

Lina hade börjat i företaget ungefär samtidigt som Sten. Från början som receptionist men numera ägnade hon nästan all tid åt att serva Carl-Johan, som knappt kunde läsa mejl själv.

Carl-Johan sken upp när Sten närmade sig. Han la armen om sin systerson och sa med förtrolig röst till Sten:

Låt oss inte prata affärer nu, men imorgon vill jag att du sätter in Gustav i detaljerna kring vårt nya kontrakt. Läkemedelssegmentet blir företagets viktigaste prioritering och som ekonomichef måste han veta allt.

Sten nickade och log stelt innan han skålade med de bägge männen.

image-placeholder

Det visade sig omöjligt att bryta upp från festen i förtid. Carl-Johan höll honom i sina klor hela kvällen. Han verkade använda Sten som någon form av stöttepelare i minglet med de andra medarbetarna.

Klockan närmade sig ett på natten. Golvet gungade under fötterna på Sten när han tillsammans med resten av sällskapet raglade över den lilla bron mot parkeringen, där en grupp taxibilar väntade. Han mådde illa.

Ska någon mot Enebyberg?, frågade han den ena efter den andra kollegan.

Alla skakade på huvudet och snart gapade parkeringen tom. Förbannat. Som vanligt bodde ingen åt samma håll. Han ringde efter en ny taxi. Fyrtio minuters väntetid. Aldrig i livet. Han fick ta sig hem på annat sätt. Nattluften var skön och en promenad kunde göra honom gott. Han behövde nyktra till.

Trekvart senare närmade han sig Danderyds sjukhus. Tungan klibbade strävt mot gommen och varje steg kändes som att gå genom sirap. Han riktade blicken mot den mörka bussterminalen utanför sjukhuset. En nattbuss stod parkerad på hållplatsen. Äntligen lite tur. Han skyndade sig ombord och sjönk ihop på ett säte i främre delen. Ögonen föll igen och han drömde osammanhängande om de gamla tiderna då han åkt nattbuss en hel del.

En skarp röst i högtalarna väckte honom och han spärrade upp ögonen. Stirrade ut genom fönstret. Hade han åkt för långt? En blick på klockan sa honom att så var fallet.

Ursäkta, var är vi? ropade han till busschauffören.

Nästa Karby gård, basunerade busschauffören ut en gång till i högtalarna.

Sten tryckte på stopp-knappen. Det här var för eländigt. Han ville bara komma hem och sova ruset av sig. Imorgon skulle han upp tidigt och förbereda den viktiga dagen. Carl-Johan väntade besök från utlandet och kontraktet skulle signeras. Stens uppdragsgivare hade tydligt poängterat att inget fick gå fel. En så farlig person ville han inte stöta sig med.

Sten var den enda i företaget som kände till den lömska planen. Gjorde den kunskapen honom till en måltavla? Nej, så länge han skötte sina kort rätt skulle han klara sig. Mot slutet av året, när det inte längre verkade misstänkt, kunde han säga upp sig och flytta till Portugal. Där fanns de flesta av hans vänner och exfrun, som han på något märkligt sätt fortfarande drogs till.

Chauffören bromsade in. Sten insåg var han befann sig – utanför Täby kyrkby. Rena vischan. Bussen stannade och han klev ut i sommarnatten där himlen började färgas orange i öster. En fågel kvittrade i ett träd vid busshållplatsen. Sten suckade och gick mot gångtunneln för att korsa vägen. På andra sidan kunde han lättare bli upplockad av en taxi eller ta en ny nattbuss tillbaka.

Han noterade inte personen som samtidigt klev av genom de bakre dörrarna. Inte heller la han märke till de ljudlösa stegen som kom ikapp honom i gångtunneln utanför Karby gård.

Sticket i nacken var det sista Sten Hammarström kände.

image-placeholder

2

Gärdet, Stockholm

Torsdag 29 maj

Emelie Ekberg klev genom ytterdörren till detektivbyråns lokaler, belägna på bottenvåningen av fru Hanssons funkishus på Strindbergsgatan. Påsen med thaimat hängde i ett fast grepp från högerhanden och hon stegade direkt till mötesbordet.

Markus Ivarsson satt vid bordet, djupt försjunken i en pappers- hög. Han log mot henne innan han dök ner i texten igen.

Emelie placerade kassen på bordet och öppnade plastlådorna. Magen kurrade och en oemotståndlig doft av röd currygryta, den starkaste rätten på menyn, spred sig i rummet.

Hallå, vänta, sa Markus och for upp från sina papper. Vi måste ha tallrikar och riktiga bestick.

Han försvann mot köket. Kali viftade på svansen och följde efter honom. Hunden förutsatte, med rätta, att även hon skulle få något att äta. Emelie bet sig i läppen. Efter maten tänkte hon berätta det hon haft på tungan hela veckan.

Hon tog en sked currygryta direkt ur plastlådan och bläddrade bland papperen på bordet.

Fallet med den försvunna kvinnan, Karin, som de hade påbörjat i slutet av april, efter rättegången, visade sig mer svårlöst än väntat. Var det dags att ge upp?

Men att sluta leta kändes förargligt. Inte enbart för att Karins make utlovade två miljoner i belöning, utan även för att de då gick miste om tillfredsställelsen av att hitta henne. Lösa mysteriet. Som när de räddade Rebecka Crona från kidnapparna i höstas. Jussis kumpaner, med halvbrodern Matti Magnusson i spetsen, var dömda att skaka galler i åratal framöver. Jussi själv var död och begraven. Om de hade lyckats sätta fast även Lindeborn och Sebastian hade fallet varit fulländat.

En droppe currygryta landade på dokumentet och hon gnuggade den med en av servetterna från snabbmatsstället. Droppen ljusnade men lämnade efter sig en rosa fettfläck. Emelie sneglade mot köket och gömde papperet underst i högen. Markus återvände visslande, med tallrikar och bestick.

Hittar du något nytt? frågade han och nickade mot utredningen.

Emelie skakade på huvudet.

Jag tror inte det finns något nytt att hitta faktiskt. Vi har vänt på varenda sten. Ibland undrar jag om inte hennes man ligger bakom försvinnandet ändå. Som polisen trodde från början.

Markus la pannan i veck och serverade Emelie en porslinstallrik med currygryta och ris.

Tror du verkligen det? frågade han.

Emelie slevade in en sked gryta i munnen och hummade nekande till svar. Av olika skäl verkade det inte troligt att maken låg bakom försvinnandet. Även om statistiken talade för något annat.

Inte jag heller, sa Markus och betraktade henne med en antydan till leende. Vänta, du har lite mat i ansiktet.

Var?

Markus böjde sig fram och nuddade snabbt hennes kind med en servett.

Tack, sa hon och drog över kinden en gång själv också för säkerhets skull.

Att hon inte störde sig på Markus när han gjorde en sådan sak var förvånande. På vem som helst, förutom honom, hade hon viftat bort handen och blängt. Men det berodde väl på att de arbetade så tätt ihop nu för tiden. Emelie fingrade på servetten och tog sats för att berätta det hon hade skjutit upp. Markus skulle inte gilla nyheten.

Jag funderar på att resa till Katmandu nästa vecka, även om vi inte har hittat Karin än.

Funderar var en underdrift. Biljetterna låg redan i väskan. Markus stannade mitt i en rörelse och glodde på henne.

Jaha … är det inte väldigt … oroligt där?

Nu låter du som min syster. Jag har redan förhalat resan i en månad och de väntar på mig. Raju har lovat att hela gruppen ska hjälpa till att leta efter pappa. De har lokaliserat den där forskaren, Zacharias Stone. Han kanske vet något.

En frenetisk knackning på ytterdörren fick henne att hoppa upp från stolen och vända sig mot skyltfönstret. Hon gick närmare och drog undan gardinen som skyddade dem mot insyn från nyfikna förbipasserande. En man med runda glasögon stod utanför. Han vevade med armen åt henne att skynda sig.

Det är Johnny, sa hon till Markus.

Med en hastig rörelse låste hon upp dörren. En våg av ljummen luft sköljde in i rummet. Johnny klev in på kontoret och kastade en blick över axeln, som om han var orolig att någon följde efter.

Johnny utgjorde en oumbärlig del av deras detektivverksamhet. Han kunde få fram nästan vad som helst. Bara det gick att hitta på nätet. Han hade dessutom samma längtan som sin bror Robert att hitta samband och knäcka svåra fall, med den skillnaden att Robert hade valt att bli polis medan Johnny valt vägen som hacker. Emelie föredrog att be Johnny om hjälp medan Markus brukade börja hos Robert.

Jag låter dörren stå öppen, så sjukt varmt ... Nu jävlar ska ni få höra, flåsade Johnny. Han slätade ut sin t-shirt, med tryck föreställande en hamster, och trängde sig ner på två stolar mellan dem. Åh, det där ser smarrigt ut. Jag har inte ätit.

Markus sköt matlådorna mot honom. Johnny tog en tugga direkt ur currylådan och tittade på Markus med munnen full av mat. Han sköljde ner med en klunk läsk och suckade belåtet.

Markus öppnade munnen för att protestera men tycktes bestämma sig för att inte säga något och knep ihop läpparna. Emelie kvävde ett skratt.

Vad har du hittat? frågade hon och satte båda händerna i bordsskivan.

Nu ni. Johnny flinade med ett lurigt leende på läpparna. Har ni hört nyheterna om rymningen?

Nej, vadå? Idag? frågade Markus.

Kali kände av hans tonläge och gav upp ett skall. Markus klappade henne lugnande och hon la sig vid hans fötter och blundade.

Japp. En rymning från Österåker i natt.

Det stod inget i tidningen om det, jag läser ju alltid hela, sa Markus och sökte efter tidningen bland pappershögarna.

De kanske inte hann få med det, sa Johnny. Men det är inte det viktiga.

"Vem var det som rymde?" frågade Emelie sammanbitet.

Rätt fråga, Emelie. Johnny nickade mot henne. Det var Jussis halvbrorsa, Matti Magnusson.

Både Emelie och Markus drog efter andan och Johnny lutade sig belåtet tillbaka.

Men hur? frågade Emelie och såg från Markus till Johnny. Han borde väl inte ha fått permission redan?

Det var inte från en permission, sa Johnny. Men jag tror jag vet … Jag har nämligen satt bevakning på den försvunna kvinnans familjemedlemmars mejl. Han pausade för att ta mer mat.

Och? Vad har Karin och Matti att göra med varandra? frågade Markus och gjorde en cirkelrörelse med handen, som för att mana på Johnny att fortsätta.

Väldigt avancerat att få till ska ni veta, sa Johnny och viftade med skeden åt honom. Om det dyker upp korrespondens med samma nyckelord som det står om i tidningarna går en notis till mig.

Det låter smart, sa Emelie, även om hon inte förstod hur Johnny menade. Han brukade komma till saken snabbare om man berömde honom.

Eller hur? Och nu har det gett resultat. Vet ni vem som är platschef på avdelningen Matti rymde från? Karins pappa. Han fick en webartikel om rymningen mejlad till sig idag. Karins mamma arbetar dessutom också där förresten.

Du menar alltså … började Markus.

"Jag menar att de har blivit utpressade att hjälpa Matti rymma. Det är klart som korvspad. Dessutom fick pappan ett mejl igår kväll med texten: I natt är sista chansen. Han har raderat mejlet, men jag hittade det ändå", sa Johnny och sträckte på ryggen.

Emelie lutade sig tillbaka i stolen och svalde hårt. En oroskänsla hon inte känt sedan i höstas växte sig starkare i magen. Minnesbilder från när Matti och gänget fångade henne vid Uggleviksreservoaren fladdrade förbi tillsammans med minnen från rättegången. Mattis ögon hade brunnit av hat när han betraktade henne vid vittnesmålet, där hon redogjorde för hur hans bror hade omkommit. Han klandrade henne för Jussis död.

Rättegången hade visat att Matti var långt ifrån bara ett råskinn. Han var den smarta av bröderna, även om Jussi var äldst och styrde utåt sett. Matti satt på kontakterna och intelligensen, men av någon anledning verkade han ha beundrat sin bror gränslöst.

Men vem kan ligga bakom en rymning? Vem är så angelägen om att få ut Matti från fängelset? frågade Emelie rakt ut i luften.

Vet inte, sa Markus och trummade med fingrarna mot bordet. Carl-Johan Lindeborn möjligen? Men är det troligt? Vi borde åka och besöka Karins föräldrar. Vi har letat på fel ställe hela tiden, mest fokuserat på att kartlägga hennes mans verksamhet och letat efter motiv till kidnappningen i deras bekantskapskrets. Men om föräldrarna har gjort vad kidnapparna krävde borde ju dottern släppas.

Eller tvärtom, sa Emelie och höjde på ögonbrynen. Nu behöver de henne inte längre.

Hon rös. Försvinnandet påminde om det Rebecka Crona hade råkat ut för förra sommaren.

Har du berättat för polisen? frågade Markus.

Jag ringde min brorsa på vägen hit. Han tar hand om det, svarade Johnny och strök sig över håret, som för en gångs skull låg någorlunda kammat.

Klockan ovanför lokalens entré plingade. Alla tre stirrade mot dörren. Emelie drog efter andan och hade svårt att registrera vem hon såg.

Mannen som klev över tröskeln var Raju Rai.

image-placeholder

3

Tigerpalatset, Katmandu

Torsdag 29 maj

Jitendra bugade sig mot lärlingarna i Tigerpalatsets stora dojo och lämnade rummet. Han var ensam ansvarig för Tigerpalatset och Bagh Chal-gruppen sedan deras ledare Raju hade rest till Sverige.

Raju hade aldrig vågat lämna gruppen och Tigerpalatset mer än ett par dagar tidigare. Men nu när Ved Rai hade lämnat landet var situationen annorlunda. Mindre risk. Centrala Katmandu var oroligt, trots den officiella vapenvilan i inbördeskriget, men deras kvarter var än så länge lugnt.

Jitendras åtagande tyngde, trots att gruppens uppdrag och yttre aktivitet hade pausats i väntan på Rajus återkomst. Det som kvarstod var gruppens träningspass, en återkommande ritual av fysisk utmattning och mental styrka som han ledde med disciplinerad precision. Även om dessa sessioner var krävande, var det ett ansvarsområde han kunde hantera.

I Rajus frånvaro svarade Jitendra även för säkerheten i palatset. Han vaktade de urgamla stenväggarna och dess invånare dag som natt. Varje knakande golv, varje skugga under månljuset och varenda susning höll honom vaken om nätterna. Denna eviga vaksamhet var mer än bara ett ansvar – det var en livsstil. En skugga som följde honom var han än gick, ett eko av oro som aldrig riktigt tystnade. Med Rajus återkomst skulle oron mildras.

Hemresan var planerad om en vecka. En krypande känsla sa att det kunde dra ut på tiden, men Jitendra hoppades att Raju inte skulle dröja längre. Hade Jitendra fått bestämma hade de nöjt sig med att kontakta Emelie och varna henne för Ved Rai. Men när ledaren bestämt sig för något var det omöjligt att övertala honom att ändra uppfattning.

Jitendra strövade ut genom köksdörren. Han andades djupt och njöt av den friska luften som fyllde hans lungor. Trädgården sprudlade av liv och växtlighet. De färgglada blommorna, som Shekhar hade planterat när han levde, sträckte sig mot solen som om de ville fånga energi nu när regnperioden närmade sig. Blicken drogs mot köksträdgården där rad efter rad av grönsaker och örter trängdes.

Men det var lunden med de ovanliga rhododendronbuskarna som verkligen brukade dra uppmärksamhet till sig. Jitendra hade inte träffat på den sorten någon annanstans. Buskarna tyngdes av blomkronor i nyanser av rosa och lila. Han stannade och beundrade den vidunderliga utsikten från Tigerpalatsets platå, ut över Katmandudalen. Bättre ställe att bo på fanns inte.

Två munkar från grannklostret arbetade i köksträdgården. Den ena stannade upp och hälsade. Munkarna hjälpte till i trädgården i utbyte mot färska grönsaker och donationer.

Jitendra tog en tur förbi den nybyggda vaktstugan vid stora grinden. Ved Rai hade utlovat vapenvila i vintras men under våren hade han ändå trappat upp. Raju menade att de levde under ständigt hot från farbrodern, som ville ta över både Tigerpalatset och hela landet. Raju krävde att säkerhetsfolk fanns utplacerade dygnet runt vid huvudentrén och han hade rekryterat två personer enbart för detta uppdrag.

De stängda grindarnas blanka yta ingav lugn och trygghet. Han kände på låset och nickade mot vakten innan han fortsatte mot sin favoritplats – garaget.

Vänta, ropade vakten bakom honom. Han hade klivit ut ur vaktstugan.

Jitendra stannade och inväntade mannen som kom springande mot honom.

Ett brev anlände för en kvart sen. Jag tänkte just gå in med det.

Han räckte över ett kuvert, adresserat till Raju. Jitendra vägde brevet i handen och konstaterade att det innehöll något mer än ett ensamt papper.

Kom det med brevbäraren? frågade han.

Vakten skakade på huvudet. En munk lämnade det.

Jitendra sänkte axlarna en bit. Hur såg han ut? Var det någon av grannarna?

"Jag såg inte ansiktet, han