Sprickan i fasaden: Nepalsviten, #1

By Hanna Wesslén

Mörka vindar sveper över Nepal 2002 där ett inbördeskrig sliter sönder landet. Tidigare kampsportmästaren Emelie Ekberg befinner sig sen länge i Katmandu. Hon arbetar för en anonym hjälporganisation med kontroversiella metoder.

När ett uppdrag att stoppa en illegal vapenleverans går snett blir Emelie oskyldigt misstänkt för mord. Spåren pekar mot hennes hemland Sverige. Fast besluten att hitta mördaren flyr hon tillbaka dit.

I Stockholm träffar hon journalisten Markus, som undersöker ett av landets största investmentföretag. Vilka kopplingar har företaget till vapensmugglingen? Finns den riktiga mördaren i Sverige? Sökandet leder dem in i en härva med hänsynslösa krafter beredda att gå mycket långt för att skydda sina hemligheter.

Sprickan i fasaden är en spänningsroman som rör sig mellan Katmandus hisnande bergssluttningar och styrelserummen i Stockholm. Det är den första fristående boken i Nepalsviten.

• Language: Svenska
• Publisher: Haweby förlag
• Release date: Mar 6, 2023
• ISBN: 9789198799811

Book preview

SPRICKAN I FASADEN

SPRICKAN I FASADEN

HANNA WESSLÉN

image-placeholder

Denna e-bok tillgängliggörs och återges oförändrat i förhållande till bokens utgivning i tryckt bokformat. Det innebär att denna e-bok utgör en bilaga till den tryckta boken i enlighet med 1 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen.

Copyright © Hanna Wesslén 2022

Utgiven av Haweby förlag 2022

Grafisk formgivning omslag: Mia Fallby, m-Dsign.com

ISBN: 978-91-987998-1-1

www.haweby.se

Första delen

UPPDRAGET

NEPAL

2002

Monsunregnen över Nepal sommaren 2002 var de värsta på många år. Det kraftiga regnet orsakade översvämningar och jordskred i det bergiga landskapet. Allmänt kaos drabbade den redan hårt pressade befolkningen. Bergsvägar spolades bort och ingen visste vem som skulle bli hemlös nästa dag.

Trots utbredd fattigdom höll människorna i Katmandu modet uppe och livet fortgick som det alltid hade gjort. De som kunde sökte skydd inomhus under de periodvisa störtregnen och väntade på bättre tider. Sedan november föregående år rådde undantagstillstånd på grund av inre strider i landet och naturfenomenen var ett ovälkommet tillskott i oron för fullskaligt krig mellan maoistrebellerna och regimen.

Ytterligare effekter av oroligheterna i landet var korruption och svårighet att upprätthålla ordningen. Kriminella krafter kunde operera ostört eftersom ingen hindrade dem medan polisen och regimen hade fullt upp med att hålla maoistgerillan stången.

Föregående år hade en osannolik massaker skakat landet. Kung Birenda Shah och hans närmaste familj mördades inne i Narayanhitipalatset i Katmandu där Shah-dynastin hade sitt hem. Kungens död, och inte minst sättet han dog på, kastade in landet i nya stridigheter där alla grupper skyllde på varandra. Ingen visste exakt vad som hade hänt men den allmänt accepterade officiella versionen var att landets kronprins Dipendra på en släktmiddag hade skjutit ner hela sin familj inklusive kungen.

Därefter hade han själv bara hunnit vara kung i tre dagar innan även han avled av skadorna han ådragit sig under den för Shah-dynastin ödesdigra kvällen.

Den mördade kung Birendas bror, Gyanendra Shah, blev då krönt till kung – han skulle några år senare visa sig bli Nepals sista monark. Massakern gav rebellerna vind i seglen och oppositionen mot monarkin växte sig starkare för var dag.

Det spekulerades i att en statskupp var nära förestående.

image-placeholder

1

Katmandu

Torsdag 1 augusti

Emelie Ekberg låg på mage och kikade ner över kanten från loftet som bars upp av kraftiga bjälkar, fem meter över marken. Lukten av trä som var vått efter veckor av regn blandades med cigarettröken som ringlade sig mot loftet.

Mannen med guldtigern, ledaren, fimpade på den gamla lagerlokalens trägolv långt där nere och gestikulerade åt sina två medhjälpare. Den yngsta sopade ihop askan och lutade sopborsten mot trappan upp till loftet. Mannen som höll i guldtigern fimpade igen. Emelie flyttade benet åt höger för att det inte skulle somna, medveten om att minsta oförsiktig rörelse kunde förstöra hela operationen.

Hon och ytterligare tre medlemmar ur Bagh Chal-gruppen hade anlänt till Katmandus största industriområde Balaju i en omärkt minibuss för två timmar sedan. Byggnaden omgärdades av en betongmur med taggtråd och gården var full av bråte. I bakgrunden skymtade trädklädda kullar som skiftade i grått i det bleka diset. Bakom dem låg Himalayas snöklädda berg, knappt urskiljbara.

Om uppdraget gick väl skulle de om ett par timmar betrakta samma berg hemma från Tigerpalatset i det lummiga Dawadi Gaun i utkanten av staden. Det var något att se fram emot.

De väntade på rätt tillfälle att slå till mot kidnapparna nere på golvet. Rummet upptog hela långsidan av byggnaden.

Emelie drog undan en ljus hårslinga som letat sig fram och höll andan. Hon avvaktade klartecken att rusa nerför trappan.

Det var länge sedan hon slutade vara skräckslagen inför ett uppdrag. Adrenalinet som pumpade och fick huden på armarna att knottra sig kom lika mycket ur förväntan som rädsla. Hon var med sina bästa vänner, sin nya familj, och då kunde inget gå fel. Men idag var det annorlunda. Luften var tryckande trots regnet och det låg en laddning i luften. Enligt gruppens ledare Shekhar Rai varslade atmosfären om jordskred och han hade oftast rätt. Precis som han hade haft rätt i att ligisterna som terroriserade affärsinnehavarna på marknaden fanns att hitta här. Det var på tiden att de stoppades, särskilt nu när de hade gått vidare från stölder och utpressning till kidnappning.

Raju Rai satt hukad snett bakom henne med tungan mellan tänderna och blicken riktad ner mot männen på golvet. Han hade Shekhars ansikte och styrka, men långt kvar till att besitta samma visdom som sin far. Ödmjukheten skulle han nog aldrig få. Hans ena hand vilade lätt på Katie Parkers rygg och i den andra glänste en khukuri-kniv med böjt blad, som en machete.

Emelie blev inte klok på honom men var glad att de var på samma sida. Raju Rai var ingen man ville hamna öga mot öga med som fiende.

Vad väntar vi på?

Emelie vände huvudet och höll handen vid munnen för att hindra männen där nere att höra.

Både Katie och Hari höjde på ögonbrynen och såg på Raju. Hari hade svettdroppar i pannan medan Katie som vanligt såg ut som om hon just hade klivit ut från en fotostudio. Hennes rödmålade naglar blänkte i kapp med kniven hon höll i. Emelie hoppades att den blommiga doften från hennes parfym inte kändes ända ner till männen där nere. Varför hade hon ens parfym på sig vid ett sådant här tillfälle?

Raju bet sig i tungan och funderade högt. De ska vara fyra enligt vår regeringskontakt. En av dem vet var rebellernas mötesplats finns. Vi väntar tills alla är här.

Men det kan ju ta timmar …, sa Emelie.

Raju satte upp handen mot hennes ansikte och hyssjade.

Ytterdörren öppnades och en man med en beige tygsäck slängd över ryggen uppenbarade sig. Han var huvudet längre än de andra. En pust av dimma och svalare luft trängde in genom den öppna dörren. Tygsäcken rörde sig när mannen ställde ner den. Emelie bet ihop för att inte skrika högt när hon förstod vad det var. Mannen med guldtigern sa något ohörbart och sparkade till säcken. De andra där nere skrattade. Ljudet ekade och spred sig i den övergivna lagerbyggnaden.

Det var det perfekta tillfället att gå in. Vad väntade de på? Emelie rättade till pistolhölstret och tog upp en kaststjärna att distrahera motståndaren med. Hon ålade bakåt och reste sig utan ett ljud. Hon petade till Raju som sänkte den böjda kniven och skakade på huvudet med en arg grimas.

Inte än, mimade han.

Snart skulle det vara för sent. Men det var Raju som avgjorde. Han hade en rynka i pannan, djupare än vanligt. Blicken flackade mellan dörren och trappan. Kanske kände han sig också obehaglig till mods av vädret och den tryckande luften.

Till sist nickade han mot henne.

Det var dags.

De störtade nerför trappan. Raju sprang först. Hari som var minst erfaren höll sig sist. Raju gav upp ett vrål som tillfälligt paralyserade mannen med guldtigern och hans medhjälpare.

Emelie siktade in sig på mannen med tygsäcken och Katie täckte henne, redo med pistolen. Han hade lyft upp säcken på ryggen igen men släppte den med en duns när de närmade sig. Ena armen sträcktes mot ett dolt vapen innanför västen. Han hann aldrig dra det. Emelies kaststjärna träffade honom djupt i benet. Han böjde sig för att få bort den. Precis som avsett blev sekunden av ouppmärksamhet hans fall. Emelie slet åt sig sopborsten från golvet och drämde till med skaftet mot tinningen. Han föll ihop med ett rosslande ljud och blev liggande.

Hari hade hamnat i knipa. Han stod intryckt i ett hörn. Den yngste medhjälparen som hade sopat golvet, en pojke knappt äldre än tolv år, pressade en kniv mot hans strupe.

Emelie skakade på huvudet och smög fram bakom pojkens rygg. Först när hon kommit så nära att hon vädrade lukten av svett och ångest vände han sig om. Ögonen var uppspärrade och munnen lätt öppen. Hon tog tag i hans arm och tryckte till på vad som borde vara rätt ställe. Pojken flämtade till och tappade kniven. Den landade med ett metalliskt klirr. Emelie greppade bägge handlederna innan han återfått rörelseförmågan i armen och surrade händerna bakom ryggen med ett tjockt buntband.

Varför använde du inte pistolen? Det hade gått snabbare.

Hari höll sig om halsen och en droppe blod syntes där kniven hade nuddat honom.

Därför att han är ett barn ser du väl? Emelie sparkade kniven på golvet mot Hari och avhöll sig från att tillägga: Så honom borde du ha klarat av.

Männen i lagerlokalen var visserligen tjuvar och kidnappare men det fanns ingen anledning att sänka sig till samma nivå som dem. Det borde Hari förstå.

Raju och Katie hade lyckats övermanna resten av motståndarna och snart var alla fyra surrade till händer och fötter. Raju släpade mannen som hade burit tygsäcken in till mitten av rummet där de andra satt och det bildades släpmärken på det smutsiga golvet.

Gå ner i källaren och se efter. Raju nickade åt Katie och Hari medan han pekade på trappan. Han vände sig mot Emelie. Du stannar här. Fixa säcken. Han knäppte med fingrarna mot säcken på golvet.

Hon skar loss repet runt säcken med kaststjärnan och en liten flicka med blekt ansikte kröp fram. En ensam tår rullade nerför hennes kind men hon sa inte ett ljud.

Regnet som trummade mot plåttaket hördes tydligt i tystnaden. Emelie drog flickan till sig och sneglade mot Raju, osäker på vad han tänkte ta sig för. Hon tog flickans hand i sin och kramade den.

Tänk om Emelies föräldrar hade kunnat se henne nu. Hade de varit stolta eller förfärade? Hon skakade av sig tanken på dem. Det var inte till någon hjälp att fundera över det förflutna mitt under ett uppdrag. Särskilt inte eftersom hon fortfarande efter alla år i Nepal bara hade hittat avlägsna spår av sin pappa. Han hade försvunnit sex år tidigare.

Ledaren på golvet höll fortfarande guldtigern i ett krampaktigt grepp. Raju slet den ur händerna på honom.

Han reagerade knappt.

Vilken patetisk samling ni är. Raju spottade mot männen på golvet och viftade med sin khukuri medan han fortsatte. Jag är på gott humör idag och det innebär att ni har två val.

Pojken som hade hotat Hari grät ljudlöst och de andra satt tysta med blickarna nedåt. Tygsäcksmannen låg fortfarande på golvet med halvslutna ögon. Männens kläder var smutsiga och trasiga. Den yngsta var barfota med stora rivmärken över fötterna. Emelie tvivlade på att de var högt upp i rebellernas led.

Till sist såg ledaren upp. Han skelade kraftigt och ena ögat vändes mot Raju.

Raju riktade pekfingret mot honom. Det ena alternativet är att ni ger oss den information vi behöver och vi transporterar er ut ur Katmandu. Ni kommer aldrig att hota en enda affärsinnehavare eller sätta er fot på marknaden igen. Eller så överlämnar vi er till polisen. Då får de besluta.

Hari skrattade till. Kidnappning, olaga hot och grov stöld, det blir ett antal år i Central Jail att se fram emot. Jag har hört att det är ganska överbelagt, men de ska nog kunna klämma in er också … Han tystnade tvärt när Raju gav honom en blick.

Männen ryckte till vid omnämnandet av polisen. De sneglade på varandra och ledaren svarade mellan sammanbitna tänder:

Information. Ni vet ändå vilka vi arbetar för.

Han mötte Rajus blick.

Ni kan aldrig vinna mot dem.

image-placeholder

2

Gärdet, Stockholm

Torsdag 1 augusti

Henrik Crona betraktade Värtahamnens glittrande vatten och registrerade utsikten från kontorsfönstret. Han rörde inte en min. Den starka solen sken från en molnfri himmel. Även idag. Sommaren beskrevs som den varmaste på över hundra år men det spelade inte Henrik någon större roll. Han hade inte lagt märke till eller brytt sig om vädret på länge.

Han satte sig vid skrivbordet igen, knäckte knogarna och försökte fokusera på skärmen. Presentationen till styrelsen lyste ilsket mot honom. Med mindre än en vecka kvar till mötet var han sen med att skicka in materialet, vilket inte var likt honom. I vanliga fall fick sådant honom att må dåligt men nu kunde han inte uppbåda energi till det. Tankarna gick oupphörligt tillbaka till de mystiska fakturorna och fabriken i Indien.

Som ekonomichef för Lindebornkoncernen rapporterade Henrik direkt till verkställande direktören Carl‑Johan Lindeborn. Det var en utmaning i sig. Carl‑Johan var karismatisk och uppskattad som föreläsare men som chef var han en katastrof. Svår att nå och tappade humöret för minsta lilla. Emellanåt var han däremot överdrivet trevlig och bjöd hem Henrik med familj på middag då och då. Men det vägde inte på långa vägar upp hans brister.

Lindebornkoncernen var ett av Sveriges främsta investmentbolag med dotterbolag inom tillverkningsindustrin, läkemedelsbranschen och it-branschen. Det var en spretig portfölj men den gemensamma nämnaren var att bolagen profilerade sig som miljömedvetna och förebilder inom hållbarhet och jämställdhet. Ibland undrade Henrik om de la mer tid på PR än på att faktiskt arbeta med frågorna, men han var förmodligen cynisk som vanligt. De få gånger han talade om sitt arbete hemma brukade Rebecka säga att han inte borde ta det så allvarligt. Det var lättare sagt än gjort.

Med den ersättning som Henrik erhöll varje månad stod han gladeligen ut med Carl‑Johans bristfälliga ledarskap och mer därtill. Efter alla år på företaget kände han dessutom stor lojalitet mot Lindebornkoncernen. Men det fanns ändå gränser.

Han ignorerade telefonen som börjat ringa, knakade med högerhandens knogar och styrde mot köket.

Glasdörren in till fikarummet blockerades av en dreglande best. Henrik rundade hunden med avsmak och pressade sig mot dörrposten när han passerade för att undvika att få byxorna förstörda.

Säkerhetschefen Jussi hade stationerat sig vid köksön i marmor, i färd med att banka på den nya kaffemaskinen med öppen handflata. Jussi tog sin roll som vaktchef på stort allvar och som vanligt gav han Henrik kalla kårar.

Henrik pekade på hunden som hade övergått till att gräva i papperskorgen. Kan du hålla den där på ditt rum i fortsättningen? Han åt nästan upp mina byxben häromdagen. Sedan när blev det tillåtet att ha hund med sig på kontoret?

Jussi upphörde med bankandet och balanserade en kaffekopp mellan sina väldiga fingrar.

Det är varmt och hon är en hund, så hon har tungan ute. Kali går dit jag går. Jussi tog tre stora kliv som fick kaffet att skvimpa över, ställde sig bredbent rakt framför Henrik och såg ner på honom. Har du några problem med det?

Henrik övervägde att säga att det kunde finnas allergier på kontoret men det var inte värt att reta upp Jussi i onödan. Bäst att försöka vara trevlig istället.

Heter hunden Kali? Han satte sig vid en av barstolarna bredvid kaffemaskinen. Tog fram en porslinskopp från hyllan och placerade den i maskinen som startade utan problem.

Precis. Dödens gudinna.

Jussi utstötte ett ljud som förmodligen var ett skratt och satte sig på huk för att gulla med djuret som hoppade runt och slickade honom i ansiktet. Henrik gjorde en grimas och låtsades bläddra i Dagens Affärer som låg uppslagen.

Alla problem hade börjat strax efter att Jussi dök upp för ett och ett halvt år sedan. Hans officiella roll var säkerhetschef och det kunde väl passa. Han satte skräck i de flesta han träffade på. Men kort därefter registrerades han som styrelseledamot i flera dotterbolag.

Obegripligt.

Det första tecknet som fick Henrik att ana oråd när det gällde koncernbolagen där Jussi hade nästlat sig in, var när han upptäckte märkliga transaktioner mellan ett av koncernens svenska bolag och ett nyförvärvat dotterbolag med fabrik i Indien. Det svenska bolaget, Entreprenörsbolaget Förenade IT-konsulter AB, var ett konsultbolag som just i den vevan börsnoterades.

Han hade avlagt ett besök på fabriken i Gorakhpur i början av sommaren, för att få klarhet i transaktionerna. Besöket hade inte lugnat honom. Tvärtom hade det ökat hans farhågor.

Henrik försökte varna Carl‑Johan för att något inte stod rätt till i den indiska fabriken. Carl‑Johan hade ryckt på axlarna och bett Henrik sluta fundera på det. Carl‑Johan skulle lösa det med hjälp av Jussi.

Det gjorde förmodligen större skada än nytta.

Lyckligtvis kände Henrik en i princip pålitlig man. En före detta lumparkompis och militär som numera ägnade sitt yrkesliv åt att infiltrera och få fram information från tvivelaktiga organisationer. Henrik hade betalat honom ur egen ficka för att åka ner till Indien. Undersöka vad som egentligen pågick i fabriken under täckmantel som kvalitetskontrollant. Henrik hade inte hört av honom på två veckor. Snart borde det komma en uppdatering.

Han knäckte alla tio knogarna, en efter en. Rebecka avskydde det och menade att det var otäckt. Men han hade svårt att hejda sig. Han lämnade Jussi med hunden i köket och återvände till sitt kontor där telefonen fortfarande ringde.

Hjärtat hoppade till när han såg att det var Rebecka. Hon ville säkert veta om han var hemma till middagen.

Hej älskling, svarade han.

Jag ville kolla om du kommer hem till middagen så att jag och barnen får träffa dig?

Det gör jag nog.

Nog?

Rebeckas röst var len men samtidigt uppfordrande och under ytan kunde han ana frustrationen. Han hade inte ätit middag med familjen sedan Gotlandssemestern tre veckor tidigare, så han klandrade henne inte.

Hon var fantastisk.

Definitivt, jag hinner hem.

Har du kollat med Carl‑Johan om de kan komma klockan sju imorgon?

Absolut.

Henrik tog sig för pannan. Han hade glömt middagen som Rebecka ordnat. Det hela hade spårat ur en aning när det först bara var Carl‑Johan och hans fru, men nu hade utökats till att inkludera även några grannar.

Axlarna hade sjunkit till en hälsosammare nivå under samtalet med Rebecka. Att höra hennes röst hade en lugnande effekt och påminde om att han faktiskt hade ett annat liv utanför jobbet. Han borde spendera mer tid i det livet. Där fanns inga styrelsemöten, dotterbolag med suspekt verksamhet eller obalanserade chefer. Klockan var halv fyra. Han hade nog en chans att hinna hem i tid. Om han bara fick ihop den förbaskade presentationen. Det sög till i magen. Om klockan var halv fyra hade han ett möte med Carl‑Johan nu. Carl‑Johan var inte den som accepterade att vänta. Han plockade med sig penna och block, mest för att sysselsätta händerna. Det hindrade honom från att knaka med knogarna om situationen blev pressad.

Dörren till Carl‑Johans kontor stod på glänt och Henrik harklade sig när han var framme.

Kom in.

Henrik svalde och ansträngde sig för att anlägga en neutral min. Rummet var inrett med gamla mörka möbler som inte passade byggnadens moderna stil. Men det var ändå smakfullt och designat av en inredningsarkitekt. Det hade en svag behaglig doft av gamla böcker men det var tveksamt om Carl‑Johan hade läst någon av dem. Henrik stannade innanför dörren och skruvade på sig.

Carl‑Johan var sitt vanliga jag. Högdragen och korrekt.

Goddag Henrik. Hur går det med styrelsepresentationen? Han slog igen tidningen och granskade Henrik med sina ljusa ögon.

Bra. Ännu ett kvartal med ökad omsättning. Henrik tittade ner på sina papper trots att det inte stod några siffror där. Han kunde dem utantill.

Carl‑Johan nöjde sig med att nicka till svar medan han lutade sig tillbaka i stolen och tog en klunk whisky.

Henrik tog mod till sig.

Vill du presentera Q2-siffrorna och säga något om första halvårets resultat på mötet?

Man kunde alltid hoppas.

Carl‑Johan ryckte till. Nej, jag har fullt förtroende för att du presenterar det. Han snurrade glaset och betraktade innehållet. Jag är upptagen med att förbereda terminens föreläsningar.

Föreläsningar?

Carl‑Johan viftade otåligt med handen.

Ja, till universitetet. De är överförtjusta att ha mig som föreläsare och det visar på företagets starka samhällsengagemang.

Han nickade belåtet och tog en klunk av den gyllenbruna vätskan.

Henrik pressade ihop läpparna och såg ner i blocket. Det vore ändå bättre om Carl‑Johan ägnade tid åt koncernen.

Han tog ett djupt andetag. Carl‑Johan skulle få ytterligare en chans att lösa problemet i Indien.

Det är faktiskt en sak som bekymrar mig ...

Carl‑Johan såg ut genom fönstret utan att svara.

Jag har fått rapportpaketet från Entreprenörsbolaget Förenade IT-konsulter. Deras försäljning har fortsatt spikrakt uppåt, men det verkar inte rätt. Jag kan ge dig siffrorna om du vill se själv. Henrik vägde från det ena benet till det andra.

Carl‑Johan reste sig hastigt och spillde ut whiskyn över skrivbordet.

Om de har fina siffror, vad är det som är problemet säger du?

Han tittade på den utspillda whiskyn, men gjorde ingen ansats att torka upp.

Nu var det Henriks tur att bli otålig.

Kommer du inte ihåg dialogen vi hade för några veckor sen?

Nej tyvärr, du får påminna mig. Men det får gå snabbt för jag har ett annat möte snart.

It-konsultbolaget skickar fakturor till ett av våra dotterbolag i Indien, vilket är helt orimligt.

Verkligen? Säger du det?

Det blåser upp siffrorna eftersom konsultbolaget är ett intressebolag som inte konsolideras i Lindebornkoncernen. Dessutom tror jag att något oegentligt ligger bakom transaktionerna.

Nu tappade du mig helt där Henrik, du vet att jag inte är så intresserad av redovisningstermer.

Men har du gjort efterforskningarna som du sa? Om fabriken i Indien?

Det här var på väg över gränsen för hur Carl‑Johan accepterade att bli tilltalad. Men Henrik var tvungen att ställa frågan.

Carl‑Johan hällde upp ett nytt glas och satte sig.

Jo, nu minns jag. Javisst. Jussi har tittat på det och det är helt i sin ordning. Inget att oroa sig över. Och nu slutar du lägga tid på det här, du har viktigare saker för dig.

Fick du någon förklaring till vapnen som jag hittade?

Carl‑Johan la pannan i veck och bläddrade bland några papper.

De behöver vapen som skydd i händelse av ett upplopp eller rån. Det fungerar annorlunda i Indien än här vet du.

Han satte ihop fingertopparna och vände sig mot dörren där nästa besökare hade uppenbarat sig oanmäld.

Sebastian, vi var just klara här.

Henrik nickade en hälsning åt Sebastian Dahl som stod och trampade i dörren. Han vände sig för att gå, men så kom han ihåg Rebeckas fråga.

Just det, passar det med klockan sju imorgon för middagen?

Det går utmärkt, trevligt av er att bjuda på grillfest.

Carl‑Johan vände sig mot Sebastian.

Om jag inte missminner mig bor Henrik i dina gamla trakter, Sebastian. Lidingö?

Det stämmer, men jag flyttade in till stan för några år sen.

Närmare till restauranger och uteliv förstås, sa Carl‑Johan.

Henrik såg från Carl‑Johan till Sebastian. Väldigt vad de var familjära. Vad gjorde Sebastian ens här?

Sebastian klev förbi Henrik in i rummet och slog sig självsäkert ner i Carl‑Johans besöksstol.

Ja precis. Men det verkar som att mina planer för imorgon precis blev inställda. En dejt som inte blir av. Hennes förlust.

Han skrattade åt sitt eget skämt och Carl‑Johan stämde in.

Du är självklart också välkommen Sebastian, for det ur Henrik. Han förstod inte var det kom ifrån.

Det låter schysst. Jag verkar ju inte ha annat för mig så jag kommer gärna.

Henrik nickade och läpparna drogs uppåt i ett stelt leende. Att han inte bara höll tyst. Han stannade i dörröppningen på väg ut.

Då är ni välkomna klockan sju imorgon. Det ser ut att bli strålande väder.

Tack Henrik. Och be Lina komma in och torka upp här.

Carl‑Johan pekade på det blöta skrivbordet.

Det var förvånande att Carl‑Johan inte avslutade mötet på ett bättre sätt och att han inte visade intresse för fabriken i Gorakhpur. Tydligen var det mer spännande med en grillfest och att ha möte med en uppstickare som Sebastian. Han verkade vara en glidare som hade tagit sig fram på sin pappas meriter i näringslivet. Killen hade knappt fyllt trettio men var redan verkställande direktör för ett försäkringsmäkleri som Carl‑Johan personligen var delägare i. På senaste tiden hade han allt oftare dykt upp på kontoret. Han hjälpte Carl‑Johan med allehanda saker även inom koncernen, trots att han inte hade någon formell roll.

image-placeholder

Flera timmar senare sträckte Henrik ut sig i kontorsstolen och stängde ner datorn. Kroppen var stel och trots löprundan i morse hade dagen innehållit för stor dos stillasittande.

Han hade säkerligen missat middagen och nattningen av barnen. Även idag. Henrik undslapp sig en tung suck. Rebecka skulle inte bli glad och frågan var hur länge hon stod ut med hans beteende. Bäst att köpa med sig blommor på vägen hem. Som plåster på såren.

Trots den sena timmen hade han fortfarande inte börjat på presentationen till styrelsemötet. Istället hade han stirrat blint framför sig och funderat igenom situationen. Det var tydligt att något inte stod rätt till. Carl‑Johan måste antingen blunda för det, eller ännu värre, vara inblandad.

Det hade blivit mörkt ute utan att han lagt märke till det och han hade inte brytt sig om att tända några lampor. Rebecka brukade klaga på att han slarvade med belysningen. Påpekade att ögonen blev förstörda av att läsa i mörker. Men Henrik ogillade att ha lampor tända i onödan, det var mer harmoniskt med naturligt ljus. Datorn utgjorde därför den enda ljuskällan i rummet och när den slocknade låg kontoret helt i mörker. Korridoren utanför var också mörk, förmodligen hade alla andra gått hem. Henrik böjde sig ner för att sätta på sig skorna. Han hade unnat sig att släppa fötterna fria. Det var enligt Rebeckas förmaningar inte nyttigt att gå omkring med svettiga fötter instängda i skor hela dagarna.

Han var nog inte ensam kvar trots allt. Carl‑Johans bekanta stämma hördes närma sig. Han pratade med någon med dov röst. Jussi. Tonläget fick Henrik på spänn och han stannade i sin hopkrupna position för att kunna höra bättre. Rösterna var utanför hans rum nu. Henrik kände sig otroligt fånig där han satt hopkrupen bakom skrivbordet i mörkret.

Vad skulle de tro om honom?

Just när han tänkte resa sig tog Carl‑Johan till orda igen.

Du ser, han är inte kvar så här sent om aftonen. Jag pratar med honom imorgon.

Bäst för dig att du gör. Annars tar jag hand om problemet, sa Jussi.

Carl‑Johan svarade snabbt och var inte lika övertygande som vanligt.

Lugna dig, det är inget att oroa sig över. Jag har honom fullständigt under kontroll.

Säg till mig när det är fixat. Vi har inte råd med misstag eller lösa trådar här. Förstått?

Självklart, vi är överens. Jag vill inte under några omständigheter ha hit polisen.

Polisen är det sista du behöver oroa dig för C-J, jag har en person på insidan där. Om han inte slutar snoka kan jag få honom att försvinna för gott.

Stegen vände tillbaka i korridoren medan Henrik satt kvar bakom skrivbordet och lyssnade på sina egna andetag. Han rös och motstod impulsen att knäcka med knogarna. Han vågade inte röra sig ur fläcken förrän han hörde de andra gå in i hissen och lämna våningsplanet.

image-placeholder

3

Katmandu

Torsdag 1 augusti

Emelie, Katie och Hari var tillbaka i Tigerpalatset efter att ha lämnat av den lilla flickan hos sina skakade föräldrar. Hon hade inte varit borta länge men Emelie kunde föreställa sig den panik de måste ha upplevt.

Hur kan man ta ett barn från sina föräldrar för att få dem att betala beskyddarpengar?

Katie höll upp armarna framför sig och riktade en spark mot träningsväggen som flyttade sig en halvmeter bakåt.

Snygg spark.

Emelie flyttade med viss möda tillbaka väggen och vände sig mot Hari.

Din tur.

Hari ställde sig i position. Redan innan han hunnit sparka syntes det att han inte skulle lyckas rubba träningsväggen. Sparken träffade halvdant och Hari hängde med armarna.

Försök igen och med stolthet i positionen. Hållningen och att du tror på dig själv är jätteviktigt. Skrik när du anfaller också, som Raju gjorde idag.

Emelie nickade uppmuntrande åt Hari.

Det går inte, jag behöver ta längre sats. Gör det själv om du kan.

Hari satte sig på bänken med armarna i kors.

Han påminde om barnen som hon hade hjälpt på karateträningen hemma i Sverige, men de var oftast mer lättlärda. Hon hade själv tränat karate ända sedan hennes pappa tagit med henne på en lektion när hon var åtta. Hon älskade det fullständiga fokus kampsporten krävde. Tid och rum försvann i dojon.

Kom ihåg vad Shekhar sa om att vi ska klara att ta oss igenom hinder utan att ta sats. Se nu hur jag låter kraften komma från hela kroppen, inte bara från benet.

Hon tog två steg och tryckte till en sidospark som fick träningsväggen att falla omkull med ett brak.

Katie applåderade och busvisslade.

Emelie bugade lätt och blev allvarlig igen.

Vi måste till marknaden nu, jag lovade att handla torkad frukt och kryddor. Dessutom ville Raju att vi återlämnar guldtigern till Mrs Shakya.

Men hur tar vi oss dit? De andra har inte kommit tillbaka än.

Katie sög in kinderna och tittade på klockan.

Vi kanske kan ta reservbilen?

Haris fråga fick både Emelie, Katie och även Hari själv att brista ut i gapskratt. Reservbilen hade inte lämnat Tigerpalatset på flera år och stod gömd i ett skjul på baksidan.

Jag tror vi gör bäst i att lämna den till nödsituationer, som Shekhar vill. Emelie puffade på honom.

Jag skojade, den där bilen startar knappast. Jag kan köra oss dit i rickshawn om jag får följa med? Jag har ärenden. Det är nerförsbacke hela vägen dit så jag hinner vila upp mig till hemvägen. Hari såg förväntansfullt på dem.

Jag tror visst att den startar, Jitendra ser till att hålla den i trim. Shekhar tycker det är viktigt. Men du får gärna köra oss i rickshawn, svarade Emelie.

Hon såg ut genom fönstret där solen skymtade fram bakom molnbyar som for förbi med hög hastighet.

Katie skruvade på sig. Då är det bäst att vi åker på en gång så vi hinner hem i tid.

image-placeholder

Vädret slog om under färden. Regnet rann i strida strömmar över den vanligtvis livliga Asan Market i centrala Katmandu där Hari släppte av dem. De bestämde att ses vid Durbartorget om trekvart.

Emelie och Katie delade ett paraply i ett försök att skydda sig mot vätan som kom från alla håll. Regnet sköljde bort smutsen från gatorna, men efter senaste tidens skyfall hade vattnet snarast motsatt effekt. Skräp flöt runt i floder på vägen. Några män i ett gathörn kämpade med att hålla sin eld vid liv. De brände sopor och den sötaktiga lukten av bränd plast stack i näsan när de passerade.

Vi borde inte vara här så sent och särskilt inte med den där tigern. De kan komma tillbaka. Katie såg sig omkring med stora ögon.

Emelie la armen om henne. De kommer inte tillbaka. Raju och Jitendra har släppt av dem ute på landsbygden, det vet du. Dessutom var de småligister. Ingen match för oss. Varför oroar du dig?

Jag menar inte samma personer. Rebellerna hittar väl snabbt nya ligister.

Tänk inte på det nu. Du har väl din kniv?

Konstigt att Katie var så ängslig.

Jag vill i alla fall komma hem så snart som möjligt, jag mår inte bra. Och jag gillar inte vädret. Katie tittade upp mot den molntunga himlen.

Om du stannar hos frukthandlaren kan jag springa över till Mrs Shakyas butik. Då hinner vi möta Hari vid Durbartorget och cykla hem innan utegångsförbudet.

Katie rös till och såg ut som om hon tänkte protestera mot att de delade upp sig, men hon gillade frukthandlaren.

Bara om du hämtar mig sen. Och var försiktig.

Det är hur lugnt som helst. Det ser du väl? Emelie svepte med armen över marknaden.

Hon vände ryggen åt Katie och korsade trafiken invid Asan Market. Hon hälsade på kryddförsäljaren där hon var stamkund. Ett tydligt tecken på det var att