Örnjakten

By Kjell Fridh

Einar är nära att ge upp. Elva år gammal har livet redan tröttat ut honom och situationen verkar rent hopplös. Dag ut och dag in går han och oroar sig för vad Tord, Peder och Yngve ska hitta på härnäst. Hans plågoandar. Mobbarna. En dag kanske de till och med tar livet av honom. Det har ju varit nära förut.När familjen bodde ute på Karlsö i skärgården hade Einar inte ett bekymmer i världen. Sedan dog mormor och familjen flyttade så småningom in till Stockholm. Nu är mamma ständigt på jobbet, pappa är trött och ledsen och morfar sitter på hemmet och dricker. Kanske är det så att Einar inte förtjänar bättre än såhär. Kanske är det hans eget fel att mobbarna slår honom gul och blå. Kommer någonting någonsin att förändras? När han en dag bestämmer sig för att han fått nog, blir det startskottet på en minst sagt turbulent resa. En resa, som ska komma att sluta i tragedi... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726941340

Book preview

Första delen

Verkligheten

1

Han stod i allén och såg dem komma. Först tänkte han springa, men han insåg att det inte skulle hjälpa. De var äldre än han och de skulle snart hinna upp honom. Bättre då att stå kvar och få det undanstökat så fort som möjligt. Platsen var ju bra också. Människor överallt. De kom och gick, vallade hundar, satt på parkbänkar, låg till och med på gräsmattorna och solade. Med så mycket folk runt omkring kunde de väl inte spöa honom så hårt den här gången.

Den varma sensommarluften hängde som ett moln mellan alléträdens stammar. Gräsdoften kittlade i näsborrarna blandad med ett stråk av bensinlukt. Popplarna steg som flammor mot himlen som lyste klarblå mellan huskropparna. Skatorna vippade runt på grusgångarna och grälade om några brödbitar. Dammens vattenstråle steg som en glittrande kaskad i eftermiddagssolen vars varma ljus klipptes sönder av skuggbandens kallblå fält.

De passerade dammen nu. En av dem skrek något åt honom men bruset från vattenkaskaden dränkte ljudet. Tungan kändes torr mot gomtaket. Han ställde ned väskan med skolböckerna. Hur vore det att göra motstånd? Nej, det skulle bara bli värre, innebära mer stryk och ta längre tid.

Plötsligt stannade de, stod tätt tillsammans och pratade om något. De var så säkra på att han var deras lydiga slav att de inte ens skyndade sig. Det gjorde honom rasande, fyllde honom med en känsla av förödmjukelse som var värre än det stryk han visste att han skulle få. Nu kände han helt säkert att han borde göra motstånd. Slå dem på käften, sa han till sig själv, och det lät bra. Han kände hur han blev karskare bara av att säga så till sig själv. Ge dem vad de tål. Alltid kan du hinna nita någon av dem…

En svag vind drog genom kastanjernas kronor, rev om i hans hår och fortsatte upp i allén. De tre stod kvar och bildade en grupp ute i det flödande solskenet. Kanske tänkte de inte ge sig på honom idag. Var det till och med så att de kunde känna att han inte var lika rädd längre. Vuxna människor påstod ju att hundar kunde känna om någon var rädd. Var det på samma sätt med människor?

Tanken på hundar fick osäkerheten att flamma upp i honom på nytt. Han var rädd för hundar. Det gick inte att resonera bort. Han trodde alltid att de tänkte bita honom.

Skatorna hoppade omkring på gräsmattan bland de nedfallna kastanjerna. Den blå-svart-vita teckningen blänkte som glaserat porslin. Då och då drog de till med ett fräckt kraxande. Ljudet studsade fram mellan parkträden på samma sätt som fåglarna studsade över marken. Där fanns ett slags samstämmighet mellan fåglarnas läten och deras rörelser.

Nu hade gruppen lösts upp. De tre var inte längre en mörk massa mitt i det vita solljuset. Nu var de åter tre pojkar som släntrade fram mot honom med nonchalanta steg, säkra på att han väntade.

Så fort han såg dem röra sig på nytt var känslan av mod och lugn borta. Den gamla skräcken fanns kvar. Du är rädd Einar, inbilla dig inget annat. Tro inte att du är något, grabben. Han märkte hur han talade till sig själv på samma sätt som hans plågoandar brukade göra. Den insikten väckte en smula liv i hans flyende mod. Andra hade spottat på honom så länge att han börjat spotta på sig själv. Idag skulle han slåss.

Nu var de så nära att han kunde se dem i ansiktet. Alla tre log, soligt och brett som om de sett fram emot att träffa honom och leka en stund. Främst gick Tord. Det var han som var den största busen, som pappa brukade säga. Tord var ungefär tre år äldre än han själv och gick i åttan. Han var grovt byggd, så grovt att det såg klumpigt ut när han gick. Armarna hängde tungt efter sidorna och huvudet, krönt av en yvig hårbuske, höll han något framåtlutat. Ögonen var små men såg snälla ut. Ja, det egendomliga var att de såg riktigt snälla ut.

– Jaså, din skitgris. Du står och väntar på att fa en omgång.

De stod framför honom nu. Tord mitt framför honom och Peder och Yngve lite mer åt sidan.

De slöa, nästan snälla ögonen kikade på honom. Allt mod var borta nu. Han var så rädd att han inte ens kunde svara. Tungan låg stor och torr i munnen.

– Och du släpar på snobbportföljen, din djävla plugghäst.

Det var Yngve som talade.

– Det ska vi nog ta ur honom, inföll Peder som inte ville vara sämre.

Han tittade på Peder och Yngve. Nog syntes det att de var tvillingbröder. Samma blonda lugg, samma troskyldigt ljusblå ögon och samma smala kroppsbyggnad. Att några som ser så änglalika ut kan vara så elaka, hade mamma sagt en gång. Tanken på mamma gjorde honom förtvivlad. Han visste inte varför. Kanske för att hon aldrig förebrådde honom, i varje fall inte öppet, utan försökte trösta honom. Själv hade han aldrig skvallrat hemma eller i skolan. Han visste att han bara skulle få mer stryk då, men ett par gånger hade lärare eller andra vuxna ringt hem och talat om för mamma och pappa att han var mobbad i skolan. Då hade det blivit räfst och rättarting ett tag. Förhör i skolan och prat med de andra pojkarnas föräldrar. Det hjälpte några dagar. Sedan blev det etter värre.

Det värsta var nog ändå att alltihop på något sätt föll tillbaka på honom själv, som om han haft skuld i att andra misshandlade honom. Han kunde känna det dubbelbottnade i de vuxnas attityd. Fast minst hos mamma. Hon försökte alltid trösta honom. Men hon var ju så sällan hemma, och aldrig på eftermiddagarna när han kom hem från skolan. Och när hon väl kom hem var hon så trött. För det mesta grälade hon med pappa eller satt och grät över middagsbordet. Han kunde inte minnas hur många gånger han sett henne sitta och gråta över tallriken. Han kunde se framför sig bilden av bordet med den kalla maten, det glåmiga köksljuset och tårarna som föll ned och gjorde runda märken på den redan fläckiga duken. Plötsligt kände han att ögonen stod fulla av tårar och underläppen darrade. De tre ansiktena framför honom blev suddiga.

– Kolla! Han lipar innan vi har börjat, den lilla skiten, tjöt Tord i vild förtjusning.

– Har jag inte alltid sagt att han är värre än en tjej, bidrog Yngve.

– Vi ska nog spöa lite vett i honom till slut.

– Så här till exempel, sa Peder och slog till honom i magen med full kraft.

Han hade varit oförberedd på slaget, trott att de skulle slå honom i ansiktet först eller vrida om armarna på honom. Därför hade han inte spänt musklerna i mellangärdet alls. Följden blev att han vek sig dubbel och föll ihop på marken.

– Tål inte att man petar på honom, flabbade Peder.

– Nej, det är för djävligt, sa Tord och sparkade till honom på smalbenet.

– Upp med dig, din sophög, och försvara dig.

– Ja just det. Vi är inte omöjliga. Ligg inte där och kryp. Rättvist ska det vara. Man mot man.

Einar låg kvar. Parken såg så underlig ut när man iakttog den från liggande ställning. Alla husen tycktes luta in mot en som om de tänkte falla omkull, popplarna slingrade sig ända upp i himlen och kastanjerna var som fyrverkerikaskader av löv, och människorna kravlade runt som på en trickfilm. Ändå var han bara halvt medveten om vad han såg och plågoandarnas röster hörde han inte alls längre. Han hörde bara pappas röst. Du måste slå tillbaka. Försvara dig. Du förstår, man måste vara karl för sin hatt. Det finns bara ett sätt att få slut på sånt där och det är att slå dem på käften. Ta en i taget och ge honom en djävel så skjortan blir tom. Visa att du har krut i nyporna! Så där lät det ofta. Ändå var det inte orden som var värst, det var känslan att pappa innerst inne skämdes för honom. Han var inte karl nog att slåss. Han var en skam för pappa.

Pappa hade aldrig sagt något i den vägen. Inte ett ord. Men ändå kunde man ana sig till det. Fast riktigt säker kunde man inte vara. Han visste att han inbillade sig en massa. Felet med grabben är att han drömmer för mycket, brukade pappa säga till mamma. Ja, han har då fantasi den pojken, sa mamma. Allt det där sa morfar också, men allting var annorlunda med morfar. Det var den enda vuxna människa som hade tid med honom. Morfar var hans bästa vän.

Smärtan väckte upp honom. Sparken hade träffat alldeles vid svanskotan och smärtan gick som en stöt genom kroppen. Han vågade inte ligga kvar längre. Han rullade över på mage, kom upp på knä och reste sig i stående ställning. Ännu när han var på väg upp fick han ett knä under hakan. Munnen slog igen och han bet sig i läppen. Blodet blandade sig med saliven och han kände sig spyfärdig.

– Kolla vad näpet! Den lilla skiten har papper om böckerna.

Det var Yngve som fatt tag i hans portfölj och nu vände ut och in på den och undersökte allt i den.

– Så där hela böcker är inte bra, fortsatte Tord. Så här ska de se ut!

Han rev av pärmarna på en bok och gjorde en primitiv svala av ett blad och kastade den ut över parken. Svalan fortsatte ända bort till en av parkbänkarna där två äldre damer satt. De hade sett hela uppträdet men inte gjort någon ansats att ingripa. Einar flyttade sig närmare bänken i förhoppning om att de kanske ändå skulle hjälpa honom till slut.

– Tror du att käringarna ska hjälpa dig va?

Det var Yngve som frågade och de andra föll in med gapflabb.

Han stod på gräsmattan medan värken gnolade i magen och läppen och såg de tre plågoandarna riva bort omslagspapperen på hans böcker. Han mindes så väl när mamma och pappa satt på papperen åt honom. Trots att de var trötta efter en lång arbetsdag hade de tagit sig tid att hjälpa honom. Och nu stod de där svinen och rev bort papperen. Han kände att han hatade dem. Det fanns inget annat ord för det. Han hatade dem. Hade han kunnat döda dem så hade han gjort det. Det var han övertygad om. Det var en lugn känsla, en överlagd känsla. Den övergick långsamt i en visshet om att han skulle slåss fast det inte tjänade något till.

– Vi dränker portföljen! föreslog Yngve.

– Bra idé, berömde Tord och böjde sig ned och tog upp den.

Han sprang rakt över gräsmattan, ut på gruset och slängde portföljen i plaskdammen. För ett ögonblick tycktes den hänga i luften. Så dök den i en vid båge och försvann i vattnet med ett plask.

De tre kom upp på gräsmattan igen och, nu började de spela fotboll med hans böcker. Plötsligt gav Tord till ett rop och böjde sig ned och plockade upp någonting. Einar kunde inte se vad det var men en hemsk misstanke smög sig över honom. Sälgpipan! Hans lyckopipa som morfar gjort åt honom i våras. Varje vår ända sedan han var riktigt liten hade morfar täljt en sälgpipa åt honom. Han mindes den första gången på Karlsö. Morfar hade varit angelägen om att han skulle lära sig, visat honom noga. Först skära av en lämplig gren, så hyfsa till ytterformen, skära jacket, hamra med knivskaftet på grenen så att barken släpper, dra av barken, skära bort tillräckligt mycket av grenen och så sätta på barken igen. Han kunde alltihop själv, men ändå gjorde morfar alltid en pipa åt honom. Det var tradition…

Ända sedan han börjat i skolan hade han burit pipan med sig även där. Oftast hade han den i fickan, men ibland låg den i portföljen. Det hade den gjort nu och den hade förstås fallit ur på gräset.

– Ge fan i den där!

Han hörde rösten men det tog flera sekunder innan han fattade att det var hans egen. De tre andra stannade upp ett ögonblick. Förvåningen lyste ur ögonen på dem.

– Jaså det är din det här, sa Tord försmädligt.

– Vad är det för något, undrade Yngve och Peder i munnen på varandra.

– En sälgpipa. Ge hit den, fräste han.

– Skitsnack. Det är en napp. En napp till lilla ponken. Så gulligt va? retades Tord.

Han hoppade runt av förtjusning och höll den lilla sälgpipan framför sig med båda händerna.

– Nu ska jag visa dig vad man gör med nappar, tjöt han.

Einar såg vad som höll på att hända.

– Bryter du sönder den så dödar jag dig, vrålade han.

Skinnet vitnade över knogarna på Tords händer, och när pipan gick av hördes ett torrt knäpp.

Einar var framme hos honom med några raska steg. Första slaget träffade perfekt. Han kände hur näsbrosket vek sig under trycket och nästan omedelbart började blodet rinna ur näsan på Tord.

– Vad gör du, din djävla sophög, tjöt Tord. På honom grabbar.

Han försökte fly. Några steg närmare bänken med de båda äldre damerna hann han innan han blev upphunnen och kullvräkt på gräset. Han slog vilt omkring sig, och en del slag gick in men han fick dubbelt igen. De var ju tre och han var förlorare från början.

Till slut låg han på rygg. Yngve och Peder höll fast varsin arm och Tord satt grensle över bröstet på honom och slog honom i ansiktet gång på gång. Han skrek på hjälp allt vad han orkade, men ingen kom. Där uppe såg han bara den blå himlen allt dimmigare och dimmigare ju mer igenmurade hans ögon blev. Det värkte i ögonen, i kinderna, i näsan. Långt, mycket långt borta hörde han två kvinnoröster. Han förstod att det var de båda äldre damerna:

– Jämt ska de bråka och slåss de där utlänningarna.

– Usch ja, överfalla vanliga svenska pojkar på det sättet.

Trots att han började bli omtöcknad begrep han sammanhanget. Han var mycket mörkhårig och nu efter sommarlovet hade han en nästan bronsfärgad hy. Damerna på parkbänken hade fatt för sig att han var utlänning. Hur de utländska barnen behandlades hade han sett. Han begrep att ingen hjälp var att vänta.

– Har du fått nog, din skitgris, tjöt Tord.

– Sopa till honom så gaddarna ryker, uppmuntrade Yngve.

Han kände att han gled bort. Smärtorna var inte lika svåra längre. Det var som att somna, det där dåsiga, underbara ögonblicket innan man sjunker in i dvala. Himlen var så blå. I fjärran hörde han den ena damens röst:

– Det är rätt åt sådana där små svartskallar.

När han vaknade till liv var han ensam. Tord, Yngve och Peder var försvunna och de båda damerna också. Han rullade över på sidan. Plaskdammens vattenstråle framträdde som något glittrande töcknigt. Han kom upp i stående ställning med viss möda. Nu kunde han se lite bättre. Han gick runt på gräsmattan och plockade upp böckerna som låg kringspridda.

Han borstade byxorna. På knäna lyste två stora gräsfläckar. Mamma skulle inte bli glad när hon fick se dem. Han travade ned till plaskdammen, tog av sig skorna och klev ned i vattnet. Han kupade händerna och baddade sitt sönderslagna ansikte med det svala vattnet. Det kylde skönt. Så vadade han ut och hämtade portföljen.

I gräset hittade han de två bitarna av sälgpipan. Han stoppade dem i portföljen. Så tog han på sig skorna, tryckte portföljen under armen och började vandringen hem.

Gårdarna låg tysta och öde. Långa skuggstråk rann fram över de saftiga gräsrektanglarna. Höga popplar vajade stilla. Flockar av skator studsade fram över kalkstensgångarna och från öppna fönster svävade melodislingor av radiomusik ut mellan huskropparna.

Den sista biten sprang han. Varför visste han inte riktigt. Inte förrän porten slog igen bakom honom lugnade han sig något. Trapphuset låg tyst och öde, en vindlande marmorgrotta där hisstrumman steg upp likt en bur.

Ett ögonblick trodde han att han tappat nyckeln när han låg i gräsmattan men han hittade den till slut och låste upp. Det luktade matos i tamburen. Han slängde portföljen på diskbänken och lade böckerna på bordet i matrummet. Så gick han ut och tittade på sig själv i spegeln i tamburen. Han såg hemsk ut. Stelnat blod mönstrade ansiktet. Läpparna var svullna och ögonen nästan igenmurade och missfärgade.

Han fortsatte in i badrummet och tvättade bort blodet och baddade ögonen med iskallt vatten. Det kändes skönt och efter behandlingen såg han något mer presentabel ut. Det värkte i huvudet, men värken var inte det värsta. Det var i stället tröttheten. Det var en trötthet som inte i första hand var kroppslig. Snarare var det en uppgivenhet, en tröstlöshet. Han hade en bestämd känsla av att något kommit till ett definitivt slut. Hela sommaren hade han trott att det skulle bli bättre, att mobbningen skulle ta slut, att han skulle bli bättre behandlad av de andra barnen, och så hade det nya skolåret börjat precis som det gamla.

Han gick ut och satte sig vid bordet i köket. Från rummet hördes tickandet av den stora pendylen och den fick svar av den röda väckarklockan i köket. Ett par mesar rörde sig på fönsterblecket. Hissdörren slamrade. Någon slog igen en dörr någonstans i huset. Med ens kände han sig förfärande ensam. Det var inte en känsla av rumslig ensamhet. Det var något förlamande intensivt, en förnimmelse av att han var ensam i hela världen, ja i hela universum. Han kunde inte röra sig. Om någon hade givit honom en förmögenhet skulle han inte ha kunnat ta sig fram till kylskåpet efter ett glas mjölk. Om ändå mamma varit hemma! Jämt var hon på sitt arbete. Han hade alltid avskytt hennes arbete.

– Djälva arbete, sa han rätt ut i luften.

Så brast han i gråt. Han böjde huvudet över bordet, och medan han grät kände han den halvt kväljande lukten av ny plastduk. Han grät så att han skakade i hela kroppen och han fortsatte att gråta en lång stund.

Gråten ökade huvudvärken. Han reste sig och sköljde av ansiktet en gång till under kranen i köket. Han kände sig lugnare nu, men känslan av ensamhet lämnade honom inte.

Plötsligt visste han med sig att han inte ville stanna en minut till i den ödsliga våningen. Han stod inte ut med tystnaden som bara bröts av de enerverande tick-ljuden från klockorna. Han måste bort.

– Till morfar, sa han högt för sig själv.

Han talade ofta högt för sig själv.

I köksskåpet hittade han ett paket kex. Han tog ett kex och lämnade lägenheten. Han begrep att först misshandeln och sedan gråten fick honom att se anskrämlig ut, men skräcken för ensamheten var större än skräcken för att möta någon han kände.

Det var ganska långt till ålderdomshemmet där morfar bodde. Han brydde sig inte om det. Om det så legat flera mil bort skulle han ha gått dit. Ingenting fick hindra honom från att träffa morfar. Ibland sprang han och han kom fort fram. Svettig och andfådd nådde han hemmet.

Han smet in genom porten. Inte en människa syntes till. Han tog hissen upp och letade sig fram genom de välkända lokalerna. Där var rätt korridor. Fortfarande hade han inte sett till en enda människa. Annars brukade han alltid möta någon av personalen. En blek höstsol smet in genom korridorfönstren och slängde sneda rektanglar av gult på golvet. Från ett av rummen hördes dämpade röster.

Han stannade framför morfars rum. Långsamt höjde han handen och knackade. Det lät ödsligt. Ingen svarade. Han knackade en gång till. Fortfarande inget svar. Då tryckte han ned handtaget. Dörren var olåst och han öppnade och klev in. Rummet var tomt.

2

Det var ett rum som han aldrig riktigt gillat och ändå inte ogillat heller. Det första berodde på att det alltid förblev kyligt opersonligt på något sätt. Det andra på att där trots allt fanns en särskild prägel över det som påminde om morfar.

Morfar hade aldrig flyttat in där på fullt allvar. Ja, naturligtvis hade han flyttat in rent kroppsligt. Han bodde ju där, sov där, klädde sig där, satt och läste i fåtöljen vid fönstret. Men det var bara kroppen som var där. Själva sinnet var kvar på Karlsö. Liksom nästan alla möblerna.

När morfar flyttade in på hemmet hade han kunnat fa möblera hela sitt rum med egna möbler om han velat. Mamma och pappa hade tjatat på honom att göra det och moster också men han hade nekat. De hade till och med fatt köpa några nya möbler åt honom för att han skulle fa det bra. Så angelägna hade de varit att få in honom.

Morfar hade satt sig på tvären in i det sista. Men det var som om han inte var sig själv efter mormors död. Visserligen var han väldigt gammal men han skulle säkert ha klarat sig ensam på Karlsö. Nog för att han brutit benet och det läkte inte så bra, men han var en kraftkarl. Han skulle ha klarat sig. Einar kunde inte begripa varför morfar låtit lura sig att flytta till hemmet. Hade han bott kvar på Karlsö hade han bara haft mormor att sörja. Nu sörjde han både mormor och Karlsö.

Einar sörjde också Karlsö. Det var den enda plats på jordklotet som han älskade. Ingenting var som Karlsö. Det var världen, hans värld. Allt det andra hörde inte dit. Staden och skolan, det var bara en enda lång mardröm. Det kändes alldeles extra starkt nu när han just kommit tillbaka till Stockholm efter en lång sommar på Karlsö. Han anade att morfar kände likadant. Det var därför de förstod varandra så bra. Andra vuxna begrep inte ett dugg av det där. De hade sina arbeten. För vuxna handlade allting om arbeten. Det fanns inget annat än arbeten. Morgon, middag och kväll. Ständigt samma tjat om arbete. Arbetet var ett slags gudom som de vuxna tillbad. Det bestämde allt. Som var man skulle bo till exempel.

Innerst inne ville åtminstone pappa bo kvar på Karlsö, men det mäktiga arbetet hade drivit dem därifrån. Pappa kunde inte klara sig på fisket. Allt skulle bli bättre om de kom till Stockholm hette det. Pappa skulle få arbete på fabrik och mamma skulle också få arbete. Och nog hade det blivit så alltid. Nog arbetade de. Jämt, jämt. Arbetet uppfyllde de vuxnas hela liv. De hade aldrig tid med något