Bananstjälken

By Kjell E. Genberg

En seriemördare går lös i Stockholm. Offren är unga kvinnor och övergreppen präglas av sexuellt märkliga detaljer. Efter lämnar sig förövaren en bisarr signatur: ett bananskal och en hög med prydligt ihopvikta kläder. Samtidigt kidnappas två barn och myndigheterna befarar att de kommer att smugglas ut ur landet. Kriminalinspektör Nisse Bredberg är en kompetent och hederlig polis men hans privatliv är minst sagt trassligt. Samtidigt som han brottas med en otrogen hustru och en ny stormig kärlekshistoria, blir det hans uppgift att utreda de båda fallen.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 3, 2020
• ISBN: 9788726739855

Book preview

Kjell E. Genberg

Bananstjälken

SAGA Egmont

Bananstjälken

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©1998, 2023 Kjell E. Genberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726739855

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Alice och Sören – för idén

Detta är första boken i en trilogi som består av

Bananstjälken

Äppelkrigaren

och Persikohuden

KAPITEL ETT

Huvudvärken satt som ett band av stål runt pannan. Bandet drogs åt hela tiden, fick mannen att känna pulsens slag mellan huden och kraniet. Hela tiden blev smärtan allt intensivare. Han väntade på att den skulle tunnas ut för att till sist nästan försvinna. De gånger den kom uppfyllde den hela hans medvetande och när den äntligen lättade kände han sig upprymd, i närheten av ett berusningsstadium.

Allt runt omkring såg ut att dansa i dimma, i ett utspätt, flyktigt fludium.

Hettan dök upp i kroppen. Hettan som han fruktade och förbannade men ändå längtade efter. Han hade upplevt den flera gånger förr, denna eld i ådrorna som gjorde honom darrande vild. Elden och branden som tvingade honom att vandra, att söka.

Det var mörkt ute, trots att klockan inte var särskilt mycket. Vårljuset målade träden i lummiga färger, men såg samtidigt till att skymningen än så länge kom ganska tidigt, för att inte färgprakten skulle kunna beundras alltför långa stunder åt gången.

Rastlöst lämnade han lägenheten och kom ut i kylig blåst med inslag av duggregn. Huset stod intill en mycket liten park och från sina fönster kunde han på dagarna se träden, sandlådan med de lekande barnen och tidningskiosken med dess skrikande löpsedlar.

Han drev till synes utan mål längs gatorna. Fukten på trottoarerna speglade neonskimret från hundratals reklamskyltar. Än var det inte tid. Än behövde hettan några timmar på sig för att smälta ner medvetandets självklara motstånd.

Det kändes som malaria. Stundom frös han, stundom svettades han.

Det fanns också andra människor ute, men han såg dem knappt. Hela tiden höll han blicken fästad i asfalten. Det gjorde att han höll på att kollidera med några personer som stod utanför en biograf och betraktade färgbilderna. En av dem snäste något åt honom, han uppfattade inte vad, och det vassa tonfallet fick honom att hastigt kliva åt sidan, skynda vidare.

Planlösheten i hans vandrande var skenbar. Han visste själv inte om det, men som driven av en från honom fristående kraft leddes han i en och samma riktning, även om avvikelserna var många.

Till sist var han ändå framme.

Platsen var densamma, kanske inte alldeles, men det var ett likartat område. Ännu vårvinterkallt, svart vatten kluckade mot trästränderna vid kanalsidan och snålblåsten rev fjolårslöv från lönnarna. Duggregnet hade upphört men marken var lerig. Det kändes fuktigt om fötterna, fast expediten i skoaffären lovat honom att skorna var härdiga mot väta. Händernas insidor var också fuktiga, trots att han hela tiden haft nävarna i byxfickorna. Svett, inte vatten.

Lädersulorna klafsade i den gulgräsblandade leran, där det spirande friska ännu inte fått fäste denna senkomna vår. Vinden förde in kyla mellan kragen och halsen. Den fick honom att huttra, krypa samman. Han ställde sig bakom ett snår. Busken hade spretiga grenar som helt förlorat bladbeklädnaden. Skotten såg förkrympta och döda ut, men så fort den riktiga vårvärmen kom skulle de spricka ut, så att barnen kunde plocka dem och stolt visa upp kissarna för mor.

Han väntade.

Väntade otåligt medan hettan spred sig brännande genom venerna, ut till minsta por i huden.

Han gav armbandsuret en hastig blick. De självlysande visarna berättade att han ännu hade lite tid på sig. När vätan började kännas otäck fällde han upp kragen på ytterrocken.

Det var inte bara vätan som kändes motbjudande. I halsen satt något som liknade början till ett illamående. Den känslan skulle bli starkare och starkare, det visste han. Nu darrade han i hela kroppen. När huvudvärken brutits ner och han kommit in i den helvetiska sinnesstämningen – som han hatade och samtidigt längtade efter – var illamående ett av symptomen. Om inte allt fullföljdes skulle kräkningarna komma. Det var som kraftig sjösjuka. Han visste det, för detta hade också hänt honom.

Han stod så att blåsten kom från ryggsidan. Till vänster hade han kanalen och alldeles till höger om snåret drog gångvägen genom parken som ett smutsigt band.

Trots att busken var gles kände han sig säker på att ingen såg honom. Vädret gjorde sitt till. Det hade redan gått ett par människor förbi. De stretade i motvinden, hade tittat ner mot marken hela tiden. De hade haft bråttom, kanske längtat hem till värmen.

De hade varit män, och det var inte män han väntade på.

Den plats där han befann sig var inte utvald av en slump. I stadsdelen ovanför kanalen fanns en danskrog. Den var populär bland medelålders människor. I en tidning, som gjorde reportage från stället, hade danstillställningen kallats en otillständig köttmarknad. Formuleringen gjorde honom upphetsad.

En del av publiken från dansrestaurangen gick genom parken för att komma hem eller för att ta en genväg till tunnelbanestationen på andra sidan kanalbron.

Det var lördag, nej… det var natt mot söndag, och snart skulle dansen vara över. Kroppen riste och det var inte enbart av kylan. Darrningarna innebar också en motbjudande förväntan.

Han stelnade till när han såg någonting ljust lösgöra sig ur skuggorna i parkens början. Mannen kisade för att bli på det klara med om det var en man eller en kvinna. Det ljusa kristalliserades ut mot gångvägens relativa mörker.

Det ljusa… en kappa. Poplin.

En kvinna.

Han svalde och handen i höger byxficka flyttade sig till ytterfickan på rocken. Fingrarna slöt sig om det ornamenterade av trä och han drog djupt efter andan.

Det skulle ske.

Igen.

Hon kom närmare och närmare, såg ner på vägen likt alla andra som gått förbi denna natt. Det kom en bil på bron långt borta bakom honom och fordonets strålkastarkägla spelade för ett ögonblick över hennes ansikte. Hettan och kylan gick i långa dyningar genom mannens kropp. Ansiktet han sett etsades fast på näthinnan. Det var blekt, lite grämt. Hyn blänkte av duggregnet som börjat på nytt och hon hade bråttom.

Han tog upp det inbränt ornamenterade ur fickan. Ett par isdubbar, där själva dubbarna inte längre fanns kvar. Bara trähandtagen med den tunt flätade lädersnodden mellan dem.

Upphetsningen tilltog inom honom. Hon var inte mer än femton meter ifrån honom nu och han steg försiktigt fram till snårets ytterkant mot gången.

Det var inte medvetet han räknade hennes steg, men ändå fungerade huvudet som en matematisk kloss. Stegen ringde som domkyrkoklockor inne i hjärnan. Elva… tolv… tretton…

Snart skulle hon vara alldeles intill honom.

Och då…

Han spände sig, andades stötigt men ändå så tyst, att hon inte skulle höra någonting.

Det hade hänt honom vid ett vedervärdigt tillfälle att han i sin upphetsning gett ljud ifrån sig. Kvinnan blev skrämd och vände likt en kanin som känner vittring av jagande räv. Hon sprang fort och han hade fått håll i sidan innan han kom ikapp. Hållet gjorde så ont att smärtan nästan förtog lustkänslan när han äntligen fick lädersnodden i läge.

Det var då.

Nu…

Två steg kvar, sedan…

Just i det ögonblicket hörde han rösterna. Högljudda mansröster från parkgångens början. Han fick en klump i halsen och backade in i snåret igen. Han såg dem mellan grenarna när de kom in i parken. Kvinnan hade också hört dem. Hon ökade längden på sina steg och var redan förbi buskaget.

Förbi, förlorad för honom.

Hjärtat bultade, fick pulsen att arbeta så att det nästan slog lock för öronen. Det hettade i kroppen, revbenen tycktes vilja punktera skinnet från insidan när han andades, och det våta på kinderna var inte längre enbart regndroppar. Det var bara överkroppen som var onaturligt varm. Från skrevet och uppåt. Han frös om benen och fötterna var fuktigt kyliga.

Männen gick med snabba steg. Han kunde höra dem diskutera sinsemellan. Han förstod att de besökt dansstället där borta, för båda hade åsikter om kvinnor de dansat med, hoppats på.

Han morrade som ett vilt djur där han stod bakom grenarna, frös och hettades om vartannat. Han hatade dem. De hade varit därinne och rört vid kvinnorna, fått kvinnorna att tänka liderliga tankar. Han hatade dem trots att de misslyckats i sina uppsåt, Nu skulle de hem till självbefläckelsen. Avskyvärt.

När de passerade snåret försvann kvinnan ut ur parken, på sin väg mot tunnelbanestationen.

Han tyckte genast att det kändes mycket kallare. Men han fortsatte att vänta. Den här gången behövde han inte vänta så länge. Det kom ytterligare en gestalt. Han spände sig. Jo, det var en ensam människa – en kvinna!

Nu kändes inte kylan och de våta fötterna mer. De skönt ilande frossbrytningarna började röra sig i kroppen. Han höll fortfarande isdubbshandtagen med iskalla fingrar, hårt och intensivt. Så hårt att knogarna blev bleka, så hårt att de små blodådrorna under huden skulle ha framträtt synligt om det inte varit så mörkt.

Kvinnan närmade sig. Duggregnet hade avtagit lite igen och den här kvinnan hade inte lika bråttom som den som gått förbi nyss. Han började räkna stegen igen. Pulsen slog snabbare, klockorna i huvudet ringde hastigare och tyngre. Han öppnade munnen för att inte andningen skulle låta som en väsande kobra före hugg.

Han var beredd igen.

Hon var mitt för snåret när han gled upp vid hennes sida. Först öppnade hon munnen som för att skrika till, men hon skrek aldrig. I stället såg hon på honom. Det var en värderande blick. Hon vägde hans attraktion. Och hon lät den öppna munnen slutas nästan helt, formade läpparna kring ett leende som blottade vita, något ojämna tänder.

Han kände hatet stiga. Hon flinar mot mig! Hon ler, bjuder ut sig, tänkte mannen.

– Hora! väste han. Luder!

Leendet försvann. Hon stirrade upp i hans ansikte, såg in i de uppspärrade ögonen, lade kanske märke till hur pulsådern under örat var förstorad och bultande. Så skakade hon på huvudet, som om hon uppfattat hans påstående som en fråga.

– Nej, sade hon. Jag är inget…

Hon fick inte tillfälle att säga mer. Han gjorde ett häftigt kast med armarna lite utsträckta. Den tvinnade läderlinan mellan isdubbarnas handtag flög över hennes bruna hårsvall och sedan slet han till. Det hördes ett lätt rosslande ljud och hon sprattlade lite, försökte värja sig, men sedan tog det inte lång tid.

Alltför kort tid, tänkte han lite besviket när han stod på gången och såg ner på henne. Så böjde han sig ner och tog tag i det ena handtaget för att dra till sig snaran. Han virade noga ihop den, torkade bort lite smuts från det andra handtaget och stoppade alltsammans i fickan.

Han kände sig alldeles lugn nu. Hettan hade försvunnit. Pulsen bankade inte lika hårt som nyss. Hinnan framför ögonen, den som fick honom att uppleva världen genom ett så konstigt dis, fanns inte heller kvar. Och huvudvärken… huvudvärken hade gett efter.

Han mådde bra!

Kände sig upprymd, som kompisarna berättade att de ibland kunde bli när de druckit alkohol eller rökt något som de kallade braj. Han andades in den svala, fuktiga vårluften djupt. Fyllde lungorna och var lycklig.

Sedan böjde han sig ner och tog tag under hennes axlar. Han släpade henne från vägen och in bland buskarna. Där lät han henne falla med en fuktig duns. Hennes ena sko låg kvar på gången. Han tog upp den och lekte med den en kort stund. Ur överrockens innerficka plockade han fram påsen med bananen som han köpt i en kvällsöppen butik någon timme tidigare.

I buskagets skydd tog han av henne alla kläder, vek noga samman dem och lade dem i en hög. Trosorna stoppade han i fickan efter att ha luktat på dem. Sedan särade han på benen tills han kunde urskilja den rödaktiga springan i hårbusken. Han öppnade bananen och kastade skalet. Nu andades han häftigt. Det tog lite tid och en del av frukten mosades, men till sist var allt som han ville ha det. Då tog han fram etuiet med silverskeden, som var ett minne från barndomen.

Hennes sko låg kvar en bit från resten av kläderna. Det upptäckte han då han var klar och kände den där lättnaden som var nästan lika skön som hettan innan. Skon kunde inte ligga som den låg. Det blev slarvigt och osymmetriskt. Därför grep han den och kände doften av hennes fot, medan han visslande gick mot tunnelbanestationen. När han var framme vid brofästet kastade han skon. Ett kraftigt kast som slutade i ett plask i kanalvattnet.

Därefter fortsatte han, fortfarande visslande, den rätt långa vägen över bergknallens bebyggelse till tunnelbanestationen på andra sidan idrottsplatsen. Där visade han sitt månadskort för den halvsovande svarte mannen i biljettkiosken.

KAPITEL TVÅ

Hon låg bakom ett snår i det lilla skogsområdet där Essingeleden drar över Karlbergskanalen. Eftersom mördaren inte gjort sig något större besvär att dölja kroppen hade hon hittats av en morgontidig joggare. Den mannen hade haft den goda smaken att backa tjugo meter innan han kräktes och sedan ringde han 90 000 från sin mobiltelefon.

Den döda var en ung kvinna, rund om kinderna och kroppen. Hon var brunhårig, nästan blond, med lite rött vid hårtopparna, något som tydde på att hon för ett tag sedan färgat håret, men därefter bestämt sig för att återgå till sin naturliga kulör. Hon låg på rygg och ögonen var vitt uppspärrade. Benen var särade och ena handens fingrar var böjda som klor. Den andra armen låg slappt längs kroppen, men handen var knuten. Den röda munnen stod halvöppen och tungspetsen trängde fram mellan tänderna, som om hon varit redo att kyssas. Runt halsen fanns ett djupt, smalt strypmärke.

Ett par trötta radiobilsbesättningar stod och pratade medan de väntade på kollegerna från våldsroteln. De var klara med avspärrningarna nu. Nere på Ekelundsvägen, som ofta kallades Pampaslänken fast den inte hette det, (den rätta Pampaslänken gick en bit därifrån) inte så långt från bron över kanalen, stod polisbilarna med snurrande blåljus. De få morgonpendlande bilister som passerade, saktade in och såg nyfiket mot plastremsorna som avspärrade området. Men där fanns inget intressant att skåda, så de körde vidare, något långsammare för att inte fresta lyckan när det fanns poliser i närheten.

En äldre Volvo kom körande från Solnahållet. Föraren körde in på den grästäckta vägrenen och stannade. Han klev ur och gick över till de uniformerade polismännen.

– Vidar Falk från Solna, sade han. Här lär ligga ett lik.

Han fick nickningar till svar, medan radiopoliserna stirrade på honom. Falk haltade lätt, men det var inte därför de stirrade. Det var klädseln som fick dem att glo. Han hade ett par trasiga sandaler på fötterna, svarta välpressade byxor, en grågrön tröja med läderskoning på armbågarna och under tröjan en randig pyjamasjacka. Runt halsen på den hade han försökt knyta den grällaste slips som skådats på denna sida om Ny Demokrati.

– Falk? Är inte du tillförordnad rotelchef i Solna? frågade en av de äldre polismännen.

– Jo, svarade Vidar. Och jag känner igen dig också. Du heter Pettersson, eller hur? Vi har personalbrist. Jag blev tvungen att åka själv. Vi har haft storstädning hemma så jag hittade inte mina kläder, och jag ville inte väcka någon vid den här tiden på morgonen. Det är liksom därför…

Förklaringen försvann i en lång utandning.

– Du hittade i alla fall en slips, tröstade Algot Pettersson. Vill du se henne?

– Det är därför jag kommit, suckade Vidar Falk.

Han släpptes in bakom