Skuggor och stoft

By Stellan Ekman

En ung man vaknar upp i ett brinnande passagerarplan. När han försöker ta sig ur sätet gör han en fasansfull upptäckt. Han är oförmögen att röra sig. Han försöker skrika på hjälp men ljudet lämnar aldrig läpparna. Var finns hans medpassagerare? Hur hamnade han här?

Det fräser och sprakar. Svart rök väller fram och gör det svårt att andas. Han känner sig vimmelkantig och inser att det är slut ... allt är slut. Han har rätt men ändå fel. Nästa gång han vaknar är det till en helt ny värld.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Nov 2, 2021
• ISBN: 9789180274142

Stellan Ekman

Stellan Ekman, född i Malmö 1966, är en flitig läsare. Favoritböcker är allt inom vetenskap, historia, psykologi och filosofi samt skräckhistorier a la Stephen King. Att se en bra historia ta form är en underbar känsla. Speciellt när karaktärerna tar över och går sin egen väg. Stellan tar sitt författarskap med ro utan att göra avkall på det hårda arbetet. Han tycker att det ska vara lika inspirerande och underhållande att skriva som att läsa. Annars får det vara. Stellan har tidigare gett ut två romaner i egen regi: Den svarta kameleonten och Den odräglige turisten. Skuggor och stoft är en mörk historia med surrealistiska inslag. Handlingen är stundtals morbid och provocerande. Språket är blandat och humorn rå. Tempot och scenerna är växlande och den grammatiska friheten är stor.

Book preview

Kapitel 1

Han kom till medvetande. Hörde upprörda röster och skrik. Allt var svart. Huvudet slungades fram och tillbaka. Saker kastades runt. hårda saker. Stora saker, nära, väldigt nära. Han kände vinddraget när några av dem susade förbi. Det kändes som om han satt fast i en skenande bergochdalbana. En kraftig stöt slog luften ur bröstet. Han var nära att kasta upp. Efter några sekunders krampaktigt hulkande försökte han fylla lungorna men smärtan från revbenen hindrade honom. Andas, måste, andas! Någonting hårt träffade honom igen. Den här gången i ansiktet. Det krasade. Munnen fylldes som av trögflytande puré. Han tryckte ut den varma sörjan över hakan. Inte spottade, tryckte bara ut det och gjorde ett nytt försök, små kippningar, långt ifrån tillräckligt. Han ignorerade smärtan och lyckades suga i sig en serie ofullständiga andetag. Det skakade och gungade. Någonstans framför sig hörde han en kvinna be för sitt liv, hysteriskt! Han föll, de föll – handlöst … som trasdockor i ett barns vilda lek … virvlade runt, runt, runt.

Plötsligt stannade allt upp? Det enda som hördes i mörkret var kvinnans ångestfyllda hulkande? Det var en märklig känsla … som om de befann sig i ett vacuum? Var han död? Var detta slutet? Så avbröts tystnaden av en röst. En kall, opersonlig, metallisk röst?

- Konvertering initierad! Energiöverföring redo. Bekräfta!

Han förstod inte? Vad skulle bekräftas? Till vem? Vad var det som hände? Längre än så kom han inte när ett intensivt vitt sken svalde honom. Kvinnan tystnade? Han skulle just fråga när ett metalliskt missljud fortplantade sig genom hans huvud. Smärtan som följde var olidlig. Vacuumet släppte, ljuset försvann. Hissen föll! Han bad om nåd från djupet av sin själ! Någonstans i detta apokalyptiska kaos kunde han höra röster och musik? Någon skrattade, en annan sjöng? Inte sjöng, skrålade. Thats the way i like it baby. I don’t wanna live forever. Någonting borrade sig in i ena örat. Han skrek tills syret tog slut.

Kapitel 2

Det var värmen som väckte honom. Hettan rullade över ögonlockens tunna hud. Han öppnade ögonen men tvingades kisa. Han började hosta. Det brände i luftrören och sved i halsen. Han svettades. Varje andetag blev till ett knivhugg. Så varmt, så fruktansvärt varmt. Det luktade bränsle och bränt gummi. Han kände sig illamående. Tungan kändes uppsvälld och stack som av tusen nålar. Ögonen tårades. Som i en surrealistisk film fann han sig sitta i vad som föreföll vara ett flygplan? Lågor slickade sätena framför honom. Han tyckte sig se brinnande syrgasmasker? Plast droppande som gula pärlor mot golvet med ett lustigt ljud. Rök steg mot kabinens tak. Den vältrade fram mot den plats där han satt likt feta luftburna ormar. Han försökte lossa bältet men armarna låg som orörliga köttstycken i knäet. Och benen? Han kunde inte känna dem?

Han hörde någonting gny. Det lät otäckt. Ett vettskrämt djur? Det tog en stund innan han insåg att ljuden kom från honom själv. Han försökte vrida huvudet men smärtan blev för svår. Några rader fram syntes ett hål i flygplanskroppen. Metallen spretade likt tänderna i ett hajkranium. Sätet intill hajgapet var förvandlat till en klump av förvridet skrot och sargad stoppning. Utanför stod natten och kikade in på honom där han satt bänkad på sitt alldeles egna lilla grillparty. Bagageutrymmena gapade tomma. Utom ett där remmen till en väska hängde ut. Den brann med en klargul låga. Mittgången var fylld av allehanda ting. Mest kläder.

Poff! En ruta exploderade. Bra, tänkte han. Då kanske röken vädras ut. Inte alls. I stället fick syretillförseln lågorna att växa. På sätet bredvid låg en tröja och ett par byxor. Där låg även en mobiltelefon. Det såg ut som om någon stampat på den? Den kunde vara hans? Han trodde sig känna igen skalet? Han kunde inte säga var eller när, men på något underligt vis så trodde han sig ha flugit en gång tidigare i sitt liv. Inte heller den gången hade det varit en angenäm upplevelse. Men varför satt han här nu? Och vart var han på väg? Och vad var det som hade hänt? Han försökte minnas men det var blankt. Poff! Röken tätnade. Snart skulle han vara omgiven av den. När han andats in tillräckligt mycket av den skulle hans hjärta sakta sluta slå och livets gnista slockna för alltid. Rutorna fortsatte att explodera en efter en. Han kände smaken av järn och återstoden av sina framtänder. Om han inte lyckade ta sig härifrån så behövde han inga tänder. Han gjorde ett nytt försök men kroppen vägrade lyda hjärnans kommandon. Han satt ohjälpligt fast. Tänk om planet exploderade. Han måste ut, ut, ut! Så tungt att andas. Kanske var det så här de döende bergsbestigarna hade det i den tunna luften uppe på bergen innan de dog? tänkte han. Fast de fick en annan död. De frös ihjäl. Det var bättre än att brinna. Han skulle ge vad som helst för att få frysa ihjäl i stället för detta. En idiotisk tanke. En ny hostattack - nya knivhugg.

Kampen om syre svepte in honom i en bedövande yrsel. Det var nu han bestämde sig för att han inte orkade längre. Det var slut. Den svarta röken rullade över honom, bäddade in honom, svalde honom. En domnad känsla spred sig och fick honom att slappna av. Han insåg varför. Hans nervsystem och alla receptorer stängde ner. Värmen brände inte lika intensivt längre och han förstod att det nog inte skulle göra så ont ändå. Han tackade för allt det fina han upplevt i livet utan att veta exakt vad det fina bestod i. Han undrade om det inte vore lämpligt att se sitt liv passera, så som han hört att det skulle vara? I stället kom ingenting. Inga minnen, inga överväldigande känslor och inget rop efter vare sig far eller mor? Det enda som faktiskt uppenbarade sig under bråkdelen av en sekund var en bild föreställande de förkolnade resterna av ett till grunden nedbrunnet hus? Märkligt!

Han skulle just sluta ögonen och möta sin skapare när han såg en mörk skugga böja sig över honom. Det var antagligen döden som kommit för att hämta honom, tänkte han. Han bestämde sig för att bjuda på ett leende. Gå med flaggan i topp. Inte vara bitter. Sikten var inte den bästa men han inbillade sig att han kunde se döden i vitögat. Han, eller den såg inte alls ut som han föreställt sig. Det var visserligen en mörk gestalt, det var det. Men den oidentifierbara figuren ovanför honom såg märkligt flytande ut. I stället för att mötas av ett hånfullt grin och bli fimpad som en färdigrökt cigarett mot livets askfat så kände han hur den mörka gestalten lyfte honom ur sätet, märk väl utan att röra vid honom. Inte alls likt döden? Den död han trodde sig sett på gamla målningar i kyrkor och läst om i böcker sysslade inte med välgörenhet. Om han nu någonsin varit i en gammal kyrka eller ens läst om eländet ville säga? Kanske var det inte döden? Kanske var det den onde som hämtade ner honom till ännu mera glöd och rök, eller ett slags ombud som tog honom till skärselden för mellanlagring innan slutgiltig destination?

Han svävade som en astronaut, gled tyngdlöst ur sätet, snurrade ett kvarts varv och landade mjukt som ett dun i mittgången med ansiktet uppåt. Sedan flöt han sakta bakåt genom flygplanskroppen som om han befunnit sig guppande på en luftmadrass i medelhavet, hela tiden med skuggan ovanför som en genomskinlig väv. Det var en fridfull känsla. Smärtan var som bortblåst. Han såg ännu ett hål. Den här gången i taket. Sätena gled förbi. Han hörde egendomliga ljud och funderade på om det kom från skuggan eller från honom själv? Han såg en öppning, en nödutgång, eller om det bara var ytterligare ett hål? Svårt att avgöra. Allt flöt samman.

Han hade förväntat sig en uppblåst rutschbana. Ta av skorna, lägg armarna i kors, hoppa… Ett kraftigt ryck bröt förtrollningen. Han var inte längre lätt som ett fjun. Marken kom rusande mot honom. Han landade på rygg med en duns, fortfarande utan att känna smärta. Luft. Härlig underbar luft. Kall och frisk. Han såg den svarta himlen ovanför och uppfattade hur han gled bort från vraket.

Han vred huvudet. Lågorna slukade flygplanskroppen, gav den en bländande aura i natten. Det var sövande. Tänkte att det skulle vara skönt att sova. Skuggan hade nu blivit till två. Formvidriga. De svävade. Den ena, den som var närmst och minst, hade röda stirrande ögon. Han kände en flåsande andedräkt mot halsen. Ur askan i elden? Han besvarade dess blick med förvånansvärd likgiltighet och slöt ögonen. Han skakade. Kanske för att varelserna slet stycken ur hans stumma kropp? Det gör inte ens ont, tänkte han. Det gör inte ens ont…

Kapitel 3

Julius Parker låg i sin säng. Han borde sova men det gick inte. Tom Cruise flinade. En vampyrs bekännelse. Naggad i kanten, men det gjorde bara att den kändes mer äkta.

Filmen hade legat i samma påse och varit i kanonskick. Det var obegripligt vad bra grejer folk kastade. Han såg på Cruise. Det fanns stunder då han önskade att han varit en vampyr. Fast utan samvete då förstås. Det hade underlättat. Enda nackdelen vore att ha evigt liv. Det var han inte så säker på om han hade lust till. Jo, om han fick vara tillsammans med Sara. Han hade märkt att folk ogillande när han klättrat bland soporna. De förstod inte. Tippen var spännande och lärorik. Man visste aldrig vad som dök upp. Som väskan med gummigrejor och en plastgrunka som senare visade sig vara en slags pump? Han visste inte ens att det fanns sådant. Än mindre vad de skulle användas till. Inte förrän han läst bruksanvisningen.

Ett plan mullrade tätt över hustaken mot Chauntgwenny Airport. De kom lågt inför landning. En smäll fick väggarna att skaka. Han suckade. Det var hans far som kom hem. Han hade långa dagar, speciellt den senaste tiden. Något hans mor hade invändningar mot. Den här gången, insåg han, skulle det bli dubbelt upp. Han föste täcket åt sidan, svettades. Klädhängarna krockade. Skorna studsade ka latch … ka latch, när hans far ritualenligt slängde dem av sig intill skänken. Det fanns märken på tapeten.

Han brukade somna trots föräldrarnas gnabb och borde verkligen försöka. Han skulle upp tidigt. Men just ikväll var det svårt. Den nya killen i klassen, Terry, hade flinat och lovat att döpa honom i morgon. Han visste inte vad det innebar, bara att det inte var bra. Ingenting med Terry var bra. Han hade sett tecknet, en krans av dis, kring Terrys huvud. Än så länge färglöst, men det fanns där. De flesta sken som lågenergilampor men Terrys skimmer bubblade som av fördämt ursinne. Förr eller senare skulle det bryta igenom med full kraft. Han ryste. Att berätta vore lönlöst. Hans mor skulle bara lipa och hans far skulle antagligen föreslå att han sparkade den nya killen där det gjorde som mest ont. Det vore självmord. Terry var stor. Dubbelt så stor. Till och med lärarna var rädda. Dessutom var det inte hans grej. Däremot visste han att Terry var bra på att sparka och slå. Vinden knuffade på fönsterrutan. Karmarna protesterade. Det hade börjat som en hyfsad dag men hade blivit kylslaget mot kvällen. Ett tag hade det sett ut att bli regn men nu bar natthimlen gnistrande diamanter i sin svarta slängkappa. Månljuset gav rummet en kuslig känsla.

– Du kunde väl ha köpt någonting, hörde han sin mor snyfta. Det är väl inte för mycket begärt, eller tycker du det?

Hans far grymtade. Golvplankorna knarrade genom hallen in i vardagsrummet, vidare in i faderns arbetsrum. Huset var gammalt och illa byggt, men de skulle flytta till bättre så fort hans far fått sin befordran. Detta hade han hört många gånger. Flaskorna klirrade i jordgloben. Han lystrade och såg mot skrivbordet där mikroskopets skugga avtecknade sig mot väggen som en främmande varelse. Okularet blev ett avlångt huvud och de vridbara objektiven förvandlades till spretande huggtänder böjda över ett altare som väntade hungrigt på nya offer. Ekvatorn slog igen med en smäll. Plankorna knarrade tillbaka till vardagsrummet där teven gick i gång.

- Du kan väl svara?

Han kände igen tonläget, gissade att hon hade det där lidande ansiktsuttrycket som hon använt så ofta att det blivit permanent. Han tyckte inte om det och var ganska säker på att hans far inte heller var så glad åt det. Han kunde förstå henne. Att vara gift med Cole Parker var inte lätt, och att vara hans son var inte heller utan sorg.

- Tolv år Cole! Din son fyller tolv år och du har inte ens ringt och gratulerat, och ingen present har du med dig!

Han suckade. Innan Fanny dykt upp vid middagstid hade hans mor legat i soffan, druckit vin, lyssnat på Elvis och tyckt synd om sig själv. När Fanny överlämnat hans present, ett paket inslaget med omslagspapper från Science and Curiosity, hans favoritaffär, hade hans mor plötsligt överöst honom med kramar och berättat för sin syster hur stolt hon var över honom. Det hade fått honom att rodna av skam över skådespelet.

- Om jag vetat kunde jag ha tagit mig till Centers Cross. Jag har lovat honom skall du veta. Lögn.

Ännu en grymtning från hans far.

- Det var tur att Fanny tittade förbi, så han inte blev utan.

Det var sant. Han hade inte förväntat sig någonting från sina föräldrar, men Fanny, hon var något annat. Moster Fanny kunde man lita på.

- Jaså! hörde han sin far. Och vad fick han av Fanny då om man får fråga? En dator? Nej vänta, låt mig gissa! En bil? Snälla, säg att det var en bil, den förra ligger fortfarande och skräpar i garaget. Hur många gånger använde han den. två, tre?

Inte sant. Han hade älskat Speedy Gonzales, dyrkat den och använt den tills ett hjul lossnat och den inte gick att använda mer. Han hade försökt laga den, hade till och med frågat sin far om hjälp, förgäves, naturligtvis.

- Vad blev det den här gången… en BMW?

- Var inte löjlig Cole! Du vet att hon bara vill väl. Vi borde vara tacksamma, om inte annat så för Julius skull.

Vid ett tillfälle hade hans far faktiskt kommit hem med en present. Dagen då han fyllt tio. Det kändes som en evighet sedan. En total överraskning. Naturligtvis var det inte av välvilja. Hans far gjorde sällan saker utan egen vinning. Förklaringen var korkad. Efter en affärsresa till Skandinavien hade Cole Parker bevittnat hur en högt uppsatt tjänsteman låtit sin son och dotter, fyra respektive sju år, närvara vid förhandlingarna med några klienter. Dessa hade charmat sällskapet med sina äppelkindade, klanderfria uppförande, varpå de avtal som slutits vida överstigit det förväntade. Han kunde tydligt minnas hur hans far med nyfunnen glöd berättat för hans mor hur de annars så hårdföra förhandlarna mjuknat inför åsynen av dessa rosiga barn.

Så länge han kunde minnas hade hans fars värld kretsat kring något han kallade lyftet. Han hade hört ett otal verbala explosioner från arbetsrummet om utebliven befordran och om klantskallar till chefer som inte förstod hans fars sanna potential. Om denna potential visste han ingenting. Ganska snart hade han tvingats följa med till höga tornet iförd kostym och slips. Inte bra. Han var inget rosenkindat barn. Han var blek och hålögd och hans leende var allt annat än gulligt.

Han hade fått en luftpistol. Hans mor hade blivit bestört. Ett vapen, så dumt. Den största överraskningen var att hans far tagit med honom till skytteklubben utanför Gwenny där han även fått skjuta med en riktig pistol. Visserligen en liten en, men ändå. Det var deras hemlighet. De hade faktiskt haft kul. Där och då hade det känts som om de var far och son på riktigt och att de älskade varandra. Åtminstone hade han velat tro det då. Det var samma år han råkat höra Sammy Johnsons och Emely Schibsteds föräldrar samtala om hans familj. Det var på klassträffen. Han hade suttit på toaletten när han hört dem komma i korridoren. De hade stannat alldeles utanför. De hade använt konstiga ord som sinnesrubbade och dysfunktionella. Vad dysfunktionell betydde hade han inte haft någon aning om då, men att det inte var något bra hade han förstått. Han hade inte blivit ledsen. Hans föräldrar var ju inte som andra. Inte han heller. Det var ingen hemlighet.

De hade besökt skytteklubben en gång till några dagar senare. Den gången hade en fet gubbe dykt upp och förstört alltsammans. Han hade fått skjuta alldeles själv medan hans far diskuterat några papper som gubben med cigarr och röda hängslena skulle skriva under. Efteråt hade de skålat och skjutit och både hans far och den fete hade blivit märkbart berusade. Att man inte fick dricka alkohol på området hade kringgåtts med lätthet. Det hade fetknoppen fixat. Det var ett obehagligt minne. Den fete hade envisats med att peka på dem med sin pistol varje gång han ville säga någonting. Hans far hade viskat att den fete var en förmögen man och att rika personer kunde göra som de ville. Sedan hade han skrattat och påstått att snart var han också rik och då kunde de också göra som de ville. Men någonting hände? De blev ovänner. Det blev sista turen till skytteklubben. Det blev heller inga fler besök med slips och kostym i tornet. Vilka planer hans far än haft så tog de slut där och då. Cole Parker slog in på det gamla spåret, vilket var att låtsas som om han inte hade någon son. Luftpistolen hamnade på vinden.

- Oh! Jag är tacksam Gladys, jävligt tacksam! Men jag hade blivit ännu mer tacksam om du kunnat hålla käft och låta mig landa innan du börjar kackla! Vissa av oss arbetar förstår du!

Hon högg tillbaka, stärkt av vinet.

- Jag har också arbetat skall du veta. Jag har …

- Lilla vän! Måste vi verkligen ta upp den här diskussionen igen? Det du kallar arbete är ett skämt. Att skvätta med en skurhink på halvtid och sedan inte ens kunna plocka upp skiten här hemma, det är inte att arbeta om du frågar mig!

Han skrockade nöjt och fortsatte:

- Dessutom, att gnälla när du är ledig halva dagen känns inte trovärdigt, snarare patetiskt! Men för all del. Snälla, berätta! Vad har du hittat på hela eftermiddagen, mer än att korka upp vin?

Han kröp ur sängen, smög fram och drog igen dörren, medveten om att det inte skulle hjälpa. Sedan satte han sig vid skrivbordet och tände lampan. Han fingrade på hjulet, satte ögat till okularet och låtsades zooma in ett osynligt föremål. Han plockade till sig burken och höll upp den framför sig. Den svarta rörde sig svagt.

- Här ser för jävligt ut! I stället för att Fanny kom rännande med skit kunde vi fått låna hennes hemhjälp! Det hade uppskattats.

Hans far sänkte rösten och sa något mer som han inte uppfattade. Sedan fortsatte han i samma barska stämma:

- Ser du blommorna i fönsterkarmen. De dör!

- Du, du din! Du vet att jag mår dåligt. Och det är ditt fel, snyftade hon. Jag försöker. Jag försöker för att det skall bli bra, men du …

- Försöker! skrek han. Du försöker ingenting! Om du försökt hade vi haft råd att köpa allt det där du gnäller om. Nu går det inte. Man får prioritera, mullrade han barskt.

- Prioritera! tjöt hon tillbaka. Du slänger ut mer på bilen än du gör på mig, kostymer, klockor och sidenslipsar, men jag Cole … jag då!?

- Vad är det du inte förstår? hörde han sin far ryta. Jag behöver se representativ ut när jag möter kunderna. Och jag kan inte köra runt i en gammal Volvo. Hur skulle det se ut?

Han stängde av. Något hans far brukade kalla för selektiv hörsel. Ett nödvändigt gott som alla män var tvungna att bemästra för att överleva äktenskapet.

Fanny hade gett honom en kram och önskat en fortsatt härlig födelsedag. Bortkastat. Härliga födelsedagar hade han aldrig haft. Hans morsa orkade inte med födelsedagar. Därför blev det inga kalas. Hon blev stressad av uppståndelser. Det gick på ett ut. Här var de lika. Dessutom behövde man vänner för att hålla kalas. Han hade inga vänner. Han löste det på sitt eget sätt. Han hade sina tänklingar. Det fungerade - delvis. När Fanny lämnat dem hade hans mor plockat undan resterna av tårtan som Fanny haft med sig. Sedan hade hon druckit ännu ett glas vin och lagt sig att vila. Hon påstod sig vara slutkörd efter allt stök. Själv hade han gått upp på sitt rum och packat upp presenten.

Självklart hade den senaste tänklingen poppat upp som gubben i lådan. Det var en egensinnig, ohyfsad skapelse som hade förmågan att alltid kommma olägligt. I stället för som det var tänkt i stunder av hopplös, ofrivillig ensamhet. Den hade inte framkallats som de andra. Den hade kommit av sig själv från ingenstans. Det var inte bra. Det fanns regler. Första gången den uppenbarat sig var i samband med att gubben flyttat in. Genast hade den börjat tjata. Den verkade fixerad av gamlingen? Det var mycket irriterande. Han hade han försökt tänka bort den men utan framgång. Beträffande Smith så var han en skitstövel enligt hans far. En slutsats han kommit fram till då Smith inte svarat på tilltal vid ett tillfälle då han varit uppslukad av ängeln. Inget konstigt för den som kände till rutinerna. Efter mörkrets inträde kunde han uppträda desto livligare. Någon påstod att han inte var vid sina sinnens fulla bruk. De hade rätt. Det fanns en del som tydde på att det var så.

Motvilligt hade han låtit sig övertalas. Men när de kommit ut i trädgården hade en av de svarta landat framför fötterna på honom. Trots protester hade han återvänt till sitt rum där han lagt den svarta i en burk med lite grönt. Den nya hade fortsatt gnälla. Påstod att de måste spana på gamlingen. Han hade stängt av och i stället kämpat en stund med läxorna. Varpå den nya hade surnat och försvunnit.

Klassföreståndare Zeevi hade sagt att han saknade läshuvud. Det var inte sant. Han läste ofta och mycket och tyckte om att lära sig saker, saker som intresserade honom. Dit hörde inte matematik. Möjligtvis kunde han plugga sådant som imponerade på Sara. Han tyckte om Sara mer än han tyckte om sina föräldrar. Sara var för honom vad ängeln verkade betyda för Smith. Om han bara kunde komma på ett sätt att fånga hennes intresse.

Efter läxorna hade han sett sitt favoritprogram. Klockan hade blivit mycket. Han hade glömt insekten bland kvistar och skrumpnande blad. Inte så att den skulle äta av det gröna. Det var mest för att det såg trevligt ut. Han hade slagit hål i locket så att den kunde andas, vad det nu var för mening? Den skulle ändå dö. Gäspande hade han krupit till kojs. Och nu låg han där. Han stirrade i taket och lyssnade till föräldrarnas stök. Han tänkte på Sara, på gubben Smith, Terrys hot om dop och den tjatande tänklingen. Allt var en salig röra. För att inte nämna färgerna, både gubben och Terrys? Tendenser, men ändå. Det var verkligen inte bra.

Kapitel 4

Han låg på rygg, kände gräs mellan fingrarna, fuktigt gräs. Han hostade ihåligt. Det rev i halsen. Han uppfattade ett väsande intill. Det hade ljusnat. Han kände solens värme. Dess strålar filtrerades genom ögonlockets tunna kärl och projicierade ett rosa skimmer på insidan. Hetta, inte värme. Han svettades och kom på sig själv med att tänka på ett stort glas isvatten. Han smackade och öppnade ögonen. Någonting glänste i ögonvrån. Han vred huvudet med ett plågat uttryck. En grumlig kontur tornade upp sig ovanför honom. En döende val utslängd i ett öppet landskap? Hur hamnade han här? Han blinkade. Hjärnan kalibrerade. En vag kant av skog kunde skönjas vid horisonten. Valen försvann. I stället framträdde ett enormt hjulpar och ett stjärtparti på en vingklippt kropp som nästan gått av på mitten. Det sprakade. Hettan trängde genom kläderna. Den kom inte från solen. Den kom från elden som brann bara någon meter bort.

En svag bris förde med sig en kvävande stank av drivmedel. Han försökte resa sig men sjönk stönande tillbaka när en osynlig kniv vred runt i bröstet. Förvridna metallstycken och persedlar låg utslängda som i ett groteskt konstverk. Rök vällde ur den illa tilltygade stålkonstruktionen. En svart pelare reste sig mot en onaturligt röd himmel? Han hade sett naturens skiftningar många gånger men aldrig så där. Han gjorde ett nytt försök och lyckades ignorera smärtan. Han kröp stönande genom gräset, bort på behörigt avstånd från vraket. Han såg på sina blodiga händer men fortsatte. Han tog sig upp på en höjd där han kräktes blod. Han stirrade frånvarande på den brinnande kolossen. Det brann i gräset och såg ut att sprida sig. Den röda himlen tycktes nu ännu rödare. Rökpelaren skulle inte undgå någon. Hjälpen var på väg. Han grävde i fickorna. Tomma? Han kunde minnas upprörda känslor och skrik, men även skratt och musik? Vad mer? Och var fanns alla? Men värre än allt det där tillsammans. Han kunde inte minnas vad han hette, eller ens varifrån han kom?

Kapitel 5

Cole Parker var utom sig av lycka. Solen sken. Det var helg och han hade nyss tagit emot det mest glädjande telefonsamtalet i sitt liv. Fanny Jefferson var död. Vad han förstått så hade den dumma kossan råkat kliva ut i vägbanan just som en buss passerat och blivit mosad som en övermogen pumpa. Det var åtminstone så han föreställde sig det. Pang bom! På fläcken död! Bara så där! Fanny hade således valt samma öde som sina föräldrar, Pat och Bill. Det var tydligen ett släktdrag att inte dö en naturlig död. Han var lika glad. Inget ont som inte hade något gott med sig. Pat och Bill hade varit anspråkslösa människor som aldrig varit till besvär. Men det hade gjort honom upprörd att de inte lämnat något av värde efter sig. Må de vila i frid - trots allt. Men Fanny…

- Livet är underbart! Döden är underbar, rättade han och tog några improviserade danssteg över golvplankorna med siktet inställt på jordgloben.

Det här skulle firas. Fanny var tät. Fanny hade stålar, flis och deg. Eller rättare sagt, Fanny hade varit tät. Nu var hon bara stel och kall och låg och väntade med sina blå fiskögon att sänkas i mull och glömmas bort för tid och evighet. Inga problem. Det skulle bli ett nöje. Faktiskt, ett lika stort nöje som när Henry dött. Han hade åkt ända till memorial bara för att tömma blåsan över Henrys grav och det var sannerligen ingenting han skämdes över. Henry hade varit ett bedrägligt svin för dum för sitt eget bästa även om han visste att åsikterna gick isär på den punkten.

Han förbannade den dag han träffat Henry, vilket för övrigt var samma dag han träffat Gladys om man skulle vara petnoga. De hade alla dragit ner honom i smutsen, lurat honom, var och en på sitt lilla vis. Nåja, mer eller mindre, tänkte han och lyfte på norra halvklotet, plockade till sig sin finaste whiskey och drog sig till minnes. Han hade varit på operan med några kunder när de kommit inseglande. Hans sällskap hade genast börjat diskutera Henry Jeffersons enorma förmögenhet. Han hade såklart blivit nyfiken och pumpat dem. En kund som Henry var ovärderlig om man visste att mjölka honom rätt. Han hade övertalat dem att presentera honom. Vilket också skett. Att Henry haft sin unga hustrus syster i sällskap hade varit en bonus. Han hade fått en idé där och då. Hon hette Gladys och var ett verktyg. Han skulle gifta sig med Gladys och bearbeta Henrys förmögenhet inifrån. Det hade visat sig vara en urusel idé … en av hans sämre. Den sämsta hade varit att skaffa barn med henne. Han hade fattat misstankar redan från början. Ungen kunde omöjligt vara hans. Det fanns inga likheter. Grabben var en drömmande enstöring utan kurage, dessutom vanskapt. Vem som var far till fanskapet sket han högaktningsfullt i. Men så hade han inte tänkt då.

Han hade befunnit sig på ruinens brant när det förmögna sällskapet kommit inseglande som ett vikingaskepp fullastat med Vite Krists silver och guld. I det ögonblicket hade han tolkat saken som om lyckan log mot honom igen. Han slog upp och svepte i ett drag och slog upp igen. Han hade gjort dåliga affärer med kundernas pengar, vissa så dåliga att han tvingats trixa med företagets räkenskaper. Det var tufft för en man som ansåg sig vara den bästa. En gång i tiden hade han trott sig kunna sälja grillkol till helvetet. Just där låg tragiken. För det var när han envisats att göra affärer med djävulen som allt gått snett. Den onde, Henry Jefferson, hade genomskådat honom och satt hans trovärdighet i gungning. Ryktet spred sig snabbt och situationen hade i det närmaste blivit ohållbar. Han hade varit tvungen att agera. Till sist hade verkligheten hunnit ifatt honom. Revisorerna hade börjat knorra, och när det inte längre gick att skramla med skeletten han grävt fram i deras garderober fanns det ingenting mer att göra.

Fram till nyligen hade han haft två alternativ. Skaka galler eller fly. Det var lustigt hur det kunde bli. Han hade kämpat som en utsvulten hamster för att kunna knapra på ett hörn av Henrys förmögenhet bara för att se sina planer grusas på det snöpligaste av sätt, och så landar hela härligheten rakt i hans famn i samma stund som hoppet lämnat honom. Ödet hade sannerligen en sjuk humor. Nu gällde att spela korten rätt. Tiden var knapp. Han behövde ringa några avgörande samtal. Han visste precis. Snikna jävlar visserligen, men de kunde sin sak. Han tänkte på godset Glory Field och på konsten som prydde dess väggar, och på alla utställningsmontrar som svämmade över av ovärderliga objekt från världens alla hörn. För att inte nämna Henrys älskade Bentley och de två specialutrustade Mercedes Bentz, var och en värda en förmögenhet.

Henry hade varit en samlare av rang. Naturligtvis fanns det även kontanter. Fanny hade förvaltat Henrys förmögenheter med en snålhet som inte stod Ebenezer Scrooge efter. Hon hade lovat att systern skulle få del av det goda men det hade varit tomt prat. Han kunde inte förstå att Gladys nöjt sig. Gudarna visste att han inte gjort det. Han fnös. Det var dags för förändring. Han körde runt med tungan och funderade på hur han skulle leverera den sorgliga nyheten. Så slängde han huvudet bakåt och svepte det sista, ställde tillbaka flaskan och lät ekvatorn falla på plats. Han gick fram till spegeln och betraktade sig själv. Han var en stilig karl. Han förtjänade bättre. Han lösgjorde slipsen och gnuggade ögonen tills de fått en tillfredställande svullnad och rödhet. Några missprydande strån stack ut ur näsan. Mycket lägligt. Han fick tag i ett knippe och ryckte loss. Sedan nös han några gånger, kände snoret rinna till och ögonen grumlas. Han knep litet och lyckades jaga en ensam tår på flykt. Finemang! Så lade han pannan i djupa veck och frammanade ett plågat uttryck, slog upp dörren och satte kurs mot vardagsrummet där han visste att Gladys låg och åbäkade sig.

Kapitel 6

Varm luft, fågelkvitter och solsken strömmade in i pojkrummet. Han såg drömmande ut över hustaken och de prunkande trädgårdarna. Vädret fick honom att må bättre trots en svår vecka. Han kröp upp i burspråket och började genast att tänka på Sara, kunde inte låta bli. Hon fanns med honom överallt. Åren hade susat förbi. Han hade fortfarande inte tagit mod till sig. Han vågade inte. Han var inte hennes typ. Mycket kunde han släppa, men henne tänkte han inte ge upp. Han hade utvecklat en plan. Det hade han haft hela tiden. Men den här var annorlunda. Han hade börjat odla mustasch. Än så länge en tunn sak. Men, om han bara lyckades få fram lite mer så kunde den dölja ärret. Kanske skulle Sara upptäcka honom då? Fram till dess fick han nöjde sig med att beundra henne i smyg och lukta på hennes pannband som han så turligt kommit över. Pannbandet var hans största trofé. Som med alla skatter förvarades pannbandet i kistan. Han hade lagt det i en påse för att bevara lukten.

Saras smak var inte mer annorlunda än de övriga tjejernas. Tuffa grabbar var melodin. Det var något han måste ta med i ekvationen. Terry var ett praktexempel. Obegripligt med tanke på hur han uppförde sig. Kanske berodde det på att han var större och såg äldre ut? Eller för att han körde motorcykel trots att lagen inte tillät det? Terry kladdade och strödde nedlåtande kommentarer kring sig likt en gödselspridare. Var det verkligen den sortens killar som tjejerna ville ha? Tydligen. De åmade och apade sig. Tanken på Terry fick humöret att vissna. Tröttheten grep tag i honom. Han behövde lägga sig att vila. Just som han tog spjärn mot fönsterbrädan gled handflatan över en kladdig ansamling som närapå fick honom att drulla ut över tegelpannorna.

– Sablar, inte igen! väste han sammanbitet.

En dag skulle han fixa de kuttrande bajsmaskinerna. Han slog igen fönstret med en smäll och stegade ilsket mot toaletten. Elvis hördes från vardagsrummet. Morsan sjöng med. Hon verkade glad, ovanligt glad? Om han inte haft händerna fulla med skit skulle han kikat ner på henne genom spjälorna. Det behövdes inte. Han visste vad han skulle få se … henne ligga på soffan med fötter vickande i takt till musiken. Det var så hon brukade se ut de fåtal gånger hon var på humör. Soffan var hennes fasta punkt i tillvaron, med enda skillnad att hon varken sjöng eller vickade när hon var grinig. Hon hade jobbat hela veckan. Verkade vara på bättringsvägen. De hade bråkat mindre den senaste tiden. Fast, tänkte han, det kunde bero på medicineringen? En annan orsak kunde vara att hans far sett trött och sliten ut, verkade ha annat att brottas med, något som gjorde att han inte orkat ta strid? Fyra år till, tänkte han, sedan skulle han lämna dem utan ånger.

Telefonen ringde på nedervåningen. Han tvättade händerna och hörde sin far svara från sitt arbetsrum. Det var lördag. Lördag var lyx. Kanske kunde han bege sig till tippen och prickskjuta med slangbellan, eller fånga salamandrar i dammen? Hans klasskamrater festade och hängde i centrum, kilade stadigt och förberedde nästa kliv in i vuxenlivet. Inget fel i sig. Men han kände inte samma behov. Visst drömde han om att flytta hemifrån och rå sig själv men drömmar kom i många olika former, och något måste han hitta på. Inte ens Smith höll sig inne en sådan här dag. Han hade sett gubben prata för sig själv i trädgården, förvirrat, på väg att bli skruttig i kraniet. Det var inte hela sanningen. Gubbskrället pendlade mellan tillstånden, något som blivit tydligare de senaste åren. Ena stunden verkade han seg som en fura i vildaste storm, i nästa ynkligare än en vingbruten fiskmås, drabbats av depression och leda. Åkommor som växte i ensamhet. Det kunde förklara den senaste tidens försök till ögonkontakt? Vad nu en hundraåring kunde vilja honom? Han ville inte ha ögonkontakt. Han vände bort blicken. Det var enklast. Han ville inte ha med gamlingen att göra. Nu eru orättvis kompis!

- Knip igen!

Ett minne klev in framför honom. För en tid sedan hade han varit på vinden. Där hade han fått syn på pistolen. Han hade vägt den i handen. En härlig känsla. Trist nog fanns inga diabolokulor. Besviken hade han lagt tillbaka den. Men så hade han fått en idé. Han kunde besöka järnhandeln, fixa ammunition, skjuta i smyg. Riskabelt avrådde samvetet! Genomförbart menade äventyrslystnaden. Han behövde bara vara försiktig. Pistolen var i gott skick och fick inte bli skadad. Hans far kunde få för sig att plocka fram vapnet en dag och då skulle han åka på däng om den plötsligt verkade sliten. Han hade vägt för och emot där han satt på huk under taknocken bland vindens bråte. Just som vågskålen för nej börjat väga tyngst hade två ord viskats i hans öra. Din mes!

Det hade avgjort saken. Och idag var rätt tillfället, tänkte han. Han skulle dra till tippen. Det var trots allt hans pistol. Men som sagt, det var lördag, han fick skynda innan järnhandeln stängde. Han log mot sin spegelbild och torkade händerna. Det skulle bli en toppendag.

Nu hörde han dörren till faderns arbetsrum öppnas, därefter sin fars darrande stämma när denne nästan skrek:

- Gladys älsklingen! Kära älskade Gladys, försök att sansa dig för jag har dåliga nyheter, mycket dåliga nyheter!

Alla varningsklockor ringde. Han kunde urskilja fruktansvärd olycka och skulle aldrig glömma, eller ens kunna förstå, att det avgrundsdjupa vrål som studsade mellan väggarna den dagen kom från hans egen mor …

Kapitel 7

Fannys död var det värsta han hittills upplevt men ingenting tydde på att det skulle bli bättre. Skolan var skit. Kärleken var skit. Allt var skit. Mardrömmarna som plågade honom blev fler och värre. Några handlade om hans föräldrar och Fanny men de flesta rörde gubben Smith. Däremot drömde han sällan om Terry Bowden. Kanske tyckte hans undermedvetna att det räckte med den dagliga terror Terry utsatte honom för? Mardrömmarna om gubben var kanske inte så konstigt. Den gamle visade allt tydligare tecken på förfall. Hela vintern hade han hört babbel i trädgården, och en kväll stod den åldrande senioren iförd endast morgonrock och stövlar. Indiansången hördes också. På senare tid hade det tillkommit otydliga fraser på främmande språk? Han satt på första parkett vid dessa tillfällen. Gubben kunde stå orörlig och stirra tomt i evigheter. Någon gång mumlade han som försjunken i bön. Ibland drabbades han av ilskna utfall mot en osynlig närvaro? Det sista såg särskilt otäckt ut. Vid dessa tillfällen verkade han mycket förargad. Men, det var väl med människan som med allt annat brukade han tänka. Växterna kroknade och gick tillbaka till jorden, hjärnan bröts ner, blev förkalkad, sakta slogs portarna till förnuftet igen en efter en. Till sist återstod bara en ändlös labyrint av förvirring. Han antog att det var i detta tillstånd gubben befann sig? Det var bara en tidsfråga innan någon skulle hämta skrället och tvinga på honom en långärmad tröja. Det där sista hade hans far påstått efter att gamlingen drattat på ändan på uppfarten. Att gamlingens saltomortal berott på underkylt regn lämnades utanför.

Judith med käppen påstod att det handlade om sorg. Hon om någon borde veta. När hennes gubbe dött hade hon suttit på krukmakeriets trappa och gnolat i månader. Till sist hade hennes söner fått i väg henne till en hjärnskrynklare som rätat ut vindlingarna i hennes sorgsna skalle. Nu fungerade hon igen. Nåja, något så när.

Jodå! Han lider av grämelse och saknad. Nog är det så alltid! En känner igen klangen hade hon knarrat. Sedan hade hon blottat sina gulnande tänder i ett grin och knackat askan ur pipan mot protesen.

En natt i