Pax Mongo

By Jonas Setterberg

En man söker efter sin försvunna pappa, som blir mer eller mindre mytologisk, och en begriplig modell för världen. Det leder honom in i olika förvecklingar och situationer, vilka sätter honom på prov. Han utvecklas genom psykisk sjukdom och traumatiska erfarenheter, där han upptäcker en kvinnlig identitet han burit med sig. Johan är arton år när berättelsen tar sin början, han har tagit studenten och jobbar på en restaurangbåt. Boken är skönlitterär, med självbiografiska inslag. Den skrevs mellan åren tvåtusen och tvåtusenfemton.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Dec 18, 2023
• ISBN: 9789180972857

Jonas Setterberg

Jonas Setterberg är författare och Pax Mongo är hans debutroman. Han blev svårt psykiskt sjuk i tjugoårsåldern när han började studera vid universitet och insjuknade i flera depressioner och psykos sjukdom. Har tidigare fått några haikudikter publicerade i tidskriften Fri Haiku.

Book preview

Reminiscens

Så att Du vet så har Du numera

storlek 43 i skostorlek och inte 42,5

5,24 etni hco kelrotsoks i 34 kelrots

Innehållsförteckning

Del ett - Fönstret bakom fönstret

Terra inkognito I

Del två - Kattguld

II

Del två och en halv - Miss Lyckas

Del två och två tredjedelar - Inte

Reminiscens I

II

III

IV

V

Del två och tre fjärdedelar - Nio månader

Nollte

del två och sexhundrasextiofem sexhundrasextiosexdelar

Del två och …oändligheten... - Luften är opak

Del tre - Omkring halvklart

Del ett - Fönstret bakom fönstret

En gång drömde jag, Zhuang Zhou, att jag var en fjäril, en fladdrande fjäril, muntert följande sin instinkt. Jag visste inte att jag var Zhuang Zhou. Plötsligt vaknade jag och med en chock var jag Zhuang Zhou. Nu vet jag inte om jag var Zhuang Zhou som drömde om en fjäril eller om jag är en fjäril som drömmer om Zhuang Zhou. Mellan fjärilen och Zhuang Zhou finns det givetvis en skillnad, men detta är vad man kallar tingens förvandling. (Kinesisk filosof)

Först hade diskaren frågat honom vad han skulle göra efter att sommaren var slut och kryssningarna var över. Han visste redan att Johan hade tagit studenten. Då svarade han att han skulle läsa på universitetet, att han skulle läsa juridik, och försökte då lägga sitt hår tillrätta bakom örat. Diskaren hade snabbt himlat med ögonen och gett ifrån sig ett fnys med näsan.

Vidare hade han frågat honom om det var första gången han jobbade och det kunde han inte sticka under stol med att det var det. Han hade visserligen haft praojobb men det räknade han inte som jobb. Han fick ju ingen ersättning för det eftersom det ju så att säga var inbakat i undervisningen. Men arbetat hade han aldrig gjort. Just det att tillhöra en grupp gjorde honom eländig. Innan alla grupperingar var bestämda trivdes han som fisken i vattnet. När det sedan blev tal om ett vi och ett dom revolterade han i sitt sinne och gick hellre över till den andra sidan och såg fördelarna med att vara där. Visst hade han hört ordspråket att det är grönare på andra sidan, men det var en sak vad hans tanke sa honom och en vad hans känsloliv delgav honom. Naturligtvis följde han med i strömmen som alla andra runtomkring honom. Det var det han tyckte att de gjorde och han kunde ju inget annat än att härma.

Han tänkte att han hade lite tid kvar på förmiddagspausen. Eftersom han kände sig kissnödig gick han till toaletten och lämnade diskaren, som tittade ut genom fönstret i det lilla rummet de var i. När Johan gick nickade diskaren lite försynt åt honom, men det var i ögonvrån han såg detta. Någonting hastigt bara. Då kände han en stor önskan av att onanera. Han kände den matthet som kommit över honom och gjort att han inte orkat fråga diskaren vad han skulle göra efter sommaren, forma sig till en känsla i bröstet som han närmast liknade en stav. En känslomässig stav.

Inne på toaletten kissade han. Sedan började han smeka sig själv. När den var erigerad, han behövde inte göra så mycket han hade inte runkat på två dagar, sprutade han sperman i toaletten. Han hade inte ens hunnit tänka på någon kvinna. När han gjorde det började det göra ont i byxan igen som han just hade knäppt. Den kämpade och levde sitt eget liv. Han tittade på klockan och sedan på sin byxgren som var något välvd. Trots att han försökte sluta tänka på kvinnor kom det upp fantasier i hans huvud. Han tittade på klockan igen. Jag hinner inte, tänkte han och gick ut från toaletten. Nu kände han sig alert och avslappnad. Det är därför jag känt mig så tung och spänd idag, tänkte han.

Diskaren var inte kvar i rummet när han kom tillbaka. Medan han gick nedför trappan till kabyssen tittade han på klockan och tänkte att han var i tid. Men han hade helst vilja vara lite tidig. Kocken var ingen han ville bråka med. Han var en storväxt karl. Karl med stort K. Han brukade aldrig säga något utan muttrade fram allt han sa, förutom då han var förbannad. Då artikulerade han och såg på Johan som om han skulle hoppa på honom. Och det var ofta han blev arg. Nu muttrade han något till Johan när han kom nedför trappan in till kabyssen. Han sa att han skulle bära upp kaffet och kakorna. Johan tog det stora kakfatet i ena handen och kaffebaljan i den andra. Uppför trappan till det lilla rummet och vidare ut i den stora matsalen. Alla gäster var iland och det var lugnt och skönt i matsalen. Johan ställde kakfatet och kaffet på buffébordet. Sedan gick han ut från matsalen, in till den rymliga entrén med en ingång till det lilla rummet till vänster och toaletten till höger om honom. In från fördäck kom några passagerare som hälsade på honom. Ute på fördäck var det till att börja med svalt jämfört med temperaturen inne i båten. Men solen låg på och Johan hade ingen hatt att skydda huvudet med. Han tänkte gå tillbaka in i skuggan, guiden kom dock och började prata med honom efter att alla gäster hade kommit ombord.

- Johan! Kan du ta fram något svalt att dricka till den här flickan? sa han uppfordrande och tittade menande på de två passagerarnas barn.

Hon tittade på honom bedjande. Johan gick tillbaka in i båten. Där stötte han på jungman som kom ut ur sitt rum bredvid toaletten.

- Vart är du på väg? Vi ska ta in landgången och göra loss båten, sa jungman.

- Jag ska hämta något att dricka till ett barn som fått värmeslag, svarade han utan att veta om hon hade fått det eller ej.

Det lät mer motiverat. Dessutom hade hon sett plågad ut av värmen. Jungman nickade lite åt honom och gick vidare. I det lilla rummet fanns det en kyl med mineralvatten, läsk och öl. Det stod även några backar med dryck där, vilka han hade suttit på när han pratade med diskaren. Han tog en Jaffa ur kylen och gick till fördäck. Han träffade på flickan och hennes föräldrar i entrén. Hon ville inte stå ute i solen sa de och hon blev mycket glad när han sträckte fram flaskan. Kapsylen satt kvar och Johan tänkte att han hade bråttom så han bet av den med tänderna och gav den öppnade flaskan till flickan. De såg något perplexa ut men de hann aldrig säga något förrän Johan hade gett sig av ut till jungman. Jungman stod och såg på Johan när han kom. Utan honom skulle jungman inte orka ta in landgången. Han såg besvärad ut, om det var på grund av värmen eller att han varit tvungen att vänta på honom, kunde Johan inte avgöra. Hursomhelst så var han irriterad. Och Johan kände ett visst mått av avundsjuka gentemot honom. Inte på honom som person utan på hans arbetstitel. När han hade fått beskrivet vad hans arbete skulle bestå av, fick han intrycket att hans befattning skulle vara allt i allo. När kryssningarna började hade han fått skriva på papper och någon överkucku från huvudkontoret hade varit där och skrivit under arbetstiteln – Nisse. Nu var han Nisse och det lät inte så kul jämfört med jungman. Det lät proffsigare. Men då hade han behövt ett års utbildning till detta. När han träffade vänner sa han att han var jungman på en båt.

De drog in landgången. Han gick ner till kabyssen igen och hjälpte diskaren. De behövde inte säga något till varandra. Medan diskaren stod och sköljde av servisen som använts till frukosten och stoppade dom i diskbacken, öppnade Johan diskmaskinen och det vällde ut ett moln av ånga. Tallrikarna och skålarna var varma och han var tvungen att blåsa på dom när han tog dem ur stället. De kändes i alla fall svalare då. Prydligt staplade han dem i sina respektive ställ på väggen bakom diskaren. Nästa back blev en full med bestick som han lade i facken på hyllan ovanför tallrikarna och skålarna. Efter att han var klar var det inget kvar att göra fram till att de angjorde nästa anhalt och lunchen skulle upp till matsalen. Så han gick ut från den nästan tropiska värmen i båten. Många av passagerarna hade tagit sitt kaffe och satt sig någonstans utanför. Johan gick ut på akterdäcket. Där satt det ett antal gäster. Han ställde sig och lutade ut över relingen. Svallet från båten var inbjudande tyckte han. Man skulle åka vattenskidor efter, tänkte han. En vind överraskade en av passagerarna vars servett togs och flögs genom luften ner på vattnet, där den stannade på ytan som en bebissvan innan den sjönk. Han tittade länge efter svanen.

Bakom sig hörde han steg och det kom från fören tre personer med en svart pudel i koppel. Den skällde på honom och han rycktes ut ur sitt jämnmod. Han hade inget emot hundar, det var bara det att hundens skall hade en sådan hög diskant att det tycktes skära honom i öronen. De sa inte till hunden utan ställde sig och lutade ut över relingen bredvid Johan. Hunden nöjde sig med att ge ifrån sig ett lågmält morrande riktat mot honom. Han tröttnade på den och tyckte att den var obehaglig. Fördäcket var fri från hundar och han trivdes bättre där med världen framför sig. Han skulle velat gå fram till den yttersta fören, slå ut armarna i ett kors och skrika I am the king of the world. Men han kände inte att han hade någon anledning att varken känna eller göra så. Han önskade dock att han hade det. Någon gång ska jag väl det, tänkte han. Den fantastiska utsikten var sövande för honom. Allt var den där förbaskade pudelns fel. Istället gick han in i entrén och knackade på rummet där jungman höll till. Det tog ett tag innan han öppnade, antagligen låg han och sov.

- Johan? Vad vill du? sa jungman och kliade sig i håret.

- Jag har inget att göra, svarade Johan.

- Men kom in då, sa jungman och stängde dörren efter honom.

- Vad gör du? frågade Johan och såg sig om, på jakt efter något läsbart.

Det luktade lite surt och instängt i rummet. Under täcket skymtade fliken av en tidning fram. Det tunna täcket hade en stor mörk fläck, antagligen från jungmans bara bringa som han stod och spände framför fönstret.

- Svettas, sa han vilket var bekräftelsen på Johans iakttagelse.

Och svettpärlorna gnistrade i ljuset.

- Varför är du här inne? Det måste vara det varmaste rummet på båten, sa Johan.

- Jag tål inte att visa mig när det är kvinnor omkring utan att vara fräsch och ren, sa han och Johan kände sig så diskret som möjligt i sin armhåla, på den våta fläck som börjat bildas där.

- De här jävla fönstren! sa jungman och tryckte handflatan mot glaset.

De gick inte att öppna. Ett avtryck av svett hängde kort kvar på fönstret när han tog bort handen, för att sedan dunsta i värmen från solljuset. De talade om jobbet och Johan satte sig på sängen och bläddrade förstrött i tidningen han drog fram under täcket. Det fanns några helsides uppslag med nakna damer. Han bläddrade i tidningen från början. Samtidigt pratade han med jungman. Efter att ha ögnat igenom artiklarna vände han blad till utviket. Sju papper gled ut ur magasinet, eller i alla fall ett av dom. De sex andra hasade sig ut, fastklibbade vid tidningen och varandra. Ett längre eller kortare, kursiverat textavsnitt, tog upp vart och ett av de sju sidorna. Bilagan hette Pax Mongo. Kocken var arg på honom när han kom tillbaka till kabyssen. Han var sen.

- Nu får du springa som attan för att hinna med, sa kocken.

Vilket han gjorde. Lunchen skulle upp på buffébordet. Två sillkrus stod redan färdiga att ta upp. Det första mörkbruna höganäskruset var fyllt med senapssill. Han hade lillfingrarna på undersidan för att hålla balansen. Dom var för stora att bära två åt gången och för små för att inte slås av tanken. Han störde sig på det. Alltid när han skulle bära upp lunchen funderade han på att stoppa två krus under armarna. Men det var för riskabelt. Mittendelen av buffébordet var försänkt med någon decimeter eller två. Där ställde han kruset. Sedan fortsatte han bära rätt efter rätt, upp till buffébordet. Efter ett tag pulserade hans muskler och han kände ett flöde av energi. Varje gång han gick ner i kabyssen hoppades han att det skulle stå en till anrättning som han kunde bära på. All kall mat tog han upp först, förutom citronmelissglassen. Han brände sig nästan på Janssons frestelse. Och han blev hungrig av alla prinskorvar, potatisar, köttbullar och strömming. Till sist glassen och kylbrädan den skulle stå på. När han kom ner till kabyssen fanns det inget mer att ta upp. Nu började det jobbiga. Han skulle stå. Länge. Gästerna kom in till matsalen. Båten var åter ute i farleden. De började ta av maten. Vid kortändan av bordet, ett steg bakom citronmelissen stod Johan och övervakade att inget skulle ta slut. Då gick han ner och bad om en påfyllning. Men det jobbiga var att han skulle stå stilla under en längre tid. Han kunde inte sitta, för det hade han redan frågat om han kunde ta en stol att sätta sig på. Nej, det såg inte bra ut tyckte kocken. Han kände hur det började dansa små svarta prickar i synfältet. Lunchen fortsatte utan problem. Servitriserna serverade och gick och tog beställningar på drycker.

- Johan! Janssons frestelse är slut, vill du att jag går och hämtar mer? frågade en av servitriserna med händerna på höftbenen.

- Nej, nej, det är mitt jobb, sa han och bannade sig själv för att ha tappat uppmärksamheten.

Kocken, som redan var arg på honom, fick ett utbrott som närmast kunde liknas vid sprängkraften hos is, i en tillsluten glasflaska. Han hade inte gått ner och förvarnat om att maten höll på att ta slut. Nu fick det bli express Janssons frestelse. Johan kände sig töcknig innan han gick ner och så mycket mer efter avhyvlingen. Han fann sig i töcknet och lunchen avlöpte utan avbrott. Alla gästerna hade ätit och båten stävade in till en ny brygga. Innan de angjorde bryggan hade han burit ner all mat till kabyssen. Jungman kom in till matsalen och hämtade honom. Värmen var kompakt. Solen lyste utan pardon. Utan hatt var han exponerad för det skadliga solljuset. Han var hungrig också. Angjorde och lade ut landgången gjorde de på rutin. Ett ljudligt läte från magen drev honom in till den väntande maten. All personal ställde sig på rad i köket. Johan fyllde på sin tallrik. En sillbit föll på hans fot. Han märkte det inte. Slog sig ner vid ett bord i matsalen och började äta utan att säga ett ord till någon under denna tid. Han hade ätit upp när de andra kommit halvvägs. Några hade ätit upp och en lugn diskussion emanerade från något samtalsämne.

- Vikten ligger inte i att och är det vanligaste ordet, som en sten i ett grustag, istället för en nål i en höstack, var det han snappade upp från kaptens kommentar.

En av servitriserna lutade sig fram så att hennes urringning visade en del av brösten.

- Men är det inte lite naivt att tro det? sa hon.

- Nu när Johan är här kanske vi ska släppa det samtalsämnet, sa kapten och sneglade på Johan.

- Vilket samtalsämne? frågade Johan.

- Som jag sa, du bryr dig ändå inte. Loss.

- Om ni pratar om mig vill jag väl veta vad det är ni pratar om!

- Som jag sa, du är naiv som tror det, sa servitrisen till kapten.

- Ni kommer förstå hur död han är, sa kapten. Vänta bara. Johan lät desperat.

- Nu pratar ni över huvudet på mig, vad är det ni pratar om!?

- Det är bäst att du ingenting vet. Men kapten är naiv, sa hon och lutade sig bakåt så att brösten skymdes.

Alla runt bordet sneglade på Johan och reste sig. Johan tittade på sin tomma tallrik. På de tomma platserna och till sist på värmen från metallen på akterdäck som steg och dallrade i luften. Jungman kom och satte sig vid det angränsande bordet. Han sniffade hela tiden för att känna att han inte luktade svett. Han åt så fort och gick, att Johan alls inte kom på något att säga till honom. En av passagerarna tittade in i matsalen och Johan sprang ner till kabyssen för att lämna sin tallrik och gå till fördäck för att göra loss. Jungman stod och såg på honom igen, han höll sig för magen. Han hade ätit för snabbt. Han var irriterad. De drog in landgången. Jungman lossade i fören. Johan fumlade med tampen och den föll i vattnet. Sedan gick han akterut för att lägga tampen där för att kunna angöra båten vid aktern, istället för vid mitten av båten, vid nästa stopp. Vattnet från tampen rann ner på hans byxor och skor, som blev hala att gå med på det varma däcket. Han skyndade för att han var stressad. Vid akterdäck såg han de tre personerna med pudeln. Men den svarta pudeln stod gömd bakom dem och Johan lade inte märke till den förrän den gav sig ut framför hans fötter för att nosa på något. Han snavade på den och ramlade nästan över relingen. Den gnydde. Tampen for överbord. Han tänkte nästan hoppa över kanten på relingen, bara för att slippa hettan. Båten åkte långsamt baklänges. Tampen försvann under den. Ett illavarslande läte tog sig igenom båten. Dunk, dunk, dunk och båten stannade. Den gled fortfarande mycket långsamt. Jungman kom till Johans sida och frågade vad som hade hänt. Johan förklarade. Jungman sa till honom att vänta där han var. Efter att ha talat med kapten kom han tillbaka med ett cyklop och en liten väska med en fil och en såg i. Han sa till Johan att han fick dyka i och ta bort tampen som fastnat runt propellern. Johan klädde av sig in på bara kalsongerna och såg fram emot att få svalka sig i det svala vattnet. Han drog på sig cyklopet och väskan. Höll tag i masken med ena handen för att det inte skulle falla av när han slog i vattnet, klev upp på relingen och tog ett stort steg ut i luften.

N´gomo heter det när man står eller ligger med fötterna ihop och händerna över bröstet som att man håller ett spjut. Det var så därför att jag stod och låg så för att jag var i en träning för en urgammal afrikansk sed. Den mörke Sir Thomas var det som invigde mig i hemligheten genom att sätta sig bredvid mig i soffan och skaka ut sin onda ande så att hela soffan inklusive jag själv skakade med honom. Masajer på savannen stod så för att vaka över omgivningen. Fast jag var kissnödig låg jag kvar i sängen för att vaka och kissade till slut på mig. I etern var det de gamla urbefolkningarna som vägledde själarna och jag hade just blivit invigd i denna hemlighet. Allt enligt ett gudomligt rättvise system där den södra hemisfären skulle kompenseras genom att den norra skulle falla in i en recession. Den materiella inverkan detta skulle leda till utgjordes av att ett kärnkraftverk skulle haverera om inte vissa handgripliga åtgärder gjordes. Reaktorn som skulle haverera hette Tjernobyl och hade redan havererat, men detta var inget som betydde något i etern.

- Har han kommit ur det?

- Han öppnade ögonen som hastigast och blicken flackar inte.

- Jag måste erkänna att det blev för mycket smärtstillande, det är morfinet som gör det.

- Han har inte haft några spasmer eller andra ryckningar.

- Det var det jag var rädd att han skulle få, annars hade jag inte satt in morfinet.

- Titta, nu ser han.

Mannen med den vita rocken såg på Johan med en forskande blick. Han frågade ifall Johan kunde höra honom och han nickade lojt med huvudet, det var det enda svar han orkade ge. Mannen med den vita rocken frågade om han hade ont. Allt kändes bra förutom ett svagt pirrande i höger hand. Han skakade på huvudet, men spretade med fingrarna för att signalera att det var något med den. Han tycktes inte uppfatta gesten, så Johan såg menande på handen – eller som borde vara handen, men som bara var en stump och känslan hade förflyttat sig till handleden, känslan av handen var borta, känslan av lugn, sjuksystern som satt in morfin åt honom, lugnet...

Ett fönster stod på glänt. Det släppte in några av morgonens sunda vindar. Johan vände huvudet så att han såg patienten bredvid honom. Han hade ett bandage runt huvudet och en slang kopplad till hans mun. Johan ville fråga hur han mådde. Han förstod dock att det inte fanns någon möjlighet till det eftersom han inte var vid medvetande.

- Du! Killen, sedan orkade han inte säga något mer.

Strax därefter kom en sjuksyster in i rummet. Hon stängde fönstret och gick fram till kanten av Johans säng.

- Nu lugnar du ner dig. Stör inte Johann.

- Hur ska jag kunna störa honom? Han är ju helt i en kokong!

- Han är medvetslös, det var du också.

Efter ett tag tog sjuksköterskan och rullade ut hans säng ur salen. Hon lämnade honom med fjärrkontrollen och gick ut ur det nya rummet han var ensam i. Han var tillsagd att om det skulle vara något skulle han trycka på den röda knappen vid sidan om sängen. Han slog på televisions apparaten som hängde i luften i en anordning. Zappande mellan de fyra kanalerna, fastnade han för YLE. Finsk teve. Han förstod inte ett ord, men de pratade väldigt roligt. Det var bilder från ett smältverk och män i plasthjälmar. Medan han såg på teven blev han mer och mer medveten om att han var kissnödig. Han hade fortfarande dropp. Att gå själv med droppet till toaletten vore kanske inte en omöjlighet, men han hade inte varit inne på toa. Det kändes som ett stort projekt. Han tryckte på den röda knappen. Det dröjde inte länge förrän sjuksköterskan uppenbarade sig igen. Han var väldigt kissnödig, vilket han sa till henne. Hon sa att det var bra att han hade tryckt på knappen. Sedan hjälpte hon honom upp ur sängen. Och han märkte hur svag han var, han frågade henne varför han var det. Han hade förlorat mycket blod, sa hon. Inne på toaletten hjälpte hon honom av med byxorna. Sedan satte han sig ner på toalettsitsen och kissade. Han kände ett stort välbehag trots eller kanske just därför att hon var med honom. Plötsligt fick han stånd. Det kändes mycket pinsamt. Hon sa till honom att nu hade han minsann kissat klart och att han fick ställa sig upp och gå tillbaka till sängen. Han kunde inget annat göra än att lyda. Hon hjälpte honom på med byxan. YLE manglade fortfarande med sin finska från teven. Sjuksköterskan sa att innan han tryckte på den röda knappen så hade hon talat med företaget han hade arbetat hos. Två ur personalen skulle komma under morgondagen och besöka honom. Johan såg på sin högra arm och den stump som den slutade i.

Nästa dag fick han besök. Det var jungman och servitrisen, vilket överraskade honom. Han trodde att det skulle komma någon från företagets administrativa del och besöka honom. Men nu erinrade han sig något om vad som faktiskt hänt den där dagen när han tog ett stort steg ut i luften. Det svala vattnet som tog emot honom.

- Alla på företaget hälsar att det är djupt beklagligt det som inträffade, sa jungman. Det är jag och kapten som ska hållas ansvariga för det här. Kommer du ihåg? sa han och vred kroppen något.

- Ja och nej. Jag hoppade i vattnet, sedan är jag osäker på vad som hände, sa Johan och tittade upp mot taket.

- Du skulle ta bort tampen från propellern. Jag stod och övervakade dig från relingen. Du hängde din väska runt propellern för att den var i vägen när du skulle ta bort tampen. Du fick bort den. Du gjorde tummen upp och sa till mig att det var klart. Jag gick till