Föraktad blir fursten

By Anders Danell

Vincent Adonis har precis tillträtt som rektor på den prestigefyllda Katedralskolan som han själv gick på som gymnasieelev. Han leder landets mest sedda Youtube-kanal om ledarskap och är känd som en hipp influenser, men börjar tröttna på det lättvindiga yrket och sökte sig därför tillbaka till skolan och rektorns ledarposition när chansen plötsligt dök upp efter att den förra rektorn mördats. Det dröjer dock inte länge förrän den nyblivne rektorn börjar längta bort från den byråkratiska tristessen och läroverksmaffian omkring honom. Och när hans gränslösa och karismatiska kusin Maxi dyker upp på skolan och berättar om en droghärva på universitet där han jobbar, och som även påverkar Katedralskolan, blir Vincent indragen i undersökningen. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 17, 2022
• ISBN: 9788728200094

Book preview

Anders Danell

Föraktad blir fursten

SAGA Egmont

Föraktad blir fursten

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2022, 2021 Anders Danell och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728200094

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Föraktad blir fursten

S märtan kring huvudet, trycket över ögonen, hans oförmåga att se, gungningarna längs hela hans rygg och baksida av benen. Och han verkade befinna sig utomhus. Lauras nya man, eller i alla fall blivande man, försökte hålla huvudet kallt för att väva samman intrycken. Att han var utomhus var en slutsats som han enkelt kunde dra efter bara någon sekunds medvetande: vinden mot hans kinder och hår och ljudet av trafik ganska nära, utan att mufflas till av mellanliggande väggar.

Först hade han under ett förvirrat uppvakningsögonblick felaktigt dragit slutsatsen att huvudvärken och den dåliga synen var tecken på grav baksmälla, men när han tog sig över ögonen med sina fingertoppar kände han med förvåning ett tunt tyg, eller kanske filtaktigt papper. I växande panik lät han fingrarna springa som harkrankar över sitt huvud för att försöka orientera sig i sitt ansiktes för tillfället obekanta geografi.

Vad fan var det här?

Han kände mer av tyget, nästan över halva ansiktet och det verkade sitta fast. Fingrarna klöste sig fast kring den lilla flik som han kunde få tag i och han ryckte våldsamt upp mot pannan. Bort med det, vad det nu var!

Hans eget ryck fick honom att vråla till, inte så mycket i smärta, utan mer i vämjelse. När han hade dragit våldsamt i det som skymde hans ögon, hade det stramat över öronen och i bakhuvudet, och vad värre var, det kändes som att ögonlocken skulle rivas av. Tyget satt fast som om det tillhörde hans egen hud. En blixtpanik sprakade genom honom, men han lyckades koppla om i sitt väl intränade katastrofmode, som så många gånger tidigare. Först ett djupt andetag, låt axlarna sjunka ned. Fler djupa andetag. Börja tänka klart, tänka logiskt. Hitta tecken på trygghet. Betvinga reflexer och illamående. Orientera sig om läget, om situationen. Intala sig: ingen fara, det finns alltid ett protokoll att följa, annars skapar man ett i syfte på en lösning. På en räddning?

Fler djupa andetag. Panikhetsen var över, men oron hängde kvar. Han var alltså utomhus, konstaterade han igen. När han vred sin kropp lätt åt sidorna, tycktes hela kroppen bölja upp och ned, som på små vågor. Låg han i en vattensäng? Nej, omöjligt, sådana hade väl inte existerat sedan mitten av åttiotalet? Händerna vandrade ut från kroppen och längre åt sidorna. En luftmadrass, en uppblåsbar som man har i badet. De vänstra fingertopparna blev blöta. Bilden innanför hans slutna ögon klarnade: han flöt på en vattenyta, ovanpå en flytmadrass! Oron ökade igen, han vågade inte röra sig nu. Måste bli lugn igen. Tänk logiskt! Ligg bara stilla och tänk logiskt!

Vilket var hans senaste klara minne? Kväll, han satt och väntade uppe i det där flådiga, nya brasseriet uppe på contans topfloor. Hon dröjde, han undrade. Bordet var ju beställt av henne. Efter en kvart hade han bett kyparen att hålla bordet medan han styrde mot baren för en bekvämare väntan. Sista gången han ringde henne; svor han åt svararen. Tjugo minuter sen, utan att dyka upp. Glaset med Jack Daniels hade varit halvfullt. Först hade han beställt en fyra, mindes han klart nu, men han bad bartendern att köra en dubbel och medan den starka drycken rann ned i glaset gav han order om en full deciliter; trots att de hade känt varandra i mer än ett år behövde han fortfarande en rejäl klunk alkohol för att inte känna sig förlägen och underdånig i hennes sällskap. Han brukade säga att hennes signaturmelodi borde vara åttiotalsklassikern Take my breath away. Och han hade nynnat till den också nu där han hade stått lutad mot disken i skybaren på contan.

Prick en timme efter att de skulle ha setts tömde han irriterat den sista skvätten i sin strupe och betalade alldeles för mycket. Det var inte första gången hon var sen, men hon hade tamigfan aldrig helt uteblivit. Hade det varit en annan person hade han blivit orolig. I hissen ned till lobbyn fick han snilleblixten att kolla flighterna och det tog honom bara några sekunder att bli trygg med att kvällsflighten från Luxemburg var tre timmar försenad. Det hade ju inte varit för mycket begärt att hon hade messat honom om det, så hade han sluppit gå till restaurangen i onödan. Fast han hade ju velat se den sedan den öppnade vid nyår, och nu var ju det gjort, i alla fall.

Nere i lobbyn hade känslan kommit tillbaka, att han var iakttagen, och precis som vid det förra tillfället tidigare samma kväll hade han dragit slutsatsen att det var dags nu. Var och hur skulle de dyka upp, hans vänner, för att överraska honom med hans egen svensexa? Här i lobbyn hade det varit perfekt, hade han tänkt. Först lura upp honom till skybaren medan de riggade. Laura var säkert helt med på det: fejkade en dejt med honom. Hon var väl inte ens på väg hit. De skulle snart komma fram, hade han tänkt där i hissen, utklädda till Blues Brothers eller de där i Matrix. På Tommys svensexa hade de ju varit Lordi. Jäkligt överarbetat, men nog fan skulle det vara fränt om hans polare hade ansträngt sig lite för att vara rejält träffande och klätt ut sig till ZZ Top. Tänk om de hade fått lobbyn att lira Beer Drinkers & Hell Raisers medan de inför alla andra gäster pressade in honom i en oversized vit limo ute på Vasagatan. Vilket jäkla soundtrack för en svensexa!

Det var väl nu det hände, tänkte han nu där han stel som en livboj låg och guppade på något jäkla vatten utan att kunna se ett dyft, att hans belägenhet nu var en lite för twistad start på svensexan? Han grep tag i den tanken som om den vore en livräddares utsträckta arm. Så bara måste det vara. Men varför hade de gjort det så obehagligt? Och hur fan fick de honom hit? I hissen upp mot rummet på Clarion Hotel Sign upphörde hans minnen. Han kunde minnas hur han hade känt sig lätt illamående, att benen hade hållit på att vika sig. Sedan var han plötsligt här.

Försiktigt, ja, ängsligt, förde han sina bägge händer mot ögonen igen. Fingertopparna talade om för honom att han över sina ögon hade något som bara kunde vara sådana där sovskydd som affärsmän krängde på sig när de ville sova på flyget. Förmodligen fanns de även i standardkittet på fancy hotell, och han kände sig trygg med att han nog var kvar på Sign, dessvärre antagligen i hotellets väl tilltagna rooftop-pool. Han trevade vidare med sina fingrar: de djävlarna verkade ha tvingat fast sovskyddet med två saftiga buntband och det var de som fick hans huvud att strama och värka utav helvete, och skyddet satt där det satt. Och han anade att de dessutom tycktes ha förankrat ögonbindeln med något klet på insidan. Lim?

- Grabbar? provade han rakt ut i luften. Okej, grabbar, jag är med. Han morskade upp sig med att säga det där sista med ett litet osäkert skratt.

- Ni vet väl att jag tycker att vatten är litet jobbigt, så kan vi please gå vidare?

Ingen svarade. Nu var han helt övertygad: de stod väl runt poolkanten nu och filmade honom där han måste ha sett helt jäkla underbar ut på en badmadrass med sitt nördiga sovskydd över fejset. Kostymen hade han ju fortfarande på sig. Ytterligare ett skäl till försiktiga rörelser: vad gjorde klorat poolvatten med en slim fit Boss-kostym? Skulle bli en dyrbar svensexa det här.

Inget hände.

Han verkligen koncentrerade sig på att uppfatta ljud, men vinden susade högt i hans öron och trafiken – förmodligen Vasagatans – gjorde sitt för att försvåra hans försök till att filtrera fram ljud i närheten.

Jo, nu: ett ljud. Var det inte steg några meter bort? Absolut! Inte alls smygande utan helt ogenerade. Nu var det väl dags?

- Tjenare boys! skrattade han. Hoppa i, vet ja.

Inget svar.

Vad skulle de göra? Snart kom det väl en inhyrd naken strippa glidande mot hans jäkla gummibåt, som en annan lilla sjöjungfrun. Han fick nästan erektion bara vid tanken.

Sakta slog han ut med armarna åt var sitt håll. Knogarna vidrörde vattnet, och hans reaktion blev att hastigt dra tillbaka händerna. Som om han hade bränt sig. Och nu började han bli irriterad.

- Hör ni … jag är inte riktigt kompis med okänt vatten, så schyst om ni kan hala in mig till land och få av mig den här skiten. Han drog demonstrativt men samtidigt ganska löst i sovskyddet med högerhanden. Ögonlocken och delar av ansiktets hud kring ögonen stramade åt samma håll som han drog. Obehagligt som fan. Hur hade de gjort det där? Han slutade att dra och kände illamåendet komma tillbaka. Han svalde, andades, betvingade panikkänslor. Fanns det skonsamt lim för practical jokes? Kanske sådant där lim för ögonfransar som Laura brukade använda? Ibland hade han fascinerat och en aning äcklat betraktat hur hon efter någon finare gemensam middag drog bort sina ditlimmade lösögonfransar. Såg vidrigt ut när hennes attraktiva ögonlock för någon sekund hängde med hennes nypa en halvcentimeter som en jäkla nyladdad snusläpp innan limmet släppte och lösögonfransen gav med sig. De djävlarna måste ha rollat hans ansikte med en halvliter sådant där lim för att få sovskyddshelvetet att sitta lite tajtare. Det skulle gå att få bort senare. Men varför buntbanden? De satt som järnringar och nu hade de givit honom en kvarhängande huvudvärk.

Plötsligt gungade hans pinsamma farkost till, och han kände hur gummit i badmadrassen svällde upp under hans högra höft. Var det någon som tog tag i den? Hans sinnen kunde förnimma att madrassen rörde sig. Äntligen!

- Tackar, sade han rakt ut i tomheten. På tiden.

Vattnet under honom böljade milt, han anade att han hade blivit ivägpuffad och nu rörde sig sakta över poolens yta. Snart skulle hon väl vräka sig upp, strippan. Hoppas bara att han bottnade, annars skulle hon få inleda sin akt med att ryggsimma med honom till poolkanten.

Det där ljudet, han kände igen det, men kunde inte placera det. En fjäder som spändes. En skarp, metallisk smäll och direkt därpå ett hastigt vinande ljud strax ovanför hans ansikte.

Fjädern som spändes igen. Än en gång den torra, lågmälda knallen. Men i stället för det påföljande vinande lätet smällde hela badmadrassen till runt om och under honom. Ett kraftigt ljud som förstärktes av resonansen i hela den luftfyllda flytkudden.

- Vad i helvete?

Det enda svaret han fick var ett ljudligt pysande, återigen förstärkt av badmadrassens resonanslåda.

Det gick inte att missta sig, badmadrassen förlorade luft, ganska snabbt.

I samma stund som den tredje fjädern spändes, och den därpå direkt följande tredje knallen, identifierade han ljudbilden med hjälp av minnen från sin ungdom: någon avfyrade ett luftgevär! Och två av gevärets diaboler hade nu genomborrat det enda som fanns mellan honom och det vidriga poolvattnet, och snart skulle flytetyget inte vara mer än en gummitrasa.

Nu kom paniken. Ingen djupandning och inget målmedvetet tänkande kunde hindra den. Vattnet höll på att dra honom till sig, han såg ingenting, någon stod på kanten och punkterade badmadrassen. Han skrek rakt ut, vevade med armarna. Kostymen sög snabbt till sig vätan och han sjönk utan att känna någon botten.

Öronen dånade av poolvatten som slöt sig kring hans huvud, munnen fylld. Han sjönk, nådde botten, sköt sig instinktivt uppåt, ansiktet kände luft och han spottade och drog in. Skrek kort innan munnen hamnade under ytan igen. Sjönk igen. Tänkte inte, famlade omkring sig. Fyra gånger sköt han ifrån sig och kom upp till ytan. Fem. Sex. Han räknade inte utan repeterade paniskt rörelserna tills han inte längre orkade. Ned. Upp. Tjugo gånger orkade han. Tjugoförsta gången som hans fotsulor nådde poolens botten orkade han inte längre. I stället drog han ofrivilligt lungorna fulla av vatten. Domnade bort.

De sista känslorna som hade strömmat genom hans kropp hade varit ren panik.

Äkta dödsskräck.

D e bägge kvinnornas ögon sökte sig med automatik till det allra mest centralt placerade kärlet, ett rätblock som rymde en tvärskuren hjärna.

Hela väggen täcktes annars av en imponerande glasmonter fylld av stora kristallburkar i alla möjliga geometriska former. I burkarna: småhajar, sjöstjärnor, koraller. Några med sörjigt, äckligt innehåll som var omöjligt att bestämma. Lappar med krusidullbokstäver beskrev innehållet fåordigt, på latin. Hjärnan … Formalinytan var flera centimeter under organets övre del, och de såg tydligt hur hjärnan hade börjat svartna och ruttna i luften ovanför lösningsmedlets nivå. Under ytan fortsatte medlet med sin konserverande effekt och här hade preparatet en svårdefinierad färg som systrarna tolkade som gulrosalila.

De stod stilla och rös behagligt ett ögonblick framför burken med sitt innehåll i riktigt dåligt skick. En av dem knackade på kärlet med sitt pekfinger, och yttrade fylledjupsinnigt efter att ha tagit ännu en klunk ur sitt glas:

- Det där rosalila, fula, det är mänsklighetens vip-kort.

Till slut från den andra som hittills hade stirrat tyst på montern:

- Lite märkligt att placera hjärnan och alla de här andra preparaten i en bostad!

För de var på väg in i ett hem, eller åtminstone något som hade varit ett hem, och som planerades att snart bli det igen.

Det löjligt centralt placerade huset, eller snarare dess övervåning, utgjorde ända sedan 1866 den lockande löneförmånen för Katedralskolans rektor. Och med på köpet fick innehavaren alltså den makabra utställningen i passagen mellan expeditionen och trappan upp till bostaden. Kanske hade någon vaktmästare stuvat undan hela samlingen här nedanför trappan på väg upp till rektorsvåningen för att han inte hittade någon bättre plats, eller så hade någon av Elisabeths företrädare haft en väldigt udda smak för inredningsdetaljer.

Sparsamt ljus från en mobil gjorde upplevelsen än starkare: skuggor framträdde tydligare och innehållet i burkarna såg på samma gång levande och sjukligt ut.

Hon, den äldre, skulle snart flytta in här. Signaturen på anställningsavtalet hade knappt torkat. Systern var på besök. I alla fall på besök i rektorsbostaden, för skolan var annars även hennes arbetsplats. Trots att hon hade arbetat på Katedralskolan sedan uppemot fyra år hade hon aldrig tidigare bjudits in till den gamla våningen.

- Din företrädare var nog aldrig ens här. Han har ju en egen lägenhet nere på Geijersgatan, tror jag.

- Duschen? skrattade Elisabeth någonstans i mörkret. Företrädaren hade för några timmar sedan besviket konstaterat inför Elisabeth att han nog inte hade gjort något djupare intryck på sin arbetsplats eftersom han inte hade fått något öknamn, i motsats till alla tidigare rektorer vid läroverket. Trodde han. Gamle rektorn Anders F. M. Mattsson var känd som Duschen hos halva Uppsalas befolkning, helt säkert inte bara för att hans namn påminde om ett känt duschfabrikat, utan antagligen mest för att ett samtal med honom upplevdes som duggregn i motvind.

- I alla fall sade han inget om att strömmen skulle vara avstängd. Elisabeth roterade vredet på en bakelitströmbrytare ännu ett varv. Och dessutom verkade inte ens expeditionen, som upptog resten av nedervåningen, ha haft strömmen påslagen när de passerade genom den för några minuter sedan. Samma eftermiddag hade lysrören i alla fall strålat med full kraft där nere när hon träffade företrädaren på hans sista arbetsdag i skolan - och på hennes första. Datorerna hade varit igång och skrivarna hade bevisligen fungerat när avtalet skrevs ut. Nej, det måste vara ett tillfälligt strömavbrott nu på kvällen, kanske på grund av den omfattande renoveringen som även gjorde sig påmind via byggställningarna utanför fönstren och målarpappen i hallen fram till trappan upp mot bostadsvåningen.

Redan när Elisabeth fick nyckeln i sin hand hade hon förstått att den gamle inte använde lägenheten där uppe. Inte ens som förråd. Säkert kände han ens knappt till alla formalinpreparaten som fanns här innanför dörren. Nyckeln var uråldrig, och satt inte ens på den nyckelknippa som han först hade överlämnat i en symbolhandling: med knippan kom makten över huset. Eller husen; skolan rymdes i en lång rad av byggnader från olika årtionden och århundraden, varav rektorsbostaden var den minsta och den enda som inte på något vis satt ihop med resten av skolbyggnaderna. Nej, han hade till och med hållit på att glömma bort att ge henne lägenhetsnyckeln. Hade hon inte frågat hade han inte kommit ihåg det alls. Råttboet hade han kallat lägenheten ovanför expeditionen.

- Jag har avsiktligt väntat med att fatta beslut om vad som ska hända med den gamla rektorsbostaden där uppe, hade han sagt med nyckeln fortfarande i handen. Det tycker jag att du kan bestämma. Elisabeth log när hon nu mindes att han med sina s-ljud ackompanjerade skumdroppar som singlade iväg mot henne.

- Du vet, hade han lagt till med ett leende, en sådan där tjänstebostad ska inte finnas längre. Förmånsbeskattningen vet du. Om jag var du skulle jag göra om det där råttboet där uppe till ett flashigt kontor. Ordet flashigt var extra svårt för den gamle rektorn att uttala friktionsfritt, det vred på en soaker mot Elisabeth, som försökte att ducka artigt.

Fast Elisabeth hade redan bestämt sig innan hon ens hade sett sitt råttbo. Här skulle det inte bli något kontor. Här tänkte hon låta renovera, och sedan bo. Mitt i mittersta mitten av universitetsstaden. Helt galet. Det fanns flera skäl till att hon ville ha det här jobbet. Absolut flera skäl. Men tjänstebostaden vid Skolgatan var utan tvekan ett av de mest lockande skälen. Förmånsbeskattningen kunde knappast vara värre än det pris hon annars skulle vara tvungen att betala för en lika centralt placerad lägenhet. Och ingen annan lägenhet, oavsett pris, skulle erbjuda en mer eller mindre privat liten park eller en stenbalkong på säkert tjugofem kvadrat. Restauranggator och shopping omedelbart utanför det gröna staketet som omgärdade huset som alltså rymde Katedralskolans expedition, kansli och rektorsbostad.

Ingen av dem kunde låta bli att svära till när de till slut kom upp i lägenheten på övervåningen. Behovet av hantverkare var både akut och omfattande, men de greps bägge av insikten i den potential som lägenheten framför dem utstrålade trots det sparsamma ljuset från mobilen: just nu totalt omöblerat, men här fanns kakelugnar, stuckaturer, snickerier och inte minst ytor. När de klev runt på trägolvet både pekade och planerade de upphetsat, tjänstebostaden visade sig vara rent enorm. Kanske två hundra kvadrat?

De äckliga burkarna med organ och inlagda odjur, en vidrig animalisk pickles, som hade utgjort det första intrycket av lokalerna, tog inte udden av systrarnas entusiasm; underligt nog blev effekten den omvända. Båda anade att samma fascination som de själva kände inför vad de såg, med stor sannolikhet också fanns hos skolans alla elever och vuxna. Hos eleverna var döda formalinpreparat en del av skolans mytologi. En del av den gemensamma kulturen. Inget som någon ville ta bort. Väl spridda berättelser om skolans dolda skatter hade setts som sanningar av generationer av elever på Katedralskolan. Tidigare elever, som i sitt vuxna liv nu satt som diplomater på ambassader runt om i världen, som riksdagsledamöter eller som chefsläkare på väl ansedda kliniker, odlade fortfarande legender om sin gamla skola. Legender som i sig självt tjänade till att stärka skolans rykte, och som i sin tur alstrade en magnetisk kraft som lockade nya, framgångsrika presumtiva elever till skolan. De underliga formalinpreparaten var en del av den magnetismens själva essens.

Det var Julie som nu föreslog att de skulle bevara preparaten här i huset, fast inte där nere i hallen, utan här uppe i den verkliga rektorsbostaden:

- Tänk dig vilket avantgardegrepp att pynta med gamla organ! Hon slog ut med armarna framför en vägg som hon menade skulle passa perfekt. Fyra, fem spottar ovanför burkarna skulle få formalinet och slemklumparna att spöa allt annat som någonsin tidigare har pyntat en lägenhet.

Julie drog efter andan för att dra ett obscent skämt om ordet organ, men tog i stället ännu en klunk champagne; hon började med stöd av alkoholen att riva sina hämningar och blev för några ögonblick allt mer lik sin syster. Pärlande skratt gled över till ohejdat mousserande flabbande.

Medan Elisabeth lät korken på flaska nummer två flyga och fara in i skuggorna, slog de sig ned i ett av de större rummen. De kallade det redan för gröna salongen.

- Här ska jag hålla mina lönesamtal! Tänk dig ett skrivbord där i ena änden, och så kommer medarbetarna in genom den där dörren och får gå och gå över golvet innan de äntligen når mig vid skrivbordet, allt medan jag betraktar dem bistert.

- The Mussolini Way, konstaterade Julie muntert. Och hur gör du med mina lönesamtal?

Tystnad, medan de bägge funderade på frågan.

Ingen hade sett det som något hinder att Elisabeth Bärnsten skulle vara chef för sin egen syster, i alla fall inte något hinder som överskuggade Elisabeths förväntade kvaliteter som rektor. Alla litade på Elisabeth och gladdes över utnämningen. Hon hade varit personalens favoritkandidat, hon var en av dem. Intellektuell, dubbelt disputerad. Stadigt rotad i lärarmyllan.

Elisabeth hann inte formulera något svar. Ett ljud avbröt dem. Ett ljud från där nerifrån. Från mörkret. Från expeditionen under dem. Ringklockan som vanligtvis ljöd när en besökare behövde betjäning av någon av skoladministratörerna.

Under kontorstid.

De tittade reflexmässigt på sina klockor. Halv elva. Tjugotvå och trettio.

Klockan ringde igen.

Enda ljuset var fortfarande Julies telefon. Den skickade en vass stråle rakt upp i taket, och det svaga ljuset som reflekterades av det vita gipstaket hade varit tillräckligt som mysig umgängesbelysning, men nu kändes det bara obehagligt svagt. Mörkret var det som dominerade.

Klockan ringde igen. Dong dong. En dörrklocka från sjuttiotalet.

Elisabeth yttrade till slut den självklara frågan:

- Vem är där nere nu på kvällen?

- Låste vi inte expeditionen? undrade Julie oroligt.

Elisabeth dröjde med svaret. Hon gick in i chefsmode. Kanske mest för att hon kände oron hos systern. Hon själv var storasystern. Den som fixade allt här på gården. Inte visa svaghet. Fastän ljudet, nej, inte ljudet … fastän vetskapen skrämde henne, vetskapen om att någon okänd fanns där nere i mörkret. Varför ropade personen inte i stället? Varför ringklockan?

- Visst låste vi efter oss in hit?. Julies röst … var hon verkligen så rädd?

- Vet inte. Men det är ingen fara. Det ligger väl en tjugofem restauranger kring oss inom en trehundrametersradie? Plus alla studentnationer. Det är väl någon prisse som hörde champagnekorken? Kanske äntligen en snygging som kommer för att bidra till festen?

Elisabeth sköt iväg ett konstruerat självsäkert grin mot systern medan hon milt vinglande pressade upp sig i stående ställning. Plötsligt var hon fjorton och Julie åtta. Hon var vältränad och hennes breda och vassa axlar gjöt åtminstone lite mod i lillasystern.

Imponerad och lättad betraktade Julie hur systern klev självsäkert bort mot trappan ned mot expeditionsvåningen. Hundra procent ledare, både i storm och stiltje.

Steg som avlägsnade sig nedåt i trappan. Tystnad. Och så systern en våning under henne, som ropade frågande. Lugnt, säkert. Fanns det någon där?

Plötsligt. Snabba steg upp mot Julie, en dörr som smällde igen, och så Elisabeths röst någonstans i mörkret, väsande halvhögt:

- Julie, göm dig! Det fanns någon där nere. Jag såg en djävla yxa!

Larmoperatören svarade mekaniskt, men Elisabeths röst var än mer mekanisk. Mörkret kring henne, ovissheten om vad som egentligen höll på att hända, hennes vana vid att hantera svåra och oväntade situationer … Fokus var tredelat hos henne: att tala i telefonen, säkerställa att Julie förstod att det var allvar, samt att lyssna efter fotsteg i trappan. Inget annat i livet än de tre aktiviteterna betydde något för henne just nu.

Medan hon talade rakt in i telefonen hörde hon Julie känna med smällande handflator längs fönsterlisterna i salongen; Elisabeth själv hade sett det redan när de kom upp hit, hon hade i blodet att säkerställa nödutgångar och därför hade det tagit henne sekunder att konstatera att fönstervred saknades på alla fönster här uppe. Fönstren gick inte att öppna. Och precis utanför rutorna byggställningar som annars hade kunnat erbjuda dem en säker flyktväg. Hon lät systern hållas i alla fall, letandet fick Julie att inte gripas av total panik eller falla ned i apati.

- Jag heter Elisabeth Bärnsten. Jag är rektor och befinner mig på övervåningen i rektorsvillan på Katedralskolan i Uppsala tillsammans med Julie Bärnsten.

Det kändes som att hon för varje nytt ord till larmoperatören tog ett smygande långsamt steg in mot den magra säkerheten i en svart skugga vid sidan av en kakelugn.

- Vi blir attackerade, är i stor fara och behöver omedelbar hjälp av polis. Kom genast!

Det sista väste hon in i luren innan hon själv avbröt:

- Jag kan inte prata mer nu, jag hörs för mycket. Kom för helvete!

Systerns stigande panik hördes i form av höga snyftanden som kom i allt högre frekvens. Elisabeth såg hennes silhuett mot fönsterraden. Armarna höjdes och sänktes, sökande.

- Kom, vi behöver bara vänta några minuter nu. Polishuset ligger två kvarter bort. Med vänsterarmen om systern drog hon henne och sig själv som en kropp ned mot skuggan igen. Det hon sade till sin syster var inte en fåfäng önskan, det var en realitet. Kunde de bara gömma sig kanske två, tre minuter skulle de snart se blåljus genom fönstren.

När fotstegen hördes i trappan frös de bägge till i sin rörelse, precis när de skulle sätta sig ned bakom kakelugnen. Julie borrade sitt ansikte in i halsen på sin syster, medan Elisabeth stirrade på dörren. Hon hade valt gömstället just för att det var så nära dörren som inkräktaren tvunget måste passera genom. Härifrån skulle hon direkt ha kontroll över inkräktarens position, och också omedelbart veta ifall flyktvägen skulle vara fri. Samtidigt var hon medveten om risken, ifall den yxbeväpnade hade en ficklampa skulle de genast bli upptäckta så snart dörren öppnades.

Elisabeth hade inte ens sett ifall det var en man eller kvinna. Hon hade sett en gestalt lösgöra sig ur dunklet nere i expeditionen. Blåställ, en yxa höjd till slag. Mer information hade hennes hjärna inte behövt registrera för att hon skulle tolka situationen som en fara. Instinktivt hade hon vänt sig om och ränt upp för trapporna för att varna och skydda systern.

Fotstegen upphörde på andra sidan dörren som hon fixerade så att ögonen tårades. Det sista steget mot trappans brädor hade fortfarande låtit någorlunda avlägset. Ungefär halvvägs upp för trappan? Stod personen och lyssnade efter dem?

Två saker hände i exakt samma ögonblick: i samma nu som när rummet fylldes av pulserande blått ljus, hördes snabba steg bort från dem, nedför trappan.

- Polisen kommer! De skrämde bort honom. Båda systrarna slappnade av något i sina grepp om varandra, Elisabeths blick borrade sig fortfarande fast i trädörrens speglar.

En tung dörr smällde. Ytterdörren till rektorsvillan. Elisabeth hade gärna även hört steg som avlägsnade sig längs en grusgång bort från huset, men man kunde inte få allt: fotstegen nedför trappan och bort från dem, ytterdörren som smällde igen, förmodligen bakom angriparen. Tydliga tecken på att faran var över.

Men så avtog det blå skenet.

- De körde förbi! kved Julie. Han kommer tillbaka!

Förvånat reste Elisabeth sig till något slags halvstående position för att kunna se ut genom fönstren bort mot det riktiga skolhuset. Där borta, inte hundra meter bort ens, såg hon tydligt två polisbilar med blåljusen virvlande på taket. En polis öppnade just bakluckan på sin bil, och en hund hoppade ut.

- De tror att vi är inne i skolan! I skolhuset!

Polisens missförstånd var inte oväntat. Det var långt ifrån alla som visste att det här huset i parken ens tillhörde Katedralskolan.

Bägge stod upp nu och tittade bort mot polisbilarna. Ifall de hade kunnat öppna ett fönster hade de enkelt hörts dit bort om de hade ropat högt. Full aktivitet vid bilarna, Elisabeths röst och ord hade givit resultat i det korta samtalet med larmoperatören.

- Jag tror att de skrämde honom i alla fall! försökte Elisabeth, men Julies panik började återvända:

- Han kommer tillbaka, vi måste ut härifrån!

- Vänta Julie, vi är tryggare här! Låt mig ringa dem bara …

Julie slet sig ur sin systers grepp och tog i två kliv det korta avståndet bort till dörren och slet upp den så att dess gamla speglar kved till, och sedan smällde hennes platta sneakers mot trappstegens trä.

Betydligt lugnare tog sig Elisabeth fram mot dörröppningen. Hon skulle aldrig hinna fatt sin syster i alla fall, så hon försökte i sitt stillsamma tempo att räkna ut vad som var klokast att göra nu: ringa polisen eller ta rygg på syrran? Vilket som, hon var i alla fall stensäker på att gestalten med yxan hade lämnat huset och redan var långt borta. Kanske var någon annan i fara nu, någon ensam kvinna på väg hem från krogen? I samma stund som Julies steg någon sekund senare ändrade karaktär från trappgång till att förflytta sig över ett plant golv där nere, hade Elisabeths tankar till och med börjat snudda vid att fundera kring vad det hade varit för en där nere: akutläget i hennes hjärna hade börjat gå över i förebyggande analys.

Då kom det fruktansvärda oväsendet. Trä som brast, stora volymer av glas som sprängdes, litervis av vätska över ett golv; ljud lika otäcka som kraschet av en trafikolycka.

Och så skriket.

Det var Julie som skrek och skrek.

Där nere.

Inte för snabbt för att undvika att snava, samtidigt tillräckligt snabbt för att kanske hinna undsätta sin syster. Att hennes fötter dundrade vid varje sammanstötning med trappans plankor brydde hon sig inte om. Ingen mening med att vara tyst, hon ville höras, ville skrämma den okände på flykten.

En stark lukt slog emot henne här i trappans kurva. Förlamande kraftig. Kemisk. Och hennes ögon fylldes genast av tårar. Fyllde luften och slog emot Elisabeth som om den hade varit i fast form. Som en eterisk knytnäve.

Julies röst någonstans där framme i mörkret! Högt flämtande, snabba klampande steg i språng. Någonstans där nere.

Ljudet av systern liksom väckte henne ur robotläget hon hade haft ögonblicket innan när hon slogs emot av den kemiska stanken, och hon toppfylldes av känslor som fick henne att öka takten igen: glädje över att höra Julie, panisk oro över vad som höll på att hända henne.

- Julie! hon kunde inte hejda sitt eget rop. Jag kommer! Hon ville att hennes röst skulle skrämma bort inkräktaren, så hon upprepade, skrek, vrålade medan fötterna tog riskabla dubbelsteg nedåt, nedåt. Fortfarande omöjligt att se något, benen tog nog tre trappsteg i taget nu, hennes vänsterhand släppte ledstången för att hon inte skulle hindras att öka farten ännu mer.

Plötsligt kändes allt fel. Vänsterfoten hade inte riktigt fångat upp det senaste steget, utan friktionen tycktes ha upphört, och hon föll handlöst i mörkret, landade hårt och blött. Gjorde sig illa, skar sig. Smärta överallt i kroppen. Kunde inte orientera sig, försökte resa sig, men lade tyngdpunkten fel och halkade omkull igen och hamnade på sidan och blev blöt längs hela armen och låret. Lungorna sved, ögonen sprutade tårar. Hörde inget, Julies röst och steg hade tystnat. Bortdomnandet och förvirringen som fallet och de kemiska ångorna hade orsakat hade tillfälligt överrumplat och dämpat Elisabeths växande panik och klarvakna sinnen. Adrenalinkranen inom henne hade plötsligt dragits åt och hon var bara tom. Planlöst famlade hon omkring sig, som om hon utan framgång gjorde fåfänga försök att få grepp om situationen. Bara smärta kändes. Bara hennes egna stönanden hördes. Golvet var kallt, blött, hårt. Mjuka, slemmiga föremål slank mellan hennes fingrar som nyfångade fiskar när hon meningslöst grep efter dem. Elisabeth gjorde ännu ett klumpigt försök att resa sig, fötterna hittade inte riktigt rätt i mörkret, hennes sinnen var fortfarande övermannade av ångorna omkring henne och chocken från det våldsamma fallet. Hon kom upp på huk, men skorna och hennes ben tvingades långsamt isär på hal vätska. Kalla golvbrädor och vått mot handflatorna, bröstkorgen värkte våldsamt, det ringde i öronen.

Svag belysning tändes nu strax ovanför henne och fick henne att börja kvickna till, som om hon hade hittat och började vrida på rätt vred för att koppla på sina sinnen, och hon tittade tacksamt upp mot ljuset.

Elisabeth kunde bara helt lätt urskilja gestalten, och knappt ens registrera yxans rörelse innan den drämdes in i hennes panna.

Ljuset fick också Julie att väckas ur mörkret och paniken. Lugnt och helt invävd i ett overkligt och omtöcknat drömtillstånd tog hon del av den bisarra scenen framför sig. Hallen var inte stor, nu var den belamrad av resterna från den omkullvräkta montern med zoologiska och anatomiska preparat, som systrarna hade passerat för en stund sedan. Golvet och den lilla del av trappan som var synlig från Julies läge var fullständigt täckta av stora glasstycken från de demolerade kristallkärlen, och varvat med de vassa burkresterna delades golvytan av de gul- och svartaktiga formalinpreparerade organen och döda djuren. I något slags igenkännande och förvirrat intresse erfor hon hur den tidigare så fascinerande svartgula, ruttnande hjärnan nu låg i full frihet mitt på golvet. Som en gigantisk avokado, noterade hon avdomnat.

Ångorna från formalinet dominerade hela Julies sinnesupplevelser, som den tyngsta formen av berusning. I varje litet andetag boffade hon stora klunkar med lösningsmedel. Lojt intresserad kunde Julie registrera hur hennes egen syster låg stilla mitt i röran. I det svaga ljuset syntes hennes blod blandas med formalinet som fanns över allt. Vid sidan om systerns kropp, en gestalt stående raklång i blå kläder. I handen en grönmålad yxa. Gestalten verkade under några sekunder nästan försjunken i sceneriet i hallen, innan den vände sig sakta mot Julie. Fortfarande uppfylld av overklighetskänslor insåg hon nu att hon själv var skadad. Hon tittade förvirrat på en avlång, djup skåra i sitt vänstra lår. Kletigt, rött och innerst där nere vitt. Kunde hon se rakt in till sitt eget skelett?

En sista gång vände hon sin blick bort mot sin syster, hennes bleka ansikte såg rakt in i Julies. Huvudets övre del hade lossnat på Elisabeth, som locket på ett påskägg. Ännu en hjärna låg vid sidan av systerns kind. Hade de missat den när de passerade tidigare? funderade Julie förundrat, omtöcknat. Den här var djupt blodröd, här och var grå. Blank.

Det var inte förrän främlingen klev fram till det, som Julie såg stativet med kameran. Längst in vid den motsatta väggen. En liten rosa digitalkamera. Inkräktaren stod nu invid den. Fipplade med kameran, och småsprang sedan i riktning mot den hjälplösa Julie. En röd lampa blinkade i takt med gestaltens steg fram till Julie, med en hand slet den tag i hennes blodkletiga hår. Helt insvept i formalinångor sökte hon i slow motion efter angriparen med sin blick.

Blixtrande ljus skrämde henne.

N ervös var absolut inte ett träffande ord för att beskriva Vincents sinnesstämning just nu. Snarare obekväm. Ungefär samma känsla som när han råkade ha en ny t-shirt på sig utan att ha kommit ihåg att klippa bort tvättrådslappen, och alltså ett skav som påminde om när två kvadratcentimetrar av strävt nylontyg riktigt masserar in obehag som sprider sig över hela ens väsen, som i någon djävla demonisk zonterapi. Ungefär så var det för Vincent att den här gången ha två kameror framför sig i stället för en, och av att ha en hel studiopublik i samma rum i stället för på sin höjd en kameraoperatör, plus kanske en ljudkille om han inte skötte även den detaljen själv.

Den fete med skägg höll upp två fingrar med samma hand som höll i en skrivplatta. Två minuter kvar.

Vincent vred på huvudet och såg på sin gäst, som precis som han satt i en orangefärgad fatboy-säck, en likadan som hans. Och i hennes fall var ordet nervös träffande. Om situationen bara var lite annorlunda för Vincent, var den helt säkert fullkomligt främmande för henne. Skräckslaget stirrade hon mot de två kamerorna och de uppåt hundra knappt urskiljbara människorna som satt utspridda i solfjäderformation framför dem på sin provisoriska läktare.

- Jag brukar ju inte heller ha livepublik annars, sade Vincent högt till gästen för att avleda hennes fokus på publiken. Kom ihåg att det under första kvarten bara blir du och jag som pratar, så det kommer att kännas som på vilket jobbmöte som helst. Vi kommer att glömma alla de där, sade han med ett leende mot dem på främsta raden, och de log allihopa tillbaka ett sådant där förtrollat fans-som-ler-beundrande-mot-och-vill-vara-närmaste-vän-med-sin-idol-leende, eftersom de hörde vartenda ord.

- Och vi är inte farliga, skrattade någon av dem.

Vincent ignorerade inlägget, och formulerade en lättsam fråga för att ytterligare skingra oron hos kvinnan som satt som förstenad strax bredvid honom:

- Har du förresten någonsin haft ett jobbsamtal i en sådan här tramsig saccosäck? Det känns som om jag har blivit tvångsinlagd på någon jäkla experimentell förlossningssal och väntar på att Gudrun Schyman ska komma in för att aptera sina kvaddlar på mig!

Det funkade, kvinnan där borta skrattade ett befriande skratt åt hela Vincents absurda liknelse. Skrattet gjorde henne vacker och varm, och hennes värme spred sig i hela studion. Han kunde se i hennes ögon att hon zoomade ut publiken och hon började bli bekväm. Förmodligen var hon fortfarande smått starstruck av att ha Vincent framför sig, men han gladdes av att hon hinkade upp ett lass mod inom sig:

- Är det en upplevelse som du känner igen? Hon uttryckte sig med den hjärtliga sarkasmen som han kände igen hos alla kvinnor när han råkade växla in på förlossningssnack. Han insåg nu hur oavsiktligt skicklig han hade varit med sitt krystade skämt, han hade trollat henne från otrygg bortamatch till trygg hemmamatch. Nu tankade hon självsäkerhet inför sändning.

Ingen idé att besvara hennes fråga eftersom svaret var givet, i stället pekade han på den fete, som stod så nära att Vincents pekfinger nästan trasslade in sig i mannens stora skägg:

- Det är de där produktionsbolagsmupparna som envisas med att vi ska sitta i sådana här amöbor för att det ska bli lite skön Filip och Fredrik-feeling.

Mannen, som förresten hette Daniel någonting, log med hela skägget och gav honom ett fullt urskiljbart långfinger bakom skrivplattan.

- Jag tar det som att det är en minut kvar, eller?

All nervositet, osäkerhet och obehagskänsla var nu bortvädrad hos de båda i sina fatboysäckar uppe på scenen i produktionsbolaget Route 66:s studio 1 uppe i Uppsala Slott, och under sista minutens nedräkning bollade de hastigt ytterligare några träffsäkra lustigheter mellan sig. När den vänstra kamerans röda lampa tändes hade den goda stämningen hunnit sprida sig hela vägen upp till läktarens bakersta rad, och då var det dags för Vincent att dra sin öppningsline, som var väntad av alla i publiken och av alla som senare skulle se klippet på youtube:

- Du tittar på McMachiavelli & co - din fastfood på ledarskapsarenan!

Lampan på höger kamera tändes i samma sekund som den till vänster slocknade, och Daniel förtydligade kamerabytet med en vant levererad pekning åt höger. Signalen för närbild, och Vincent böjde sig fram i den prasslande säcken för att nå längre genom rutan hos tittarna, och fortsatte:

- I dag är kanalen lite extra flott. I stället för att vi skjuter hemma hos mig är vi i en studio i Uppsala tillsammans med en riktig publik. Daniel lyckades på något vis att i samma stund få alla på läktaren att jubla öronbedövande.

- Ja, där hörde ni dem, och de kommer mot slutet av dagens program att få ställa sina egna frågor om ledarskap. Hundra i publiken här inne i studion, alltså. Men vad jag förstår är ni minst nio hundra tusen där ute som tittar på oss, vilket gör McMachiavelli & c:o till den snabbast stigande bubblaren bland youtubekanalernas tio-i-topp! I’m lovin’ it!

Ännu kraftigare jubel från de hundra framför Vincent, som fortsatte:

- Men skillnaden mellan er som sitter här inne och alla bakom skärmarna är att ni som finns här hittar en goodiebag under era stolar med giveaways från vårt sponsorförlag Feedforward, bland annat min senaste bok McMachiavelli - bli furste på din arbetsplats! Böcker åt alla! Åt alla!

Med bägge armarna makligt flaxande fick Vincent återigen en syl i vädret och publikens jubel tog en paus:

- Och i en av era goodiebags … i en av dem en guldbiljett som ger vinnaren en fri månad med en splitter ny BMW X3 - så att du också blir en naturlig ledare i trafiken!

Jubelnivån precis som hos Oprah Winfrey och i samma stund ett passande kamerabyte igen, och Vincent slog nu ut vänsterarmen mot kvinnan bredvid sig och hojtade sig igenom publikens röster:

- Som alltid har jag en gäst med mig, och i dag har jag efter ert förslag bjudit in chefen för nationella insatsstyrkan, Lena Hjälte, och ämnet för dagen är just ledarskap i svåra - och då menar jag riktigt svåra - situationer!

Entusiastisk applåd från publiken, och sedan gick youtubeprogrammet vidare på en räls som Vincent kände utan och innan. Under en knapp kvart ställde han vänliga och redan förberedda frågor till gästen, varvat med egna ledarskapsanekdoter och klokheter. Precis som i varje program varje vecka i den youtubekanal som han hade startat hemma hos sig själv för två år sedan, som ett efterskalv i spåren av att Laura hade lämnat honom kort efter hans hemkomst från kommenderingen i Mali.

Det var precis under gingeln som markerade programmets halvlek som den första påringningen kom till Vincents mobil, och han svor inom sig över att han för en gångs skull hade glömt att stänga av sin mobil under inspelningen. Som tur var dränkte applåderna det mesta av ljudet och Vincent drämde vårdslöst in en näve i innerfickan för att döda ljudet, med bonuseffekten att en söm brast i fodret på hans favoritkavaj. Ytterligare två gånger ringde telefonen kort därefter, ljudlöst nu, men vibrationerna måste ha synts för Vincent upplevde det som att kavajen hoppade som om han hade kört upp en dildo i sin armhåla.

Vanan vid att vara värd för den populära youtubekanalens program gjorde att ringandet inte fick honom att tappa fokus, men i ett ganska framträdande hörn av hans medvetande gnagde tankarna kring vem som så ivrigt ville få fatt i honom, och han hann snudda vid misstanken kring att det rörde hans senaste jobbansökan. Men de hade ju redan meddelat att han inte längre var aktuell för tjänsten …?

Nu var det dags för Vincent att bjuda in publiken att ställa sina frågor. Vincent stod upp nu, och han kastade en snabb blick mot Lena Hjälte som trevande hade tagit sig upp från sin fatboy. Med sin blick ville han säga till henne att hon kunde slappna av. Visst var det ett vågat grepp att släppa lös publiken med en fri mick, men det var inte direktsändning och knäppisar skulle klippas bort om de tog ut svängarna alltför mycket.

- Jag vill börja med att tacka för ett bra program, inledde den första frågaren, en kvinna som Vincent inte alls kunde urskilja i motljuset från riggens strålkastare.

Vincent tackade med en nick, men sekunden senare hajade han till när han hörde frågan; det var som om kvinnan hade läst Vincents tankar medan mobilen ringde:

- Jag har hört att du funderar på att söka dig tillbaka till skolvärlden, som skolledare. Rektor.

Vincent försökte göra en min som skulle signalera ett oberört det vet man aldrig, eller något annat svepande, men han var inte säkert på vilken signal han hade skickat ut.

- Vilken ledarskapsutmaning tror du skulle vara den allra svåraste för en chef som leder en skola?

Den välriktade frågan fick Vincent tillfälligtvis ur balans. Visste den där kvinnan något om Vincents ansökan?

Vincents tvekan fick Lena Hjälte att hinna först, och hon klev fram med självklar pondus:

- Inte för att jag har någon särskild vana av ledarskap i skola, men vi inom polisen brukar säga att det bara är en tidsfråga innan vi får vår första skolskjutning i Sverige.

Det blev en kort paus efter Lenas replik, och hon tog själv snart upp tråden igen:

- Och jag är hundra procent säker på att det redan jobbar en rektor där ute någonstans i en svensk skola. Och att det är den rektorn som kommer att bli den första rektorn i Sverige som är med om att en individ kommer in på hennes eller hans skola, beväpnad med flera skjutvapen och gott om ammunition och kanske sprängmedel, i syfte att kallblodigt ta livet av flera människor. Barn, ungdomar, lärare.

Kort tystnad igen.

- Den första rektorn som kommer att sitta på ett vanligt vardagsmöte, kanske på en vanlig tisdag i oktober, för att plötsligt avbrytas mitt i samtalet av att hon eller han hör att någon öppnar automateld inne i skolan. Och då kan jag lova er, att den rektorn kommer att ställas inför sin största ledarskapsutmaning någonsin. Där i det rummet, i den skolan, i den kommunen i Sverige.

En nervös och besvärad tystnad i hela studion.

Daniel någonting lade skrivplattan åt sidan och gjorde lyckligt en tummen upp med bägge händerna mot Lena.

Någonstans hördes en ringsignal på ljudlöst. Vincents hela kavaj vibrerade som om den gick på batteri.

Med den skakande kavajen omkring sig gjorde Vincent sig redo att fortsätta på Lena Hjältes spår och besvara följdfrågorna - de som självklart redan hängde i luften efter gästens dramatiska inspel - inför sin nästan miljonhövdade youtubepublik.

– D u ska ringa en mamma!

Uppmaningen gjorde Vincent Adonis irriterad. Särskilt ordet ska. Han tittade på den skranglige uppenbarelsen framför sig. Uppenbarelsen, Janos Åker, var en skolassistent i fullständigt obestämbar ålder och som av någon djävulsk anledning envisades med att inte vilja upphöra med att leva och arbeta just på Vincents egen rektorsexpedition; fastän Janos var en av hans absolut närmaste medarbetare kunde Vincent inte tåla honom, och vore det inte så jäkla besvärligt att focka en medarbetare i kommunen hade han givit mannen sparken direkt. Eller bara skjutit honom, om inte lagboken hade dissat den åtgärden. Janos ingick i det arv Vincent hade fått när han tillträdde tjänsten som rektor på skolan för ungefär tre veckor sedan, och det hade förstås bara varit att tacka och ta emot: sitt eget kommunala hov kunde han inte med en handrörelse förändra som han ville. Fan, tänk om rektorsbyten hade gått till som när politiker sparkades: kompletta garnityret kring chefen fick ställa sina platser till förfogande. Hela djävla skolan borde ha fått gå dagen efter att hon den där forskartanten blev ihjälslagen, och Vincent skulle ha kunnat välja en helt ny besättning. Men nu satt han där med ett jäkla Madame Tussaud´s, en läroverksmaffia där ingen verkade gilla honom. Och det var ju inte konstigt, ingen hade väl velat ha hit honom mer än han själv? Kanske med något undantag.

Vincent tänkte på Kajsa, studievägledaren som fanns här redan när han själv var elev. När Vincent gick i trean och ofta sökte upp Kajsa för att ventilera studieplaner inför valet till universitetet, hade det klickat dem emellan på ett sätt som det sällan annars gör mellan en elev och någon i personalen. På ett sätt så där som man ibland ser på underhållningsprogram om kändisars liv, där någon stapplig lärare dyker upp efter sjuttiofem år och minns allt om sin gamla elev. Vincent menade fortfarande att det var Kajsa som hade fått honom att få upp ögonen för sina egna ledarskapstalanger, och båda hade de blivit lyckligt överraskade när de för någon vecka sedan förbluffat insåg att de skulle arbeta tillsammans efter att inte ha setts på nästan trettio år. Hur länge hade förresten Kajsa jobbat här egentligen?

Det positiva med Janos var i alla fall att han var något så djävulskt noggrann och pålitlig, men eftersom noggrannhet inte var en av Vincents främsta dygder hade de bägge krockat flera gånger.

Som bränsle på härden hade Vincent försökt att vifta bort deras första konfrontation, vilken var ett resultat av att Vincent redan på sin första dag hade hittat på en ny rutin för utdelning av nya parkeringstillstånd, och att han hade hävdat att gamla regler inte alltid var viktiga att följa. Följden blev att Janos inte accepterade Vincent som rektor och chef på skolan. Vincent själv hade däremot sin roll solklart definierad inom sig: han var väl medveten om att han ju var guds ställföreträdare på skolan. Fucking kapten Ahab på skeppet Katedral. Louis XIV av gymnasieskolan. Och det spelade ingen roll att hans underställda hellre hade velat att det var han som fick en yxa i skallen och inte hon den där andra. Han var chefen.

Som god chef