Camino

By Lotta Malkar and Karin Ersson Ekstam

"Camino” är den tredje, helt fristående, boken med managementkonsulten Zara Stolt som huvudperson. En underhållande spänningsroman, med minimalt av våld, men icke desto mindre spänning.

Zara Stolt befinner sig högt uppe i bergen, på pilgrimsleden Camino Frances. Målet för hennes vandring är en internationell vinkonferens, där hon ska försöka ta reda på om någon fifflar med en berömd bodegas kvalitetsviner. Tillsammans med sin brittiske kollega, den tidigare säkerhetsagenten Charles Smythe, måste hon försöka avslöja den skyldige innan något riktigt allvarligt sker.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Sep 17, 2019
• ISBN: 9789178295708

Book preview

åt?

Kapitel 1

Zara hade blivit glatt överraskad när hon i början av juni hade blivit uppringd av Charles Smythe, en brittisk managementkonsult med ovanliga specialiteter, som hon arbetat med vid ett par tidigare tillfällen. Hon hade inte hört ett ljud ifrån honom sedan de senast haft ett något udda och ganska kort uppdrag vilket avslutats med en brakmiddag i London. Zara visste att Charles specialkompetenser, förvärvade under hans tid som underrättelseofficer, var av den arten att det mesta omkring honom och hans uppdrag av nödvändighet omgavs av sekretess. Någon månads tystnad kändes inte som något personligen riktat mot henne, tvärtom. Förresten var det väl ovanligt att man hade tätare kontakter med branschkollegor, om hon skulle betrakta honom som en sådan. Men nu hade Charles alltså dykt upp igen. Och även denna gång ville han ha hennes hjälp med ett uppdrag.

Jag har jobbat med många, sa Charles. Men det är få som jag tycker har en sådan förmåga att se igenom folk som du har. Därför skulle jag gärna vilja ha med dig på ett uppdrag i Spanien.

I Spanien? Men jag pratar inte spanska.

Nej, det gör inte jag heller. Och knappt någon annan av de inblandade, så vitt jag förstått. Men min uppdragsgivare är spanjor.

Det visade sig att Charles redan var på plats i Stockholm när han ringde och de hade omgående kommit överens om att träffas senare samma dag.

Fast jag tar det gärna någon annanstans än på ditt kontor, om du inte har något emot det. Förresten, har du lust att äta middag med mig? Vi kan väl ta det här samtalet i en lite avspänd miljö. Vad säger du om det?

Hon hade inte kunnat neka till att det lät trevligt. Fast när hon avslutat samtalet hade hon undrat om Charles ville undvika att träffa hennes kompanjon Albin Fromm. Första gången de arbetat tillsammans hade varit på uppdrag av en gammal vän till Albin och hur det än slutat den gången, fanns det kanske en och annan fråga Charles helst inte besvarade. Men så slog hon bort den idén. Charles hade ju faktiskt varit på SHF Consultings kontor senast han var i Stockholm. Eller, det hon antog var den senaste tidpunkten han varit här, vilket hade varit i mars. Men med Charles kunde man aldrig riktigt veta var och när han skulle dyka upp. På sätt och vis var det typiskt honom att åka på vinst och förlust för att träffa henne. Men Zara trodde att han egentligen haft något annat ärende som tagit honom till Sverige. Alternativet, att han höll noga koll på var hon själv befann sig, kändes både osannolikt och lite obehagligt. Men ändå…

Perfekt! Ska vi säga Grand Hôtels Veranda klockan sju? Jag fixar ett fönsterbord så kan vi kika på alla som ska åka med de där vita färjorna ut i skärgården när vi äter.

Någonting gav Zara en känsla av att Charles gjort sin bordsreservation långt innan han ringde henne. Och han hade låtit rätt säker på att hon inte var upptagen, vilket i sig var lite märkligt. Så sent som igår hade hon avbokat en utlandsresa för att hennes uppdragsgivare, som var vd för en internationell koncerns svenska dotterbolag, fått gå med omedelbar verkan. Vad som nu skulle hända med det uppdraget visste hon inte. Men det som hänt hade lämnat henne med en ovanligt ren kalender och vad som hotade att bli en oplanerat lång semester. Situationen kändes lite snopen, men den här gången hade uppdragsgivaren lyckats säkerställa att hon ändå skulle få betalt i två månader, så hon kände ingen direkt stress över sommaren. Tack och lov var hon och SHF numera så etablerade att ett förlorat uppdrag inte var någon katastrof, men det innebar ändå alltid ett avbräck.

Zara tittade ut genom kontorsfönstret och iakttog människorna som myllrade nere på Kungsgatan. Solen flödade och det såg ut att vara gott om turister bland alla som skyndade sig i den vanliga lunchstressen. I ingången till den stora snabbmatskedjan trängdes såväl unga som äldre. En ung pappa i hipsterskägg och lågskor utan strumpor drog en joggingvänlig barnvagn och nästan krockade med en tunn, blond kvinna på osannolikt höga klackar och en Nespresso-påse dinglande i handen. De bildade en propp på trottoaren och en kostymklädd man som höll hög fart fick göra ett skutt åt sidan, för att inte knuffa till en äldre dam som kom från andra hållet. Allt såg ut precis som det brukade, bara vädret och årstiderna växlade.

Spanien? tänkte Zara. Med Charles Smythe? Ja, nog skulle det bli en ordentlig omväxling mot hennes vanliga uppdrag och ett rejält miljöombyte.

Hon insåg att hon var priviligierad som bodde och arbetade mitt i centrala Stockholm - så centralt att hon de allra flesta dagar promenerade till och från kontoret. Zara och hennes kompanjoner, Albin Fromm och Magnus Hård, var mycket nöjda med läget och tyckte de haft tur som hittat lokalerna i precis rätt stund för några år sedan. Men rätt stund menade de att det var i ett läge då det gick att förhandla fram väldigt bra hyresvillkor. Byrån hade fått namn efter deras efternamn, Stolt Hård och Fromm. Drygt tio år efter starten kunde de konstatera att det varit en bra satsning och att de lyckats skaffa sig en solid kundbas. Ändå var det de mer udda uppdragen som fastnade bäst i minnet hos Zara. Några gånger hade hon hamnat i minst sagt tillspetsade situationer där det visat sig att folk varit beredda att inte bara ljuga och bedra för att skaffa sig makt över företag, utan till och med mörda. Det var under ett sådant uppdrag hon första gången träffat Charles Smythe, en charmig, men också hemlighetsfull, internationell konsult.

Kanske överreagerade hon på sådant som var rena tillfälligheter. Med Charles var det mycket som såg ut som slumpen, men som säkert var noga genomtänkt. Antagligen var det för att hon visste att han brukade anlitas när företag misstänkte oegentligheter som förskingring eller industrispionage, som gjorde att hon alltid trodde att det låg något mer bakom det han sade. Inte hade han väl åkt till Sverige i hopp om att hon var ledig? Men hur bar han sig åt? Även om han tidigare ingått i den brittiska underrättelsetjänsten fanns det väl gränser för en konsult? I synnerhet en som inte längre hade någon statskassa att hämta resurser ur. Dessutom kunde väl inte Zara och hennes uppdrag vara så intressanta.

Grand var i alla fall ett mycket bra val. En pålitlig klassiker som sällan överraskade men som alltid levererade hög kvalitet. Hon såg fram emot att gå Norrlandsgatan ner och sedan passera Kungsträdgården. Där skulle det säkert vara proppfullt med festande ungdomar som firade att det bara var några dagar kvar av vårterminen.

Kapitel 2

Zara gick förbi Handelsbankens huvudkontor, som delvis låg i det gamla Fersenska palatset. Den gula fasaden lyste i kvällssolen och Zara njöt av ljuset och värmen när hon väntade på grön gubbe vid övergångsstället på Stallgatan. Hon påminde sig hur hennes historieintresserade pappa berättat om den svenske greven Axel von Fersens kärleksförhållande med den franska drottningen Marie Antoinette. De hade båda gått en våldsam död till mötes, han ihjälslagen av en uppretad mobb i Gamla Stan och hon avrättad under franska revolutionen. Även Zaras far hade dött oväntat tidigt, fastän av sjukdom och inte våld. Då och då undrade hon om hon verkligen skulle ha gift sig med den tio år äldre studentprästen, Per Martinsson, om pappan varit i livet? Det var en av dessa frågor som det aldrig skulle komma något svar på. Per hade betytt trygghet när hon känt sig som mest vilsen. På många sätt var han än idag en klippa i hennes liv även om hon såg sig som en ytterst självständig person. Kanske lite för självständig, till och med. Situationen var självvald och hon saknade inte intresserade män. Zara visste att hon såg bra ut på ett flärdfritt, sportigt sätt. Men ibland funderade hon över var gränsen mellan oberoende och ensam egentligen gick.

Utanför Grand Hôtel väntade som alltid artiga herrar iklädda grön rock och hög hatt. Precis som vid de bättre hotellen i London och Paris. Så vitt Zara visste var Grand det enda stället i Stockholm som höll sig med sådan extravagans. Mattan i foajén kändes som om fötterna var på väg att slukas av den djupa luggen och på det runda bordet ovanför trappan vilade en smakfull blomsteruppsättning med skira löjtnantshjärtan och blålila riddarsporrar – helt i säsong.

Charles mötte henne i entrén till Verandan. Som vanligt lyckades han se fullkomligt avspänd ut och han verkade mycket hemmastadd på hotellet. Det bokade bordet låg nästan rakt innanför hovmästarens pulpet. Det innebar att Charles kunde sitta med ryggen mot väggen och ha full uppsikt över ingång och restaurang. Zara hade gärna suttit så att även hon sett mer av själva restaurangen, men hon sade ingenting. Varför skåda given häst i munnen? Dessutom satt hon vid fönstret med utmärkt utsikt över såväl det kungliga slottet som folklivet på kajen utanför.

Det var gott om människor som samlats för att ta någon av Waxholmsbolagets färjor ut i den stockholmska skärgården. Medan Zara ingående studerade menyn, tittade Charles ut genom fönstret och kommenterade människor och händelser på ett sätt Zara inte hört honom göra förut.

Det här är något av det bästa med Stockholm, eller med Sverige egentligen, förklarade han. Det är bara att ta en båt, ja, det går ju att åka bil och tåg också till en massa ställen, och så är man ute i naturen på en timme. På platser där man kan vara alldeles ensam och verkligen koppla av. Där ute, Charles vred på sig och pekade lite obestämt mot Stockholms inlopp, där finns över 20000 öar och på de flesta av dem finns inga människor eller i alla fall väldigt få.

Zara blev något förvånad över denna entusiasm och tittade på Charles lite frågande. Har du varit mycket i skärgården?

Nej, Charles skrattade. Det har bara blivit några korta turer. Men det är känslan av att veta att jag kan om jag skulle vilja, som tilltalar mig.

Har du redan bestämt vad du vill äta? Zara tittade på honom över menykanten. Det gick fort. Själv tycker jag att det är svårt att välja och så vet jag inte om jag vill ha förrätt.

Jag valde att gå hit för här kan man alltid få ett suveränt smörgåsbord. Förutom er fantastiska natur är det också en svensk tillgång.

Smörgåsbord? Är du förtjust i smörgåsbord? Det hade jag ingen aning om. Zara log roat mot Charles. Visserligen dignade smörgåsbordet på Grand av delikatesser, men av någon anledning som hon inte kunde förklara hade hon inte trott att det tilltalade Charles. Det överraskade henne också att han nästan lät som en turistbroschyr.

Javisst! Det är ju underbart. Det är nog ingen tillfällighet att just ordet smörgåsbord finns även i engelskan och säkert många andra språk. Jag har ätit det flera gånger och jag tröttnar aldrig. Det finns så mycket att välja på och de ändrar dessutom vilka rätter de serverar efter årstid. Jag älskar svensk löjrom, sill, lax i olika former – och Västerbottenost. Köttbullar är också gott. Charles hejdade sitt uppräknande när han såg Zaras roade min. Är det något konstigt med att gilla svenska delikatesser?

Nej, inte alls. Jag vet inte varför jag tycker att det är så kul. Men på något sätt hade jag nog knappt väntat att du ens skulle veta vad ett svenskt smörgåsbord är. Och så visar det sig att du är en hängiven smörgåsbordsätare. Om Charles var medveten om smörgåsbordets säsongsvariationer borde det innebära att han varit här rätt många gånger. Hur mycket hade han egentligen vistats i Sverige?

När Zara så till slut fastnat för löjrom som inledning följd av smörstekt gös och Charles gjort sin första vända vid sillbordet, började de prata om anledningen till mötet.

Uppdragsgivaren var ägare till ett välrenommerat vinhus i Rioja, Charles kallade honom bara Don Miguel, som beslutat sig för att överlåta familjeföretaget till nästa generation. Så långt var allt egentligen rätt okomplicerat, för han hade bara en dotter och både hon och hennes man var redan verksamma i företaget. Men under den senaste månaden hade han vid två affärsresor, eller egentligen en affärsresa och en privat nöjestripp, som en artighetsgest blivit bjuden på sitt eget vin. Det var firmans flaggskepp som tilltalade en köpstark och kvalitetsmedveten kundkrets. Det serverades främst på stjärnkrogar som förstod att servera det så att den fina vaniljsmaken kom till sin rätt och verkligen lyfte den totala matupplevelsen. Det var ett vin som klarat av att inte bara hålla sin marknadsandel utan också öka den, trots de senare årens hype i tunga italienare och den allt tuffare konkurrensen från nya världen. Ändå hade Don Miguel inte riktigt känt igen sitt eget vin. Första gången hade han slagit bort det hela och antagit att det berodde på att han dels var trött, dels hade en lättare förkylning. Men andra gången hade hans misstänksamhet vaknat. Så här skulle inte det här vinet smaka. Samtidigt kunde han inte helt frigöra sig från tanken att han själv, vid sjuttio fyllda, börjat förlora sin tidigare så tvärsäkra smak.

Nu kände han att han, innan firman lämnades över till dottern och mågen, ville ha en ordentlig genomlysning av organisationen. Om det fanns någon i företaget eller bland firmans agenter som bluffade, hur de nu bar sig åt med det, så ville han ha saken utredd medan han själv kunde göra något åt det. Eller om det var någon helt utomstående. Samtidigt gällde det att gå försiktigt och diskret fram. Ingenting fick komma ut som antydde att företaget hade kvalitetsproblem. Det gällde också att inte reta upp de skickliga och, så här långt, framgångsrika agenterna. Förlorade man dessa duktiga marknadsförare skulle man tappa hela sin affär. Skulle det dessutom komma fram varför de lämnat Bodega Cato så blev det mer eller mindre omöjligt att hitta ersättare med samma goda namn i branschen. Flera vinhus i Italien och Spanien hade nästan gått under efter olika kvalitetsskandaler och Don Miguel ville verkligen inte se samma sak hända med hans företag.

Miguel hade anförtrott sig till en gammal god vän i England, som lett honom till Charles. Tillsammans hade de kommit fram till att man skulle bjuda in agenterna till en slags kvalitetskonferens på vinhuset i Logroño. Charles hade rest runt och träffat en rad återförsäljare och efter diskussioner med Don Miguel hade de enats om att sex nyckelagenter borde bjudas in till en rätt exklusiv konferens. Tanken var att ett par dagars intensivt umgänge och diskussioner skulle ge tillfälle till att upptäcka om någon verkade bete sig misstänkt. Charles hade bett om att få ta hjälp av en svensk konsult som var mycket duktig på personbedömning. Miguel hade gett honom mer eller mindre fria händer.

Det är hela mitt livsverk som står på spel. Allt jag arbetat för de senaste femtio åren. Hela min förmögenhet. Gör det du tycker är nödvändigt, men stäm av med mig hela tiden. Jag vill vara fullt informerad. Ta den hjälp du anser dig behöva. Bara det är en diskret person. Visste du förresten att min framlidna hustru var svenska? Min dotter kan faktiskt prata svenska, men jag lärde mig aldrig ordentligt. Christina pratade flytande spanska redan när vi träffades, så språket var aldrig ett problem för oss. När han sa det sista hade Charles sett hur den äldre mannen försjönk i minnen för ett ögonblick, men han var snabbt tillbaka. Den intensiva, mörka blicken mötte Charles blå ögon. Du har klart för dig hur viktigt detta är, eller hur?

Självklart, hade Charles svarat. Jag förstår precis vad som står på spel – och hur viktigt det är att detta sköts snyggt och diskret. Jag kan garantera att den jag vill ha hjälp av har mycket stark integritet. Annars hade jag aldrig föreslagit henne.

Det där sista, om henne själv, berättade inte Charles för Zara. Men han hade på bara någon minut gett en bra bild av problemställningen och uppdraget.

Finns det någon möjlighet att titta på de här agenternas ekonomi och hur det ser ut att gå för deras företag? undrade Zara. Om någon fifflar så måste det ju finnas affärer och pengaströmmar som kan avslöja eller i alla fall ge en ledtråd.

Ja, jo, det gör det till en viss grad. Men det jag luskat fram så här långt ger inte mycket att gå på. Det behöver vara en av de större agenterna. I alla fall tror jag det. Men om det är en illegal verksamhet så sköter de den säkert helt separat, utan att redovisa den för myndigheterna heller. Betalningarna går nog via Karibien eller genom något brevlådebolag på kanalöarna med intetsägande namn. Jag har gjort vissa kontroller av dem vi valt ut och även gjort telefonintervjuer med dem och några andra som vi inte tror är av intresse längre. Men för att få en komplett genomlysning måste jag lägga ned mycket mera tid på var och en av dem. Det är bara i Sverige som du kan få fram nästan allt om en människa – eller ett företag - med några få knapptryckningar. Resten av Europa är – av lätt insedda historiska skäl - betydligt mer misstänksamma mot register och insyn.

Charles fortsatte, Jag passade på att gå på samma krog som serverat don Miguel det misstänkta vinet i London. Just då var jag tacksam över att folks beteende på sociala medier innebär att ingen bryr sig om att man fotograferar den vinflaska man dricker ur. Jag kan inte bedöma vinkvalitet men tyckte i alla fall inte att det var något särskilt märkvärdigt vin. När don Miguel fick se bilderna på flaskan såg han på en gång att den inte kunde komma från hans bodega. Den saknade den obligatoriska etikett som visade vem som importerat vinet. Hursomhelst, för att komma till saken, så kommer de viktigaste aktörerna att infinna sig i Logroño. De har allihop tackat ja till mötet.

Kan du berätta lite kort om dem? Så jag får en aning om vilka det är jag, kanske, ska arbeta med?

Ja, det är sex personer från lika många länder. En holländare, en tysk, en engelsman, en dansk och två kvinnor: en fransyska och faktiskt en svenska. De är sinsemellan väldigt olika och det enda gemensamma, förutom att de är agenter för Bodega Cato, är att de känns tillräckligt resursstarka intelligensmässigt och ekonomiskt, för att kunna vara inblandade.

Finns det inte något i deras livsstil eller beteende som ger intryck av att de gör av med ovanligt mycket pengar?

Inget jag kunnat upptäcka, så här långt. Vem som än ligger bakom det här, om det nu över huvud taget är en av agenterna, så är det någon som vet vad ordet ’diskret’ betyder.

Fortsättningen av deras middagssamtal innehöll dagens andra överraskning. Charles berättade att eftersom de skulle vara i Logroño hade han tänkt åka några dagar i förväg och vandra en sträcka utmed den gamla pilgrimsleden Camino de Santiago.

Den startar i Frankrike och så går den in i Spanien, genom Navarra och Rioja. Ja, den går ju mycket längre, men det var den bit jag tänkte gå. Det ska vara otroligt vackert och om man vill kan man ha det ganska bekvämt. Det går att bo på små hotell utmed vägen och de kan till och med skicka bagaget med bil, så man behöver inte bära på allt. Har du lust att gå med mig?

Innan kvällen var över hade de bestämt att Zara skulle följa med Charles och vandra. Det var ett mycket spontant och lite omtumlande beslut och när Zara kom hem till lägenheten på Teknologgatan fnissade hon lite åt sig själv. Hon hade blivit rätt överraskad av att Charles tänkte pilgrimsvandra, även om hon antog att det i hans fall sannolikt handlade mer om fysisk aktivitet än någon inre resa. Ännu mer förvånad var hon över att han frågat om hon ville följa med.

Zara hade i flera år varit intresserad av Caminon och skulle nog ha provat på den för länge sedan om hon bara hittat rätt vandringssällskap. Visserligen fanns det gott om människor som gick på egen hand, men hon hade inte riktigt känt sig lockad av att göra det. Inte heller var hon så tilltalad av de olika sällskap man kunde ansluta sig till. De flesta verkade vara inriktade på att det just var en pilgrimsled och intresset låg lika mycket på den inre som den fysiska resan. Zara var långt ifrån ytlig och hon hade faktiskt varit gift med en präst, tillika en präst som var far till hennes enda barn och fortfarande hennes allra bästa vän. Men ändå. Troende kunde hon inte kalla sig och