Vild väg – en sann berättelse om orädd kärlek

By Emelie Rönnerfors and Charlotta Åkerblom

På en övergiven strand i Pointe Noire, Kongo, får Frida syn på en man som tar sig fram över sanden med hjälp av händerna. Mannen kallar sig "Personne" men heter egentligen Nicolas. Han saknar inte bara ben, utan också hem och familj. Det visar sig snart att han bär på ett brokigt förflutet och försörjer sig som fiskare och kriminell. Frida, en svensk sköterska från sjukhusfartyget i hamnen, blir nyfiken på honom. Varför är han helt ensam här? Vad har hänt honom? Det blir början på en vänskap som så småningom utvecklar sig till stark kärlek.

Emelie Rönnerfors verklighetsbaserade roman "Vild väg" ger en unik inblick i en fascinerande värld som få har upplevt. En avskalad, hoppful skildring som berör läsaren och lyssnaren.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jan 18, 2022
• ISBN: 9789180003971

Book preview

1

Stranden

2013

Det var när hennes vita ansikte för andra gången dök upp i hans liv som Nicolas förstod att hon menat allvar med det hon sagt. Med grova kängor och sliten ryggsäck klev hon in i baren, som snarare var ett dammigt skjul än en riktig bar med stolar och bord. Det var där de drack whisky och gjorde affärer, sålde och köpte droger, alkohol, stöldgods och bråkade över småsaker. Där var alla någonstans mellan 10 och 15 på den kriminella skalan. De ovanför 15 var i fängelse på livstid eller döda.

Men det fanns också de som inte riktigt passade in på skalan. Som den gamle militären som en gång hade begravt någon levande, men nu vandrade planlöst längs stränder och gator. Och Papa Chicoutou som ägde stället, vars katt de grillat och ätit en nyårsafton. Han var nog egentligen 15 men befann sig ändå utanför graderingen som en viktig del av ekosystemet. Precis som poliserna, som höll till vid sin post en bit från baren. Där hämtade de ny marijuana eller betalade vad som krävdes för dagens stöldgodsförsäljning. Nicolas höll sig också utanför graderingen. Han var Personne, ingen. Han var både personen som alla kände, spindeln i nätet, och samtidigt ingen alls.

Att hon var en mondele, vit, var alltså bara en liten del av allt det som skapade kontrast i situationen. Hon var också kvinna, varken badgäst, fiskare eller kriminell. Hon hade rena kläder, hon var nykter och hon sökte efter honom. En aldrig tidigare förekommen kombination av ovanligheter. Hon var en främling på en gudsförgäten plats och allas blickar föll på henne. Det vanligtvis stökiga och bråkiga tillhållet blev tyst. Nicolas satt bredvid några andra på en sliten bräda som tjänade som bänk. Den mörkgröna fiskarjackan han bar var täckt av damm, likaså hans avklippta byxor. Hans händer var nästan lika vita som hennes, färgade av salt och stranddamm.

Hade han haft benen kvar hade han ställt sig upp och med ett brett leende mött upp henne där hon stod vid utkanten av skjulet och såg bortkommen ut. Nu vinkade han istället ivrigt och ropade högt Frida!. Hon lyste upp när hon fick syn på honom och kom genast fram till dem. Då bröts tystnaden av några killar som ropade ord på lingala som han hoppades att hon inte förstod.

Jag hittade dig, sa hon och tog hans hand för att hälsa. Han skämdes när han mindes vad han sagt sist: Jag har inga vänner, alla här är dåliga, de dricker och är kriminella. Men inte jag, jag dricker inte, röker inte och bråkar inte. Varför han hade sagt så visste han inte riktigt. Lögner var en del av vardagen, de slank ur så lätt, kanske kunde man vinna något på det. I alla fall förlorade man aldrig något, för ingen litade ändå på någon. Trots det kändes det som om han förlorade något precis då.

En gång tidigare hade han träffat henne och direkt förstått att hon inte var som andra. Hon var ärligare och rakare än någon kvinna han hittills mött. Och nu när hon satt här på huk bredvid honom i dammet förstod han att hon dessutom var en som höll vad hon lovade. Hon hade kommit tillbaka.

Han däremot, var avslöjad. Jo, han drack, men mest rökte han marijuana och hade gjort det sedan han var barn. Och ja, han bråkade också men inte lika mycket som förr. Men han ville inte bli förknippad med dem han levde med här, han ville framstå som bättre. Han ville hålla kvar bilden av Nicolas som han var för några månader sedan, nykter och i mer intellektuellt umgänge.

Men det enda hon såg, och som också var sant, var att han var tillbaka här på stranden vid La Mer. Med dem. Små skiljelinjer fanns dock även om hon omöjligt kunde uppfatta dem. Han var den som kunde franska bäst, och således var mest talför. Han var också den som höll sig nyktrast nuförtiden. Att vara redlöst full innebar nämligen en dödsrisk för honom. Med sin fysiska begränsning var han redan mer utsatt än de flesta på stranden. Att vara lite berusad minskade hopplösheten, mer än så ökade den. Gränsen var tydlig och han höll sig alltid innanför den. Därför var det inte svårt att avstå både whisky och cigaretter i ett försök att göra lögnen mindre osann så länge hon var där. Den sista ciggen som fanns kvar i fickan hade han dessutom redan lovat bort mot lite pengar.

När vännerna insåg att Frida varken var spanare eller polis trots sina kängor, slappnade de av. Hon hade lätt att få kontakt med dem, även om hennes franska överträffade alla andras. Hon skrattade mycket. Precis som han. Skratt är ett bra sätt att kommunicera på, tänkte han, universellt. Skratt och blickar. Hennes blick var klar och orädd och den sökte flera gånger hans som för att säga någonting. Stämningen var retsam och Clesh vände sig mot Frida. Han började förklara varför hon skulle följa med honom till buskarna. Det var oklart om Frida förstod vad han antydde med sitt bristfälliga franska ordförråd.

Dig? Du är ju lika ful som landfisken, avbröt Nicolas och slog till Clesh så hårt på axeln att han ramlade av plankan. Alla skrattade.

Landfisk? frågade Frida.

Ja, den som kryper omkring … började Nicolas och gjorde en rörelse med pekfingret.

Nej, inte kryper, hoppar, avbröt en annan.

Hoppar? På land? Fridas ögon var uppspärrade.

Ja?

Det tror jag inte på. Hon skrattade. Nu utbröt häftiga protester. Till slut reste sig Clesh och viftade åt henne att följa med honom ut från skuggan under plåttaket ner till vattnet.

En udda klunga som utgjordes av tre killar: Le Blanc och Clesh med Nicolas ridande på ryggen, och en ung, vit kvinna gick målmedvetet över stranden, stannade tvärt och hukade sig vid vattenbrynet. I små hål i lerbanken som tidvattnet lämnat efter sig stack lustiga fiskhuvuden fram. Det var inte konstigt att hon inte hade trott dem när de försökt förklara hur varelsen såg ut. Med upphöjda ögon som fälldes in i huvudet vid varje blinkning såg den ut som en misslyckad korsning mellan fisk, padda och ödla. Fenorna använde den för att dra sig, nästan skutta, fram i leran. Frida skrattade.

En sådan fisk har jag aldrig sett. Vad heter den?

Vet inte, vi kallar den fula fisken, svarade Le Blanc och alla skrattade.

Det ser rätt jobbigt ut att försöka ta sig fram på land som fisk, sa hon och då slog det honom att det var så han kände sig ibland. Som en slamkrypare. Tvingad att ta sig fram på land utan ben.

Efter en stund försvann Le Blanc och Clesh för att fylla på kropparna med sprit och Nicolas blev ensam kvar med Frida. Solen hängde långt ner på himlen, på väg mot horisonten. Eftermiddagsluften var sval och torr. Regnperioden var på väg, det kändes i de tilltagande vindarna som slet i palmkronorna om kvällarna, men skurarna skulle säkert dröja några veckor till. Framför dem låg det öppna havet som han så många gånger drömt sig bort över. Oljeriggarnas dova dunkande och metalliska klingande färdades med vinden mot dem. Frida grävde i sin ryggsäck och plockade fram en mobiltelefon.

Här, sa hon och räckte fram den. Han tittade på den, sedan på henne och på den vita T-shirt hon bar med hans egen kontinent avbildad under texten Africa. Vem var hon egentligen? Vad ville hon?

Om vi ska vara vänner måste vi ju kunna hålla kontakten, sa hon. Hon var så självklar i sitt sätt, så avväpnande. Men situationen kändes overklig. Varför ville hon vara vän med honom?

Tack, sa han och tog emot den. Hon plockade upp sin egen mobil och ringde hans nummer för att försäkra sig om att det fungerade. Det gjorde det. Han satt med en ny mobiltelefon i handen och en vit kvinna bredvid sig som inte hade nämnt ett enda ord om hans lögn sist de sågs.

Det var bara tre dagar sedan de senast suttit på stranden och pratat. Det var också då hon hade frågat honom den där frågan. Den som han inte riktigt vetat vad han skulle svara på, eftersom han inte visste vad orden betydde för henne, vad de innebar där hon kom ifrån.

Från ingenstans hade hon dykt upp, erbjudit honom sitt vatten och sedan satt sig ner bredvid honom på stranden. Hon hade varit intresserad av hans liv. Nej, han hade ingen familj. Nej, han hade inget hem. Det hade hon. Tre syskon, eller var det fyra, en mamma och en pappa och sjukhusskeppet var hennes hem. Landet hon fötts i hette Sverige.

Han hade berättat om sitt liv. Utvalda delar av det. På frågan om han hade några vänner, hade han svarat nej.

Jag behöver inga vänner, hade han lagt till och då hade hon ställt den där frågan.

Får jag vara din vän? hade hon sagt och sett på honom med sina klarblå ögon.

Nu skämdes han över vad hon måste tänka när hon precis träffat flera av hans vänner. Det han sagt då hade dock inte varit helt osant. En riktig vän, någon att lita på och räkna med, någon sådan hade han inte. Inte sedan Theologos åkt tillbaka till Grekland. Var det en sådan vänskap hon ville ha? Theologos hade varit mer som en pappa än en vän, som stöttat, försörjt och tagit hand om. Var det vad hon ville? Vad förväntade hon sig i så fall av honom? Hon hade egentligen ingen aning om vem han var. Om hon hade vetat allt det han inte berättat skulle hon aldrig ha ställt den frågan. Fast det hade inte spelat någon roll. Hon skulle aldrig komma tillbaka, det hade han varit övertygad om. Men att lära känna folk, skaffa vänner och bekanta överallt, hade hjälpt honom många gånger förut så han hade till slut gett henne ett oui som svar på frågan.

Nu satt hon bredvid och verkade inte alls vara på väg att lämna honom efter att ha träffat hans så kallade vänner och bevittnat hans dagliga sysselsättning i skjulet. Istället sa hon:

Nu kan vi ringa och säga god morgon eller god natt och fråga vad den andra åt till middag. För det är sånt som riktiga vänner gör.

Han skakade på huvudet och skrattade. Det var en fin gest, men middag åt han sällan och mobiltelefoner hade fötter på La Mer. Mobiler var en populär handelsvara, en vanlig sak att få en kniv i kroppen för. Fler än en gång hade han blivit av med en mobil när någon av vännerna han suttit och pratat med helt enkelt hade ryckt den från bordet framför näsan på honom. Lyckades han behålla den över natten skulle det inte dröja länge innan den försvann.

Det fanns ingenting långvarigt eller stabilt att hålla fast vid i Kongo. Inte ens en mobil kunde skapa en regelbunden kommunikation att bygga vänskap på. Hon skulle ringa honom och undra varför han inte svarade, eller skicka sms och inte få någon respons. Den skulle då redan ha vandrat mellan flera olika fickor och kanske befinna sig i en annan stad. Då skulle hon ge upp. Då skulle hon inse hur olika deras liv var och att flyktiga, slumpmässiga möten, var det enda de skulle kunna ge eller få av varandra så länge hennes skepp låg förtöjt här.

Men han visste inte då att han just träffat en person som ignorerar sådant som andra ser som hinder. En kvinna som skulle göra mycket mer än de flesta för det hon tror på. Som hade lovat att vara hans vän och som hade tänkt hålla vad hon lovat. En mondele som på något märkligt sätt skulle hitta fram till hans väl gömda hjärta.

2

Olyckan

2009

Atlantens kalla vågor sköljde över Nicolas svullna och smutsiga fötter. Kontrasten mellan hans överhettade kropp och kylan från vattnet fick honom att rysa till. På vägen tillbaka mot havet tog strömmarna med sig sanden under fötterna så att de sjönk ner i två djupa gropar. Nästa våg drog med sig så mycket sand tillbaka mot stranden att hans fötter blev begravda upp till fotknölarna. Det var en märklig syn, två ben som tog abrupt slut, som om han inte längre hade några fötter.

Han satte handen mot pannan som solskydd och kisade mot horisonten för att bedöma havets dagsform. Vinden fick molnen på himlen att skynda förbi. Vågorna var starka idag. Han lossade fötterna och fortsatte vada ut i de starka strömmarna, desperat efter att få svalka kroppen. En hård klapp på axeln fick honom nästan att tappa balansen.

Fally, fegis, kom igen, du är sist i! ropade Michel och daskade till honom på kinden innan han sprang med höga ben genom vattnet som en gasell och skvätte omkring sig. När han inte fick med sig Nicolas drog han istället ner kalsongerna på Ronaldinho som genast började jaga honom för att hämnas.

När vattnet gick upp till midjan vågade Nicolas inte gå längre ut eftersom strömmarna krängde honom fram och tillbaka. Han dök ner under ytan. En skön lättnad spred sig i varje lem när havet omslöt honom med all sin friskhet och kyla. Havet var hans hem, en nära vän. Han levde med det, han levde av det. Han var aldrig rädd för havet, men han hade lärt sig att respektera dess olika temperament. Idag var det rastlöst och oberäkneligt. Den väldiga ocean som ägde ytan mellan honom och Brasilien ville visa sin makt.

En bit längre bort syntes Michels mörka ben under vattnet och Nicolas simmade snabbt tills han var så nära att han kunde greppa tag om det ena och fälla honom. Båda skrattade högt när de sköt upp som raketer ur vattnet och deras blickar möttes ovanför vattenytan.

Ronaldinho puttade dem båda bakifrån och de tre unga männen sprang sedan runt och jagade varandra precis som barnen som lekte i vattenbrynet. Hela tiden kastade Nicolas otåliga blickar mot tågstationen som skymtade mellan palmer och buskar.

Han hade tagit sig från La Mer, stranden där han tillbringade de flesta av dagens timmar, till La Côte för att ta tåget. Ronaldinho som hade dykt upp på La Mer kvällen innan, hade rest från sin hemstad Kayes hit till kusten för att köpa fisk. Han hade försäkrat Nicolas om att han skulle få mycket mer franc för sin fisk i Kayes än här i Pointe Noire. Säkert dubbelt så mycket. Resonemanget var logiskt, ju längre in i landet man kom desto mer skulle folk betala för färsk fisk.

Det tog inte många minuter innan Nicolas hade bestämt sig för att följa med till Kayes. Redan nästa dag skulle de resa. Michel, som också jobbade med fisket vid La Mer ville också följa med.

När dagens ljus lämnade plats för nattens stjärnor somnade Michel och Ronaldinho ihopkrupna bredvid Nicolas på stranden under en gammal fiskebåt som tjänade som vindskydd. Själv låg han vaken, lyssnade på det trygga ljudet av vågorna som rullade in och försökte visualisera alla potentiella hinder på resan. Strax efter midnatt kom den första fiskebåten in och lockade till sig män som stapplade fram ur sina skrymslen längs stranden, alla med samma avsikt. De senaste dagarna hade fångsten varit klen och det gällde att vara först fram om man skulle lyckas lägga beslag på ett parti.

Männen i fiskebåten ropade ivrigt när de närmade sig land. De kom med riklig fångst. Nicolas kände de flesta av fiskarna som kom in till Le Mer. Denna båt hade lämnat tidigt igår med åtta man och kom nu tillbaka med sju.

Vad har hänt med Joseph!? ropade Nicolas till männen när han sprang ut i vattnet för att möta båten.

Han dog, skrek en fiskare tillbaka. Han ramlade i, drogs ner i djupet och blev fisk. Sedan hämtade han detta stora stim åt oss, ropade en annan och viftade med en stor fisk i luften.

Nicolas skakade på huvudet. Det var vanligt att folk dog där ute, fiskeyrket kallades trots allt go-die. Han hade hört berättas om drunknande människor som förvandlades till en fisk för att ge sina vänner fiskelycka. En gång tyckte han sig ha sett denna förvandling ske när en ung man ramlat av båten ute på havet, även om det hade varit svårt att se genom det kvällsmörka vattnet.

Fiskelycka kunde dock bero på många olika saker. Allt oförklarligt, eller snarare okontrollerbart, som hade med havet att göra kunde förklaras eller främjas genom det som i folkmun kallades magi – ett ord med otaliga synonymer. Vissa ritualer eller vissa fetischer gav lugna vatten, mindre konkurrens eller mer fisk. Exakt vad man skulle göra, ha med sig eller ta hänsyn till rådde det dock vitt skilda meningar om. Nicolas hade slutat bry sig om fetischer och hade hittills både överlevt och fångat fisk ändå.

Efter en stunds högljudda förhandlingar hade de tre vännerna lyckats köpa loss fyra stora plastdunkar med makwala. En av dem blev omedelbart stulen trots att de alla tre hjälptes åt att hålla vakt under kaoset vid förhandlingarna. Nicolas sprang instinktivt efter för att slå ner killen som snott åt sig kärlet med fisk. Men pojken var liten och snabb och han tappade honom ur sikte uppe vid bilvägen där han var tvungen att vänta in två bilar som passerade mellan honom och pojken. Han svor när han ilsket vände tillbaka till sina vänner.

Nästa båt anlände kort därefter och då lyckades de fylla ytterligare två dunkar.

Halva natten avlägsnade de fjäll och inälvor och slutligen dränkte de fångsten i salt. Handflatorna sved och hettade. Det vassa fjället orsakade små sår där saltet envist letade sig in.

Varje dag upprepades samma procedur, men svidandet avtog aldrig trots att händerna blev härdigare. När Nicolas lade ner huvudet i handflatan om kvällarna, raspade den mot kinden som barken på en palm. Han mindes sin kusin som kommit till stranden för att arbeta med fiske. Efter bara några dagar lämnade han dem med förklaringen att han inte klarade av smärtan i händerna.

Det enda som hjälpte mot smärtan var att sjunga. Skaran runt omkring honom stämde in i den traditionella visa han ofta sjöng på. Rösterna smälte samman i en vemodig melodi där de satt bredvid elden som de tänt för att kunna se när de arbetade. Ord om liv och död, skörd och dans, svävade upp mot den svarta himlen i samma harmoni som de gjort i generationer.

Det blev inte mycket sömn den natten och innan solen helt stigit upp gav de sig av med taxi mot La Côte för att där resa vidare med tåg mot Keyes. Nicolas var inställd på en lång och påfrestande resa, men han var mer upprymd och förväntansfull än på länge. Denna söndag var speciell, han kände på sig att dagen hade bäddat för nya möjligheter. Han visste inte då hur speciell denna dag faktiskt skulle komma att bli. Att resan, om bara några timmar, skulle sluta någon helt annanstans än på stationen i Kayes. Att livets riktning dramatiskt skulle ändras och en helt annan resa ta sin början. Kvällen innan hade han föreställt sig diverse missöden som skulle kunna fördärva planerna. Många saker var fullt möjliga, som att tåget skulle gå sönder eller att de skulle bli bestulna på fisk eller pengar. Inte en enda gång hade han tänkt tanken att själva livet skulle kunna stjälas ifrån honom.

Väl framme vid La Côte var alla tre överens om att detta kunde vara en av regnperiodens varmaste dagar. Med svetten rinnande längs tinningarna och T-shirtarna fastklistrade på ryggarna hade de lämnat in sina plastlådor i fraktförvaringen och sprungit ner mot stranden.

De var inte ensamma om att längta efter svalka. Många andra väntande resenärer passade också på att bada eller vila på stranden intill stationen. Flera av dem skulle missa tåget när det väl kom. Men inte Nicolas, han hade inte tänkt missa denna chans, även om det skulle innebära att han fick springa dit från stranden blöt, iklädd bara kalsonger och hoppa på.

Troligast var dock att tåget skulle dröja många timmar till. I värsta fall skulle det inte komma på hela dagen. Och när det väl gjorde sitt stopp här var det inte säkert att det fanns vare sig sitt- eller ståplats, även om han hade betalat för en. Det var inte heller säkert att tåget skulle nå sin slutstation eller att lådorna med fisk fanns kvar i lastvagnen när de väl kom fram. Precis som vanligt i Kongo var ingenting garanterat. Men han var van.

Hans brokiga 20-åriga liv hade tvingat fram en exceptionell överlevnadsförmåga. Han var skicklig på att navigera sig fram genom oväntade situationer. Han förväntade sig helt enkelt inget annat än problem, vilket gjorde honom konstant beredd. På så sätt kunde han ducka, finta, fly eller anpassa sig, oavsett om överraskningen var hotfull eller inte. Samtidigt hade han ett avslappnat förhållningssätt till livet. Folk kände honom som Fally – han som alltid sjunger. En spexig, levnadsglad och avspänd kille. Med sina skratt och sin påhittighet drog han till sig människor. Men inuti var han, som de flesta kongoleser, alltid på sin vakt. Han litade aldrig riktigt